Utsedd till årets skiva, alla kategorier, av engelska musikmagasinet Uncut härommånaden. Det var så jag fick nys om kaliforniska singer-songwritern Julia Holter.  Uppenbarligen var deras kritikerskara heller inte ensamma om att ta detta album till sig med hull och hela hjärtat. Publikationer som Mojo och Q ska också ha placerat den högt i samma avdelning. Finns det orsaker till det, kanske?

Ett nytt namn för mig. Intrycket som väcks efter en tids bekantskap med den tankeeggande titlade ”Have You in My Wilderness” är av en älva med mörka vingar. Hon gör organisk pop som till synes kan dra iväg i alla riktningar. Det finns något definitivt drömlikt och naturromantiskt över allt. Betraktande, reflekterande, mediterande men också med stuns. Arrangemangen är ofta lätta och lediga men inte naiva eller banala. Stråkarnas närvaro är nästintill legio. Vare sig det är mer av rörlighet eller ro som eftersträvas.

Man kan tänka sig flera inspirationskällor, men ingen av dem tar över och skuggar Holters egen röst och personlighet. Rösten i sig påminner ibland – jag säger ibland – om, ja faktiskt, ABBA-Frida. Men sammanhanget är svårfångat, på ett bra sätt. Kan inte genrebestämmas eller karakteriseras hur som helst utan motstånd. Musikmagi är ett begrepp som kan åberopas när orden annars inte känns tillfredsställande. Möjligen kan magin här upplevas mer transcendent och påtaglig under vissa sinnestillstånd än andra. Men alltid händer det något i luftlagren när jag letar upp skivan på Spotify (ja, det återigen den vägen jag intagit relevant recensionsalbum).

Rymdklanger. Och intimitet. Klagovisor. Och en allmänt melankolisk hållning, oftast. En aning 1960-talsnostalgiskt men med vad som ofta kallas tidlösa kvaliteter. Förgrunden kan vara förförisk och finlemmad, medan det mullrar oroväckande i bakgrunden. Katedralen är granne med kakofoni och antydan till kaos. Allt är under kontroll, men ändå inte.

Recenserat: Julia Holter ”Have You in My Wilderness” (2015, via Spotify)

För övrigt har jag nu, sist av alla  i den kända civilisationen, börjat bekanta mig med Bowies senaste – och som det visade sig, sista – album, ”Blackstar”. Jag kommer förmodligen att känna mig musikaliskt och moraliskt starkt föranledd att skriva något mer om det senare. Det låter – speciellt.