”Songs of Innocence” – senkomna synpunkter

De kanske överraskade världen mer genom sättet de lanserade sin senaste sångsamling, än med sångerna i sig. Men även musikaliskt är U2:s ”Songs of Innocence” värd att ödsla några rader på. Alla andra har redan gjort det. Nu är det min tur:

Banbrytande? Fullständigt sinnesomvälvande? Regerar de rockvärlden i obestritt majestät och skapar magi med minsta gest? Nej, på alla de frågorna kan man skaka nekande på huvudet, men man behöver inte göra det med samma förakt som under hösten flera beslutsamma belackare samlat kraft till att göra. Inget av ovanstående är ett krav för min del. Inte längre. En enklare fråga, som jag nästan omedelbart kunde besvara med ”ja” var om de verkade mer energiska och målmedvetna än de gjort på kanske ett decennium och framförallt på närmast föregående album, ”No Line on the Horizon” för fem år sedan. Adjektiv som innerligt och inbjudande, stundtals suggestivt men kanske mest av allt melodiskt genomarbetat och emotionellt engagerande kommer spontant för mig.

Alla har en åsikt om den. Inte minst distributionsformen. Hoppsan! Ett nytt, snart sagt helt oannonserat album från en av planetens mest kända grupper, levererat i flermiljonupplaga via en av samma himlakropps mest kända och använda musiktjänster, i princip utan kostnad för de flesta konsumenter. En del kände sig rentav påtvingade produkten, vilket väckte en ström av kritiska kommentarer och rena sarkasmer på sina håll. Det blev plötsligt helt OK att utnämna de fyra irländarna till inte bara en av världens mest populära men enligt många alltför pompösa konstellationer – utan även en av de mest föraktade eller rent ut skrivet, hatade, på sina håll. Ja, jo, det är en folksport i sig i vissa kretsar. Jag har också mina favoritslagpåsar såväl i musikbranschen som i filmvärlden. Det kan kännas väldigt stimulerande i sig att racka ner på sådana, jag vet…

När det handlar om U2 har jag fortfarande stor respekt, och i mer än viss grad varm beundran kvar. De tillhör kanske inte de, säg, tio mest betydelsefulla artisterna för mig under alla tider, men de har betytt något. Ursprunligen går det nog tillbaka till deras genombrottstid under min ungdomstid under det senare tidiga 1980-talet, eller för att vara mer precis: 1983-84. Då hade jag nyligen uppmärksammats på det faktum att de öppet deklarerade sig som kristna (åtminstone tre av de fyra medlemmarna), något som också märktes i flera av texterna. (Don’t get me started on ”Sunday Bloody Sunday”, men… det är och förblir en självklar klassiker, en brinnande fackla, ett landmärke i musiklandskapet och… jag slutar där). Själv var jag i högstadieåldern, fostrad i frikyrkomiljö och på ständig jakt efter nya musikaliska husgudar som var spännande nog att inte sorteras in i det fortfarande ganska snäva frikyrkopopfacket och samtidigt tillräckligt ‘anständiga’ för att inte kunna stämplas som satanister av någon eldfängd predikant med yxan beredd bakom pulpeten. Har jag överdrivet en aning nu? Lite. Men inte så mycket som de fåkunniga kan frestas tro.

Sedan dess har bandet (och möjligen jag själv också i olika bemärkelser) genomgått många omväxlande faser, men i grunden är de fortfarande ett band med skönjbara visioner, ett band att respektera och ofta även beröras av. Under dryga 30 år har milstolpar som ”War” (1983), ”The Joshua Tree” (1987), ”Achtung Baby” (1991) och nästan-milstolpar som ”The Unforgettable Fire” (1984) eller ”How to Dismantle an Atomic Bomb” (2004) varvats med mer ojämna, men i stort sett alltid ändå fascinerande sångsamlingar som bidragit till att bygga vidare på kanon. Även en trevande, svårfångad giv som ”No Line on the Horizon” hade ju sin ”Moment of Surrender”, en transcendent, bokstavligen transframkallande modern gospelballad att ståta med. Och att Bono mellan varven alltmer kommit att ägna tiden åt resor världen runt för att uppvigla till kamp mot aids och u-länders skuldfällor är verkligen inget jag upplever behov av att raljera över. Snarare imponeras av.

Och, om någon betvivlade det, så kan han fortfarande sjunga. Är det bara inbillning, eller låter han inte starkare och mer dynamisk, mer ärrad i skarvarna men samtidigt mer murbräckande än någonsin här på ”Songs of Innocence”? Helheten är tight, grabbarna kan varandra och vi talar om en organisk enhet här , förmodligen formad av decenniers drabbningar med varandra och världen. Även om de mer uppdrivna rocklåtarna kan sägas dominera, om än med liten marginal, så är det kanske bland de mer återhållna eller lågintensivt brinnande sångerna de riktiga höjdpunkterna hittas. Visst, jag rycks ohjälpligt med av inledande ”The Miracle (of Joey Ramone)”, liksom ”California” och ”Iris (Hold Me Close)”, men fastnar framförallt direkt – och med bibehållen effekt efter en längre tids bekantskap – för spår som den parallellt melankoliska och effektivt stegrande, agiterande ”Raised by Wolves” liksom de hemsökande harmonierna i ”Cedarwood Road” och ”Sleep Like a Baby Tonight”. Men kanske ännu mer av de sinnrika, nästan sakrala slingorna och korala klangerna i finalen ”Troubles”. Mörka skuggor tornar upp sig i världen och manifesterar sig genom ylande vargar i utkanterna av ljudspektrat, medan Bono växlar mellan hela skalan från megatonbas till – mer sällsynt, men dock – falsett.

The Edge hade en gång ett patenterat gitarrljud som sedan dess efterapats av så många att han själv knappast har tid att bry sig om att försöka hitta något fullständigt originellt att pionjära vidare med. Men hans strängaspel är en så integrerad del av U2-soundet att det upplevs som självklart. Som samfälld enhet har bandet behållit sin många gånger avundsvärda förmåga att inspirera utan att skönmåla verkligheten. Var det Bono som en gång sade ”pop säger att allting är OK. Rock säger att det inte är det”? Jag vet inte säkert. Man kan också ifrågasätta om definitionen är helgjuten, men den säger något om attityden hos den som sade det. Bono eller någon annan…

 

Relaterat: För drygt två år sedan fick jag för mig att utse 1980-talets bästa album, dit bland annat ”The Joshua Tree” räknades (14:e plats, för att vara exakt). Ett år senare gick jag igenom 1990-talet på samma sätt och placerade helt objektivt ”Achtung Baby” på plats nummer nio.

Tillägg: OK, här är i alla fall två källor som hävdar att Bono formulerat sig ungefär som följer: ”Popmusik säger ofta att allting är OK, medan rockmusik säger att det är inte OK, men du kan förändra det.” Verifierat av Goodreads och bloggen Soulful Alternative. Om inte annat.

Artiklar om bandets senaste album finns exempelvis på Time (men det krävs registrerad prenumeration för att läsa den i sin helhet. Artikeln publicerades i tidningens pappersupplaga i september). Recensioner finns inte oväntat ett otal, med närmast våldsamt varierande värderingar av kvaliteten. Länkar till flera svenska tidningars omdömen finns på Kritiker.se. Flera av dem är slående oimponerade, medan David Fricke på amerikanska Rolling Stone är rent lyrisk. Positivt hållna betraktelser hittar man även av Tripp Hudgins och Cathleen Falsani på Sojourners, medan Ryan BrayConsequence of Sound gillar skivan med vissa reservationer. Apropå hat… OK, U2 klarade sig ifrån just den här listan på amerikanska Salon, men den är relaterad till ämnet. Creed, Nickelback och Dave Matthews Band hör tydligen hemma i kategorin, enligt artikelförfattaren Prachi Gupta.

Och angående aktivismen hos framförallt Bono: Ett anförande på Georgetown University 2012. Intervju i The Guardian 2013. Några TED Talks från 2006 och 2013.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s