VM 2018: Svenska psykopater med perfekt plan?

Vem hade trott det här en höstkväll för knappt två år sedan när Jannes nybygge inledde kvalet hemma mot Holland och med ett nödrop klarade oavgjort? Inte jag.

Inte de viktigaste lagen häromkring. Sverige mot Schweiz i det som på sina håll stämplats som den minst intresseväckande åttondelsfinalen. Inte självklart att hitta matchen på någon av de vanligaste kanalerna. Men efter en liten tur till min svägerskas arbetsplats, utrustad med fler kabelkanaler, så kommer jag in i matchen lagom till halvtid.

Spansktalande (möjligen mexikanska) TDN refererar i alla fall engagerat och diagnostiserar svenskarna som extremt koncentrerade och målmedvetna.
– De gillar det här spelet och känner sig som fisken i vattnet. De är effektiva, har tålamod som psykopater och genomför sin plan intill perfektion.

Schweizarna radar upp hörnor och dominerar bollinnehav, särskilt efter Forsbergs strut men svenska försvarsmuren håller ihop. Igen. Synd att inte inhopparen Martin Olsson hann trycka in tvåan i friläge i slutsekunderna innnan den lilla pushen från schweizergardets sista utpost. Det hade varit ett snyggt avslut.

– If you’re going to let the inmates run the asylum it better be the best asylum ever. And it wasn’t.

Jag börjar gilla experterna på amerikanska Fox, faktiskt. Deras fotbollsexperter alltså. Där var i något slags nötskal deras sammanfattning av varför Frankrike och inte Argentina tagit sig vidare och överlevt den stentuffa kvartsfinalen. Var det de argentinska spelarna själva som tog över och körde över sin förbundskapten? En match mellan två giganter där ingen av dem egentligen övertygat i första rundan slutade i alla fall med en av turneringens höjdpunkter. Hittills. Sju mål. Det fanns en punkt där Argentina hade vänt och var på väg att kunna göra vad de gjort förut; gå längre än det aktuella laget egentligen förtjänar. Sedan började fransmännen verkligen briljera och göra skäl för sitt marknadsvärde. De ska ju vara det sammanlagt dyraste laget i VM. Ta bara Mbappé. Ung men inte helt okänd och kanske på väg mot sitt stora genombrott.

Uruguay eliminerade alltså Portugal i en match jag inte hade möjlighet att se, eftersom jag troligen befann mig på väg genom en bilkö till en gränskontroll med min fru och delar av hennes familj just då. Så nu är ytterligare två av de individuella legendarerna borta. Messi och Cristiano Ronaldo. Är det några kvar? Och vilka ska ersätta de fallna hjältarna på tronen? De två nu nämnda har ju enligt de flesta sannolikhetskalkyler gjort sina sista VM. Eller?

Ryssar som springer, ryssar som hoppar, ryssar som fläker sig. Spanjorerna måste vara ett av världshistoriens mest frustrerade landslag just nu. Över 70 procent bollinnehav och kraftigt spelövertag. Tidig ledning men sedan kontring strax före paus och straffspark mot sig. Hemmalaget försvarade sig på ett sätt som man älskar när ett svenskt landslag gör det mot en överlägsen motståndare. Heroiskt och hemmapubliken lite lagom till sig i trasorna av ljudnivån att döma. Spanjorerna, som haft problem att avgöra sina matcher trots att de fortfarande är tekniskt och och taktiskt överlägsna de flesta av sina motståndare lyckades inte dyka upp den här dörren.

Samma matchbild rakt igenom förlängningen. Och turneringens första straffsparksläggning, vilket fortfarande är det minst dåliga sättet att göra slut på sådana här långdragna holmgångar. Men ibland är de grymmare än vanligt. Ryssarna stensäkra eller åtminstone skickligare på att placera bollen där motståndarens målvakt inte är. Spanjorerna darrar. Och förlorar. Men vad är det som gjort att detta spanska landslag haft så svårt att avgöra i den här turneringen? Är de trots allt i avsaknad av den explosivitet de hade när de verkligen regerade? VM i Ryssland är ytterligare några profiler fattigare. Nya folkhjältar har formats. Men det är klart, det här ryska laget kan ju verkligen inte vinna alltihop. Glasklart. Tveklöst. Precis som vi för några år sedan sade om en amerikansk fastighetsmagnat som kampanjade för att bli president. Det kan inte gå hur långt som helst. Det vet vi ju. Så bara slappna av. Ryssland kommer inte att bli världsmästare. Det skulle trotsa allt sunt förnuft och god smak. Men…

– Några stjärnor släcks, men nya tänds. Sådan är existensen.
Citat från en mexikansk TV-kanal som bevakar VM. De kan vara ganska poetiska där med.

Neymar, Lukaku, Mbappé, Cavani, Kane… Fortfarande finns det några som har chansen att bli årets VM-kungar.

– This is a nutty World Cup and I love every minute of it.
Före detta amerikanska VM-spelaren Alexei Lalas på Fox gillar läget. Ryssarna gjorde det enda de kunde, lät bli att blotta sig och siktade på straffarna där vad som helst kunde hända, enligt hans analys. Svårt att säga emot, eller hur?

För mexikanerna är det något av en förbannelse. Till åttondelsfinal och inte längre. Så har det varit i sju mästerskap i följd, tror jag. Ett faktum som mantramässigt upprepas av mexikanska kommentatorer. Hit men inte längre. Och Brasilien är inte deras favoritmotståndare. Nu gjorde mexikanerna en stark första halvlek, inte minst de första 20 minuterna och forcerade för ett första mål som inte kom och i stället vaknade jätten till liv.

– Det saknas något i mexikanska anfallet. Fantasi eller något annat, konstaterade de mexikanska matchkommentatorerna strax innan deras lag tappade bollen och en bryskt effektiv brasiliansk kontring stängde igen luckan för gott. Igen. Förra gången tog det stopp mot Holland efter en sen straff i en match som jag också såg härifrån Mexiko. Holländska fixstjärnan Arjen Robben var inte överdrivet populär i det här landet då. Neymar med anhang tog sig nu vidare på större individuell skicklighet och killerinstinkt.

Japaner som springer, japaner som hoppar, japaner som fläker sig. Eller – nu har jag redan använt den knyckta kommentaren. Men det var ju japaner det handlade om från början, när Sverige i en ökänd olympisk match förlorade mot Japan 1936. Att det optimistiska blåklädda Nippon nu skulle hota Belgien var en ny överraskning. Men nu har vi haft flera sådana. Inget borde överraska längre.

Nu är ändå Belgien i kvartsfinalen efter en fantastisk finish och kanske lite naivt spel från japanerna som inte lade sig på försvar efter att ha tappat sin tvåmålsledning utan ville avgöra inom 90 minuter. 20 minuter från slutet var en rejäl sensation på väg. Belgiens reducering såg ganska tursam ut, men sedan kom de igång. Dock, den där frisparken av Japan i slutet och den efterföljande hörnan där belgarna kontrade blixtsnabbt och spikade igen i slutsekunderna; det är grymt och det är underbart och det är fotboll. Belgien har på papperet ett av de bästa lagen på plats men var på väg mot ännu en besvikelse. Nu väntar Brasilien och efter den här vändningen borde väl ändå lagmoralen vara bevisad.

– The escape act is real and it was spectacular. A comeback for the ages.

Jo, Fox sportkommentatorer har alltid någon punchline redo efter ett dramatiskt dénouement.

Annonser

VM 2018: Delad glädje är dubbel glädje. Dock inte i Deutschland.

Det finns många sätt att börja en dag. I går kväll, eller snarare kring midnatt, landade jag i Brownsville i sydöstligaste Texas på gränsen till Mexiko, efter långdragen luftburen leverans i etapper från Landvetter via London och Dallas. Nu är jag på mexikansk mark, där dagens (alltså onsdagens) dramatiska tillställning drog igång klockan nio på morgonen lokal tid. Alltså, ni vet, avgörandet i Sveriges VM-grupp.

Idealet på förhand hade ju varit att Sverige behållit åtminstone en poäng mot Tyskland. Den illusionen gick om intet, så i stället slogs både de blågula och mexikanernas grönvita stoltheter för sin fortsatta överlevnad. Om nu inte tyskarna skulle ha den goda smaken att helst förlora eller åtminstone tappa en poäng mot Sydkorea. 0-0 i halvtid i den matchen, medan svenska spjutspetsarna sumpade målchanser i mängd, inte minst Marcus Berg. De mexikanska kommentatorerna var en aning uppeldade och en smula bekymrade, något som av förklarliga skäl förstärktes efter paus.

– Es una ciudad maldita!
Sagda snacksaliga gossar bokstavligen förbannade staden Jekaterinburg (där matchen spelades) ungefär tio minuter från slutet när Sverige intagit det 3-0-försprång som skulle hålla tiden ut. Svenske målvakten Robin Olsen jämfördes med Batman. Och uppenbar besvikelse uttrycktes över mexikanska landslagets uppträdande den här dagen, samtidigt som hoppet alltmer ställdes till Sydkorea som fortsatte hålla oavgjort mot Tyskland.

– Mexiko är beroende av Sydkorea mer än någonsin i historien eller i livet, slog kommentatorerna fast. Den aktuella TV-kanalen vävde in fler och fler inklippsbilder från läktarna av mexikanska fans som konsulterade sina mobiltelefoner för uppdateringar från Kazan, där – nu vet vi – Sydkorea lyckades trycka in två mål på stopptid och fullständigt kullkasta de flesta förhandstips – inklusive mina egna. Men uppenbarligen har tyskarna blivit fyra år äldre sedan sist begav sig. Äldre och trögare. Och utgör ett undantag vad gäller storlagen hittills i år, eftersom de flesta förhandsfavoriter ändå på något sätt snubblat sig vidare utan att imponera. Ett fantasilöst och synbart demoraliserat Argentina var i brygga och närmast utraderat men… Hann inte se den matchen själv eftersom jag antagligen befann mig i luften någonstans. Frankrike, Spanien och Portugal har tagit sig vidare med knappare marginaler än väntat.

Att Sverige lyckas utan att de tänkta målgörarna direkt visat millimeterprecision säger en del om lagbygget. Kul!

Nu lanseras för övrigt en ny version av den mexikanska flaggan på nätet, visar min frus systerson. En variant där den koreanska flaggan placerats i mitten istället för det mexikanska vapnet med en örn och en kaktus. Rusiga mexikanska fans har festat utanför den sydkoreanska ambassaden i Mexico City. En representant från ambassaden intervjuas i mexikansk TV och uttrycker ödmjuk uppskattning för manifestationen. Och Sveriges första mål kallas en fin kombination, lika fin som tortillas med ost i ett annat segment på mexikansk TV. Just det, en ny hashtag är i omlopp: #GraciasCorea, alltså ”Tack Korea!”.

– What a crazy group that turned out to be.
Kommentar på amerikanska Fox om Sveriges grupp, medan de visade Brasilien mot Serbien. Där brassarna länge hade problem, men efter ett förlösande andra mål kunde spela upp sitt register och bolla runt med hjälp av individuell skicklighet och organisation på ett sätt som få andra lag matchar. Nu är de nog en seriös titelkandidat. Vilket de i och för sig alltid är, även om de inte spelat som världsmästare inledningsvis. Nu syns den potentialen tydligt igen.

Serbien tillhör ändå de där lagen som nu får ta avsked med den proverbiala flaggan ganska högt uppfirad. Ihop med exempelvis Iran, Marocko, Sydkorea och Costa Rica som pressat mer favorittippade lag utan att ha marginalerna eller de dödligaste vinnarinstinkterna med sig i slutändan. Utslagningens bittra öde kommer i morgon att drabba något av lagen Senegal, Japan eller Colombia i den kanske mest svårtippade gruppen där bara Polen hittills underpresterat konsekvent, men troligen är revanschlystna och kan riva upp de japanska framtidsplanerna om Lewandowski har en bra dag.

Förresten; priset för bästa publik måste väl ändå gå till Panama? Öronbedövande jubel på läktarna efter deras historiska första VM-mål någonsin, som innebar reducering till 1-6 till England. Det är entusiasm. Och positiv attityd.

Relaterat: Ni som har Netflix: kolla in den mexikanska dramakomediserien ”Club de cuervos”, översatt ”Korparnas klubb”. En sofistikerad såpa och hysterisk fars om hur två syskon slåss om herraväldet i en fotbollsklubb efter att ägaren, deras far avlidit. Inte för alla smaker, men ge dig själv chansen att avgöra om den råkar vara i din…

TexMex Times 2017: South Padre Island – ett blivande Atlantis?

Utsikt från en hotellbalkong på South Padre Island.

Osannolik? Inte riktigt riktig? En miniversion av Öland, men så mycket mer amerikansk. Eller hur sammanfattar man den här öns karaktär egentligen? Det handlar om Padre Island, eller kanske mer specifikt om South Padre Island.

Kolla kartan. Det här är en lång ö. Knappt så att man vill kalla det för en ö. Hur och när har den uppstått egentligen? Det återkommer vi till i ett senare inlägg. Nu handlar det här främst om det samtida livet på den södra delen, som sommartid utvecklas till ett turistnäste av nästan osannolikt slag. Just den här besökartätaste delen av den fantasieggande formationen längs med södra Texaskusten är så belamrad av bebyggelse att man kan undra om den riskerar att sjunka. Bokstavligen. Som ett Atlantis. Namnet kan sätta griller i huvudet på folk – folk som mig i alla fall. Men här är facit: ön är uppkallad efter den katolske prästen och farmaren José Nicolás Ballí (född i Reynosa i nordöstra Mexiko cirka 1770, död 1829 och begravd någonstans i närheten av Matamoros), känd som Padre Ballí (alltså Fader Ballí). Hans förfader hade några decennier tidigare tilldelats territoriet av dåvarande spanske regenten Carlos III.  Ballí fick de formella rättigheterna till ön, byggde en kyrka och grundade någon form av stad men tycks inte ha tillbringat så mycket tid själv där utan höll sig mer på fastlandet.

Uppbyggligt utbud i souvenirbutik på ön.

Att jämföra med just Öland är en frestelse svår att undvika, särskilt om man som jag tillbringat flera somrar på andra sidan Kalmarsund i yngre dagar (och dessutom återvände till brottsplatsen, som av en händelse någon vecka efter hemkomsten från utlandssemestern). Men South Padre måste nog helt enkelt ses och upplevas för att den komprimerade kakofonin ska framstå i all sin prakt. Det är helt enkelt späckat just i den här ganska begränsade änden av öformationen. Hotell? Check. Ett antal i varierande prisklasser. Vid de senaste två besöken här har jag och min fru stannat på ett av dessa ett par nätter, då som nu under den ofrånkomligt högtempererade julimånaden. Luftkonditioneringen inomhus är konstant. Ett antal restauranger hör naturligtvis till bilden på en plats som denna. De vanligaste kedjorna i snabbmatskategorins prisklass, samt lite mer specialiserade restauranger med exempelvis sushi på menyn. Företrädesvis stekt sushi.

Stranden i sig löper i princip längs med hela den här södra änden av ön. Tillgång dit har du också lättast just från de olika hotellen. Och är badvänlig åtminstone på den östra sidan som vätter ut mot öppet hav. Insidan västerut är lite mer vegetationsmässigt varierad och kan erbjuda träskmarker och annan växtlighet vid vattnet. Slående i stort är annars jämförelsen med strandsträckan på mexikanska sidan som inte alltid är lika välbefolkad. Inte heller lika turistanpassad och kommersialiserad.

Sandslott i rekordformat, åtminstone enligt marknadsföringen på plats.

Souvenirbutiker? Check. Här kan man hitta det mesta som framhåller öns status som turistnäste. Ett näste som kanske varit mer populärt ändå tidigare och ryktesvis även för sådana där sägenomsusade vårsemestrar – spring breaks – som studenter plägar ha i USA. Hajar är populära. I alla fall i och utanför just souvenirbutiker och andra inrättningar som symbol för, ja, vad det nu egentligen symboliserar.

Sandslottet som vi sett förut. Jodå, det är kvar. Landets största, enligt utsago på plats. Sant eller inte – det är en imponerande skapelse i sitt slag.

Varningsskyltar vid bron från Port Isabel varnar om pelikaner. Som man helst ska undvika att krocka med eller skada på något sätt, kan man anta. Redan här vid bron över sundet kommer de där associationerna till – Öland. Det är så mycket som är snarlikt helt enkelt. Förutom pelikanvarningar då kanske. Kreaturen, floran och faunan är inte riktigt densamma. Men den turistiska tillströmningen är jämförbar. Eller snarare en svensk sommarattraktion i kubik. Allting är större i Texas, ni vet…

Monument över den katolske präst/markägare som gett namn åt Padre Island.

 

Notera: Tidigare publicerad på yemenity2010, där jag under hösten portionerar ut en liten artikelserie om iakttagelser i nordöstra Mexiko och sydöstra Texas.

Meximal konstpaus

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJa, det var ett tag sedan. Som någonting nytt publicerades just här. Den senaste tiden har fritidsförfattandet främst fokuserats på en serie semesterbetraktelser från nordöstra Mexiko och sydöstra Texas, publicerade på yemenity2010. Där finns bland annat inlägg om gränspasseringsbryderier, kulturlivet i gränstrakterna och hur det står till med strandlivet i den mexikanska golfen. De senaste veckorna har mycket medierapportering handlat om sensommarens och den tidiga höstens orkaner som dragit in över Karibien och delar av USA. Texas, inte minst Houston (som jag och min fru mellanlandade i ett par gånger i somras) har drabbats hårt, medan min frus gamla hemstad Matamoros precis vid amerikanska gränsen tycks ha klarat sig relativt väl i sammanhanget. Stormvindarna är förmodligen inte helt över och stora delar av regionen har upprensningsarbete och andra problem att lösa under lång tid framöver. Fler texter om TexMex-land ska släppas efterhand.

Här på Fair Slave Trade ska kulturbevakningen också komma igång igen. Snart…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

BILDER: Utsikt från ett plan på väg att landa i Houston; parkering i Matamoros, inklusive stenmur dekorerat med ett porträtt av staden stolthet, sångaren Rigo Tovar; varningsskylt från ett naturcenter på South Padre Island.

Relaterat tips i form av två podcaster jag upptäckt nyligen från amerikanska NPR: Latino USA och Alt.Latino, av vilka den sistnämnda framförallt siktar in sig på mindre känd musik med latinamerikansk prägel…

… och så några mer eller mindre aktuella skivtips i förbifarten, tillgängliga för strömning från, just det, Spotify (och möjligen andra jämförbara kanaler): Barock Project ”Detachment”, Bent Knee ”Land Animal”, Steven Wilson ”To the Bone”, Arcade Fire ”Everything Now”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Beatrix Players ”Magnified”, Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”, Epica ”The Holographic Principle”… Ja, det får väl räcka för tillfället. Och har jag nämnt någon av dem förut, ber jag hundra gånger om tusen kronor. Ett löfte om att fabulera mer omfångsrikt om allt detta är naturligtvis inget annat än ett löfte om en målsättning att göra just det, men dock. Det är andemeningen som räknas, eller hur?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Flygande holländare mexikansk mardröm

Minuterna före maximal eufori förvandlades allt till melankoli för miljoner mexikaner. Ett holländskt svanhopp blev en svanesång för de gröntröjade ättlingarna till azteker, maya och en uppsjö andra etniska influenser, ett landslag som aldrig tycks komma längre än just åttondelsfinal.

Någonstans strax söder om den långa gränsen mellan Amerikas förenta stater och Mexikos förenta stater. Här har jag nu tillbringat ett par dagar efter en inledande runda i den aldrig sovande miljonmetropolen som utgör det här landets huvudstad. Här är vi främst för semester och för att hälsa på min frus familj. Om dagarna i Mexico City finns en del att berätta, som får komma vid ett senare tillfälle när jag hinner ladda upp ackompanjerande bilder. Om VM har jag hittills levererat ett par rapporter på engelska på min systerblog Yemenity2010. Nu har jag äntligen samlat ihop mig till en lägesrapport även på modersmålet.

Nämnvärt hittills är besöket I Mexico Citys historiska centrum, där vi såg delar av förra matchen mot Kroatien på storbildsskärmar och sedan såg folkets firande vid ett annat historiskt monument, Självständighetsängeln, i rak men kanske inte så poetisk översättning

Länge, länge idag kring lunchtid här i Mexiko såg det ut som om landets representanter i Brasilien skulle  kunna eliminera de holländska favoriterna efter ett magnifikt mål av Giovanni dos Santos. Och man kunde ana att förbundskapten Herrera skulle kunna få en löneförhöjning. Han är tydligen den lägst betalde av alla kolleger i detta VM. Men till slut kunde inte ens heroiske målvakten Ochoa och det ramstarka försvaret i sin helhet stå emot den ökande holländska anstormningen, krönt av ett snyggt precisionsskott efter hörna. Och så den där högst tveksamt dömda straffen efter Arjen Robbens eleganta störtdykning i straffområdet på tilläggstid. I efteranalyserna på mexikansk TV har missnöjet med domslutet visst vädrats, men samtidigt konstateras i regel att mexikanska laget själva tappade koncentrationen på slutet och begick taktiska misstag som fällde dem efter en stark insats under större delen av matchen. Grymt, som för flera andra lag i detta VM. Ecuador, som i princip förverkat sina chanser efter de sista sekundernas snabba spelvändning av Schweiz redan i första matchen. Schweiz! Nej, de lär åka ut med huvudet före i åttondelen mot Argentina, eller?

Trevligare överraskningar är att Colombia lyckats slå sig fram till kvartsfinal med ett konstruktivt attackspel. Och givetvis Costa Ricas kavalkad av sensationella skalper, senast straffavgörandet mot Grekland idag, som jag tyvärr missade. Men jag är glad att grekerna är utslagna. Inte precis världsfotbollens verkliga charmlag…

Frankrikes återuppståndelse efter några svåra år är också en uppenbarelse. Så här underhållande och kreativa har de väl inte varit på den här sidan millennieskiftet. Samtidigt består överraskningslaget Algeriet tydligen till stor del av spelare födda i Frankrike, men med algeriska rötter.

Här i norra Mexiko är värmen just nu tryckande och luftfuktigheten hög. Lättare att andas med hjälp av fläktar och air conditioning. Men fortfarande kan man anta att flera miljoner medborgare sucka djupt snarare än andas lätt och ledigt under ytterligare ett par dagar. Fotbollsfesten kunde ha fått fortsätta för deras del fram till mitten av juli. Nu gick det som brukar, men man kan inte säga annat än att de föll med flaggan i topp. Arjen Robben, han å andra sidan är ett fall för sig. Inte bara som anfallare i världsklass, utan även som skådespelare…

Misser och misär i modern mexikansk film

Social misär och inte minst samhällsförtärande våldsamma konflikter har varit ett återkommande tema i latinamerikansk och kanske framförallt mexikansk film på senare år. Det kan skönjas i dramer som ”Sin nombre”, ”Juárez – de försvunna” (”El traspatio” i original) och det senaste jag sett därifrån: ”Miss Bala” där en aspirerande lokal skönhetsdrottning blir ofrivillig hjälpreda åt en mäktig kriminell kartell. Min egen recension är publicerad på russin.nu. Där finns även en intervju med filmens regissör Gerardo Naranjo från hans besök i Göteborg och filmfestivalen där för snart sex år sedan. Då var han aktuell med festivalfilmen ”Drama/Mex” som är intressant, men inte lika genomarbetad och gripande som just ”Miss Bala”.

Andra filmer som recenserats på russin är redan nämnda ”Sin nombre” som behandlar gängkonflikter och flyktingproblematik, liksom den internationellt uppmärksammade roadmovien ”Din morsa också”.