”Songs of Innocence” – senkomna synpunkter

De kanske överraskade världen mer genom sättet de lanserade sin senaste sångsamling, än med sångerna i sig. Men även musikaliskt är U2:s ”Songs of Innocence” värd att ödsla några rader på. Alla andra har redan gjort det. Nu är det min tur:

Banbrytande? Fullständigt sinnesomvälvande? Regerar de rockvärlden i obestritt majestät och skapar magi med minsta gest? Nej, på alla de frågorna kan man skaka nekande på huvudet, men man behöver inte göra det med samma förakt som under hösten flera beslutsamma belackare samlat kraft till att göra. Inget av ovanstående är ett krav för min del. Inte längre. En enklare fråga, som jag nästan omedelbart kunde besvara med ”ja” var om de verkade mer energiska och målmedvetna än de gjort på kanske ett decennium och framförallt på närmast föregående album, ”No Line on the Horizon” för fem år sedan. Adjektiv som innerligt och inbjudande, stundtals suggestivt men kanske mest av allt melodiskt genomarbetat och emotionellt engagerande kommer spontant för mig.

Alla har en åsikt om den. Inte minst distributionsformen. Hoppsan! Ett nytt, snart sagt helt oannonserat album från en av planetens mest kända grupper, levererat i flermiljonupplaga via en av samma himlakropps mest kända och använda musiktjänster, i princip utan kostnad för de flesta konsumenter. En del kände sig rentav påtvingade produkten, vilket väckte en ström av kritiska kommentarer och rena sarkasmer på sina håll. Det blev plötsligt helt OK att utnämna de fyra irländarna till inte bara en av världens mest populära men enligt många alltför pompösa konstellationer – utan även en av de mest föraktade eller rent ut skrivet, hatade, på sina håll. Ja, jo, det är en folksport i sig i vissa kretsar. Jag har också mina favoritslagpåsar såväl i musikbranschen som i filmvärlden. Det kan kännas väldigt stimulerande i sig att racka ner på sådana, jag vet…

När det handlar om U2 har jag fortfarande stor respekt, och i mer än viss grad varm beundran kvar. De tillhör kanske inte de, säg, tio mest betydelsefulla artisterna för mig under alla tider, men de har betytt något. Ursprunligen går det nog tillbaka till deras genombrottstid under min ungdomstid under det senare tidiga 1980-talet, eller för att vara mer precis: 1983-84. Då hade jag nyligen uppmärksammats på det faktum att de öppet deklarerade sig som kristna (åtminstone tre av de fyra medlemmarna), något som också märktes i flera av texterna. (Don’t get me started on ”Sunday Bloody Sunday”, men… det är och förblir en självklar klassiker, en brinnande fackla, ett landmärke i musiklandskapet och… jag slutar där). Själv var jag i högstadieåldern, fostrad i frikyrkomiljö och på ständig jakt efter nya musikaliska husgudar som var spännande nog att inte sorteras in i det fortfarande ganska snäva frikyrkopopfacket och samtidigt tillräckligt ‘anständiga’ för att inte kunna stämplas som satanister av någon eldfängd predikant med yxan beredd bakom pulpeten. Har jag överdrivet en aning nu? Lite. Men inte så mycket som de fåkunniga kan frestas tro.

Sedan dess har bandet (och möjligen jag själv också i olika bemärkelser) genomgått många omväxlande faser, men i grunden är de fortfarande ett band med skönjbara visioner, ett band att respektera och ofta även beröras av. Under dryga 30 år har milstolpar som ”War” (1983), ”The Joshua Tree” (1987), ”Achtung Baby” (1991) och nästan-milstolpar som ”The Unforgettable Fire” (1984) eller ”How to Dismantle an Atomic Bomb” (2004) varvats med mer ojämna, men i stort sett alltid ändå fascinerande sångsamlingar som bidragit till att bygga vidare på kanon. Även en trevande, svårfångad giv som ”No Line on the Horizon” hade ju sin ”Moment of Surrender”, en transcendent, bokstavligen transframkallande modern gospelballad att ståta med. Och att Bono mellan varven alltmer kommit att ägna tiden åt resor världen runt för att uppvigla till kamp mot aids och u-länders skuldfällor är verkligen inget jag upplever behov av att raljera över. Snarare imponeras av.

Och, om någon betvivlade det, så kan han fortfarande sjunga. Är det bara inbillning, eller låter han inte starkare och mer dynamisk, mer ärrad i skarvarna men samtidigt mer murbräckande än någonsin här på ”Songs of Innocence”? Helheten är tight, grabbarna kan varandra och vi talar om en organisk enhet här , förmodligen formad av decenniers drabbningar med varandra och världen. Även om de mer uppdrivna rocklåtarna kan sägas dominera, om än med liten marginal, så är det kanske bland de mer återhållna eller lågintensivt brinnande sångerna de riktiga höjdpunkterna hittas. Visst, jag rycks ohjälpligt med av inledande ”The Miracle (of Joey Ramone)”, liksom ”California” och ”Iris (Hold Me Close)”, men fastnar framförallt direkt – och med bibehållen effekt efter en längre tids bekantskap – för spår som den parallellt melankoliska och effektivt stegrande, agiterande ”Raised by Wolves” liksom de hemsökande harmonierna i ”Cedarwood Road” och ”Sleep Like a Baby Tonight”. Men kanske ännu mer av de sinnrika, nästan sakrala slingorna och korala klangerna i finalen ”Troubles”. Mörka skuggor tornar upp sig i världen och manifesterar sig genom ylande vargar i utkanterna av ljudspektrat, medan Bono växlar mellan hela skalan från megatonbas till – mer sällsynt, men dock – falsett.

The Edge hade en gång ett patenterat gitarrljud som sedan dess efterapats av så många att han själv knappast har tid att bry sig om att försöka hitta något fullständigt originellt att pionjära vidare med. Men hans strängaspel är en så integrerad del av U2-soundet att det upplevs som självklart. Som samfälld enhet har bandet behållit sin många gånger avundsvärda förmåga att inspirera utan att skönmåla verkligheten. Var det Bono som en gång sade ”pop säger att allting är OK. Rock säger att det inte är det”? Jag vet inte säkert. Man kan också ifrågasätta om definitionen är helgjuten, men den säger något om attityden hos den som sade det. Bono eller någon annan…

 

Relaterat: För drygt två år sedan fick jag för mig att utse 1980-talets bästa album, dit bland annat ”The Joshua Tree” räknades (14:e plats, för att vara exakt). Ett år senare gick jag igenom 1990-talet på samma sätt och placerade helt objektivt ”Achtung Baby” på plats nummer nio.

Tillägg: OK, här är i alla fall två källor som hävdar att Bono formulerat sig ungefär som följer: ”Popmusik säger ofta att allting är OK, medan rockmusik säger att det är inte OK, men du kan förändra det.” Verifierat av Goodreads och bloggen Soulful Alternative. Om inte annat.

Artiklar om bandets senaste album finns exempelvis på Time (men det krävs registrerad prenumeration för att läsa den i sin helhet. Artikeln publicerades i tidningens pappersupplaga i september). Recensioner finns inte oväntat ett otal, med närmast våldsamt varierande värderingar av kvaliteten. Länkar till flera svenska tidningars omdömen finns på Kritiker.se. Flera av dem är slående oimponerade, medan David Fricke på amerikanska Rolling Stone är rent lyrisk. Positivt hållna betraktelser hittar man även av Tripp Hudgins och Cathleen Falsani på Sojourners, medan Ryan BrayConsequence of Sound gillar skivan med vissa reservationer. Apropå hat… OK, U2 klarade sig ifrån just den här listan på amerikanska Salon, men den är relaterad till ämnet. Creed, Nickelback och Dave Matthews Band hör tydligen hemma i kategorin, enligt artikelförfattaren Prachi Gupta.

Och angående aktivismen hos framförallt Bono: Ett anförande på Georgetown University 2012. Intervju i The Guardian 2013. Några TED Talks från 2006 och 2013.

 

 

 

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften

Efterlysning: Fler fräscha nyårshymner!

Nyårssånger, finns de? Jag börjar undra om det är mitt minne eller musikvärlden det är fel på. Visst borde det finnas en uppsjö kompositioner som på något sätt anknyter till det regelbundet återkommande fenomenet med årsskiften. Nästan lika många som till julen, eller? Men när jag börjar rådbråka hjärnan nu när ännu ett år närmar sig sitt obevekliga slut, är det egentligen bara två sånger som fastnat och på något sätt gjort intryck tillräckligt för att de ska börja bölja fram och tillbaka i huvudet utan googlingar och alltför påtaglig intellektuell ansträngning.

Båda kom i början av 1980-talet. En talar om hopp och optimism inför det nya som ska komma, om än med en melankolisk underton som slår igenom även i tonspråket. Men de flesta som hört ”Happy New Year” från ABBA:s näst sista riktiga studioalbum innan uppbrottet, ”Super Trouper” (1980) associerar troligen mer till just framåtanda och förhoppningar än risker och kriser som kan vänta runt knuten. Mindre av den varan finns, åtminstone ytligt sett i det andra exemplet jag omedelbart tänker på. Däremot är låten på flera sätt suggestiv och tankeväckande, upplyftande på ett sätt många av den aktuella gruppens alster ofta är, sina  starka vemodiga stråk till trots. Numera är de giganter, kanske större än vad ABBA var för omkring 30 år sedan, om det nu är lönt att göra sådana jämförelser mellan olika epoker. Det handlar i alla fall – som några kanske redan räknat ut – om ”New Year’s Day” med U2 (från ”War” 1983).

De kompletterar varandra utmärkt, de två. Men det måste väl finnas något mer jag kan leta fram och lyssna på för att hälsa det nya året imorgon på ett värdigt sätt? Det är fortfarande knappt ett dygn kvar att forska i frågan…

Sensuella världar och smältande vax: 1980-talets bästa album – del 2

Saga, Steve Winwood och Anita Baker var några som kravlade sig in på topp 30. Indirekt provocerad av SVT:s nostalgiorgie ”Eighties” har jag dykt ner i det förflutna och destillerat fram vad jag anser vara de bästa populärmusikaliska album som släpptes mellan 1980 och 1989 (undantaget samlingsskivor och filmmusik). Nu fortsätter kavalkaden med placeringarna 20-11:

20. Amy Grant ”Lead Me On” (1988). Frikyrkopop. Snyggt och prydligt förpackad. En ung talang som gjorde en nischbransch bekväm  och harmonisk till sinnes. Sedan följde en liten revolt. Tillräckligt mycket för att skapa ett album som än idag bryter av mot majoriteten av den aktuella nischens utbud, så väl som hennes övriga katalog. Inte överdrivet spetsigt egentligen, men spänstigt, levande, personligt och transcendent. Minns framförallt den lånade ”What About the Love”, pianoballaden ”If These Walls Could Speak” och titellåten.

19. Fredá ”Tusen eldar” (1988). Gnosjö, Småland. Därifrån kom en av periodens mest uppmärksammade svenska grupper med sedermera soloflygande Uno Svenningsson i spetsen. I slutskedet av 80-talet hade de avverkat två album och några medlemsrockader innan solen stod i zenit på deras tredje LP. Här uppfyllde de sin potential och skapade nästan tidlös musikmagi i sånger som ”Jag vill se dig lycklig”, ”Det måste gå” och ”Dansar i natten”.

18. Prefab Sprout ”From Langley Park to Memphis” (1988). ”Hot dog, jumping frog, Albuquerque”. Meningslöst nonsens som allra meningsfullast i en sorgesam historia om popstjärna på fallrepet (”The King of Rock’n Roll”). Från en på sin tid lavinartat geniförklarad platta från ett brittiskt band med betoning på kristallklar, nästan korkat begåvad pop – ett band på toppen av sin formkurva. Och med titlar som ”The Venus of the Soup Kitchen” kan det aldrig slå helt fel i historiens granskande ljus heller.

17. Kate Bush ”The Sensual World” (1989). Till att börja med : slutet. En av de mest genomträngande, sagolikt osannolika sånger som någonsin skrivits: ”This Woman’s Work”. Innan dess har vi hört bulgariska damkörer sätta sin speciella prägel på ett par andra nummer. Kate själv är mognare och mindre excentrisk än under de tidiga åren men sällan eller aldrig stillastående och inställsam.

16. Dire Straits ”Love Over Gold” (1982). ”Brothers in Arms” var den kommersiella knallen, men tre år tidigare hade de avvikit som mest från sitt inbyggda koncept och släppt en LP med för dem osedvanligt långa och komplexa kompositioner. Chief among them: inledande ”Telegraph Road” som fortfarande, 30 år senare, är en gigant ur nästan vilken konstnärlig vinkel som helst. 14 minuters odyssé genom en liten stads historia, dess uppgång och neddykning i samma intighet den föddes ur. Humorn är inte det mest accentuerade med sångerna, utom undantagsvis i den satiriska ”Industrial Disease” med de odödliga raderna ”Two men say they’re Jesus / One of them must be wrong…”.

15. Steve Taylor ”Meltdown” (1984). Han hade presenterats som ett stjärnskott i Svenska Journalens musikbilaga Puls, en ära som förmodligen inte framstår så åtråvärd eller ens nämnvärd för dem som inte var med under dåtidens IT-begränsade medieklimat och inser hur information och nya insikter nådde fram, särskilt vad gällde smalare musikgenrer. Jag fick skivan i födelsedagspresent. En ny era hade inletts. Kristen rock med ett eget språk och egna idéer existerade! Framförallt var Taylor en vågad herre rent lyriskt. Ingenting tycktes tabu men det fanns alltid en tanke bakom. Han tacklade kristen kommersialism och rasism, sopade till Sovjetunionen för dess behandling av Polen och närmade sig diverse etiska dilemman utan skyddsnät. Eureka! Lyssna på: ”Over My Dead Body”, ”Baby Doe”, ”Guilty By Association” – och resten!

14. U2 ”The Joshua Tree” (1987). De är ju givna. Omöjliga att ignorera. Men vilket enskilt album var egentligen bäst från den här tiden? ”War” och ”The Unforgettable Fire” kan definitivt konkurrera. Men jag stannar ändå vid det mest ‘konventionella’, kritiker- och publiksanktionerade valet för att representera deras första decennium på den här listan. De grävde sig fram genom delvis nya gropar, behjälpta av den stigande producentstjärnan Daniel Lanois, sökte och fann en delvis ny publik både med kraft, sofistikation och diskretion. ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” symboliserar den lättillgängliga men långvariga karaktären, ”Bullet the Blue Sky” kraften och ”Mothers of the Disappeared” den finstilta poesin med glödande insida.

13. Robbie Robertson ”Robbie Robertson” (1987). Producenten Daniel Lanois satte som sagt sin prägel på mycket som var bra under sent 1980-tal, som Peter Gabriel och U2. Tillsammans med Robertson, en gång i tiden ledare för The Band (som jag nästan aldrig lyssnat på) skapades ännu en nervig, organisk ljudbild som grund för en räcka påträngande, ibland rent hemsökande sånger om inte minst amerikanska öden och äventyr i samhällets marginaler. ”Showdown at Big Sky” och ”Sonny Got Caught in the Moonlight” brinner fortfarande lika starkt.

12. It Bites ”Once Around the World” (1988). Halvgalna britter med katolsk internatskolefostran eller snarlikt, pompösa anspråk parade med skruvad humor och instuckna fraser på latin. Ekvilibristiska övningar och raka refränger alternerar och avlöser varandra som prelater på peptalkskonferens, liksom existentiella grubblerier och beskrivningar av vad som tilldrar sig i leksaksaffären när personalen gått hem för dagen. Bandet upplöstes några år senare, men återförenades i mitten av 00-talet minus gamle sångaren Francis Dunnery. Andra albumet, som det rör sig om här, är stundtals oförlikneligt, ofta oförutsägbart och når sitt klimax i avslutande 15-minuterssviten, tillika titellåten.

11. Peter Gabriel ”Peter Gabriel” (1980). När den släpptes hade jag knappt kommit förbi Boney M– och Baccara-stadiet (närmast obligatoriskt för den tidens mellanstadieelever) för att börja sondera mer solida saker. Gabriel upptäckte jag på allvar i samband med ”So” 1986 och en ny värld öppnade sig bakåt i historiken. ‘Trean’ med det där smältande ansiktet på omslaget (framställt med hjälp av ett fortfarande fuktigt polaroidfoto, har jag hört någonstans) är ofta dyster och disharmonisk, men nästan alltid angelägen in extremis. ”Family Snapshot”, ”I Don’t Remember”, ”Biko”… Klassiker.

CIRKELN SLUTS, SNART… MED TOPP TIO.

 

BONUS: Vilka handlar det här om? Ännu en aspirant på topp 30, som föll på målsnöret:  ”Aviga, avantgardistiska, avtändande till max för sina värsta belackare, men lika ofta höjda till skyarna för sina intelligenta spelvändningar såväl verbalt som harmoniskt och inte minst arrangemangsmässigt. Synthesizern var ytterst framträdande i ljudbilden, men i grunden hade GG (sångarens initialer, red anm.) et al mer gemensamt med amerikanska soul/R&B-akter än de flesta brittiska så kallade syntgrupper. Vilket kanske symtomatiseras tydligast av Miles Davis cover på…”. Ja, vilken låt var det? Och vad hette bandet?