”Hannibal” i serieversion: en sedelärande skräcksaga?

Jaha. Är det slut nu alltså? Efter tre säsonger som jag själv följt på Netflix med blandade känslor, men trots allt mest positiva. I varje fall om man utgår från vad den här serien försökt åstadkomma, som jag uppfattar det. Lättsmält? Lättolkat? Ständigt smakfullt? Troligen inte, men stilfullt – ja, definitivt. Spontant har jag de senaste åren kommit att uppfatta ”Hannibal” som den tillsammans med ”Penny Dreadful” mest lyckade kombinationen av skönhet och chockerande groteskerier. Det finns ju ett gammalt franskt begrepp som med jämna mellanrum plockas fram för att beskriva översvallande blodbad och teatraliska våldsamheter: Grand Guignol, efter en teater med viss ryktbarhet något sekel tillbaka i tiden. Jag bara slänger in det här, om inte annat som ett slags kulturreferens att ståta med i brist på bättre.

De håller ju inte igen på något sätt. Det har varit en sällsynt explicit makaber odyssé, samtidigt en så medvetet uppvarvad estetisk explosion att det skapat en viss distanserad effekt. Men uppbygglighet har väl inte varit seriens främsta signum. Det är ju trots allt inte så uppskruvat parodiskt att man inte kan ta något av tankegodset på allvar. Hannibal har letat sig in i människans mörkaste skrymslen och vänt ut och in inte bara på inälvor utan även hjärnkontorets interna smutsiga byk. Det som rör sig där inne i tankarna, de ogina impulser som förflyttas med synapser genom olika regioner och vad det egentligen betyder. Ont och gott, är det relevant? Medan filmversionen av ”När lammen tystnar” ändå var grundad i en sådan klassisk uppdelning, en dualism och en kamp mellan det normala, icke svårt sjukliga psyket och det betydligt mera störda, vilket man även kan säga om ”Röd drake” (även känd som ”Manhunter” i Michael Manns åttiotalsversion) så är avslutande filmen ”Hannibal” betydligt mer tvetydig. Så ock upprinnelseskildringen ”Hannibal Rising”, där en ung Hannibal Lecter snarast förväntas få våra sympatier i sin kamp med korrupta individer och kannibaler som formar hans vidare vandring på denna jord. Min relation till de här rollfigurerna har stöpts dels av filmversionerna, men även de fyra böckerna av Thomas Harris som ligger till grund för franchisen om den nu allt mer ikoniska figuren Lecter och hans olycksaliga omgivning.

Det är också dessa skrifter som ligger till grund för serien. Men serieskaparen Bryan Fuller och hans medarbetare har tagit sig stora friheter med hur personerna i dem ska användas och vällustigt stuvat om radikalt i deras respektive utvecklingskurvor och slutliga öden. Jag insåg någon gång under den första säsongen att det var bäst att försöka frikoppla sig från tidigare uppfattningar om vem som egentligen är vem och vad de är kapabla till i den här tappningen av det som vi nästan kommit att se som en modern legend. Kronologin är helt omkastad och mycket av det som händer kan tyckas motsäga det vi sett i filmversionerna (eller läst i romanerna, då). Snarast har Fuller & Co skapat vad som i science fiction-sammanhang plägar kallas en alternativ tidslinje. Jag vet inte om det är så det var tänkt från början eller om det bara är den allmänna experimentlustan och viljan att kunna smeta ut den här berättelsen över en längre period och med större handlingsfrihet som lett till detta. Mörkret och den allmänna mångtydigheterna, svårigheten att veta vem som egentligen kan sägas ha ett samvete, har gjort att jag ibland måste ta en paus från hela paketet. Men ändå har det känts ofrånkomligt att avsluta det jag påbörjat.

Under första säsongen funderade jag på om inte serien borde hetat ”Will Graham” istället, eftersom den obekvämt insiktsfulle profileraren tycktes ha en minst lika framträdande roll som Hannibal själv. Och det är ju framförallt deras relation som fortsatt vara motorn under de här tre säsongerna. Hugh Dancy och Mads Mikkelsen har gått in i de här minst sagt komplicerade karaktärernas inre med liv och lust och snarast nitälskan. Deras uttalade svårigheter i att vara i närheten av varandra och samtidigt ifrån varandra ger tacksamma uppslag till hur mycket freudianism som som helst. Ett partnerskap är ju vad det är från början innan FBI insett vem den geniale psykiatrikern egentligen är. Men även när den sanningen står klar fortsätter Graham att ha en typ av hatkärleksrelation till Lecter.

Eftersom seriens producenter haft rättigheterna till samtliga böcker utom just ”När lammen tystnar” så har de flesta viktiga karaktärer från boksidorna passerat revy i någon form, med ett markant undantag: Clarice Starling, först odödliggjord av Jodie Foster på film för nu snart kvartssekel sedan. Inse det! Ett kvarts sekel, för bövelen. Men annars, här är de; Frederick Chilton, den arrogante kollegan till Lecter. Givetvis Jack Crawford som FBI-utredaren. Vulgärjournalisten Freddie Lounds, här transformerad till kvinna. Den högst osympatiske miljonärsarvingen Mason Verger. En annan psykiater har en framträdande roll i serien, här kallad Alana Bloom i en feminiserad version av en Alan Bloom – som jag själv knappt minns från böckerna. Med flera. Jo, jag måste ju i sammanhanget nämna Gillian Andersons efterhand allt större roll som en ytterligare psykiater i mängden, hon som får uppdraget att vara terapeut för den kollega vars verkliga jag hon efterhand blir varse men inte riktigt kan värja sig mot.

Så har det här i första hand varit en fascinerande eller frustrerande följetong? Som ett slags sedelärande skräcksaga, en följetong där vi kunnat vältra oss i människors misär och svårigheter att övervinna den de innerst inne är, har det ändå varit i stort sett lysande. Det känns som om serien har varit sin vision trogen, vare sig den har blivit en fullkomlig succé eller inte. Och framgången har väl bestått snarare i en hängiven mindre publik som också gjort att den aldrig kunnat bli riktigt så långlivad som en mer populärt anammad produktion hade kunnat. Om det blir något mer i någon annan form är oklart. Men de tre säsonger som nu finns är värda att se på sina egna villkor. Om du orkar utsätta dig för den slipade attacken mot sinnena.

 

Tidigare publicerat på russin.nu. 

Annonser

Kalla krig, kalla klimat och kokainkungar – Årets TV-serier 2015

Det finns för mycket att välja mellan. Och samtidigt kan man känna en övermättnad. Att följa en TV-serie i vått och torrt är mer av en investering, ett åtagande än att lägga några timmar på en enskild film. Och att alltid vara uppdaterad med de senaste avsnitten är en utmaning för dagspendlande förvärvsarbetare. Det är mycket annat som ska hinnas med också.

Dramatiska formkurvor går upp och ner. Tillgång till rätt kanaler med möjligheter att se det man önskar när man så önskar, spelar in. Men, med beaktande av en och annan reservation i förbifarten, här är de bästa aktuella dramatiserade TV-serierna just nu. Tycker jag. Ungefär…

Notera 1: Inom parentes visas de kanaler där jag själv sett serien ifråga, som en liten konsumentupplysning. Inte alltid där den först presenterats.

Notera 2: Länkarna går till de recensioner eller blogginlägg jag i förekommande fall publicerat på russin.nu, företrädesvis av den senaste säsongen eller annars närmast föregående. Eller…

Topp tio:

1. Narcos (Netflix). ”Full av fängslande episoder i ett livsöde – och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent.” (ur recensionen på russin)

2. The Americans (Netflix). Reservation: Jag har inte sett den tredje, senaste säsongen än, men den här kalla kriget-skildringen har hittills bara blivit bättre och bättre, så den får någon form av dispens här. När trean dyker upp på Netflix kommer det bara att bekräfta pallplaceringen. Ojalá

3. The Knick (HBO). Nästan otäckt sofistikerat och samtidigt så… dekadent. Och övertygande om att man själv inte hade velat vara en allvarligt skadad eller insjuknad patient i New York anno 1900.

4. Penny Dreadful (HBO). Så tjusigt. Och så psykiskt påfrestande att ta sig igenom. Det är inte allmän trevnad som gäller, men en väldigt, väldigt speciell skapelse. Frågan är vart det ska ta vägen nästa säsong?

5. Game of Thrones (HBO). Femte säsongen var strängt taget inte lika stark som de närmast föregående. Vilket ändå räcker till en plats i solen här. Det är fortfarande ett epos på en skala och en ambitionsnivå som få andra kommer i närheten av.

6. Fortitude (SVT). Mord och mysterier långt upp i arktiska regioner, där människor egentligen inte borde kunna bosätta sig. Mysigt!

7. Black Sails (HBO). Riktiga rejäla piratäventyr med allmänt oförskönad inramning och episkt omfång. Sådana finns det för få av. Men Black Sails finns. Än så länge.

8. The Brink (HBO). Snitsiga satirserier på randen till tredje världskriget finns det alldeles för få av. Men The Brink… fanns. Tyvärr ser det inte ut att bli en andra säsong rakt av. Än.

9. Mr Robot (SVT). Hallucinatorisk personlighetsupplösning och högteknologisk paranoia frodas i en serie som verkligen hittat sitt eget språk. Inte alltid så hundraprocentigt pådrivande och så händelserik som jag skulle önska, men Mr Robot har karaktär. Och en mycket udda antihjälte i centrum.

10. True Detective (HBO). Ofta utskälld uppföljare till den hysteriskt hyllade första vändan nere i Louisiana, nu med nya personer, ny plats och en intrig som många tydligen tappade intresset för på ett tidigt stadium. Jag tillhör möjligen en minoritet, men följde utvecklingen fascinerat fram till slutet.

Bubblare och hedersomnämnanden:

Orphan Black (Netflix) saknar en del av sina mystiska kvaliteter från inledningen, men fortfarande vildsint underhållande och idérikt. Och inte minst är det fortfarande en fröjd att se Tatiana Maslany jonglera med alla sina skiftande klonroller.

Hannibal (Netflix) är tillsammans med Penny Dreadful den troligen visuellt mest anslående serien överhuvudtaget just nu, men ibland tappar jag fokus och börjar undra var botten i det mörkaste av det mörka egentligen finns. Men visst är den enormt välgjord och välspelad över hela brädet.

Homeland har alltid haft synliga håligheter, men jag är ohjälpligt fast och följer slaviskt varje säsong så länge den existerar. Min personliga favoritvända var den tredje, vilket förmodligen också kan vara en minoritetsuppfattning.

Bloodline (Netflix) är ett floridianskt familjedrama som hela tiden imponerar på det skådespelande och miljöbeskrivande planet, men ibland kunde ta sig framåt i lite raskare takt.

Jessica Jones (Netflix) ryckte omgående tag mer än den, hm, en aning överskattade Marvel-kollegan Daredevil, men även här kunde det finnas fog att ta fram saxen lite oftare. Mycket trauma, mycken intensitet, en hjältinna med ständigt svårmodig uppsyn och en karismatisk nemesis. Som sagt, mycket är bra. Men också tärande.

Club de Cuervos (Netflix): Satiriska komediserier om maktkamp i mexikanska fotbollsklubbar finns det kanske inte alltför många av. Den här är i portioner mycket underhållande, men kan skapa övermättnad vid alltför intensivt intag.

Jordskott (SVT) haltade ibland, men är värd ett hedersomnämnande i avdelningen svenska serier som nästan nådde bättre än bra-status.

Better Call Saul (Netflix) är inte Breaking Bad, men som bihang har den sin charm och en del oerhört fängslande partier. Lite ojämn formkurva.

Reservationer i olika former:

Wolf Hall (SVT) var väldigt intressant under de inledande avsnitt vi såg i hushållet, innan jag av olika orsaker inte hann med resten förrän de försvunnit från SVT Play.

Orange Is the New Black (Netflix), Ray Donovan (HBO), Show Me a Hero (HBO), Fargo (HBO), Masters of Sex (HBO)… Jag ligger efter. Helt enkelt. Men här är kreationer med klara kvaliteter. Framförallt Fargo var en positiv uppenbarelse när jag sent omsider kom till skott och betade av första omgången kring jul.

The Walking Dead (HBO/Netflix): Jag är verkligen långt, långt efter…

Mest frustrerande ojämna men ändå för ambitiösa för att avfärdas: Sense8 (Netflix), syskonen Wachowskis globetrottande psykomutantföljetong. Marco Polo (Netflix): Sex och våld och snygga scenerier i medeltida mongolmiljö. Väckte många följdfrågor, men även en nästan barnslig rastlös nyfikenhet inför vart allt egentligen barkade hän i den här möjligen historierevisionistiska mångmiljonsatsningen.

Avdelningen ’Nyfiken på’, det vill säga serier jag inte sett alls, men borde kunna uppskatta:

Empire och Outlander.

Och så det kanske mest lovande konceptet som utlovats under 2016: science fiction-serien Westworld.

Hedersamma historier, kloner och kannibaler

I en värld full av svårlösta konflikter och svåremotståndliga TV-serier, som ofta handlar om svårlösta konflikter, är det givetvis värt att ödsla några rader på ”The Honourable Woman”, som produceras av brittiska BBC ihop med några medbrottsliga bolag och i Sverige visas av HBO Nordic. Eller mer än några rader. Det har jag gjort på russin.nu. Här är bara en aptitretare:

”Vad som ligger bakom intrigerna i seriens nu börjar tidigt rullas upp i portioner genom tillbakablickar på dramatiska händelser flera år tidigare. Vi kastas fram och tillbaka i tiden, i en samtidsthriller som inte faller för frestelsen att underskatta sin publik. Suggestivt och ständigt emotionellt anspänt, sällan 100 procent begripligt men hela tiden fängslande.”

Handlingen utspelas främst i Storbritannien, men även i området känt som Israel/Palestina, varifrån nyheter om – ja, tyvärr ofta konflikter – ständigt verkar emanera. Genren är närmast att betrakta som en thriller med starka politiska undertexter, parat med fokus på personliga dilemman och tragiska familjedraman. Bakom serien står framför allt kreatören Hugo Blick och i viktiga roller syns bland andra Maggie Gyllenhaal, Stephen Rea och Lubna Azabal.

Just det, på Netflix kan man också hitta en hel del sevärt i serieväg. På senare tid har jag framförallt fastnat för ”Orphan Black” vars första säsong även finns recenserad på russin, och den mörka, nästan påfrestande makabra men väldigt välspelade ”Hannibal” (som jag ännu inte hunnit formulera något mer utförligt om, men där jag börjar närma mig slutet på första vändan). Kloner och kannibaler, eller rättare sagt kloner respektive kannibaler utgör bärande balkar i de bägge serierna. I de senare fallet rör det ju sig om en med ansenlig konstnärlig frihet serverad prequel till filmsviten om den matglade psykiatern Hannibal Lecter, med titlar som ”När lammen tystnar” och ”Röd drake” i bagaget.