Melodifestivalen 2016 – Finaldags: Game, set och Frans, alltså?

Ungdomarna styr. I år mer än någonsin. Så är det bara, på gott och ont. Tyvärr har det inneburit alltför tidiga farväl för exempelvis gamla uvar som Tommy, Patrik och Uno – en trio som faktiskt hade haft något att tillföra kvällens nationalfinal med sin ståtliga serenad från första deltävlingen. Eller var det andra? Å andra sidan är vi av med After Dark, Linda Bengtzing och Anna Book. OK, den sistnämnda blev diskad men hade knappast landat här i slutfasen ändå, eller? Vi slipper även Dolly Style, men den hädanfärden får väl räknas in på ett annat konto än överårighetens.

De här är alltså överlevarna efter fyra deltävlingar och den sedvanliga andra chansen-rundan:

1. Panetoz ”Håll om mig hårt”: Energin och glädjespridareffekten ska inte underskattas, men deras koncept är av ett klassiskt ’till final men inte längre’-snitt. Det skramlar lite för tunt bakom den akuta, publikdompterande ytan. Landar någonstans på undre halvan, men har knappast gjort bort sig här, utan snarare stärkt sitt eget varumärke. Betyg: **1/2 av ***** möjliga.

2. Lisa Ajax ”My Heart Wants Me Dead”: Fylligt, ballongsmashande bakomarrangemang ramar in en uttänkt, uppenbarligen hyfsat rättspekulerad folkhemsvariant av Shakira eller jämförbara internationella global cross over-divor. Lisa får stå på tillväxt, men titeln är fortfarande den bästa i årets svenska melodifestivalföljetong. **1/2

3. David Lindgren ”We Are Your Tomorrow”: Alltså, det borde kanske vara ett förlorat slag för evigt unge Mr Lindgren. Här är han igen utan att ha förändrat eller utvecklat särskilt mycket sedan tidigare uppträdanden. Men… det finns något i den här katapulterande tvåstegsrefrängen och ’inta arenan’-attityden som jag någonstans gillar mot bättre vetande. Han vinner inte. Men det kan räcka till en placering på övre halvan. ***

4. SaRaha ”Kizunguzungu”: Så här är hon, med sitt söder om Sahara-sväng i släptåg och siktet inställt på att infiltrera en institution som tidigare penetrerats av ett flertal olika influenser men inte precis just det här. Och hon fyller bevisligen en lucka, har redan skrivit historia i åtminstone en aspekt och visst är korus av en högre klatschighetsgrad än genomsnittet, så… Vad säger de internationella jurygrupperna som deltar i röstningen i kväll? Jag är nyfiken!. ***

5. Oscar Zia ”Human”: En av tävlingens verkliga ungtuppar, vill jag minnas. Och en förhandsfavorit som nu tycks ha hamnat lite i skuggan av en annan uppdykande ung folkhjälte. Men pompositeten i den här massivt pumpande melankolitrippen matchas av en entusiasm som ändå rimligtvis gör honom till en allvarlig utmanare. Troligen kommer han, Lisa och Molly Sandén att stjäla röster från varann, men frågan är vem som får gå hem mest märkbart rånad och tomhänt. ***

6. Ace Wilder ”Don’t Worry”: Apropå eviga ungdomar. Visuellt scenbyggarmässigt och rytmiskt sticker numret verkligen ut och osar professionalism. Det enda viktiga som saknas är väl då den där veritabla brottarrefrängen som fastnar omedelbart och sedan krossar allt möjligt motstånd i sin väg. De har faktiskt inte ens försökt skriva en sådan och frågan om det behövs? Själv saknar jag i alla fall något distinkt drabbande för att falla pladask. Annars är det ett av de starkaste korten i startfältet. ***1/2

7. Robin Bengtsson ”Constellation Prize”: Här har de i alla fall ansträngt sig att konkurrera i avdelningen fyndigaste titel, en titel i form av en fras som sedan knappt är märkbar i själva texten. Ingen originalitet inom promenadavstånd, men kompetent i sin postmoderna popradiogenre där det kan räcka med en återkommande munspelsslinga för att det ska kunna ses som att ’ta ut svängarna’ och ’vara lite crazy, liksom’. Lär blekna bort i mängden i afton dans. **

8. Molly Sandén ”Youniverse”: Sade jag något om förment fyndiga sångtitlar? Sade jag något om bidrag som kommer att parasitera på och konkurrera ut varandra? Koreografin är elegant, de svepande plaggen och rökeffekterna acceptabelt effektfulla, elektrodynamiken stöder ganska smakfullt en av, ja, kanske helt enkelt den starkaste och mest transcendenta rösten i sammanhanget. Men det syns, hörs, känns och doftar ändå ofrånkomligt av föregångare och medvetna eller omedvetna förebilder som Loreens ”Euphoria” och kämpar i en kategori som är välbefolkad inte bara här utan i det globala musikaliska luftrummet överhuvudtaget. ***

9. Boris René ”Put Your Love On Me”: Numret är fortfarande snyggt, sofistikerat och med en glimt i ögat som fler av konkurrenterna kunde ha bemödat sig att plocka fram som vapen. Londonbeat lurar alltjämt i bakgrunden, låten i sig låter inte som något som någonsin vunnit en svensk melodifestivalfinal, men även här är jag nyfiken på vad de inbjudna utrikesdomarna delar ut för belöning – stort jubel eller snedtändning? ***

10. Frans ”If I Were Sorry”: Plötsligt är alla överens; det är Frans Jeppson Wall som är The Teenage Heartbreaker anno 2016. Andra förhandsfavoriter förväntas självimplodera eller (som jag själv spekulerar i) massakrera varandra i gammal god Game of Thrones-anda och bana väg för unge prins Joffrey. För inte kan Mr Wall vara så fullständigt vän och välvillig som han ger sken av? Vad handlar texten om egentligen – är det inte något om att absolut inte be om ursäkt, att det är någon annan som borde göra det i stället? Allt serverat på ett sätt som får folk att falla som furor landet runt, uppenbarligen. Vilken krigslist! Nej, Fifty Shades of Frans är förmodligen en fara för samhällets ordning och rikets säkerhet. Och däri ligger i själva verket framgångsreceptet. I kombination med en refräng som nitar fast sina sorry, glory och story i huvudet vare sig man vill eller inte. Grattis, då! **1/2

11. Wiktoria ”Save Me”: Här är den. Nu pratar vi om Låten. Den som i sig själv är mest självklart Låt. Rakt på, bara. Tjurrusande. Spjutspetsen i kaklet. Jag vill helst inte överanalysera varför, men det är här min egen röst antagligen skulle hamna. Eller rentav hamnar, om jag orkar lyfta luren. Go, Wix, go! ****

12. Samir & Viktor ”Bada nakna”: Ja, vi kommer inte ifrån att de är är också. Den ohejdade antiprofessionalismen och demonstrativa motpolen till mycket av det som kvalificerat sig hit i övrigt. Och det ger dem en egen kvotgrupp som inte ska förnekas dem. Och visst, även detta anthem till härlig oreflekterad hedonism med sitt häftplåsterkorus är svårt att helt eliminera från hjärnkontoret efter exponering av viruset. Kan inte räknas bort, men kommer knappast charma de där gästerna utifrån lika framgångsrikt som delar av folkdjupet. Eller… Eller? *1/2

Katastrofen är redan avvärjd. Det kunde ha varit ett mer besvärande svagt startfält här, med tanke på en del av vad vi utsatts för längs vägen hit. Och vad som än händer, är detta trots allt ett av de där åren när vi helt enkelt inte vill skicka iväg en allvarligt menad segerkandidat, eller hur? En taktik som fungerade ypperligt med ’grabben som vann efter Loreen’ häromåret. Låt något annat land arrangera Europafinalen nästa år. Det mår hela kontinenten bäst av. Såvida den inte bokstavligen står i lågor på grund av alla sjudande konflikter så dags… Keep your spirits up, folks!

Annonser

En reaktion på ”Melodifestivalen 2016 – Finaldags: Game, set och Frans, alltså?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s