India Arie ångar på, men fastnar i myshörnan lite för ofta

 

Hon har hållit på i, är det snart 20 år nu? Balanserat mellan smooth soul, lätta jazzinfluenser och rhythm  blues-tongångar. Även budskapen varierar oftast redan inom ett och samma album. Det kan vara personligt, om kärleksbekymmer eller motsatsen, vardagsiakttagelser och sedan de större makroperspektiven. Hur man förändrar världen och sådana delikata frågor. Temperamentet växlar också. Personligen har jag väl en förkärlek för hennes mer ‘argsinta’, taggade och samhällsanalyserande sida. Men det varierar också, platta för platta. Och då var det framför allt i mitten av 00-talet jag på allvar började lyssna.

Här får vi en dos av alla sidor, i princip. Samhällskritiken, kärleken och de små detaljerna i vardagen.Som vanligt är en del spår mer uppeldande och för min del mer akut engagerande, några landar i den här sömniga zonen – lite för välmående och harmoniska, lättsamt gitarrplockande och osande av myshörnan. Inget fel i det. Jag går bara inte igång där på samma sätt som när hon höjer tonläget i exempelvis ”Rollercoaster”, eller den intagande andäktigheten i ”Prayer for Humanity”. Eller när hon inledningsvis åkallar kända namn från medborgarrättskampen i ”What If”. Som helhet betyder det här att skivans formkurva går från starkt, till lite mer mellow och undanglidande, tyvärr ibland alltför nedskruvat, för att sedan ladda upp till en mer mättad avslutning under albumets färd mot målet.

Och hur är det nu? Ska den där punkten i namnet vara kvar eller inte? India.Arie eller India Arie? Det verkar vara det sistnämnda som gäller officiellt numera. 

 

Artist: India Arie

Titel: Worthy

Utgiven: Februari 2019

Strömningsbar på Spotify? Ja. 

Nytt namn för dig? Starta förslagsvis med ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” (2006) och ”Testimony, Vol. 2: Love & Politics” (2009). 

Diskografi på AllMusic

Annonser

Från frysboxen: Uppbyggligt om uppbrott med India.Arie

Ännu en återuppvärmd åsiktsregistrering från det förflutna. ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” var tredje skivan av India.Arie och släpptes 2006 på Motown Records. Den här recensionen publicerades ursprungligen på numera nedlagda sidan Folket Jublar, 29 mars 2007.

india arie 2006Den här skivan kommer att göra världen till en bättre plats, enligt en amerikansk tidning (Daily Star) som citeras av en amerikansk websida (Christianity Today) vilken jag i min tur refererar till en smula här. Kan det här vara världshistoriens första ”inspirational break-up album”? frågade sig CT:s recensent för några månader sedan. Samme man beskriver Aries trosuppfattningar, som de framskymtar i intervjuer, som något åt det unitarianska hållet, alltså lite svävande. Det finns många sätt att lära känna Skaparen, menar hon – ungefär. Men Gud verkar alltid vara i närheten i hennes liv, om man får tro texterna på ”Voyage to India” (som jag upptäckte för något år sedan) och nu på ”Testimony” som mycket riktigt är en inspirerande skiva, trots att den kretsar kring ett brustet förhållande.

Genren definieras av CT som akustisk neo-soul och det duger väl lika bra som något jag skulle kunna formulera i ett sammansatt men slagkraftigt uttryck. Ingen skulle kunna kalla hennes tongångar för ‘bombastiska’ utan att ofrivilligt remitteras till en psykiater för utvärdering, men det är verkligen inte kraftlöst heller. Om man tycker att Norah Jones är lite för menlös, Tracy Chapman har för lite hitkapacitet men Alicia Keys för mycket av det senare, så… kanske det här landar perfekt. Första gången jag stötte på Aries namn var det i en duett med Stevie Wonder på hans hyllade återkomst ”A Time to Love” 2005.

Hon har en själfull (som man säger när andra kombinationer av adjektiv blir för
invecklade) röst, wailar en hel del men utan att förlora fokus på melodierna och verkar tänka tematiskt om sina album så att de känns som sammanhängande helheter och inte bara en samling osorterade sånger som råkat brännas in i samma plast för att uppfylla ett kontrakt. Jag som trots allt lyssnar mycket på musik med tendenser till övermaga storslagenhet, brukar behöva tid för att uppfatta mer än bara behagligt bakgrundsbrus i den här sortens följsamma gung, men India.Arie kliver förr eller senare över den tröskeln och in i vardagsrummet (eller var det nu råkar vara) med krav på mer uppmärksamhet. Helt otvunget stuvar hon in en låt av Don Henley och får den att passa in perfekt bland sina egna kompositioner. Det är inte underligt att hon valde ”The Heart of the Matter”, eftersom texten beskriver svallvågorna av ett kraschat förhållande och hur man går vidare så kärnfullt som man bara kan göra det om man själv varit med om ett smärtsamt uppbrott (vilket jag förutsätter att Henley också har). På ”Testimony” finns ett flöde, ett narrativ som går från melankoliska ”These Eyes” men gradvis blir mer ljust, optimistiskt och framåtblickande. Hitsingeln ”I Am Not my Hair” (framförd ihop med någon yngling som kallar sig Akon) bryter av mest från mönstret, men är så medryckande att jag kan förlåta snedsteget…

franfrysbox-blogotyp1Vissa filmer bör man se ända till slutet, det vill säga även eftertexterna eftersom de saktmodiga belönas med en extra sketch eller annat infall. En del CD-skivor ska heller inte stängas av när sista utannonserade spåret klingat ut. Det här är en sådan skiva. Efter att den snärtiga upbeat-låten ”I Choose” med sina Wonder-vibbar skenbart avslutat allt, följer någon minuts tystnad före en ballad som av allt att döma heter ”This Too Shall Pass” och bygger på något slags senapskornsprincip. Den börjar diskret men växer mot ett stadiumcrescendo av klassiskt snitt och är kanske rentav det konstnärliga klimaxet på ”Testimony”. Värdig final på ett personligt vittnesbörd i smakfull musikalisk inramning, värt att ge en chans nästan vilka preferenser man än vanligtvis tror sig ha.