TexMex Times 2017: South Padre Island – ett blivande Atlantis?

Utsikt från en hotellbalkong på South Padre Island.

Osannolik? Inte riktigt riktig? En miniversion av Öland, men så mycket mer amerikansk. Eller hur sammanfattar man den här öns karaktär egentligen? Det handlar om Padre Island, eller kanske mer specifikt om South Padre Island.

Kolla kartan. Det här är en lång ö. Knappt så att man vill kalla det för en ö. Hur och när har den uppstått egentligen? Det återkommer vi till i ett senare inlägg. Nu handlar det här främst om det samtida livet på den södra delen, som sommartid utvecklas till ett turistnäste av nästan osannolikt slag. Just den här besökartätaste delen av den fantasieggande formationen längs med södra Texaskusten är så belamrad av bebyggelse att man kan undra om den riskerar att sjunka. Bokstavligen. Som ett Atlantis. Namnet kan sätta griller i huvudet på folk – folk som mig i alla fall. Men här är facit: ön är uppkallad efter den katolske prästen och farmaren José Nicolás Ballí (född i Reynosa i nordöstra Mexiko cirka 1770, död 1829 och begravd någonstans i närheten av Matamoros), känd som Padre Ballí (alltså Fader Ballí). Hans förfader hade några decennier tidigare tilldelats territoriet av dåvarande spanske regenten Carlos III.  Ballí fick de formella rättigheterna till ön, byggde en kyrka och grundade någon form av stad men tycks inte ha tillbringat så mycket tid själv där utan höll sig mer på fastlandet.

Uppbyggligt utbud i souvenirbutik på ön.

Att jämföra med just Öland är en frestelse svår att undvika, särskilt om man som jag tillbringat flera somrar på andra sidan Kalmarsund i yngre dagar (och dessutom återvände till brottsplatsen, som av en händelse någon vecka efter hemkomsten från utlandssemestern). Men South Padre måste nog helt enkelt ses och upplevas för att den komprimerade kakofonin ska framstå i all sin prakt. Det är helt enkelt späckat just i den här ganska begränsade änden av öformationen. Hotell? Check. Ett antal i varierande prisklasser. Vid de senaste två besöken här har jag och min fru stannat på ett av dessa ett par nätter, då som nu under den ofrånkomligt högtempererade julimånaden. Luftkonditioneringen inomhus är konstant. Ett antal restauranger hör naturligtvis till bilden på en plats som denna. De vanligaste kedjorna i snabbmatskategorins prisklass, samt lite mer specialiserade restauranger med exempelvis sushi på menyn. Företrädesvis stekt sushi.

Stranden i sig löper i princip längs med hela den här södra änden av ön. Tillgång dit har du också lättast just från de olika hotellen. Och är badvänlig åtminstone på den östra sidan som vätter ut mot öppet hav. Insidan västerut är lite mer vegetationsmässigt varierad och kan erbjuda träskmarker och annan växtlighet vid vattnet. Slående i stort är annars jämförelsen med strandsträckan på mexikanska sidan som inte alltid är lika välbefolkad. Inte heller lika turistanpassad och kommersialiserad.

Sandslott i rekordformat, åtminstone enligt marknadsföringen på plats.

Souvenirbutiker? Check. Här kan man hitta det mesta som framhåller öns status som turistnäste. Ett näste som kanske varit mer populärt ändå tidigare och ryktesvis även för sådana där sägenomsusade vårsemestrar – spring breaks – som studenter plägar ha i USA. Hajar är populära. I alla fall i och utanför just souvenirbutiker och andra inrättningar som symbol för, ja, vad det nu egentligen symboliserar.

Sandslottet som vi sett förut. Jodå, det är kvar. Landets största, enligt utsago på plats. Sant eller inte – det är en imponerande skapelse i sitt slag.

Varningsskyltar vid bron från Port Isabel varnar om pelikaner. Som man helst ska undvika att krocka med eller skada på något sätt, kan man anta. Redan här vid bron över sundet kommer de där associationerna till – Öland. Det är så mycket som är snarlikt helt enkelt. Förutom pelikanvarningar då kanske. Kreaturen, floran och faunan är inte riktigt densamma. Men den turistiska tillströmningen är jämförbar. Eller snarare en svensk sommarattraktion i kubik. Allting är större i Texas, ni vet…

Monument över den katolske präst/markägare som gett namn åt Padre Island.

 

Notera: Tidigare publicerad på yemenity2010, där jag under hösten portionerar ut en liten artikelserie om iakttagelser i nordöstra Mexiko och sydöstra Texas.

Annonser

Meximal konstpaus

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJa, det var ett tag sedan. Som någonting nytt publicerades just här. Den senaste tiden har fritidsförfattandet främst fokuserats på en serie semesterbetraktelser från nordöstra Mexiko och sydöstra Texas, publicerade på yemenity2010. Där finns bland annat inlägg om gränspasseringsbryderier, kulturlivet i gränstrakterna och hur det står till med strandlivet i den mexikanska golfen. De senaste veckorna har mycket medierapportering handlat om sensommarens och den tidiga höstens orkaner som dragit in över Karibien och delar av USA. Texas, inte minst Houston (som jag och min fru mellanlandade i ett par gånger i somras) har drabbats hårt, medan min frus gamla hemstad Matamoros precis vid amerikanska gränsen tycks ha klarat sig relativt väl i sammanhanget. Stormvindarna är förmodligen inte helt över och stora delar av regionen har upprensningsarbete och andra problem att lösa under lång tid framöver. Fler texter om TexMex-land ska släppas efterhand.

Här på Fair Slave Trade ska kulturbevakningen också komma igång igen. Snart…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

BILDER: Utsikt från ett plan på väg att landa i Houston; parkering i Matamoros, inklusive stenmur dekorerat med ett porträtt av staden stolthet, sångaren Rigo Tovar; varningsskylt från ett naturcenter på South Padre Island.

Relaterat tips i form av två podcaster jag upptäckt nyligen från amerikanska NPR: Latino USA och Alt.Latino, av vilka den sistnämnda framförallt siktar in sig på mindre känd musik med latinamerikansk prägel…

… och så några mer eller mindre aktuella skivtips i förbifarten, tillgängliga för strömning från, just det, Spotify (och möjligen andra jämförbara kanaler): Barock Project ”Detachment”, Bent Knee ”Land Animal”, Steven Wilson ”To the Bone”, Arcade Fire ”Everything Now”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Beatrix Players ”Magnified”, Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”, Epica ”The Holographic Principle”… Ja, det får väl räcka för tillfället. Och har jag nämnt någon av dem förut, ber jag hundra gånger om tusen kronor. Ett löfte om att fabulera mer omfångsrikt om allt detta är naturligtvis inget annat än ett löfte om en målsättning att göra just det, men dock. Det är andemeningen som räknas, eller hur?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Flygande holländare mexikansk mardröm

Minuterna före maximal eufori förvandlades allt till melankoli för miljoner mexikaner. Ett holländskt svanhopp blev en svanesång för de gröntröjade ättlingarna till azteker, maya och en uppsjö andra etniska influenser, ett landslag som aldrig tycks komma längre än just åttondelsfinal.

Någonstans strax söder om den långa gränsen mellan Amerikas förenta stater och Mexikos förenta stater. Här har jag nu tillbringat ett par dagar efter en inledande runda i den aldrig sovande miljonmetropolen som utgör det här landets huvudstad. Här är vi främst för semester och för att hälsa på min frus familj. Om dagarna i Mexico City finns en del att berätta, som får komma vid ett senare tillfälle när jag hinner ladda upp ackompanjerande bilder. Om VM har jag hittills levererat ett par rapporter på engelska på min systerblog Yemenity2010. Nu har jag äntligen samlat ihop mig till en lägesrapport även på modersmålet.

Nämnvärt hittills är besöket I Mexico Citys historiska centrum, där vi såg delar av förra matchen mot Kroatien på storbildsskärmar och sedan såg folkets firande vid ett annat historiskt monument, Självständighetsängeln, i rak men kanske inte så poetisk översättning

Länge, länge idag kring lunchtid här i Mexiko såg det ut som om landets representanter i Brasilien skulle  kunna eliminera de holländska favoriterna efter ett magnifikt mål av Giovanni dos Santos. Och man kunde ana att förbundskapten Herrera skulle kunna få en löneförhöjning. Han är tydligen den lägst betalde av alla kolleger i detta VM. Men till slut kunde inte ens heroiske målvakten Ochoa och det ramstarka försvaret i sin helhet stå emot den ökande holländska anstormningen, krönt av ett snyggt precisionsskott efter hörna. Och så den där högst tveksamt dömda straffen efter Arjen Robbens eleganta störtdykning i straffområdet på tilläggstid. I efteranalyserna på mexikansk TV har missnöjet med domslutet visst vädrats, men samtidigt konstateras i regel att mexikanska laget själva tappade koncentrationen på slutet och begick taktiska misstag som fällde dem efter en stark insats under större delen av matchen. Grymt, som för flera andra lag i detta VM. Ecuador, som i princip förverkat sina chanser efter de sista sekundernas snabba spelvändning av Schweiz redan i första matchen. Schweiz! Nej, de lär åka ut med huvudet före i åttondelen mot Argentina, eller?

Trevligare överraskningar är att Colombia lyckats slå sig fram till kvartsfinal med ett konstruktivt attackspel. Och givetvis Costa Ricas kavalkad av sensationella skalper, senast straffavgörandet mot Grekland idag, som jag tyvärr missade. Men jag är glad att grekerna är utslagna. Inte precis världsfotbollens verkliga charmlag…

Frankrikes återuppståndelse efter några svåra år är också en uppenbarelse. Så här underhållande och kreativa har de väl inte varit på den här sidan millennieskiftet. Samtidigt består överraskningslaget Algeriet tydligen till stor del av spelare födda i Frankrike, men med algeriska rötter.

Här i norra Mexiko är värmen just nu tryckande och luftfuktigheten hög. Lättare att andas med hjälp av fläktar och air conditioning. Men fortfarande kan man anta att flera miljoner medborgare sucka djupt snarare än andas lätt och ledigt under ytterligare ett par dagar. Fotbollsfesten kunde ha fått fortsätta för deras del fram till mitten av juli. Nu gick det som brukar, men man kan inte säga annat än att de föll med flaggan i topp. Arjen Robben, han å andra sidan är ett fall för sig. Inte bara som anfallare i världsklass, utan även som skådespelare…

Misser och misär i modern mexikansk film

Social misär och inte minst samhällsförtärande våldsamma konflikter har varit ett återkommande tema i latinamerikansk och kanske framförallt mexikansk film på senare år. Det kan skönjas i dramer som ”Sin nombre”, ”Juárez – de försvunna” (”El traspatio” i original) och det senaste jag sett därifrån: ”Miss Bala” där en aspirerande lokal skönhetsdrottning blir ofrivillig hjälpreda åt en mäktig kriminell kartell. Min egen recension är publicerad på russin.nu. Där finns även en intervju med filmens regissör Gerardo Naranjo från hans besök i Göteborg och filmfestivalen där för snart sex år sedan. Då var han aktuell med festivalfilmen ”Drama/Mex” som är intressant, men inte lika genomarbetad och gripande som just ”Miss Bala”.

Andra filmer som recenserats på russin är redan nämnda ”Sin nombre” som behandlar gängkonflikter och flyktingproblematik, liksom den internationellt uppmärksammade roadmovien ”Din morsa också”.