Passioner, pretentioner och personliga reflektioner – Bästa band och artister 2010 till 2019

Det blev för svårt. Att bara bestämma vilka album som varit bäst under årtiondet som närmar sig slutet (med de berömda stormstegen). Det verkade mer logiskt att framhålla artisterna och banden som betytt mest för mig personligen under den aktuella perioden. Och i förbifarten rekommendera några av deras nyckelproduktioner under de gångna tio åren. Plats för pretentioner! Ja, det kanske blir en allmänt pretentiös och pompös prägel på sammanställningen i stort, men det tar vi inget extra för, som servitören sade. Är själva  rangordningen en prövning? Absolut, men jag lever troligen i den utbredda villfarelsen att just rangordnade listor är roligare att läsa, kanske just på grund av den lilla extra ansträngning som krävs. När det gäller nummer ett behövde jag dock inte grubbla särskilt länge i det här fallet…

1. Neal Morse. Strängt taget. Det har inte bara varit ett starkt decennium för den här mannen, i mina ögon och öron. Det gäller hela 2000-talet hittills, sedan han lämnade Spock’s Beard och lanserade sin solokarriär som han växt fram till att bli en gigant. En titan som tronar över resten i min bok. Om han under en period tycktes ha kommit in i en viss upprepningsfas, så tändes en ny gnista när han bildade The Neal Morse Band. Tematiska dubbelalbum inspirerade av gamla skrifter som ”Pilgrim’s Progress” är väl inte vad de flesta skulle få för sig att värka fram i studion. Men Morse är inte de flesta. Sverige har han hunnit besöka ett par gånger. I förbigående har mannen varit en vital ingrediens i supergrupperna (gammaldags uttryck men i alla fall) Transatlantic och Flying Colors. Som kronan på moset skrev han ihop en rockopera och släppte tidigare i år. Vad finns att inte gilla?

Viktiga album: ”The Great Adventure” (2019), ”The Similitude of a Dream” (2016), ”The Grand Experiment” (2015)

2. Steve Hackett. Av alla gamla ex-gladiatorer från Genesis är han den som håller fanan lyft högst och studion varmast. Hittills har han inte visat sig tappa energi utan fortsatt släppa en strid ström album med konstant hög kvalitet, eklektiska inslag, tunggung och känsla för dramatik. Levande legendar, sann gitarrhjälte och inspirerande karaktär överlag.

Album i urval: ”Wolflight” (2015), ”The Night Siren” (2017), ”At the Edge of Light” (2019)

(Not: av någon anledning föll stycket om Hackett bort i den första version jag publicerade och återinförs nu rätteligen, bättre sent än aldrig, lagom till jul. 21 december för att vara exakt.)

3. Steven Wilson. Börjar det bli obsolet att referera till honom som före detta ledaren för Porcupine Tree? Nu har han etablerat sig så stadigt i eget namn, trots att namnet i sig kunde verka anonymt. Anonymt är inte hans artisteri. Wilson har också vågat bredda sig, leka loss med olika genrer och även det lättsmälta, utifrån sin status som en av världens mest ogenerat pretentiösa progressivrockare.

Starta med: ”Hand. Cannot. Erase.” (2015), ”To the Bone” (2017)

4. Dream Theater. Storvulna. Lite lätt vansinniga. Ambitiösa och ibland övermättande. Även de har gått igenom sina perioder av repetitioner och återbruk av gamla idéer. Men under drygt tre decennier har de ändå alltid studsat tillbaka med nyvunnen energi. Efter en del inre turbulens innebar även det här senaste årtiondet en halv nystart och resulterade i ett par album som definitivt platsar i deras kanon. Det vill säga, bland det bästa de har gjort. Formkurvan går inte alltid spikrakt uppåt, men med sportspråk är även deras lägstanivå några tum över många andras högsta.

Höjdpunkter: ”Dream Theater” (2013), ”Distance over Time” (2019)

5. Alicia Keys. Hon verkar på något sätt så ung fortfarande. Och ändå har hon också nu haft en stadig karriär i snart 20 år. Alicia skulle också kunna passa in på bilden av en artist som börjar från lite slick, sofistikerad soul och rhythm & blues och sedan vidgat synfältet. Sakta men säkert och med små men märkbara skiftningar har hon visat sig vara expert på såväl klatschiga popdängor som ballader, 80-talsinspirerad elektropop, avskalad soul med nästan minimalistiska drag – snart sagt allt utom heavy metal. Ok, jag överdriver en aning. Men är ändå en universalbegåvning som liksom aldrig gör dig besviken. Inte mig i alla fall.

Rekommenderas: ”Here” (2016), ”Girl on Fire” (2012). Förresten måste jag ändå nämna ”The Element of Freedom” (2009). Fusk, men jag lyssnade på den ganska flitigt under 2010, så det är nästan OK…

6. Barock Project. Italienare! Kan något gott komma därifrån annat än renässanskonst, kulinariska kreationer och fotbollsspelare? Jo, det är värt att påminna om att landet faktiskt var ett av de ledande när konstrocken krängde sig fram i det forntida 70-talet. Traditionen hålls vid liv av band som Barock Project med ett par starkt tilltalande, melodiska album som demonstrerar både skicklighet och organiskt liv.

Leta upp: ”Detachment” (2017), ”Seven Seas” (2019)

7. Bent Knee. Unga, experimentella och spelglada musikskolestuderande med bas på USA:s östkust. Hittills har jag fallit pladask för de album som släppts, utom ett som är svårare att få tag i och inte lika strömningsbart. Det senaste som kom nu under senhösten håller jag fortfarande på att hitta in i, efter en del även för deras del djärva stilgreppsförändringar. Men de är ett band vars attityd måste respekteras, liksom deras spelskicklighet och ibland oerhörda intensitet.

Nyckelskivor: ”Shiny Eyed Babies” (2014), ”Land Animal” (2017)

8. iamthemorning. Ryssland! Kan något gott, därifrån, förutom tonsättare från 1800-talet, författare från samma sekel och klappklappspelet som förnedrade alla konkurrenter under en serie ishockey-VM under min egen uppväxt? Svar ja. Duon blandar det klassiskt skolade med innerliga, böljande ballader och kraftfulla röstresurser kontra virtuosa klaviaturfigurer.

Ordineras: ”Lighthouse” (2016), ”The Bell” (2019), Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin” (2018, soloalbum)

9. Lila Downs. På tal om röster. En del har det där, omisskännliga och närmast unika. Hur är det förresten, är det ens teoretiskt möjligt att ha en helt unik röst? Lila har varit på kartan i många år och själv upptäckte jag henne början av millenniet när hon bidrog till soundtracket för filmen ”Frida”. Hon släpper regelbundet nytt material, antingen solo eller via diverse samarbeten. Den där närmast hjärtskärande starka och samtidigt spröda stämman med en dynamik och inneboende vulkanisk hetta kan ta sig an både traditionell mexikansk folkmusik och utveckla densamma, eller låta den korsbefruktas med andra kulturella uttryck och vibrera på ett kort sagt svåremotståndligt sätt.

Testa: ”Al Chile” (2019), ”Raiz” (med Niña Pastori och Soledad, 2014) 

 

10. The Flower Kings. Trotjänare finns det några på den här listan. Och det måste man givetvis säga även om den här svenska kvintetten, sextetten eller hur många medlemmar de för ögonblicket är. Senaste skivsläppet kom sent i höstas och då hade jag nästan räknat bort dem som en enhet i egen rätt. Var för sig gör medlemmarna alltid någonting. Roine Stolt inte minst genom sin inblandning i Transatlantic och andra projekt, medan andra medlemmar roar sig med band som Karmakanic – med flera. Det kan vara svårt att hålla isär dem och vilka som vänstrar med vilka för ögonblicket. Så mycket har inte förändrats sedan de slogs ihop första gången någon gång före millennieskiftet, men de är i stort sett alltid tilltalande, med en massiv musikalitet och energi. Så även på scen om man har chansen att se dem i den formen, vilket jag själv senast gjorde för någon handfull år sedan. Det börjar bli dags igen.

Sök upp: ”Desolation Rose” (2013), ”Waiting for Miracles” (2019)

11. Moon Safari. Jovisst hade en önskat att Västerbottenspojkarna varit ännu flitigare med sådant som vi gammalmodiga kalla skivsläpp under det här decenniet. Men vad de ändå har släppt var bra. Och inte minst hamnar de här på listan för de konserter i små, tajta lokaler eller ibland för rymliga med alldeles för lite publik, där de oavsett förutsättningar gjort kvällen oförglömlig.

Lyssna på: ”Lover’s End” (2010), ”Himlabacken Vol. 1” (2013)

12. Anna von Hausswolff. Kan inte beskrivas. Måste upplevas. Sällan har det epitetet passat så väl på en artist som Anna med sina experimentella kyrkorgelsmässor där lika delar Pink Floyd och 1700-talsvibrationer varvas med allmänt organiserat kaos. Anarkistisk andäktighet och kanske definitionen av kreativt kaos, som troligen inte alls är kaos.

Leta upp: ”The Miraculous” (2015), ”Dead Magic” (2018)

13. Father John Misty. Han berättar sina historier i form av ballader med syrlighet och melankoliskt betraktande blick. Han är sin egen genre. En kulturklenod som skriver sina egna regler och bygger sitt eget hus i vildmarken. Ändå skulle väl ingen kan säga att han är särskilt svår? Som i svårtillgänglig eller distanserad? Att sammanfatta tiotalet utan att nämna honom vore tjänstefel.

Hör upp: ”God’s Favorite Customer” (2018), ”I Love You, Honeybear” (2015)

14. Gazpacho. Norge! Ja. De fostrar fram fler spännande, eklektiska, experimentvilliga band än de flesta på vår sida kölen inser. Kanske allra bäst är det här (alltså inte spanska) gänget med sina ytterst svårbeskrivliga seanser över ryska rymdprojekt eller andra egensinniga teman. Att lyssna igenom en skiva är något slags gudstjänst eller meditationssession. Det svänger, suger tag, vibrerar och väcker alltid associationer som stimulerar fantasin.

Bra skivor ju: ”Soyuz” (2018), ”Molok” (2015)

15. Bat for Lashes. Eget tilltal. De där utvikningarna och uttrycken för originalitet som en del har och andra inte. Hon har det. Det elektroniska. Lätt suggestivt sensuella och alltid lätt pyrande. Det finns en kraft här som hela tiden pockar på uppmärksamhet, ibland med små medel och andra stunder mer påfallande.

Lyssna på: ”The Haunted Man” (2012), ”Lost Girls” (2019)

16. Spock’s Beard. Fler ärrade veteraner med pretentiösa drag, som efter en serie medlemsväxlingar och skinnömsningar ändå fortsätter låta sig ganska… lika. Och det är i det här fallet sagt som beröm. Kan även de sägas ha kommit över en mindre formsvacka för ett antal år sedan och lyft igen.

Lyssna på: ”Noise Floor” (2018), ”The Oblivion Particle” (2015)

17. Julia Holter. För några år sedan på flera renommerade musikmagasins årsbästalistor, rentav högst upp på några av dem. Hon är alltid lite lagom oförutsägbar men skapar sina egna världar, med mer eller mindre utsvävande resonans men alltid genomsyrat av denna uppenbara begåvning och, ja, rent ut: briljans.

Viktigt: ”Aviary” (2018), ”Have You in My Wilderness” (2015)

18. Kaipa. Gamla goa gubbar. Och en kvinna. De har hållit ihop i olika konstellationer, eller åtminstone funnits väldigt länge och producerat musik med ganska jämna mellanrum under imponerande lång tid. Kanske ibland uppenbart nostalgiska – men med ett eget identifierbara sound. Symfoniska ambitioner kombinerat med folkton som slår an strängar hos mig jag ibland inte visste fanns.

Några nyckelsläpp: ”Children of the Sounds” (2017), ”In the Wake of Evolution” (2010)

19. Kate Bush. Hon är modern tids största kvinnliga musikgeni, men har av möjligen godtagbara skäl dragit ner på takten sedan den mest produktiva perioden, cirka 1978-1993. Det hade varit roligt att kunna åka till London och bevista någon av de konserter hon faktiskt arrangerade efter flera decenniers uppehåll från scenframträdanden. Nu har hon i alla fall släppt några plattor under perioden och visat att hon fortfarande har det där. Nej, inte det absolut bästa hon gjort men tillräckligt bra för att ändå lysa i dagens musiklandskap.

Lyskraftiga livstecken: ”50 Words for Snow” (2011), ”Before the Dawn” (live, 2016)

20. Derek Webb. Kriser genomgår vi alla. För Webb har det handlat om att lämna en bransch där han byggt upp ett namn under lång tid, den amerikanska kristna musikbranschen i det här fallet. För att istället karva ut en ny karriär på andra sidan, i sitt sökande efter sanningen. En påträngande personlighet som kanske inte riktigt passar in någonstans. Men som definitivt hittat ett eget uttryck, oavsett vad det är han framförallt vill tala om för världen.

Bra album: ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013), ”Fingers Crossed” (2017). Förresten, ”Stockholm Syndrome” släpptes väl redan 2009 men kolla den också, för bövelen!

21. India Arie. Hon har själ. Ideal och passion. Skivproduktionen har varit ganska stadig under snart 20 år och formkurvan kan variera. Men hon levererar alltid något med en egen vision väl synlig och hörbar. Vare sig fokus för ögonblicket ligger på politik, samhället i stort eller personliga relationer så har India alltid något att säga. Och ett eget språk för det.

Skivor: ”SongVersation” (2013), ”Worthy” (2019)

22. Adele. Alla älskar Adele. Alla. Visst gjorde Saturday Night Live en sketch för några år sedan om hur man överlever en Thanksgiving-fest där alla hyser besvärande olika politiska preferenser, men stämningen alltid kan räddas om någon börjar gnola på ”Hello”… Det är överhuvudtaget inte särskilt ofta som jag själv lyssnar på henne. Och inget av hennes album är fullkomligt perfekt rakt ut i fingerspetsarna. Men hon är ju alltid Adele. Och det räcker väldigt långt. Ett fenomen i egen rätt som ingen riktigt kan förklara.

Album: ”25” (2015), ”21” (2011)

23. Frost*. Om jag önskar att de vore lite mer produktiva när de väl samlas? Eller snarare samlades lite oftare? Jo. Det är ett litet sidoprojekt av brittiska professionella musikanter som ibland får för sig att skapa progressive rock med en pikant modern touch och inget övernostalgiskt tillbakablickande. Då och då gör de det alltså. Och det blir alltid spännande.

Senaste släpp: ”Falling Satellites” (2016)

24. Steve Taylor. Inte direkt överproduktiv musikaliskt på senare år, men efter att ha pausat musikmakandet i eget namn under många år för att i stället producera åt andra eller regissera filmer gjorde han ändå tillfällig (?) comeback med kvartetten Steve Taylor & The Perfect Foil som släppte albumet ”Goliath” 2014. Strödda livstecken från studiosessioner med ytterligare samarbetspartners motiverar ett omnämnande. För en gammal hjälte.

25. Lilly Goodman. Vad? Känner ni inte igen namnet? Själv stiftade jag bekantskap med henne första gången när hon agerade förband under ett par konserter i Quito, Ecuador i mitten av 00-talet. Bördig från Dominikanska republiken och ett hyfsat stort namn inom åtminstone ett segment: latinamerikansk pop med kristen profil. Hon är helt enkelt en väldigt duktig sångerska med en bokstavligen gudabenådad röst. Och det räcker ganska långt, åtminstone om man har kompetenta producenter, inte särskilt banbrytande profil men den osvikliga förmågan att lyfta även konventionellt material. Och ballader… Där kan hon belt out med de bästa. Skivproduktionen senaste årtiondet har varit sparsam men om inte annat resulterat i ”Amor favor gracia” (2013) som är riktigt bra och ”A viva voz” (2018) som är betydligt beigare. Men, whatever. Med den rösten kan hon få ett wild card för lång och trogen tjänst.

 

…och visst måste jag nämna Peter Gabriel, som trots allt släppte orkesterplattan ”New Blood” i decenniets gryning och i år samlat ihop ett gäng samlade filmmusikspår under titeln ”Rated PG”. Annars håller han sig mest aktiv utanför studion. Men, som sagt, gamla hjältar…

Ytterligare namn att icke förglömma från den berörda perioden: Brooke Fraser, Robert Plant, Flying Colors, Muse, Haken, Esperanza Spalding, Lauren Daigle, Perfect Beings, Natalie Prass, North Atlantic Oscillation, Angelique Kidjo, Natalia Lafourcade, Thank You Scientist, Beatrix Players, Arcade Fire, Temples, Jon Anderson, Karmakanic, Foals, Florence & the Machine, Native Construct, Big Big Train…

 

…och, ja, det allra mesta är strömningsbart från Spotify och säkert andra plattformar. Ett lysande undantag är stora delar av Neal Morses produktion. 

Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…

Tidlösa kvaliteter och trevlighet på gott och ont med Lilly Goodman

Rösten är som den alltid har varit: hennes största tillgång. Musikaliskt bryts inte mycket ny mark, men ”Amor favor gracia” med Lilly Goodman är ändå ett välkommet livstecken efter fem års uppehåll på skivfronten. Övertygande, men inte överväldigande.

LillyGoodman2006FST

Det är snart tio år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Lilly Goodman. Inte socialt alltså, men hon agerade uppvärmare åt en i Latinamerika välkänd herre vid namn Jesús Adrián Romero på scen i en större arena i Quito, Ecuador, någon gång under hösten 2003. Jag minns tydligt att jag var mer imponerad av den kortväxta unga damen från Dominikanska republiken än av kvällens huvudnummer. Framförallt av rösten.

Och den har fortsatt ha en instinktivt inbjudande effekt, även där materialet varit ojämnt. Som bäst fungerar Lilly och hennes inramning på CDn ”Sobreviviré” från 2006. (Då var hon förresten tillbaka i Quito och rev av några låtar i ett massmöte med flera andra medverkande artister och talare med högst varierande angelägenhetsgrad.) Det senaste hon nu släppt ifrån sig efter ett femårigt uppehåll på skivfronten (om jag inte missat något) har i grunden mer gemensamt musikaliskt med den skivans profil än med hennes övriga alster, även om skillnaderna inte är direkt avgrundsdjupa. Spontant ser jag dock inte det här som hennes mest övertygande giv rent låtmässigt. Men det finns höjdpunkter vi återkommer till.

Sound och arrangemang är relativt konventionella utifrån ramar som gäller i det som ibland kallas frikyrkopop på svensk mark och här hade sin storhetstid snarare för 20-30 år sedan än i detta akuta nuläge. Men det här är ändå en uppdaterad version, med mer eller mindre kristallklar produktion, markerade basgångar och tilltalande men inte påfrestande inställsamma harmonibyggen. Och det som skiljer Goodman från så många andra i samma fåra jag hört; komma de från Sverige, USA eller Latinamerika, så är det den där rösten som helt enkelt bär fram sångerna på ett mer övertygande sätt än de ibland förtjänar. Och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till exakt hur jag bäst beskriver den eller dess storhet. En del har det. Som du antingen fängslas eller stöts bort av. Det kan vara en särskild raspighet eller liten störning i stämbanden som skapar en automatisk själfullhet – säg, Lisa Nilsson som inte heller alltid vetat vad hon borde göra med sin gåva. Lilly är lenare, men med en rymdklang och vagt vibrato som hon har vett att inte vanvårda eller missbruka. Inget wall-to-wall med schizofrena svängningar bara för sakens skull, inte.

Kommer ni ihåg Anita Baker? Något i den stilen. En förmåga att omvandla även den beigaste basföda till något åtminstone behagligt. Och i sina bästa stunder bra mycket mer än så; musik värd att tillbringa väl tilltagen tid med, även om man i mitt fall anser sig ha en något mindre väluppfostrad grundläggande uppfattning om vad som verkligen är grunden i på allvar långlivad och artistiskt avancerad tonkonst. Jag skulle ofta vilja att Lilly med medbrottslingar vågade ta ut svängarna mer och chansa på fler oväntade inslag. Men det lär nog inte hända inom överskådlig tid. Min mer konservativa sida vet dock att uppskatta elegant utformade och stramt uppbyggda ballader när de framförs med det där extra vapnet jag redan nämnt ett par gånger. Vokalvapnet. Och de mer lekfullt funk- eller R&B-influerade spåren som ”Ve por tu sueño” får bli grädden på moset under rådande omständigheter.

Begåvade colombianen Alex Campos (som jag händelsevis också sett på samma scen i Quito en gång och även recenserat här tidigare i skivsammanhang) hälsar på, vilket är glädjande. Om det sedan var det bästa användandet av deras sammanslagna resurser att göra en väldigt softad serenad ihop kan däremot ifrågasättas. Och varför någon i staben fått snilleblixten att varva spanska och engelska i den avslutande ”Take Care of Me” övergår mitt förstånd. Låt mig säga vänligt men bestämt att greppet inte tillför några direkta spetskvaliteter. Nej, bäst är det nog när Goodmans mäktiga röst sammansmälter med några välutsvarvade melodier med tidlösa kvaliteter som i ”Es tu amor” och ”Nadie me dijo”. Även om helheten saknar de högsta höjderna och de djupaste dalarna.

Recenserat: Lilly Goodman ”Amor favor gracia” (PromesasMusic 2013)

 Mer information: Officiell hemsida för Goodman. 

Recension från Onda Exclusiva (på spanska).

Recension från El Caribe (också spanska).