religion

Frikyrkopop für alle – ett litet korsord för den som känner sig kallad

yemenity2010 Lekhörnan , , , , , ,
Foto: PJ Lindahl

Begreppet har jag kanske brukat en eller annan gång förut. Men definitionerna kan variera. I det här korsordet fokuserar jag ganska envetet på Sverige (med några undantag) och med tydlig tonvikt på grupper och solister som florerade i frikyrkans kulturdomäner under 1980- och 1990-talen. Vissa av dem har hållit karriären igång sedan dess, men det är en fördel om man odlat bekantskap med den perioden och musikaliska scenen förut. Du märker om det här är för dig eller inte. Någon gång ska jag ta tag i projektet att publicera en artikelserie med arbetsnamnet ”Frikyrkopop för dummies”, men inte just i dag… Facit? Följer inte med, men följdfrågor kan formuleras i fältet för kommentarer nedan.

Just det, korsordet är framställt med hjälp av arbetsverktyget Teacher’s Corner som jag fuskat med främst på arbetet ibland de senaste åren. Och levereras i två alternativa format; pdf och png. Lycka till…

Frikyrkopop för alla-Vol1-2021

Nåden är allt för Neal Morse på ”Sola Gratia”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

 

Från förföljare till efterföljare. Så kunde man beskriva huvudpersonen i den berättelse som Neal Morse byggt sitt senaste album kring. 

Eposen har haglat. Om de kan göra det. Den av mig mest regelbundet recenserade sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten överhuvudtaget har i vanlig arbetsnarkomanisk ordning sett till att hålla sig sysselsatt under karantänen som var 2020. Och hittat en ny ingång i världshistorien. Eller en historia han själv inte berättat förut. Nu är det rakt av tillbaka till Nya Testamentet och den fascinerande, inte alltid lätthanterlige men definitivt inflytelserike aposteln Paulus. Tidigare har Morse, för att nämna några exempel, gjort ett album om skapelseberättelsen, ett om Martin Luther, två stycken med anknytning till romanen Kristens resa med mera. Om han de senaste åren framför allt arbetat med det mer tight sammanhållet band och en lite mer kollektivt skapandeprocesse tidigare, så handlar det nu (kanske delvis på grund av omständigheterna) mer om skapande och samarbete på distans. Det hörs nog också, kan man inbillar sig. Men proffsen vet ändå hur man gör. Morse har alltid någonting mer att berätta. Av allt han skapat och krängt fram under möjligen stora våndor, så är ”Sola Gratis” kanske inte kronan på verket i karriären. Men den fyller definitivt sin plats.

Lite förkunskaper om Nya Testamentet skadar inte. Eller överhuvudtaget att det här bör avlyssnas fler gånger än en för att lättare kunna följa storyn. Musikaliskt är det bekant. Inga radikala förändringar i Morses metodik att lägga grunden. Kanske lite mer elektroniskt inriktat i några spår. Men den dramatiska profilen, med en form av introduktion eller uvertyr, långsamt stegrande spänning, konflikter, proklamationer och en pampig final – där är det mesta som vanligt. Och inte mig emot. Det är heller ingen slump att många slingor och formuleringar direkt refererar till ett av hans tidigare album; 2007 års ”Sola Scriptura”. Släktskapet mellan de två sviterna är öppet redovisade och uppenbart, om inte annat, en uppskattande blinkning för många långvariga fans.

En nyhet rent tillgänglingsmässigt senaste året verkar vara Neal Morses öppnare inställning till att just göra sin musik mer åtkomlig. Själv brukar jag av princip ändå köpa albumen för att bidra till att han fortsätter,. Men de har ens tendens att bli mer förekommande på strömningssajter, samtidigt som han driver sin egen parallella webbsida och ständigt publicerar mer material tillgängligt för dem som verkligen vill ta del av allt. Ganska produktiv herre, fortfarande, något som inte tycks avstannat, trots eller tack vare de omvälvningar som drabbat inte minst musikbranschen under det senaste året på grund av pandemin.

För oss som har följt honom under flera år är det här naturligtvis obligatoriskt också. Och om det ska placeras någonstans på en karaktärsskala i hans katalog så är det nog en lite mörkare, dovare stil som helhet. Men budskapet är genomsyrat av samma trosvissa entusiasm som vanligt.

Relativt refrängstark nostalgitripp med Ingemar Olsson på ”Äntligen”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

En institution. I alla fall inom den frikyrkliga moderna sångtraditionen. Om det nu låter spännande nog. Ingemar Olsson har hållit på sedan kriget. Alltså, säg Vietnamkriget. Och måste räknas som en av pionjärerna inom det som enklast uttryckt kallas frikyrkopop, ett begrepp som kan locka vissa och skrämma bort ännu fler. Allvarligt talat trodde jag nog att han hade pensionerat sig. Det var ganska många år sedan han släppte ett helt album. Exakt hur många år har jag glömt bort. Hans höjdpunkter för mig ligger troligen mellan 1978 och 1983, från ”En liten bit i taget”  till ”I full frihet”. I det här fallet är det ingen överdrift att säga att någon har format generationer av yngre och aningen äldre inom åtminstone ett segment av den svenska befolkningen. För han har framför allt hållit sig till svenska, till ett enkelt språkbruk och ett överhuvudtaget ganska enkelt uttryck – även om han knappast undviker svåra frågor.

Enkelheten kan vara på gott och ont. Mycket av det som blir akut klatschigt och lättillgängligt kan åldras sämre, men förvånansvärt mycket har hållit tiden stången och upptäckts av senare generationer. För att vara lite elak: vi som vuxit upp i frikyrkligheten kan notera att vissa moderniserade trender först uppstår någonstans inom våra samfund för att sedan, kanske 20 år senare, ta fart i Svenska kyrkan. Sant eller inte, en sång som ”Du vet väl om att du är värdefull” var ett givet inslag på många scoutläger och i andra sammanhang när jag växte upp (det vill säga före internet, reklam-TV och fria skolval), för att senare dyka upp som stapelvara på konfirmationshögtider i svenskkyrkliga sammanhang jag ibland bevistade som exempelvis lokalreporter under en period. Det är lite samma bana som gospelmusiken i Sverige har tagit. Men nu börjar jag avvika från den breda vägen. Även om vi inom den här traditionen gärna talar om den smala. Vägen.

Med ålderns rätt så kanske man inte ska kräva av den gamle Olsson att han bryter ny mark, skapar nytt eller släpper ifrån sig någonting heltigenom originellt. Och det har inte direkt gjort heller. Det här är lättlyssnat. Samma enkla språk, nu kanske enklare än någonsin, refränger som i bästa fall är häftplåster och fastnar direkt men inte heller ger så mycket tuggmotstånd. Dansbandsvarning kan utfärdas vid några tillfällen. Men har man bekantat sig med mannen sedan tidigare så skönjer man ändå en genuin ådra, något som kommer inifrån och gör att även det som gränsar till det alltför smetiga oftast, jag säger oftast, är fullt godtagbart. Nostalgifaktorn här är högt uppskruvad. En låt heter rentav ”Nostalgi”. En annan hyllar söndagsskolan. En gränsar till gospel. Och ett spår innehåller i alla fall märkbara influenser av det Afrika som han länge haft ett närmare förhållande till och inspirerats av, inte minst Sydafrika.

Det går väl över gränsen ibland. Låten ”Avgörande tango” är någon form av charmoffensiv som jag inte riktigt köper. Enkla och rappa men banala rim.  Det sammanlagda antalet ackord på plattan är möjligen fler än på genomsnittlig Roxette-platta (för referens, uppsök Riksantikvariatets rullor) eller vad som kan förekomma i reklamradion i dag, men han håller sig även där inom ganska begränsade ramar. Till sin hjälp verkar den gode Ingemar ändå ha samlat ett gäng av den klassiska ‘studiomaffian’, alltså musiker som förekom på var och varannan produktion under det glada 1980-talet och som i många fall hämtades just från frikyrkomiljön som fostrade fram proportionellt fler professionella instrumentalister och vokalister än de flesta andra jämförbara grupper i samhället under den tiden. Per Lindvall, Frank Ådahl, Backa Hans Eriksson och Jörgen Ingeström är några av namnen som dyker upp här i understödjande funktion.

Det kunde ha varit lite djärvare. Men man får förlåta en ärrad veteran som hittat sin nisch och framför allt vill satsa på att uppmuntra lyssnarskaran under ett år som hittills, ja ni vet, varit ganska miserabelt.

Här hittar du Olssons officiella territorium nätledes:

ÄNTLIGEN

…och ja, hela skivan (som det brukade kallas) finns på Spotify. 

 

Annat strömningsvärt i tiden: The Killers ”Imploding the Mirage”, Nick D’Virigilio ”Invisible”, Kansas ”The Absence of Presence”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”, Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”, María José Llergo ”Sanación”, Jon Anderson ”1000 Hands”, Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”, Moses Boyd ”Dark Matter” – med flera…

En händelserik historia: Henrik VIII enligt Harrison

yemenity2010 bokrecension , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Konungen själv, såsom porträtterad av herr hovmålare Hans Holbein (1497-1543). By Hans Holbein – The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=152992

Han är populär. Och den inledande meningen kunde syfta på författaren som sannolikt är Sveriges mest exponerade historiker och författare i den genren. Liksom kungen det här handlar om. Av lite olika orsaker, kanske. Dick Harrison är som många vet en smula produktiv. Kanske överproduktiv. Hans myndiga stämma kan regelbundet höras i de flesta sammanhang där en populär historiker kan tänkas dyka upp i Sverige. Är det sedan TV, radio eller podcaster med historisk inriktning, så…. förr eller senare dyker han upp. Att han har lätt för att spontant, eller på ett sätt som låter spontant, hålla en miniföreläsning utan ansträngning kan säkert fler än jag intyga. För kanske dussintalet år sedan befann jag mig i egenskap av lokalreporter på en mindre presskonferens inför ett evenemang där han skulle tala. Någon av oss tre, fyra journalister från bygdens medier borde rimligtvis ställa en intelligent fråga. Som jag minns det började jag själv formulera något ogenomtänkt som till slut bara dignade under sin egen tyngd. I stället gjorde jag helt om och frågade rakt av: 

– Vad ska du prata om i dag?

 

Henriks dotter Maria tågar in i huvudstaden ackompanjerad av halvsystern Elisabet anno 1553, enligt en uttolkare. By Byam Shaw – File: http://www.historyofparliamentonline.org/schools/content/parliament/ks3-reformation-parliaments-mary-i-1stAttribution:Art UK, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=332742

Det var allt som krävdes. En dryg kvart senare fanns tillräckligt material i anteckningsblocket till en artikel om Dick Harrisons tolkning av någon historisk trend. Den gången tror jag det handlade om hur konflikter brukade vara mer lokala för att sedan bli mer och mer globala – väldigt enkelt sammanfattat. Det handlar till stor del om kommunikation, hur den har utvecklats och med den överhetens förmåga att föra ut sin budskap snabbare och effektivare. Att kommunicera klart och till synes utan att behöva tänka efter är ett bekant drag hos författaren ifråga. Har han alltid rätt? Vem vet. Böckerna i sig kan väl enklast delas upp i de långa och de korta. Nu har jag läst en av de korta, kanske en av de där som han snor ihop på en kafferast. Det rör ett ämne och en personlighet som troligen inte krävde så många nya djupstudier för en akademiskt skolad skribent av hans kaliber för att skriva cirka 150 sidor om. Kung Henrik VIII, i sitt hemland känd som Henry VIII, engelsk regent 1509-1547. Det här är populär historia: lättläst, underhållande, med koncentration på ett antal viktiga punkter och mycket av rundmålningen avskaffad. Det betyder inte att det helt saknas bakgrundsbeskrivningar, för Harrison väljer ut en del sådant också. Eftersom jag själv sedan ett antal år har utvecklat något slags ohälsosam fascination för just Henrik VIII så finns det naturligtvis detaljer och händelser jag gärna läst mer om. Men å andra sidan fyller boken trots sin relativa korthet ut flera kunskapsluckor. Det finns alltid något nytt att lära sig här. 

Anne Boleyn fängslad i det ökända tornet i London efter att ha fallit i onåd hos sin make Henrik. By Édouard Cibot – Musée Rolin, Autun, France, Public Domain. Källa: Wikimedia Commons.

History for Dummies? Kanske. Basfakta om den här kungen är i alla fall följande: hans regim tog plats under ett 1500-tal då England genomgick drastiska förändringar. Många av förändringarna berodde absolut på kungens eget agerande. Han är känd för att ha haft sex fruar sammanlagt, alltså inte samtidigt. Två av dem dömdes till döden och tre andra lämnade sina poster som drottningar av andra orsaker innan den allra sista överlevde kungen själv. Storyn om honom har alla de klassiska ingredienserna, inte minst den traditionellt betydelsefulla treenigheten pengar, sex och makt. Här är religion en viktig beståndsdel också. Kungen ser ett problem med bristen på en manlig arvinge och genomgår en längre process för att skilja sig från sin första fru i förhoppningen att en annan kvinna kan ge honom den son han automatiskt förstärker familjens legitimitet i tronspelet. De interna stridigheterna i England hade under framför allt århundradet före lett till rent inbördeskrig och klanfejder med en ständigt pågående maktkamp. Familjen Tudor kom till tronen på grund av förslagenhet, tillfälligheter och en del ren tur. Nu gäller det att stanna där. Henry tog över ämbetet efter sin far och var i början relativt populär, sedd som handlingskraftig, vilket han i många avseenden var. Men på grund av impulsiva beslut, mänskliga svagheter och en turbulent tid blev hans regim ändå en längre utförslöpa. Som samtidigt fick märkbara långsiktiga konsekvenser för landet och världsdelen, kanske inte bara skadliga sådana. Historien är komplicerad – den vetskapen och de insikter som den här kungens liv ger förstärker bara den bilden.

Jakten på en manlig arvinge framstår i efterhand som ironisk med tanke på vad som hände senare. Två av hans döttrar kom i turordning att efterträda honom som drottning i direkt styrande ställning, fastän med väldigt olika eftermälen. En av dem är känd som ”Bloody Mary” på grund av sin kamp för att återställa katolicismen i landet genom hårdför jakt på protestantiska ‘kättare’, följd av halvsystern Elisabet I som drogs i den andra riktningen och kom att styra landet i nästan ett halvsekel. De historierna får inte plats i den här lilla skriften heller, men de kräver i princip sina egna biografier.

 

Recenserat: Henrik VIII av Dick Harrison (Historiska Media 2020). Ingår i bokserien Världens dramatiska historia. ISBN:978-91-7789-172-7

 

Och vill man veta mer om den här tiden är det inte alltför svårt. Historiska podcaster på engelska tar gärna upp den och sådana finns det några av. Filmer och TV-serier saknas knappast heller. Det gäller både Henrik VIII och vad som hände närmast före och efter hans regim. Här är några exempel:

Första frun Katarina av Aragonien försvarar sin heder när Henrik vill annullera deras äktenskap. Pinterest , art.com,Tudor tidbits / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

”The Tudors”: En serie som jag nyligen börjat se om med viss förtjusning. Även om titeln kan vara lite förledande handlar det om just Henrik VIII:s regeringstid. Fyra säsonger med sammanlagt 38 avsnitt om jag räknar rätt. Som ofta i fiktionen följer den inte slaviskt all korrekt kronologi eller de exakta förloppen. Men den är spännande, välspelad och överhuvudtaget det mesta man kan kräva av dramatiserad historia. Första och fjärde säsongen har jag recenserat på russin.nu. Det gäller även miniserien ”Henrik VIII” där hela historien dras igenom på ett par timmar. Den spelades in i början av 2000-talet med Ray Winstone i huvudrollen. Inte fullt lika fascinerande som ovanstående serie, men rekommenderas för den intresserade.

Häromåret släpptes även ”Wolf Hall” med fokus på rådgivaren Thomas Cromwell och skam till sägandes har jag inte sett hela ännu. Jag har den här på en Bluray-disc och ska ta itu med projektet snart. Kritiken kring serien var överlag positiv vad gäller det konstnärliga men även den möttes av invändningar kring sanningshalten och tolkningar av historien. Det är nog överhuvudtaget svårt att närma sig den här perioden och personligheterna helt objektivt…

Podcaster: ”The history of England” är just vad det låter som, där en entusiast vid namn David Crowther betar av hemlandets historia i kapitelform och ägnar ett försvarligt antal av dem till Tudor-tiden. P3 Historia har naturligtvis producerat ett avsnitt om Henry VIII och ett annat om drottning Elisabet I. Amerikanska podcasten Noble Blood fascineras av kungar och drottningar och har släppt ett avsnitt var om respektive hustru i ordningsföljd. 

Relaterade böcker finns i mängd; forskning och fiktion om vartannat. Själv har jag inte läst en mätbar bråkdel av dem. Någonstans har jag sett att det finns över 100 böcker skrivna bara om Anne Boleyn, kungens andra hustru som mötte ett tragiskt öde anklagad för förräderi, vilket i sådana fall bestod i, ja – vad exakt? Ingen är fortfarande riktigt säker. Kanske helt enkelt att inte heller hon lyckades föda fram en son. Däremot en dotter, den redan nämnda Elisabet…

…och även musiker har inspirerats av ämnet och epoken, som keyboardvirtuosen Rick Wakeman. 1972 släppte han temaplattan ”Six Wives of Henry VIII”. Som kan strömmas via exempelvis Spotify eller Apple Music. 

Gränser kommer och går. Så här drogs de officiellt i Europa i mitten av 1500-talet, när drottning Elisabet I efterträdde halvsystern Maria I som regent av England. William R. Shepherd (died 1934) [2] / Public domain. Källa: Wikimedia Commons.

Mer eller mindre passionerade påskfilmer

yemenity2010 reflektion , , , , , , , , , , ,

 

Det är påsk. En annorlunda påsktid för många av oss världen över. Karantän eller som i Sverige, åtminstone delvis restriktioner kring rörelsefrihet och beteendemönster i samhället. Många söker sig till etermedierna och gärna fiktionens värld för sysselsättning, distraktion eller kanske till och med någonting tankeväckande. Filmer på påsktema i en eller annan form är närmast en stapelvara, gärna med episka ambitioner och storslagna scenerier. Allt är inte lika bra, och kanske framförallt råder en stark brist på konsensus kring vad som verkligen är bra. Här är några personliga rekommendationer (eller reservationer) med länkar till mer utförliga recension på russin.nu: ”Passion of the Christ”. Ja, just den. Älska eller hata eller inta valfri position på skalan däremellan… Min egen recension skrevs efter ett biobesök i Ecuador den aktuella våren när Mel Gibsons aningen kontroversiella Kristus-drama hade premiär och lockade miljontals besökare planeten runt, men samtidigt kritiserades lika kraftfullt på sina håll.

”Risen” är varken lika känd, ökänd eller omdebatterad men ganska genuin och kan dyka upp på någon TV-kanal nära dig i helgen med lite tur. Utgångspunkten är en romersk soldat av högre rang som ger sig ut på uppdraget att undertrycka och helst vederlägga ryktet om en judisk uppviglares uppståndelse från de döda. Konsekvenserna blir inte riktigt vad han tänkt sig.

 

Gamla testamentet saknar inte heller förmåga att inspirera filmskapare, som i Ridley Scotts tolkning av berättelsen om Mose och hans israelers uttåg ur Egypten, ”Exodus: Gods and Kings”. Avfärdad av många, ljummet upplevd  av andra och faktiskt mer gediget uppskattad av vissa av oss. Vad det nu berodde på. Den har något bastant, färgstarkt och vitalt över sig och Christian Bale i huvudrollen. Det räcker en bit. Musikalen ”Jesus Christ Superstar” snurrade ofta hemma när jag växte upp, den där originalinspelningen med Ian Gillan som Jesus. Filmversionen från 1973 såg jag först långt senare. Men den är spänstig och ska ses. Det ska den. ”Ben-Hur” är en klassiker som definitivt bör upplevas, men då talar vi alltså om Charlton Heston-versionen, medan nyinspelningen häromåret knappast är lika obligatorisk. Somliga spektakel kan nog helst lämnas orörda om man inte har en extremt egen vision som  kan tillföra storyn något nytt och övertygande. Så var inte riktigt fallet här.

Naturligtvis borde jag ha recenserat ”Kristi sista frestelse” av Martin Scorsese (även den en smula omdebatterad) och den på sin tid ofta TV-visade miniserien ”Jesus av Nasaret”, men det har hittills inte blivit av. För att inte tala om Pasolinis ”Matteusevangeliet” som står där i hyllan och väntar på att ses i sin helhet. Dåliga samveten har vi alla av olika orsaker. Och det där är några av mina källor till återkommande… skuld eller något liknande. Men om viruskrisen inte gör slut på allt levande redan i år så kan det finnas möjligheter att korrigera sådana tillkortakommanden. Om Gud vill…

Är rockoperan död? Inte enligt Neal Morse

yemenity2010 skivrecension , , , , , ,

 

En renodlad rockopera. Det var väl bara det som saknades i repertoaren. Mitt bland alla pågående projekt har Neal Morse, en av de filurer som seriöst aspirerar på titeln ”hardest working middle-aged man in progressive rock show business”, hunnit med att komponera sin egen tagning av Jesu tid på jorden och inte minst hans andliga kamp, inklusive återkommande frestelser från djävulen. Och visst låter det här i långa stycken som en uppdaterad upplaga av klassikern ”Jesus Christ Superstar”, nu med en mer uttalad kristen profil, ett perspektiv från en kille som för ett antal år sedan sällade sig till skaran av så kallade ’born-again Christians’. Den livsresan har utgjort en given del av textinnehållet under hans påfallande produktiva period från tidigt 2000-tal och framåt. Tidigt i år släpptes dubbelalbumet ”The Great Adventure” med konstellationen The Neal Morse Band, ett tematiskt äventyr som byggde vidare på ”The Similitude of a Dream” häromåret, i sin tur inspirerat av romanen ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress” i original) av John Bunyan. Han har i perioder även utgjort en betydande beståndsdel i supergrupperna (om den definitionen fortfarande används) Transatlantic och Flying Colors. 

Exakt när Morse mellan allt turnerande, komponerande och alternerande mellan olika band knåpade ihop det här vet jag inte, men det låter förväntat 1970-talsaktigt och med alla grepp vi känner igen, om vi nu är bekanta med hans föregående oeuvre. Hans inledande solokarriär efter avhoppet från Spock’s Beard sammanföll på något vis med att jag själv arbetade i Sydamerika under några år och regelbundet körde albumen ”Testimony” och ”One” i hemmet, vilket ibland hade en välbehövlig närmast terapeutisk effekt. Det är en underbar kontinent på många sätt, det där, men som i alla sammanhang där man ger sig på att arbeta i en annorlunda miljö möter man sina utmaningar efterhand… 

Utmaningar har även Morse mött ett antal gånger och tagit med dem som en del av narrativen i sina musikaliska epos. För episk har han varit, mer än de flesta i dagens musiklandskap. Ändå är detta något han inte riktigt gett sig på förut. Själv sjunger han förhållandevis lite på ”Jesus Christ the Exorcist” utan överlåter de uppgifterna på ett antal utvalda solister, några av dem hämtade från forna Spock’s-vapenbröderna och hans ersättare där. Jesus (en hyfsat central roll i sammanhanget) personifieras exempelvis av Ted Leonard, som gör sitt bästa – och lyckas ganska bra – med att frammana forntidsvibrationerna från en Ian Gillan eller Ted Neeley, huvudrollsinnehavare i den första LP-versionen respektive filmmusikalvarianten av ”Jesus Christ Superstar”. Judas görs av Nick d’Virgilio, även han en gammal ”Beard”-broder. Maria Magdalena spelas här av en Talon David, som jag inte kände till innan. Neal fyller i med några stickprov som demoner, lärjungar och ståthållaren Pilatus. Och sonen Wil Morse gör också några vokalinsatser i marginalen. Körinsatser, orkester och annat som hör till en musikal värd namnet? Ja, det förekommer absolut. 

Är det lite av en humörhistoria hur väl allt håller ihop ur lyssnarperspektiv? Kanske det, men min personliga reaktion är liknande nästan varje gång; att det tar en liten startsträcka innan allt verkligen tar fart och drar in dig i sin värld, sedan blir alltmer dynamiskt och bygger upp mot en pampig finalsträcka. Längs vägen har jag som vanligt noterat ett eller annat av Morses återkommande standardknep för att hålla grytan kokande och binda ihop ingredienserna. Det finns partier som kunde ha kortats ner eller justerats men helheten är häftig. Ensemblestycken som ”Jerusalem” eller den publikfriande duetten ”The Greatest Love of All” (nej, inte en Whitney Houston-cover) är bara några höjdpunkter. Karl’n kanske jobbar för mycket för sin egen hälsas skull, men som konsument kan jag inte klaga.

 

Artist: Neal Morse (med flera)

Titel: Jesus Christ the Exorcist

Utgiven på: Frontiers Music 2019

Strömningsbar på Spotify: Ja, faktiskt.

 

Lyssna även på: Sola Scriptura (2007), One (2005), The Grand Experiment (2015) med flera. 

Rappt berättad modern historia i podcasten ”Fatwa”

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Salman Rushdie på en tillställning i New York 2008. By David Shankbone – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4854655

En del av oss kommer ihåg det, även om det nu är 30 år sedan det hände. Ledaren för den islamiska republiken i Iran, ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, gav sig in i bokrecensionsbranschen. Han var missnöjd. Till den grad att det i princip handlade om uppmaning till dödsstraff. Eller lynchning. I en så kallad fatwa. Författaren Salman Rushdie fick därmed publicitet som aldrig förr och blev ett världsnamn, men kanske inte riktigt på det sätt som önskades. Han fick leva med personskydd flera år framöver efter det. Några avsnitt i romanen ”Satansverserna”, som jag erkänner att jag fortfarande inte har läst, provocerade fram processen. Men hur startade kampanjen mot honom egentligen? I podcasten med det kärnfulla namnet Fatwa från BBC reder man ut historien om hur invandrare med muslimsk bakgrund i Storbritannien som kände sig undanskymda i samhället, i vissa fall blev militanta aktivister på grund av ett litterärt verk och faktiskt uppmanade iranska ayatollan till att uttala sin dom. Något som annars kanske inte skulle ha inträffat.

Den här berättelsen rymmer flera lager; om identitet, nationalitet och religion liksom hur människor påverkar och påverkas av drastiska beslut på ett individuellt och kollektivt plan. Spännande rakt över. Tio avsnitt med en snittlängd på ungefär en kvart gör att tiden går undan. Här finns inte många döda punkter. Men en rejäl dos modern historia i rask takt.

(Finns där poddar brukar finnas, ni vet)

Bland polariserande profeter och religiösa rebeller i poddjungeln

yemenity2010 krönika, lista , , , , , , , ,

Pastor Billy Graham (1918-2018) var troligen en av det senaste seklets mest kända evangelikaler. Känd för sina massmöten och goda relationer till i princip alla amerikanska presidenter som valdes under hans livstid. Här är det Ronald Reagan som delar ut en medalj 1983. By White House/ Ronald Reagan Presidential Library [Public domain], via Wikimedia Commons
Evangelical. Ordet kanske låter bekant? Det är alltså den engelskspråkiga benämningen på något som på svenska ibland kallas evangelikal. Och som ytterst få egentligen kan definiera. Det har i alla fall med religion att göra – mer specifikt kristendom. Och en form av kristendom som lägger stor vikt vid att läsa Bibeln och tolka den, nej kanske inte bokstavligt, men i alla fall som en bok direkt inspirerad av Gud och därmed med viss betydelse för just du lever ditt liv. Om du betraktar dig själv som troende. På allvar. Tja, var det här den definitiva definitionen av vad ordet står för? Nej. Troligen inte. Du kan få serverat något hundratal andra versioner av vad evangelical, evangelikal eller evangeliskt kristen innebär. 

Vad många kanske även i Sverige uppfattat på senare år är nog ändå att det kan ha betydelse i politiken. Amerikansk politik framförallt. Och att många amerikaner i den aningen svävande kategorin ’white evangelicals’ helst röstar på republikanerna och att de i nuläget utgör en av regerande presidenten Donald Trumps stadigaste stödtrupper. Vilket i sig är ytterst motsägelsefullt, med tanke på hans ganska väl dokumenterade moraliska tillkortakommanden och hur viktigt just sådana personliga egenskaper traditionellt har ansetts vara av just den här väljargruppen. Själv är jag uppväxt (och fortfarande medlem) i ett svenskt samfund, en så kallad frikyrka som oftast inte brukar sätta den här etiketten på sig själv (snarare som reformert-kongregationalistisk, vilket vi kan analysera en annan gång) men där många aktiva nog ändå känner viss samhörighet med amerikanska evangelicals i flera avseenden. Inte i huvudsak i frågan om Trumps kvalifikationer men vad gäller världsåskådning i allmänhet. OK, allt det här kan diskuteras och ventileras. Och – var hittar man enklast exempel på hur den här diskussionen ser ut från amerikansk horisont? Som så mycket annat: podcaster. 

Och man råkar ha fått för sig att alla där borta på andra sidan Atlanten ser allting i svartvitt och oreflekterat delar in sig i två fientligt inställda fraktioner vad gäller religion kontra sekularism, liberalism kontra konservatism, millennialister mot baby boomers… et al – så, think again. Under de senaste månaderna har jag plöjt igenom och åtminstone ytligt utforskat utbudet av podcaster som i någon form utgår från evangelikal kristendom och sedan försöker ta reda på vad det i grunden är, och om det är något att hålla fast vid. Åsikterna går isär. Å andra sidan kommer inte många av de här följande tipsen att handla om definitiva slutsatser skrivna i sten. Det här är pågående diskussioner där programledarna själva har ganska olika utgångspunkter, eller regelbundet konfererar med gäster som bidrar med nya perspektiv. What’s not to like about that? 

Nåja, som jag sade, än så länge har jag inte hunnit lyssna av mer än ett par avsnitt av varje exempel här, men några favoriter har utkristalliserat sig, medan andra kanske kommer att bli det så småningom. Så många poddar, så lite tid… Noterbart är också att det försiggår en del korsbefruktning och flera programmakare jobbar intensivt på att bygga upp nätverk som bland annat gör att de kan poppa upp i flera poddar som programledare eller gästspelare. 

The Liturgists. Programförklaringen är så öppen det bara går. Här ska alla känna sig välkomna. Om man får tro deras egen presentation är det snarast frågan om att starta en ny folkrörelse med dialoger om livet, universum och allting. Community är ett nyckelord. Och det slår igenom även i podcasten som genomsyras av en samtalston som faktiskt låter genuint öppen och nyfiken, civiliserad och samtidigt potentiellt provocerande för vissa. Pröva själv, för all del!

Hillsong United – ett av flaggskeppen för nutida evangelikal popkultur. Typ. CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2828526

Exvangelical. Han ger ett allvarligt intryck, Mr Blake Chastain som utan omsvep deklarerat att han lämnat vad han kallat ”the messed up subculture of evangelicalism” bakom sig för att utforska allt spännande som finns utanför. Ett avsnitt bjuder på en längre intervju med sångaren Derek Webb som tycks ha gjort en liknande resa. I övrigt finns nog fler djup att ösa ur som jag inte hunnit med än…

Drunk Ex-Pastors. Exakt hur alkoholpåverkade de är vid inspelningstillfällena, de två före detta pastorerna, är jag inte riktigt klar över. Men de blandar friskt och emellanåt lite lagom sarkastiskt observationer om sina förflutna karriärer, samtidskulturen och pågående processer i samhället. Som så många andra caster kunde korta ner uppvärmningssträckan och de mer lösryckta ’ i förbigående’-kommentarerna, men något finns här. Absolut. 

BadChristian Podcast. Hur bad är de, på en skala? Trion Toby, Matt och Joey vill i alla fall gärna poängtera sin frispråkighet och att de inte går i någons ledband. Och de har en bredd. Ställer bra frågor om livet. Också det här ett program med lite flytande, på gränsen till konturlös karaktär men som ändå lyckas hitta en riktning i regel. Som intervjun med ”The Shack”-författaren Paul Young eller sångaren Kevin Max. 

Homebrewed CultureCast. Fler exempel på ett poddkoncept som presenteras som en del av ett större paket, ett träd med olika grenar. Och kräver lite mer ingående bekantskap innan jag kan definiera precis vad de i första hand vill åstadkomma. Teologi, frågan om vad Bibeln i grunden ska vara bra för, är dock ett tydligt löpande tema, manifesterat i deviser som hashtaggen #SurvivingTheBible. 

Depolarize! Sade någon att USA var en smula splittrat? I så fall, hur ska man ändra på det? Och har den här podden några svar? Av det jag hört verkar det intressant för fler än jänkare i alla fall, till exempel samtalen med just de omtalade vita evangelikaler som befinner sig på olika sidor i den politiska debatten där. Producerat av delvis samma gäng som gör ovan nämnda BadChristian Podcast. 

En fri fågel, händelsevis flygande i havsbrisen över södra Texas en soldränkt sommarafton. Bara för att. Foto: J. Lindahl

Good Christian Fun. Visst! Jag medger. Det kan bli för mycket allvar av allt det här… Låt oss ha lite kul när vi ändå kan. För den superkristna subkulturen med dess populärkulturella utskott har genom åren gett upphov till en hel del minnesvärt stoff. Antingen för att det skulle förtjäna mer uppmärksamhet – eller för att vi kunde önska att det inte trängt igenom i bruset så mycket som det gjort. Duon Kevin T. Porter och Caroline Ely  betonar att detta verkligen är en show för vem som än vill höra på, oavsett världsbild och grad av exponering för kristen popkultur, representerad av filmer som ”God’s Not Dead” (som de dissekerar lustfyllt obarmhärtigt) eller artister som Carman. Samma sak här; jag har verkligen bara börjat utforska deras utbud efter att ha snubblat över dess existens häromveckan. Men de har producerat sig flitigt sedan starten i höstas. 

Fortsättning följer, kanske…

Påskfilmtips für de passionerade!

yemenity2010 puff , , , , , , ,

Christ Pantocrator mosaic in the dome above the Catholicon of the Church of the Holy Sepulchre. By Andrew Shiva / Wikipedia, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=48659808

Passion. Ett av de ord som förknippas med påsken, om än inte i riktigt samma betydelse som ordet oftast använts vardagligt. Filmer som på olika sätt skildrar den bibliska bakgrunden till påskfirande finns det en uppsjö av. Ett antal av dem har vi hunnit recensera på russin.nu genom åren. Som ”Jesus Christ Superstar”, den aningen kontroversiella musikalen från tidigt 1970-tal, vars filmversion plägar dyka upp i SVT under påskhelgen – så även i år. På söndag eftermiddag den förste april och förhoppningsvis inte bara utannonserad i tablån som ett aprilskämt. På tal om kontroverser pockar även Mel Gibsons opus ”The Passion of the Christ” på uppmärksamhet i sammanhanget, även om den sällan visas i någon svensk TV-kanal. Själv såg jag den på bio i Ecuador för vad som nu måste vara 14 år sedan och värderade filmen en smula högre än kritikergenomsnittet. Inte lika känd, men värd en bläng är ”Risen” som släpptes häromåret och följer Joseph Fiennes som en romersk officer på jakt efter sanningen om försvinnandet av den judiske uppviglaren Yeshuas korsfästa kropp. I fjol visade SVT miniserien ”Killing Jesus”, som knappast kan kallas obligatorisk i sammanhanget. Den vet inte riktigt vad den vill, kort sagt. Ett indirekt bibelrelaterat epos som ”Ben-Hur” kan också vara värt att påminna om. Jovisst, det finns två versioner, av vilka den äldre från 1959 brukar skattas högre än den senare från 2016. Och det finns orsaker till det…

Moses rescued from The Nile. Nicolas Poussin [Public domain], via Wikimedia Commons
För dig som dras åt det gammaltestamentliga i tider som dessa, sök upp exempelvis ”Exodus: Gods and Kings” i regi av Ridley Scott. Också det en film jag värderar högre än majoriteten i kritikerkåren. Eller ”Noah”, Darren Aronofskys kontroversiella (ja, där kom det ordet igen) version av berättelsen om den stora översvämningen och arken. En del skönhetsfel hindrar inte att även den väcker viss fascination.

Framsynt folkbildning regerar – Årets bästa podcasting och radio på svenska

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , ,

Pendling och podcaster är en kombination som säkerligen inte är unik för mig. Att fara fram och tillbaka, ungefär två timmar dagligen, fem dagar i veckan ger en del utrymme i schemat för bland annat konsumtion av ljudliga medier. Hur mycket påverkar de praktiska förutsättningarna bedömningen av vad som verkligen ger mest? Ljudkvalitet – en jämn sådan – och varsamt undvikande av våldsamma volymskillnader är egenskaper som inte ska föraktas. Liksom förmågan att avgränsa sig, välsignelsen med ett fixerat manus att följa alternativt att kunna improvisera på ett professionellt sätt. Och artikulera väl, även när tempot skruvas upp. Det är beståndsdelar som jag det här året kanske mer än tidigare använt som kriterier för vad som är oumbärlig, obligatorisk podcasting och vad som ’bara’ är bra. Förvånansvärt många verbalt begåvade och talträngda tidningsmurvlar är mindre omsorgsfulla med ovanstående detaljer när de ger sig ut i etern på vinst och förlust. Exempelvis. Inga namn, men en del av dem opererar på några av landets största och mest inflytelserika skriftliga publikationer…

Med andra ord har professionalitet och producenternas kompetens för just radiomediet haft en viss inverkan på årets sammanställning. Eller sammanställningar. På grund av ett större antal nytillskott i mitt regelbundna intag har jag det här året delat upp rangordningen i en avdelning för svenskspråkiga sändningar och en annan för övriga språk – i praktiken mest engelska. 

Fjolårslistan finns givetvis tillgänglig att jämföra med, för den som så önskar. 

Här är mina aktuella favoriter i gebitet på modersmålet (som vanligt med fjolårets placeringar inom parentes):

1. Människan och maskinen (ny, alternativt tillbaka efter uppehåll). Ja, det var några år sedan de senast redde ut allahanda mysterier från det förflutna. Årets återkomst! Humanekologen Per Johansson och journalisten Eric Schüldt i samspråk, nu med fokus på filosofiska och existentiella begrepp som cartesiansk dualism, hermetism, människans syn på naturen genom tiderna och hur det har påverkat miljön. Med mera. Dåtiden, nuet och framtiden: det här är folkbildning på elitnivå. Vare sig det låter paradoxalt eller inte.

2. Snedtänkt (1). Förakta inte folklighet eller utgrävningar i det som kan verka ytligt, eller alldeles för nördstämplat för att locka en större publik. Det spelar nästan ingen roll vad ämnet är, Kalle Lind med gäster lyckas i stort sett alltid krama ur mer intressanta detaljer och oväntade kopplingar än jag väntat mig. Ständigt småleende folkbildning med mer fokus på de senaste decennierna och (framförallt men inte uteslutande) Sveriges kulturklimat under avsnittsrubriker som Svenska såpor, Ture Sventon, atomskräck, folkomröstningar…

3. Vetenskapsradion Historia (17). Från forntid till nästan nutid, vi ledsagas i alla riktningar såväl geografiskt som tematiskt, med numera förlängd sändningstid och regelbundna rappa svar om diverse historiska händelser från (inte så) hemliga vapnet Dick Harrison. Annars var några av mina favoritämnen under året världskrigsvändningar, den fordom så mäktiga Stureklanen och deras vedermödor, ryska revolutionen och antika köttsliga förlustelser.

4. USApodden (3). Tidigare känt som USA-valpodden har redax med Sara Stenholm Pihl och Ginna Lindberg i spetsen fortsatt reda ut vad som egentligen händer därborta på andra sidan sjön, efter det där famösa valet där någon blev vald som gett upphov till frustration, fascination och allmän förvåning på en sensationell skala. Ibland undrar man hur de behåller fattningen i studion. Vilket de ändå oftast gör, trots alla skäl att inte göra det.

5. Bildningsbyrån (20). ‘Tänka mot strömmen’ var den röda tråden i årets följetong med halvtimmeslånga porträtt av mer eller mindre bekanta historiska figurer som författaren George Orwell, aktivisten Harriet Tubman, korrespondenten Ryszard Kapuscinski, nyfikna nunnan Sor Juana Ines de la Cruz, okonventionella universalsnillet Emanuel Swedenborg, filosofen Hannah Arendt et al. Jag riskerar slita ut begrepp som folkbildning och kulturgärning i den här sammanställningen, men det kan inte hjälpas.

6. Spanarna (7). Spanarna fortsätter spana in i samtidens myller. Och är det en illusion, eller har de tänt till mer på senare år igen efter en mindre svacka? Det spelar mindre roll. Det fortsätter vara relevant. Upplysande. Och underhållande.

7. Kjellkritik (ny). Vem kan man lita på? Vad kan man lita på? Hur fäller man sådana avgöranden i den takt som krävs i dagens medieklimat? Kjell Eriksson med medarbetare som Emma Frans drar sitt strå till den proverbiala stacken och förklarar förutsättningarna med hjälp av konkreta exempel ur det aldrig sinande utbudet av mer eller mindre tillförlitlig information. Delar av programmet har jag själv använt i undervisningssammanhang och kommer kanske att göra det igen. Behoven tar ju inte slut.

8. Medierna (12). På tal om behov som inte tar slut. Medierna har inte precis haft mindre att göra än förut med att granska publicistiken i Sverige och omvärlden, med fenomen som ’fake news’ (vars innebörd plägar definieras av vad användaren själv inte accepterar som sanning), #metoo, terrordåd i Stockholm, mörkläggningar av skandaler i mediehus, propaganda i olika former och den återkommande diskussionen om balans – eller brist på – i nyhetsvärderingen av katastrofer långt bort kontra mer närliggande problem.

9. Människor och tro (10). En av de verkliga långkörarna på denna min personliga lista över lyssningsvärda saker i tillvaron. I år med ämnen som kristna mansideal, Guds syn på sex, samhällets syn på slöjor, antisemitism, dödshjälp, mellanöstern… Vänta nu, är det några nyheter här egentligen? Brännande teman har en tendens att behålla sin aktualitet i större eller mindre utsträckning, på gott och ont. Vem kunde ana det?

10. Konflikt (16). Handen på hjärtat, är det så här jag verkligen vill tillbringa lördagmorgnar, eller tiden på transporterande tåg, buss eller bil mellan koja och kneg, på en regelbunden basis? Kan inte alla bara vara snälla mot varandra? Av någon anledning är vi inte det. Och programmet har således en fortsatt funktion att fylla. Med tanke på hur ofta de lyckas undvika att vara oåterkalleligt deprimerande, har de ändå hittat ett sätt att utföra sitt kall med den äran. Ur årets skörd: Vad pågår i den mäktige saudiske kronprinsens huvud  – någon som vet? Hur mycket nazism tål demokratin? Apokalyptiska föreställningar och deras påverkan på politiken… Det har som ni vet varit ett åtminstone lagom händelsefullt år. På gott och ont, nämnde jag det?

HETASTE BUBBLARE: Creepypodden med Jack Werner, Filosofiska rummet, Gradvall, I fokus (från SO-rummet), Kulturpoddar i P1, Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman, P2 Dokumentär, Public Service, Språket med Emmy Rasper, Söndagsintervjun med Martin Wicklin.

 

 

Coming snart Up: 2017 års bästa podcaster på utrikiska – med all sannolikhet en något längre lista med ett antal inslag som inte fanns med i fjol…