Orphan Black

Tronspel, tabun och trädgårdar av brons – Årets TV-serier 2017

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Till slut så… Det här skulle ju ha blivit klart för i alla fall en månad sedan, men livet bjuder andra plikter också. Och varje årsskifte kräver en sådan här sammanställning, om inte annat bara för min egen personliga dokumentation. Med information om via vilken distributionskanal jag själv sett serien ifråga, samt länkningar till i förekommande fall publicerade recensioner eller blogginlägg på russin.nu. Förra årets lista finns för övrigt också tillgänglig för den som så önskar. 

The Väry Bäst of the Bunch:

Max Minghella och Elisabeth Moss kontemplerar sakernas tillstånd i ”The Handmaid’s Tale”. Credit: hbonordic.com

1. The Handmaid’s Tale (HBO). Framtiden är mörk, om man får tro detta. Men nutiden fortsätter vara ljus, i alla fall om man ser till TV-dramatik.

2. Taboo (HBO). Det borde inte ha varit möjligt. Bygga något så spännande om en så skum figur. Men det fyllde en del av tomrummet efter ”Penny Dreadful”, trots att det finns avgörande skillnader dem emellan, såväl i stilistik som storytellingteknik.

3. The Garden of Bronze (HBO). Jaså, har ni missat den? Argentinsk thriller om försvunnen flicka i ett fall som bara blir mer och mer motsägelsefullt.

4. Billions (HBO). Pengar och makt. En smula sex. Och så smart, så lustfyllt listigt levererat, även under andra säsongen.

5. Big Little Lies (HBO). Miniserie som kanske, möjligen har en fortsättning på lut. Vem vet. Ett antal kvinnor och Alexander Skarsgård intrigerar i välmående villasamhälle vid kusten. Inte fullt så välmående på alla plan, visar det sig.

Syskon som håller ihop och vått och torrt – eller inte? Cersei och Jaime Lannister (Lena Headey respektive Nikolaj Coster-Waldau konspirerar i ”Game of Thrones”. Credit: hbonordic.com

6. Game of Thrones (HBO). Alltjämt störst och ståtligast, kanske inte i nuläget allra bäst, men ändå oumbärligt. Vem vinner? Vem dör? Hur slutar slaget mellan isdraken och dess hetare syskon? Frågorna är många inför den sista säsongen som ingen verkar veta exakt när den kommer.

7. Black Sails (HBO). Här är det slut. Och de (host) seglade i hamn med värdigheten i behåll, TV-historiens kanske mest ambitiösa (men inte mest lättnavigerade) piratepos någonsin.

8. The Americans (Netflix). Så stabilt spännande. Det senaste vi sett i Sverige var kanske inte den absolut starkaste säsongen så här långt, men det fortsätter vara en av de där följetongerna som jag inte klarar mig utan.

9. Homeland (SVT). De balanserar alltid på en skör tråd. Ska det bli djupt fascinerande eller för tillspetsat och trovärdighetsutmanande för sitt eget bästa? Ibland både och. Men jag fastnar där ändå, om och om igen för varje ny runda. Och kan tydligen inte få nog.

10. Narcos (Netflix). Lyckades starta om på nästan ny kula utan Pablo Escobar och den amerikanske agent vi lärt känna som ledsagare genom spaningarna efter den förstnämnde.

11. Fargo (HBO). Tillbaka till 2000-talet igen efter den vidunderliga andra 1970-talsvändan häromåret. Inte samma aha-effekt som då, men skruvat så det räcker med Ewan McGregor som högst oeniga tvillingbröder.

12. Orphan Black (Netflix). Ännu en snygg målgång efter en vindlande resa.

13. The Expanse (Netflix). Den har virvlat runt i universum två säsonger nu, men hur ska jag sammanfatta dess storhet såsom snärtigast? Jag får nöja mig med att få rymdoperor sedan ”Battlestar Galactica” har hållit mig på halster som den här.

14. Jane the Virgin (Netflix). Genremedveten om än oklar över vilken genre den egentligen tillhör. En såpa? Väldigt självreflekterande sådan, och ofta väldigt kul. Och allvarlig. Och kanske nödvändig i destruktiva tidevarv såsom de innevarande.

15. Mindhunter (Netflix). Småtrevliga samtal får vi leta efter någon annanstans, men den här möjligen halvt verklighetsbaserade studien i hur FBI utvecklade sina tekniker för att komma åt de där mördarna som inte passade in i några tidigare kända mönster, är dels inte det man skulle kunna tro att det är. Åtminstone betydligt mycket mer lågmält rafflande än konceptet kan ge sken av.

 

Bubblare & hedersomnämnanden:

Oregerlig (Netflix). Mexikansk politisk thriller som skruvar upp temperaturen till kokpunkten, på gott och ont, men mest på gott.

Ozark (Netflix). Ska man bry sig om hur det går för den här familjen som flyr ut på vischan för att tvätta pengar? Ja, när man väl börjat är det svårt att sluta undra.

Godless (Netflix). Lite långsam men absolut intresseväckande inledning. Återkommer när jag sett hela miniserien med sin postmoderna blick på vilda västern.

Club de Cuervos (Netflix). Intriger, allmänt kaos och svajig syskonkärlek i denna mexikanska fotbollssåpa som gått ett par säsonger nu.

Santa Clarita Diet (Netflix). Kannibalkomedi i den välansade villaförorten. Ojämn? Antagligen, men ofta rått men hjärtligt underhållande.

Bloodline (Netflix). Nej, att knyta ihop den här dystra familjesagan blev aldrig riktigt så lyckat som att dra igång förvecklingarna för tre år sedan. Manus tycktes tappa målinriktning, men väldigt välspelat var det ända in i väggen.

 

Storebror ser dig. Men vem spanar mest på vem egentligen? Richard Armitage har en ledande roll i ”Berlin Station”. Credit: hbonordic.com

Berlin Station (HBO). Förtjänar mer än att avfärdas som fattigmans-”Homeland”. Spionintriger på tysk mark med tvehågsna amerikanska agenter i centrum.

La casa de papel (Netflix). Spanskt gisslandrama som jag och min fru följt ungefär halvvägs hittills. Kan de hålla den här spänningsnivån till slut, så vore det väldigt imponerande.

Bosch (HBO). Pålitlig old school-polisdramathriller som pendlar mellan stordåd och lite mer ordinär spänning, men hittat ett vinnande recept.

Snowfall (HBO). Kräver en del koncentration för att komma in i myllret av människoöden, men skildringen av 1980-talets narkotiska bransch är lovande så långt jag sett fram till nu.

Better Call Saul (Netflix). Oh. Här ligger jag verkligen långt efter, inser jag. Men någon gång ska jag väl komma ikapp. Den är ju bra. Men ibland påfrestande på grund av protagonistens problematiska personlighet.

The Path (HBO). Gillade verkligen första säsongen. Andra vändan av sektdramat har jag inte hunnit se lika mycket av, men förhoppningsvis fortsätter den fördjupa sig i existentiella bryderier, gruppdynamiska processer och oförutsägbara händelser.

American Gods (BluRay). Visuellt nästan oanständigt spektakulärt, av det lilla jag sett. Jag måste verkligen ta tag i resten av sagan snart…

Vikings (HBO). Då och då får jag ett ryck och hugger in på några avsnitt av detta lilla kvasihistoriska ‘guilty pleasure’. Men jag är inte riktigt framme vid senaste säsongen ännu.

Star Trek Discovery (Netflix). Har aldrig varit en äkta ‘trekkie’ men attraheras ändå av det mer nydanande upplägget här. Om det nu är nydanande. Mitt perspektiv är begränsat när det gäller detta av många så omhuldade universum.

The Deuce (HBO). Visst är den full av personligheter som väcker intresse och visst är miljöteckningen av ett neddekat New York à la tidigt 1970-tal nästan perverst intagande. Och visst är den lite långsammare än den skulle kunna vara. Men det är ju David Simons baby. Tålmodighet kan vara en dygd…

 

”The Leftovers” – är det i själva verket 2000-talets hittills viktigaste TV-drama alla kategorier? Fråga inte mig – än. Återkommer i ärendet. Credit: hbonordic.com

…och så ett sista speciellt omnämnande till ”The Leftovers”. Ingen lättsmält historia och själv har jag bara betat av en hel säsong samt inledningen av den andra. Nu ska projektet vara avslutat i och med den tredje och sista rundan under året som gick. Vad de återkommande hyllningskörerna från extremt entusiastiska följare beror på, det börjar jag i alla fall få ett grepp om nu. Den goda nyheten: jag har troligen mer monumentalt mästerstycklig TV att se fram mot. 

Kan nån kan klonerna – ”Orphan Black” går i mål efter fem år

yemenity2010 puff , , , ,

En fem säsonger lång färd mot okänt mål gick nyligen in i något slags… mål. Science fiction-serien ”Orphan Black” har möjligen flugit under radarn för många potentiella beundrare, men knappast blivit helt ignorerad av publiken heller. Allra bäst var den kanske i början, men den har aldrig stagnerat helt och avslutningsrundan var klart sevärd i all sin kaosteoretiska prakt. Mer om detta finns i min recension på russin.nu, där även första säsongen av samma serie beskrivs mer utförligt. I övrigt finns ganska nyliga recensioner av bland annat filmerna ”The Shack”, ”Geralds lek” och ”Wonder Woman” på samma sajt.

Samtliga säsonger av ”Orphan Black” finns tillgängliga på Netflix i Sverige. Kloner i alla länder – förenen eder!

Storpolitik, storslagen tragik och mammons matematik – Årets TV-serier 2016

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

05_kirsten_car_110-clean-retouch-v7-800x800Dags igen: Här är mina personliga favoriter från det nyss flydda årets utbud av ny TV-seriedramatik (med vissa kronologiska gränsfall inkluderade). Inom parentes visas den kanal där jag själv sett den berörda serien, medan länkarna löper vidare till de recensioner jag i förekommande fall skrivit för russin.nu. För den som vill roa sig med jämförelser bakåt i tiden finns förra årets lista här. Överhuvudtaget släpptes så många serier med så jämförbara kvaliteter att de var svåra att skilja åt i rangordningen. Lösningen? Utöka platserna från tio till tolv, följt av ett antal bubblare, hedersomnämnanden och slikt…

 

1. The Americans (Netflix). Fyra säsonger har sänts i USA. Sverige ligger efter, men den tredje är den bästa hittills. Vilka ska vi egentligen sympatisera med, vilken sida ska vi välja i detta kalla kriget-drama? Alla! Ingen! Se bara till att de mest betydelsefulla personerna håller sig vid liv ett par säsonger till. De behövs.

2. Fargo (HBO). Lite dispens, kanske? Andra säsongen släpptes väl ut i frihet senhösten 2015 och jag började följa den förra vintern, efter att sent nog ha betat av den första. Om den första var utmärkt, så är den andra sensationellt sagolik till största delen. Om jag nu ändå kunde förklara exakt varför…

3. Penny Dreadful (HBO). Storslagen – och lite oväntad, eftersom den inte var utannonserad som en sådan – final krönte den gotiska ’släng in alla skräckfigurer i samma soppa och gör något mycket bättre än man kan förvänta sig av konceptet’-serien. Ett bryskt men ganska briljant avslut för en skapelse som kommer att saknas.

4. Game of Thrones (HBO). De senaste två rundorna har inte utgjort de definitivaste höjdpunkterna i storybågen så här långt, men även en strax-under-max-säsong av serievärldens största spektakel är bland det bästa man kan se just nu – och temat om maktkamp och vad som krävs för att nå toppen, tycks aldrig bli föråldrat.

5. The Knick (HBO). Hör möjligen strikt hemma under slutvarvet av 2015, alltså om vi talar om den andra säsongen – som kanske var den sista av Steven Soderberghs sjukhusepos. Hur som helst är det ett litet unikum, som förtjänar upprepade påminnelser om sin blotta existens. Och Clive Owen har haft en rent magnetisk närvaro genom hela skärseldsvandringen.

crime_cb_ep102_09_14_14_40-1600x16006. The Night Of (HBO). Oskyldig eller inte? Vad händer i processen med en person som tros ha begått ett allvarligt brott och ska malas genom rättvisans kvarnar? Och hur påverkas alla runtomkring? John Turturro var rent – vilket adjektiv ska jag ta till? –  sinnesvrängande slug som ambulansjagande advokat med en uppsjö egna problem att brottas med men hjärtat på rätta stället.

7. Narcos (Netflix). Jakten på Pablo Escobar fortsatte fram till sin dramatiska final i denna verklighetsinspirerade narkotikaspanarföljetong främst förlagd till Colombia under tidigt 1990-tal. Frågan är hur de ska fortsätta, men något har de tydligen i sikte. Fler karteller fanns och finns bevisligen.

8. Westworld (HBO). Komplicerad historia som inte levde upp till allas förväntningar, men mestadels till mina (som var ohälsosamt högt ställda). Med förhoppningar om en fortsättning med ännu mer fördjupning så småningom. ‘Vem är du, vem är jag, levande char…?’ Några fina och viktiga nomineringar för Thandie Newton och Jeffrey Wright vore på sin plats.

9. Billions (HBO). Hur man blir rik och låter andra dö i processen, ibland bokstavligt. Hjärnornas krig mellan Damian Lewis och Paul Giamatti som kaxig klippare på Wall Street respektive tjurskallig åklagare var en tvekamp som vi förhoppningsvis inte sett det sista och bästa av ännu.

10. Black Sails (HBO). De seglar vidare. Utan att ändra något grundläggande i upplägget som skulle göra det mer lättsmält, lättföljt eller strömlinjeformat. Respektingivande och ofta slående kraftfullt om mer eller mindre mytologiserade pirater i Karibien några sekler tillbaka.

11. Bloodline (Netflix). Andra säsongen ansågs allmänt kanske snårigare än den första, men allvarligt talat; vilka närgångna personporträtt, vilken förtätad atmosfär, vilka betagande överblicksbilder, vilket ödesdrama…

thepath-week4-del-1-49-800x80012. The Path (HBO). En fiktiv sekt. Inre konflikter. Inget är självklart – vad står de för och är det något samhället ska frukta eller inte? Ständigt triangeldrama med nerverna utanpå tröjorna med Aaron Paul, Michelle Monaghan och Hugh Dancy.

 

Bubblare: ”Orphan Black” (Netflix) var kanske som bäst under första säsongen, men fortsätter vara underhållande och Tatiana Maslanys mångsidighet är magnifik. Scifi-serien ”The Expanse” (Netflix) är aningen svårgreppad, men har ett speciellt eget tilltal som är svårt att motstå. Kriminaldramat ”Quarry” (HBO) borde jag ha betat av i sin helhet nu, men kom i kläm mellan andra åtaganden. Här finns definitivt något eget och rafflande. Återkommer… ”Mr Robot” (SVT) krånglade till det för sig än mer under andra säsongen, kanske mer än nödvändigt, men är ändå svårt att slita blicken från när man väl slagit på ett avsnitt.

bosch_201_00413_rt_s1-800x800Hedersomnämnanden: Svensk-franska ”Midnattssol” (SVT) var definitivt ojämn, men ansatserna och intentionerna att placera ett makabert morddrama med internationella implikationer i ett majestätiskt lappländskt landskap och vrida upp alla tänkbara kreativa kranar till galenskapens gräns var helt rätt. En del slog slint, annat träffade klockrent men det blev aldrig ointressant. ”Banshee” (HBO) har alltid varit ett slags ’guilty pleasure’ för mig, balanserande på gränsen mellan udda fågel och överhettad slaktuppvisning i småstaden staten glömde. Vanebildande var det i alla fall ända in i mål. Brottsbekämparna i ”Bosch” (HBO) bryter ingen ny mark egentligen, men det är väldigt välspelat och nästan behagligt mitt bland all korruption och hårdkokt kriminalitet.

Reservationer: Jag ligger långt efter med  ”The Walking Dead”, ”Orange Is the New Black”, ”Ray Donovan” och ”Outlander”. Har heller inte hunnit med andra säsongen av ”Better Call Saul”. Och ”Stranger Things”… Ett avsnitt så här långt. Är den verkligen så speciell som det sägs? Synpunkter? Av orsaker jag inte helt kan klargöra har ”House of Cards” känts mindre angelägen under de senaste två säsongerna än inledningsvis. Något verkar ha stannat i växten i och med Mr Underwoods uppstigande till det högsta ämbetet. För all del – jag kan ha fel. Och hur är det med Netflix megaproduktion ”Marco Polo” som fick utstå myckna bannor efter sin första säsong, men ändå levererade en del spektakel mellan belackarnas skrattsalvor? Hittills har jag bara sett ett avsnitt av den andra vändan. Värt att fortsätta?

 

BILDMATERIAL – UPPIFRÅN OCH NER: Kirsten Dunst bakom ratten i ”Fargo”. Riz Ahmed och John Turturro i cellen i ”The Night Of”. Hugh Dancy predikar i ”The Path”. Titus Welliver kniper ännu en kriminell odåga i ”Bosch” (Credit: hbonordic.com; gäller samtliga bilder).

Kalla krig, kalla klimat och kokainkungar – Årets TV-serier 2015

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Det finns för mycket att välja mellan. Och samtidigt kan man känna en övermättnad. Att följa en TV-serie i vått och torrt är mer av en investering, ett åtagande än att lägga några timmar på en enskild film. Och att alltid vara uppdaterad med de senaste avsnitten är en utmaning för dagspendlande förvärvsarbetare. Det är mycket annat som ska hinnas med också.

Dramatiska formkurvor går upp och ner. Tillgång till rätt kanaler med möjligheter att se det man önskar när man så önskar, spelar in. Men, med beaktande av en och annan reservation i förbifarten, här är de bästa aktuella dramatiserade TV-serierna just nu. Tycker jag. Ungefär…

Notera 1: Inom parentes visas de kanaler där jag själv sett serien ifråga, som en liten konsumentupplysning. Inte alltid där den först presenterats.

Notera 2: Länkarna går till de recensioner eller blogginlägg jag i förekommande fall publicerat på russin.nu, företrädesvis av den senaste säsongen eller annars närmast föregående. Eller…

Topp tio:

1. Narcos (Netflix). ”Full av fängslande episoder i ett livsöde – och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent.” (ur recensionen på russin)

2. The Americans (Netflix). Reservation: Jag har inte sett den tredje, senaste säsongen än, men den här kalla kriget-skildringen har hittills bara blivit bättre och bättre, så den får någon form av dispens här. När trean dyker upp på Netflix kommer det bara att bekräfta pallplaceringen. Ojalá…

3. The Knick (HBO). Nästan otäckt sofistikerat och samtidigt så… dekadent. Och övertygande om att man själv inte hade velat vara en allvarligt skadad eller insjuknad patient i New York anno 1900.

4. Penny Dreadful (HBO). Så tjusigt. Och så psykiskt påfrestande att ta sig igenom. Det är inte allmän trevnad som gäller, men en väldigt, väldigt speciell skapelse. Frågan är vart det ska ta vägen nästa säsong?

5. Game of Thrones (HBO). Femte säsongen var strängt taget inte lika stark som de närmast föregående. Vilket ändå räcker till en plats i solen här. Det är fortfarande ett epos på en skala och en ambitionsnivå som få andra kommer i närheten av.

6. Fortitude (SVT). Mord och mysterier långt upp i arktiska regioner, där människor egentligen inte borde kunna bosätta sig. Mysigt!

7. Black Sails (HBO). Riktiga rejäla piratäventyr med allmänt oförskönad inramning och episkt omfång. Sådana finns det för få av. Men Black Sails finns. Än så länge.

8. The Brink (HBO). Snitsiga satirserier på randen till tredje världskriget finns det alldeles för få av. Men The Brink… fanns. Tyvärr ser det inte ut att bli en andra säsong rakt av. Än.

9. Mr Robot (SVT). Hallucinatorisk personlighetsupplösning och högteknologisk paranoia frodas i en serie som verkligen hittat sitt eget språk. Inte alltid så hundraprocentigt pådrivande och så händelserik som jag skulle önska, men Mr Robot har karaktär. Och en mycket udda antihjälte i centrum.

10. True Detective (HBO). Ofta utskälld uppföljare till den hysteriskt hyllade första vändan nere i Louisiana, nu med nya personer, ny plats och en intrig som många tydligen tappade intresset för på ett tidigt stadium. Jag tillhör möjligen en minoritet, men följde utvecklingen fascinerat fram till slutet.

Bubblare och hedersomnämnanden:

Orphan Black (Netflix) saknar en del av sina mystiska kvaliteter från inledningen, men fortfarande vildsint underhållande och idérikt. Och inte minst är det fortfarande en fröjd att se Tatiana Maslany jonglera med alla sina skiftande klonroller.

Hannibal (Netflix) är tillsammans med Penny Dreadful den troligen visuellt mest anslående serien överhuvudtaget just nu, men ibland tappar jag fokus och börjar undra var botten i det mörkaste av det mörka egentligen finns. Men visst är den enormt välgjord och välspelad över hela brädet.

Homeland har alltid haft synliga håligheter, men jag är ohjälpligt fast och följer slaviskt varje säsong så länge den existerar. Min personliga favoritvända var den tredje, vilket förmodligen också kan vara en minoritetsuppfattning.

Bloodline (Netflix) är ett floridianskt familjedrama som hela tiden imponerar på det skådespelande och miljöbeskrivande planet, men ibland kunde ta sig framåt i lite raskare takt.

Jessica Jones (Netflix) ryckte omgående tag mer än den, hm, en aning överskattade Marvel-kollegan Daredevil, men även här kunde det finnas fog att ta fram saxen lite oftare. Mycket trauma, mycken intensitet, en hjältinna med ständigt svårmodig uppsyn och en karismatisk nemesis. Som sagt, mycket är bra. Men också tärande.

Club de Cuervos (Netflix): Satiriska komediserier om maktkamp i mexikanska fotbollsklubbar finns det kanske inte alltför många av. Den här är i portioner mycket underhållande, men kan skapa övermättnad vid alltför intensivt intag.

Jordskott (SVT) haltade ibland, men är värd ett hedersomnämnande i avdelningen svenska serier som nästan nådde bättre än bra-status.

Better Call Saul (Netflix) är inte Breaking Bad, men som bihang har den sin charm och en del oerhört fängslande partier. Lite ojämn formkurva.

Reservationer i olika former:

Wolf Hall (SVT) var väldigt intressant under de inledande avsnitt vi såg i hushållet, innan jag av olika orsaker inte hann med resten förrän de försvunnit från SVT Play.

Orange Is the New Black (Netflix), Ray Donovan (HBO), Show Me a Hero (HBO), Fargo (HBO), Masters of Sex (HBO)… Jag ligger efter. Helt enkelt. Men här är kreationer med klara kvaliteter. Framförallt Fargo var en positiv uppenbarelse när jag sent omsider kom till skott och betade av första omgången kring jul.

The Walking Dead (HBO/Netflix): Jag är verkligen långt, långt efter…

Mest frustrerande ojämna men ändå för ambitiösa för att avfärdas: Sense8 (Netflix), syskonen Wachowskis globetrottande psykomutantföljetong. Marco Polo (Netflix): Sex och våld och snygga scenerier i medeltida mongolmiljö. Väckte många följdfrågor, men även en nästan barnslig rastlös nyfikenhet inför vart allt egentligen barkade hän i den här möjligen historierevisionistiska mångmiljonsatsningen.

Avdelningen ’Nyfiken på’, det vill säga serier jag inte sett alls, men borde kunna uppskatta:

Empire och Outlander.

Och så det kanske mest lovande konceptet som utlovats under 2016: science fiction-serien Westworld.

Hedersamma historier, kloner och kannibaler

yemenity2010 Okategoriserade , , , , ,

I en värld full av svårlösta konflikter och svåremotståndliga TV-serier, som ofta handlar om svårlösta konflikter, är det givetvis värt att ödsla några rader på ”The Honourable Woman”, som produceras av brittiska BBC ihop med några medbrottsliga bolag och i Sverige visas av HBO Nordic. Eller mer än några rader. Det har jag gjort på russin.nu. Här är bara en aptitretare:

”Vad som ligger bakom intrigerna i seriens nu börjar tidigt rullas upp i portioner genom tillbakablickar på dramatiska händelser flera år tidigare. Vi kastas fram och tillbaka i tiden, i en samtidsthriller som inte faller för frestelsen att underskatta sin publik. Suggestivt och ständigt emotionellt anspänt, sällan 100 procent begripligt men hela tiden fängslande.”

Handlingen utspelas främst i Storbritannien, men även i området känt som Israel/Palestina, varifrån nyheter om – ja, tyvärr ofta konflikter – ständigt verkar emanera. Genren är närmast att betrakta som en thriller med starka politiska undertexter, parat med fokus på personliga dilemman och tragiska familjedraman. Bakom serien står framför allt kreatören Hugo Blick och i viktiga roller syns bland andra Maggie Gyllenhaal, Stephen Rea och Lubna Azabal.

Just det, på Netflix kan man också hitta en hel del sevärt i serieväg. På senare tid har jag framförallt fastnat för ”Orphan Black” vars första säsong även finns recenserad på russin, och den mörka, nästan påfrestande makabra men väldigt välspelade ”Hannibal” (som jag ännu inte hunnit formulera något mer utförligt om, men där jag börjar närma mig slutet på första vändan). Kloner och kannibaler, eller rättare sagt kloner respektive kannibaler utgör bärande balkar i de bägge serierna. I de senare fallet rör det ju sig om en med ansenlig konstnärlig frihet serverad prequel till filmsviten om den matglade psykiatern Hannibal Lecter, med titlar som ”När lammen tystnar” och ”Röd drake” i bagaget.