Uppfinningsrikedom och udda infall – Årets album 2016

Det där med att sätta gränser… Någon ordning får det vara. Alltså ska (enligt min förhoppningsvis fungerande faktakoll) det här vara mina favoritalbum – av det som släpptes under 2016. Vidare ett gäng bubblare och sist men inte minst rekommendationer rörande riktiga rökare som kom aningen tidigare och i vissa fall finns recenserade här på Fair Slave Trade (se länkar nedan i de aktuella fallen). Särskilt i slutskedet av året har jag exponerats för flera spännande saker som jag fortfarande utvecklar ett förhållande till, men förtjänar en plats bland det övriga som bubblar under det översta lagret. 

Som konsumentupplysning är det här musik som i de allra flesta fall går att strömma från Spotify (och mycket väl kan finnas på fler jämförbara tjänster).

1. Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge”. Ingen rast, ingen ro för de gamla uvarna som byter samarbetspartners i samma takt som andra byter…(lägg in valfritt klädesplagg eller något annat adekvat substantiv här). Jon Anderson och Roine Stolt – tillsammans till sist. Och vad trevligt det blev!

2. David Bowie ”Blackstar”. Han tog ut sina sista krafter, släppte ett magnifikt litet mysterieverk och dog några dagar senare. Ja, allt det där vet ni redan. Jag som ens aldrig riktigt har kunnat erkänna att Bowie var en av de senaste decenniernas viktigaste artister, inser mer och mer vad som kommer att fattas nu när han är borta.

3. Frost* ”Falling Satellites”. De höll tyst i nästan ett decennium. Eller antagligen slet de hund ihop med andra samarbetspartners innan de tussade ihop sig igen under Jem Godfreys ledning och graverade ännu ett stilbildande stycke elektroprog med ett eget språk och smittande stuns att gödsla med.

4. Bat For Lashes ”The Bride”. Tar sin tid att äta sig in, men den här damen (som civilt ska heta Natasha Khan) är en sällsynt begåvning som inte låter sig förklaras och beskrivas hur som helst.

5. Dream Theater ”The Astonishing”. Har de prövat allt utom en riktig rockopera redan? Det var väl dags för det nu då. Och mestadels en dynamisk och dansant liten komedi blev det. Eller, glöm det mesta i den meningen. Utom dynamisk.

6. Iamthemorning ”Lighthouse”. Rysk duo som väljer andra medel än maktspråk för att sätta sig i respekt. Mjuka vågor rullar in och öppnar nya horisonter i en värld som behöver fler sådana. I sina bästa stunder ren musikmagi.

7. The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist”. An auteur, indeed! Catherine Anne Davies, bördig från Wales, kan ses som arvtagare till en uppsjö andra lagom konsthusliga kvinnliga singer-songwriters jag kunde nämna, men låter bli. Lyssna och leta referenser och möjliga inspirationskällor själv i stället. Eller bara… Lyssna. (För övrigt en av de artister jag troligen inte upptäckt utan det nu akut nedläggningshotade Prog Magazine).

8. The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear From Me”. Multimusikern Nick Beggs frontar eget band för första gången sedan… Kajagoogoo? Groovy. Det drar åt alla håll och luftrummet ekar av eviga frågor – liksom det nerviga nuläget.

9. Alicia Keys ”Here”. Ja, hon är här igen! Och fortsätter släppa på garden, vara mer levande, intensivt närvarande och kanske lite mindre kyligt sofistikerad än i början av karriären. Hon har alltid varit skicklig, melodisk, inspirerande och karismatisk men tycks instinktivt bara röra sig mer och mer mot den verkliga kärnan av något – vad det nu är, men det berör.

10. Young the Giant ”Home of the Strange”. Tipstack till Relevant Podcast är på sin plats. Utan dem hade väl det här gått mig förbi fullständigt.  (vilket gäller fler artister på senare tid). Fylligt sound, oväntade infall och filosoferande texter som tränger sig på lite i taget.

BUBBLARE:

The Neal Morse Band ”The Similitude of a Dream”. Damp ner i slutet av året efter en tids tystnad från konstellationen. Eller vad jag tolkade som tystnad. Håller fortfarande på att bekanta mig med den här musikaliska versionen av John Bunyans klassiska pilgrimsberättelse ”Kristens resa” – kanske det mest episkt orienterade album Morse släppt ifrån sig. Vilket säger något…

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution”. Eklektisk och energisk, musik som alltid är i rörelse och aldrig synbart stagnerar.

Gungor  ”One Wild Life” – en trilogi med undertitlarna ”Soul”, ”Spirit” och ”Body” släppt under drygt ett och halvt år, tror jag. En liten bragd i sig, bara det. Ofta luftig, lätt minimalistisk pop med drag av soul och en hel del annat.

Karmakanic ”DOT”. Supergruppen från Skåne (eller åtminstone brukade de väl sammanstråla i en studio där förut) synar meningen med livet. Och ’annat som ingen bryr sig om’. Spännande.

Sho Baraka ”The Narrative”: Ras, religion, konflikter – inre och yttre, en resa jag börjar utforska under senhösten och långtifrån är färdig med ännu. Genredefinition? Organisk hip hop, med rottrådar och utvikningar åt flera håll. Ännu ett tipstack till Relevant Podcast…

Solange ”A Seat at the Table”: Beyoncés syrra. Så var det avklarat. Men det är knappast tillräckligt för att definiera eller sammanfatta vad som finns att upptäcka här. Jag är i färd med det… Vilket även gäller de här:

Thank You Scientist ”Stranger Heads Prevail”, Anohni ”Hopelessness”, Dan Reed Network ”Fight Another Day”, Cosmograf ”The Unreasonable Silence”, Bonnie Raitt ”Dig In Deep”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Marillion ”F*** Everyone and Run”, The Dear Hunter ”Act V: Hymns with the Devil in Confessional”

LEST WE FORGET – riktigt bra saker från 2015 som snurrat en del, främst hemma och på tåget under året som gick…

Native Construct ”Quiet World”, Julia Holter ”Have You in My Wilderness”, Anna von Hausswolff ”The Miraculous” , The Gentle Storm ”The Diary”, Perfect Beings ”II”, Florence & The Machine ”How Big, How Blue, How Beautiful”, Circuline ”Return”, Father John Misty ”I Love You, Honeybear”, Foals ”What Went Down”, Gazpacho ”Molok”, Lana Del Rey ”Honeymoon”, Public Service Broadcasting ”The Race for Space”, Steve Hackett ”Wolflight”, Tame Impala ”Currents”, Seinabo Sey ”Pretend”, Sufjan Stevens ”Carrie & Lowell”, Steven Wilson ”Hand. Cannot. Erase.”

 

SISTA SUCKARNA:

Någon DVD har hittills inte släppts från Kate Bushs aningen otippade konserter i London för två år sedan. Men till slut kom ändå en CD-utgåva. Tror ni att jag hunnit skaffa den än? Nej. Ska jag göra det snart? Ja.

Alla talar om Beyoncé och hennes redan sägenomsusade tematiska album ”Lemonade”. Tyvärr har jag hittills bara hört brottstycken av det och inte heller sett hela den hett omdiskuterade videosviten som hör till. Jag vet. Det är inte OK. Återkommer…

Från Frysboxen: Kamp och kärlekskramp med Keys

Alicia Keys är fortfarande ung, men har redan en lång karriär bakom sig. För snart fem år sedan recenserade jag hennes femte album ”The Element of Freedom” på annan plats. Så här blev det:

franfrysbox-blogotyp1Först: ett litet intro – som vanligt, med Alicia. Annars har hon de senaste åren tagit vissa mått och steg mot en rakare, mer omedelbar och ogenerat emotionell inriktning. Både känslomässigt hetare och samtidigt mer framåt och distinkt, rentav konfronterande i sina texter i samklang med en likvärdig musikalisk inramning. Skillnaderna är inte chockerande, men märkbara. Nu är hon inne i något slags relationsreflektions-läge, inte alls olikt India Arie på hennes ”Testimony: Vol 1” från 2006. Många skulle säkert också vilja stämpla henne som en ofarligare och mer förutsägbar kollega till Mary J. Blige, men jag tycker att hon utvecklas hela tiden – och var intressant redan från början.

Jag är fårskalligt förtjust i 80-talsklaveren (och resten av paketet) i den självklart hitgraverade ”Try sleeping with a broken heart” och nästan lika mycket i den efterföljande ”Wait till you see my smile”. Pianodrillarna som repeteras regelbundet vittnar väl om en klassisk skolning, ett signum som alltid funnits där, liksom den till synes tematiska strukturen på albumet. Är det så genomtänkt som det verkar, eller bara skickligt designat för att ge det intrycket?

Stämningsläget är stadigt balanserat mellan vemod, viljestyrka och vrede i behärskad form. ”That’s how strong my love is” har en änglalik melodislinga och lyckad kombination av pianofigurer och följsamma, inte överarbetade eller alltför sliriga stråkar. ”Love is my disease” är en klagovisa med talande titel och reggae-influenser, möjligen påverkad av Lauryn Hills hyllade album ”The miseducation of…” för några år sedan – är budskapet representativt eller inte för artistens grundläggande sinnestillstånd just nu? Annars är hon påfallande positivt inställd till livet i New York-odet ”Empire state of mind, part 2” som framfördes i The Colbert Report för några månader sedan, med den illustre programledaren Stephen Colbert själv som rappare! Redan legendariskt…på sitt sätt.

Duetten med Beyoncé i ”Put it in a love song” är nog det mest äppelkäcka inslaget, en kampsång och samtidigt ytligt sett barnsligt enkel. Och på tal om 80-talsvibrationer så, visst för ”This bed” tankarna till äkta paret Womack & Womack och framförallt kioskvältaren ”Teardrops” från 1988 (då Keys var sju år gammal). Den ångar på med samma oförtrutna budskapshybrid av sviken kärlek och livet-går-vidare-attityd som genomsyrar stora delar av skivan. Balladen ”Distance and time” tillägnas alla älskande par som ”inte kan vara tillsammans, åtskilda av tid och rum” och ger oss ännu fler återkopplingar till nämnda decennium; typ, genomsnittligt filmljudspår av Giorgio Moroder cirka 1983 – i en syntetiskt inramad men tidlöst stram och behärskad ballad som låter bekant från många förebilder, men så fungerar det ju i R&B-världen (som i så många andra).

Tarvar det hela något mer? Det skulle vara eventuellt fler taggigare och mer oborstade soulstänkare eller ambitiösa anthems i Stevie Wonders på sin tid banbrytande 70- talsspår. De är inte så väl uppkörda här. Hon kunde till och med få göra sin egen cover av, säg, ”Superstition”, ”Higher ground” eller ”As”, för hon skulle säkert vara uppgiften vuxen – nu om inte förr. Och det är det långtifrån alla som är… CD:n finns i två versioner (minst), av vilka den så kallade Deluxe-upplagan bjuder på två extraspår. Av dessa är avslutande hymnliknande historien ”Pray for forgiveness” huvudargumentet för att lägga några extra kronor på ett av 2009 års mer existensberättigade epos.

Recenserat: Alicia Keys ”The Element of Freedom” (RCA/Sony Music 2009). Tidigare publicerat på nu avsomnade sidan Folket Jublar 19 februari 2010.

Relaterat: Alicia Keys diskografi på AllMusic

Pop och politik fortsätter förenas

Världsmedborgaren Keys träder fram på den senaste singeln. Keys, alltså hon med Alicia i förnamn och en dryg handfull hyllade album i bagaget. Ja, jag kallar det fortfarande för album. Något ska det ju heta…

Bagdad, Gaza, Nigeria, Harlem… Konfliktområden som vi borde prata om. För alla är här för varandra, poängterar artisten. Just det. Och med hjälp av sina oförändrat flexibla röstresurser och ett till synes löjligt enkelt men likafullt effektivt pianoriff ovanpå lagom bombastiska trumvirvlar vill hon övertyga alla som vill höra om att det är dags att engagera sig för en bättre värld. Budskapspop finns fortfarande – tro inget annat.

Just nu håller jag på och plöjer igenom en bok i det ämnet, av Sveriges radio-profilen Anna Charlotta Gunnarsson, vars programserie ”Pop och politik” avhandlat hur artister i olika epoker tagit ställning mer eller mindre explicit i varierande samhällsfrågor. Nationellt och internationellt. Den relativt nyutkomna boken heter ”Popmusik rimmar på politik – Kamp och protester” (bokförlaget Atlas 2014). Recension? Kan bli en när jag tagit mig igenom de sista kapitlen. Hittills har epoker, fenomen och levande eller avsomnade legendarer  av högst varierande art som James Brown, 80-talistisk naziestetik, 60-talets Vietnamrörelses inverkan på det kulturella klimatet, Kraftwerk, diverse rättighets- och royaltystölder, U2, M. I. A, Nenas 99 luftballonger och en hel del annat betats av, liksom en del betydligt mindre kända men fascinerande människoöden i musikbranschen. Språket växlar mellan snillrikt och i svagare stunder lite slappt, men i det stora hela är det spännande. Underhållande. Och med flera nya insikter jag inte hade förut. Liksom påminnelser om att exempelvis 1980-talets musikvärld ofta var mycket mer politisk än många idag vill minnas. Eller så var dessa många inte tillräckligt uppmärksamma när det begav sig…

Just det, Keys nya kampanj för en bättre värld, kallad We Are Here, har en egen hemsida med programförklaringar och uppmaningar att delta aktivt. Låten med samma namn finns (som så mycket annat) ute på YouTube och Spotify.

Relaterat: Jag brukar lägga de flesta rena bokrecensioner på den här sidan, men nyligen publicerade jag en sådan på parallellbloggen Yemenity2010, främst för den berörda bokens tydliga koppling till Jemen (där just den bloggen föddes). Det handlar om ”The Woman Who Fell From the Sky” av Jennifer Steil.

Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.