Dubbelt upp för Andrew Garfield

Han är het nu. Skådespelaren Andrew Garfield har landat några tunga roller senaste året och är nu aktuell både på biografer och i BluRay/DVD-upplaga. Det handlar dels om ”Silence”, ett drabbande drama av en viss Martin Scorsese om portugisiska missionärer i Japan under ett förföljelsefyllt 1600-tal. Berättelsen bygger på en roman av japanske författaren Shusaku Endo som i sin tur ska ha letat förebilder ur verkligheten. Själv såg jag den häromveckan och var ganska imponerad. Garfield har även huvudrollen i Mel Gibsons intensiva andravärldskrigsdrama ”Hacksaw Ridge”, om en vapenvägrare som trots hårt motstånd från militärmakten åker med till Okinawa och blir en osannolik hjälte på slagfältet. Också det byggt på verkliga händelser. Och med kopplingar till Japan. Och till temat konsekvenserna av stark religiös övertygelse. Och nyligen släppt på hyr- och köpfilmsmarknaden. Båda finns nu recenserade på russin.nu. Och rekommenderas!

Relaterat:

Recension av ”Hacksaw Ridge” russin.

Recension av ”Silence”russin

Annonser

Frikyrkopopens historia – inte så snett tänkt…

Podden som pratar om det som andra poddar inte pratar om. Ungefär så brukar programledaren Kalle Lind presentera sitt lilla återkommande pratforum ”Snedtänkt”. Ibland sänds det i Sveriges Radios P1, men det går också att lyssna av och ladda ner från SR:s hemsida, eller iTunes eller, ja, ‘där poddar finns’ (vilket kanske också är en av Kalle Linds konsumentupplysande fraser). Det här är i alla händelser en av de podcaster jag haft mest flitigt umgänge med det senaste året, i deras jakt på allt smalare ämnesval, vilket åtminstone är den uttryckliga ambitionen. I genren subkulturer som inte alltför ofta behandlas i etern numera är också frikyrkopopen ett fält värt att forska i och kring. Tro mig. Det insåg också herr Lind häromveckan och ägnade en timme åt just detta illustra musiklandskap, vars höjdpunkt kanske var någon gång mellan 1975 och 1989. Drygt. Jag växte i alla fall upp med mycket av det som tas upp i diskussionen mellan Lind och Dagen-journalisten Urban Thoms, en av landets ledande auktoriteter på området.

Lite orolig blev jag över ingressen där referenser till främst Curt & Roland, Mia-Marianne och Ny-David fick mig att undra om programmet helt felriktat sitt fokus. Men, nej, förhistorien och de här lite mer dansbandsorienterade, lätt countryinfluerade eller modernt läsarsångsinriktade artisterna försvarar visst sin plats i den. Förhistorien alltså. Upprinnelsen. Det som kom före och kanske banade vägen för det som verkligen kan kallas pop (eller rentav rock, som i fallet Jerusalem med en uppsjö lärjungar i kölvattnet). Det jag själv framförallt förknippar med den här perioden, om vi håller oss till Sverige, är namn som Edin-Ådahl, Salt, Bileams Åsna, Charlotte Höglund, Sidewalk (där Ken Wennerholm huserade innan tiden i Triple & Touch) samt inte minst Fredá, som öppnade portarna för mer crossover-tänkande och uppmärksamhet i allmänmedia för en musikkultur som länge levde i sin egen bubbla och under något halvannat decennium kunde klara att hålla sig vid liv på sina egna villkor. Flera av de namnen luftas också lyckligtvis i det här avsnittet av ”Snedtänkt”. Som jag varmligen rekommenderar, om jag inte redan sagt det tydligt nog.

I sammanhanget hade jag också gärna puffat för ett gammalt sommarprogram med Tomas Andersson Wij, som berättar sin version av den här historien. Fakta om programmet finns bevarat, men sändningen i sig verkar svårare att hitta. Kanske letar jag vidare och blir varse ett kryphål…

Lauren Daigle – idel ädel Adele-imitatör eller mer?

 

En röst kan göra så mycket. Inte finns det överhövan överdoser av originalitet eller nyskapande i produktion och komposition kring Lauren. Hon inramas nästan konsekvent som en lagom pompös, upphettad hitmakarversion av, säg, Hillsong. Arenarefränger finns. Ballader med fluff och möjliga Celine Dion-komplex. Ett paket såsom perfekt anpassat för amerikanska kristna radiostationer – och skulle kunna passera även på mognare svenska reklamfinansierade kanaler. Att jag snubblade över det här beror väl främst på att jag då och då kastar ett getöga på bloggen Glowing Vibe som ger kortfattade tips om bland annat sådant här.

Det finns inget direkt att tycka illa om. Inte heller att chockeras av. Men… Rösten. Lauren låter en smula Adele. En hel del Adele. Faktiskt. Hon har det där där extra som får allting att låta mer engagerat. Mer For Real. Innerligare än det kanske är. Hur bedömer man det. Äkthet. Egentligen…? Undertecknad bara vet att han hört överförsvarligt mycket av den här mellanvägsgenren under ett par decennier, mer eller mindre personligt utformad och tidsandeanpassad. Jag vet också att jag spontant upplever det här som bättre och mer berörande än det mesta akut jämförbara (i alla fall bland hennes kristna kolleger) jag kan minnas mig ha stött på i alla fall under de senaste åren.

Snygg förpackning är en sak. Melodier med regelbundna hooks. Ja. De finns. Texter som proklamerar och inte krånglar till det mer än nödvändigt. Det är Lauren själv som ren gåva eller intränad känsla för feeling ger en avgörande injektion. Nej, den här recensenten kan tydligen inte krampa fram en djupare analys än så.

Bäst? I ett jämnt fält antagligen powerballader eller halvfartsserenader som ”How Can It Be”, liksom de lite mer uppskruvade ”O’ Lord” och ”Come Alive (Dry Bones)”. Och kanske framförallt den avslutande, akustiskt arrangerade pianoballaden ”Once and For All”. Humöret avgör hur angelägen helheten känns. Men på tåg eller buss till och från arbetet har det i höst fungerat förvånansvärt bra.

Recenserat: Lauren Daigle ”How Can It Be” (Centricity Music 2015, avlyssnat via Spotify). 

 

Relaterade adresser på nätet: 

Basfakta från AllMusic

Laurens officiella sida, en sådan som alla har, ni vet…

…och så den relevanta YouTube-kanalen i sammanhanget, liksom.

Från frysboxen: Alex Campos – ingen copycat

För nu snart ett decennium tillbaka tillbringade jag några år i Sydamerika och stiftade bekantskap med en del musik som annars förmodligen hade gått mig förbi. Bland upptäckterna fanns Alex Campos. Så här skrev jag om hans album ”Como un niño” våren 2006:

Eklektisk evangelist från Colombia

franfrysbox-blogotyp1Campos är en colombiansk eklektiker, för att göra det enkelt för sig. Han är känd i ‘evangeliska’ latinamerikanska kretsar som en av de mer tongivande musikerna på deras planhalva. Han kan konsten att vara kameleont, men rösten tränger igenom och ger honom ändå en utmejslad identitet. Ibland visar han en svaghet för att dra ut på sina ballader och andliga serenader, den minst intressanta sidan av hans utbud –säger jag helt subjektivt. Men oftast är han sällsynt stimulerande och gör gärna det oväntade, i varje fall i störrre utsträckning än flertalet i den växande spanskspråkiga marknaden för… vågar man säga frikyrkopop?

Campos kan helt fräckt låta ranchero (tänk: mexikanska män i stora sombreros underhåller på bröllop*) slå över i funk. Han byter överhuvudtaget ofta stilart mellan låtar och medan de pågår. Det kan till och med gränsa till hårdrock, men det är inte den sidan han främst visar upp på ”Como un niño” (Som ett barn). Hitrefränger följs av ballader, melankoli av jubel, flamenco av karibiska rytmer eller reggae. Eller om det sistnämnda ligger närmare reggaeton, en populär stilhybrid i Latinamerika just nu. Jag vet inte riktigt hur den bäst bör beskrivas, men det är inte den genre jag helst lyssnar på, heller… Jag upprepar väl också att han även här ger oss någon långdragen, känslosam balladhistoria för mycket, men det måste understrykas: Alex Campos är en av de (ganska få, tyvärr) i sin bransch (se ovan) som verkligen undviker att bli en ‘copycat’, en blek imitatör av profana stilbildare i Syd- och Centralamerika. Han har en egen vision och följer en stig som inte ligger så långt från huvudleden men ändå tillräckligt för att utmärka sig.

När jag skriver det här är det faktiskt bara några dagar innan han och gruppen Misión Vida kommer till Quito för en konsert. Men…finns detta att få tag på i Sverige? Vet ej, på grund av språkbarriären och slikt, men jag hoppas att Campos kan bli en av dem som slår igenom utanför hispanoblocket. Optimistiskt kanske, men jag ger mitt lilla bidrag till kampanjen här…

* Ordet mariachi som ofta används i det sammanhanget kommer faktiskt från det franska ordet för bröllop, marriáge.

Recenserat: Alec Campos & Misión Vida ”Como un niño” (CanZion/MV Records 2005). Texten publicerades först på numera avsomnade sidan Folket Jublar 20 maj 2006.

Betagande brutalromantik med Brooke Fraser

Det var ett tag sedan. Och något har hänt på vägen. Brooke Frasers namn var något jag snubblade över för tiotalet år sedan och det är främst genom skivan ”Albertine” (2006) jag bildat mig ett intryck. Det var en organisk, jordnära och melodisk singer-songwriterhistoria med texter inspirerade av filosofen C.S. Lewis, resor till Rwanda och annat lättsmält stoff. Det speciella låg framförallt i en personlighet som tycktes bränna sig igenom det paketerade formatet och utstrålade både styrka och sårbarhet. Som bra artister ofta lyckas med att göra. Då var hon några och tjugo men hade – inser jag nu efter några enklare efterforskningar – etablerat sig på musikscenen i hemlandet Nya Zealand redan i slutet av tonåren.

Några år efter ”Albertine” följde ”Flags” med en liknande inriktning, ett kanske ännu mer akustiskt orienterat sound och en del countryinfluenser (och som liksom det här senaste albumet finns på Spotify). Relativt framgångsrikt främst på hemmaplan ska det ha varit, men rent musikaliskt är det här mer revolutionerande. Släppt under hösten 2014 men mer lättåtkomligt i den här hemisfären någon gång i våras, är framtoningen påtagligt elektrifierad, explicit 2000-talistisk och tidstypisk. Den karakteristiska rösten är, på gott och ont, ofta invirad i ett raster som ligger i linje med resten av produktionen. Personligheten har inte försvunnit, men soundet skapar överlag en mer ödesmättad stämning. Samtidigt som flera spår är mer rakt av hitorienterade och potentiellt universella storsäljare. Den andliga, tidigare ofta mer uttalat kristna profilen är nu mer diskret utan att, menar jag, vara helt utplånad. Skivan har en mer sökande, bredare inriktning rent lyriskt, med en poetisk ådra som inte är ny, men kanske mer förutsättningslöst orienterad. Här finns få tillstymmelser till glasklara budskap som pockar på uppmärksamhet, men däremot en strid ström av frågeställningar över, under och mellan raderna.

Strängt taget kan ”Brutal Romantic” indelas i två halvlekar. Den första håller ett högre tempo, inbjuder till dansgolvet i processen medan den andra drar ner på farten och visar på en mer kontemplerande karaktär. Engagerande lyckas hon vara större delen av vägen. Ju mer tid jag tillbringat med sångsamlingen desto mer genomträngande och personligt låter det, efter en del inledande tveksamheter till att den (post)moderniserade profilen visserligen är attraktiv, men jämförbar med så många andra på denna jord och gör det lättare att drunkna i ett hav av begåvningar som processats till att förlora sin särart.

Den finns dock fortfarande där, tycker jag. Särarten. Inledande, snyggt suggestiva ”Psychosocial” har inte bara en omedelbart iöronenfallande titel utan en minimalistisk men potent och påträngande kvalitet i sin monotona men väldigt precisa uppbyggnad, samt en tankeväckande beskrivning av någon typ av relation som lider av allvarliga brister i kommunikationen. Och förmodligen en del andra också. Brister. Som sagt, den här gången finns många luckor att fylla i själv för lyssnaren. ”Kings & Queens” är närmast äppelkäck i jämförelse, men allt är relativt. Den svänger. Och lanseras som en aptitretare med sin bokstavligen dansanta video. Nästan-titellåten ”Brutal Romance” tillhör den stillsammare kategorin, men inte desto mindre fängslande. Detsamma gäller den avslutande ”New Year’s Eve” med sin önskan om att ett ”loud year” ska ge vika för något liknande lugn innan nästa år tar vid.

En av hennes nya samarbetspartners är för övrigt svenske Tobias Fröberg, som tidigare arbetat med bland andra Loreen, Ane Brun och Tomas Andersson Wij. Fraser beskriver honom i en intervju med New Zealand Herald som ‘en mänsklig schweizisk armékniv’ med osannolikt olika erfarenheter på meritlistan och högkvarteret inrymt i en gammal gård på Gotland.

– Those damned Swedes, they just do everything well!

Hävdar Brooke Fraser i intervjun. Och bara en sådan sak måste ju premieras, eller hur?

Helheten blir till slut både behaglig, omväxlande betagande och lätt uppviglande. Jag är inte hundraprocentigt säker på vad det centrala budskapet är, vilken målgrupp Fraser nu prioriterar eller om någon av de frågorna är av avgörande vikt. Men vilken inriktning som hon väljer i framtiden, ljud- och textmässigt, är svårt att svara på. Är det här en avvikelse, eller ett steg närmare något som hela tiden varit den ursprungliga visionen?

 

Recenserat: Brooke Fraser ”Brutal Romantic” (Vagrant Records 2014)

Relaterat: Frasers officiella hemsida. Hennes kanal på YouTube. Diskografi och annat på AllMusic. Fraser enligt engelskspråkiga Wikipedia. ”No More Nice Girl” – intervju på New Zealand Herald från 2014. 

Från frysboxen: Amy Grant i psalmskogen. Eller på klippan.

”Tankfull och tilltalande tillbakablick” hade jag som recensionsrubrik när den här texten första gången publicerades på framlidna folketjublar.se. Det var 7 februari 2006 och handlar om Amy Grants ”Rock of Ages – Hymns & Faith” (Word/Curb/Warner Bros, 2005). Så här gick resten av mina resonemang:

franfrysbox-blogotyp1Hon har gått igenom flera faser i karriären, alla inte lika populära hos kärntrupperna i fancluben, inbillar jag mig. Själv håller jag fortfarande fast vid att hon skapade sin mest värdefulla helhetsinsats på LP:n (som det hette då) ”Lead me on” anno 1988. Men jag bör väl tillägga att jag inte hört mycket av det hon släppt ifrån sig de senaste tio åren, så vem är jag att döma. På omslaget ser hon alltjämt oförskämt ung ut, men det finns ju något som kallas retuschering… Vad vet jag? Med eller utan fusk är det ett ett både stiloch tankfullt foto av en svartklädd Amy strandad uppe på en klippa med blicken Mona Lisa-mystiskt spejande mot framtiden – eller bakåt, mot det arv hon förvaltar här?

Psalmer/hymner är temat, alltså inte modern lovsång om någon förleddes i de tankebanorna av titeln. Amy vittjar sångskatten, ”basic, foundational tools of faith” som hon förklarar själv i texthäftet. Det mesta här skrevs på 1800-talet och håller uppenbarligen, med rätt inramning, än. Efter en något alldaglig, lite väl glättig och sval, inledning med ”Anywhere with Jesus” hittar hon det grundläggande tonläget omgående och stannar där nästan hela distansen ut. Melodierna gör halva jobbet, ungefär. Det är fördelen med att välja med omsorg.

”Rock of ages” har faktiskt en kvalitet som inte är tidsbunden. Den kunde ha kommit ut för tio år sedan och låtit fräsch – eller kanske om tio år, eller längre fram – med liknande arrangemang och varit angelägen. Däremot var det nog rätt tid för just Amy Grant att göra det här nu. Om jag fattat det rätt så slog hon in på den här (tillfälliga?) trafikleden för några år sedan, mellan några mer ”normala” vuxenpop-produktioner. Soundet har en klädsam kapell-på-prärien-prägel med piano, akustiska gitarrer, mandolin och wurlitzerorglar i förgrunden. Däremot inget överdåd av de oftast alldeles för inställsamt söta stråklager som CCM*-akademin i Nashville brukar vilja smaksätta alldeles för många produktioner med. Här finns några medleys, varav ett där hon bygger in sin egen hit ”Helping hand” som dök upp första gången på ett av hennes album för drygt tio år sedan.

Helt egenkomponerad är balladen ”Carry you” som är, enkelt uttryckt, en liten diamant i samlingen. Maken Vince Gill får vara med några gånger, till exempel på titelsången där jag dock fascineras mer av de djupa basrösterna i bakgrunden. Enligt informationen i häftet borde det vara The Fairfield Four som bidrar med dem. En annan evergreen-melodi är ”O Master, let me walk with thee” som författades av Washington Gladden och H. Percy Smith på 1870-talet. Jo, det mesta här är tilltalande och värt att gravera en gång till. Men, men, men… för att komma till det oundvikliga klagomur-partiet: var det verkligen nödvändigt med ännu en version av Michael Cards och John Thompsons överskattade moderna hymn ”El Shaddai”? Där tillåter jag mig tvivla.

*CCM = Christian Contemporary Music. Tror att jag förklarat det i någon annan recension, men för säkerhets skull…

Steve Taylor utmanar Goliat på efterlängtat comeback-album

He’s back! Efter i princip 20 års uppehåll från musikbranschen… Nej, nu far jag med osanning. Det var visserligen 1993 han senast släppte ett album i eget namn. Sedan dess har dock Roland Stephen Taylor agerat producent och låtskrivare åt bland andra Newsboys och Sixpence None The Richer. Dessutom drivit eget skivbolag under en tid. Men under 2000-talet har han framförallt intresserat sig för filmmakeri, med ”The Second Chance” och ”Blue Like Jazz” som resultat. Den senare förverkligades genom en intensiv insamlingskampanj på Kickstarter. Och förmögna, eller i varje fall, offervilliga fans hjälpte även det här projektet till liv.

Taylor, nu med lekkamraterna Peter Furler (före detta frontfigur i just Newsboys), gitarristen Jimmy Abegg och basisten John Mark Painter går sin egen väg. De har traditionellt rört sig inom den kristna musikbranschen, men det här ligger i marginalen, i en gränszon som många kanske känner sig vilsna i, till att börja med. Taylor gjorde redan under sin genombrottstid under 1980-talet humorn till ett vapen. Han satiriserade och skruvade till även allvarliga ämnen på ett sätt som i stort sett ingen annan i sitt fack. Kontroverser uppstod. Men både musiken och lyriken håller fortfarande.

Nu är tonspråket och arrangemangen något mer avgränsade. Det finns mer av en enhetlig musikalisk strategi, ett sammanhållande  sound. Själv saknar jag en del av den gamla eklektiska yvigheten, men gillar intensiteten, passionen och det drivna, attackvilliga förhållningssättet. Jag misstänker att det här är mer av en bandkreation, ett kollaborativt projekt än Taylors tidigare output. Satiriska och ofta svårfångade texter – den vanan håller dock i sig. En smula undanglidande poesi, med dubbeltydigheter och många tolkningsmöjligheter. Låtarna är i regel korta och koncentrerade. New wave-rock, lätta funkinfluenser, dominant gitarr-bas-trummor-bakgrund med inslag av andra instrument vid behov. Såsom en stundtals struttig sektion blåsare som tillför tryck och en fylligare ljudbild. Eller, det låter som en sektion, men en intervju med Relevant Magazine ger vid handen att det möjligen är multiinstrumentalisten Painter som sköter alla sådana stötar själv.

I stort finns här något kargt, motsträvigt och markant ovilligt att låta sig lätt fångas in som genomsyrar skivan, en samling sånger jag lyssnat på med jämna mellanrum under det senaste dryga halvåret utan att komma till skott och skriva något sammanhängande om det – förrän nu då.

Det känns också konsekvent i stämningsläge, även om ”A Life Preserved” (från filmen ”Blue Like Jazz”) avviker en smula genom sin mer bekännande och halvt predikande underton. Annars? ”Moonshot” svänger bra. Inledande ”Only a Ride” och ett par spår till i samma ådra är, på ett bra sätt, effektiv idiotpoprock som bara mejar ner allt motstånd och inte bryr sig om nejsägare. Och så avslutande ”Comedian”, som vid närmare eftertanke är en rätt seriös historia, en suggestiv ballad som bygger bit för bit mot ett crescendo som definitivt ger hela albumet en värdig final och enveten eftersmak.

Recenserat: ”Goliath” av och med Steve Taylor & Perfect Foil (Splint Entertainment 2014)

Not yet frequently asked questions, som härmed besvaras via några upplysande länkar:

Har AllMusic en biografi för Steve Taylor? Ja!

Finns bandet på FaceBook? Ja!

Har de gjort några musikvideor? Faktiskt finns det åtminstone ett par stycken, till ”Goliath” och ”Moonshot”.

Är filmen ”The Second Chance” något att ha? Jovars. Min recension finns på russin.nu.

Är även ”Blue Like Jazz” rekommenderbar? Jag tycker det, men såg den först ganska nyligen och har inte hunnit skriva något vettigt om den – än.

Kan man kolla deras marknadsföringskampanj på Kickstarter inför och under inspelningen av ”Goliath”? Visst!

Gjorde han ett av 1990-talets bästa album? Oh yeah. Se min sammanställning från häromsommaren.

Finns det en motsvarande prestigefull topplista för 1980-talet, dit han också kvalificerat sig? Ja och Amen.

Dessutom tillhandahålls obestridlig visuell dokumentation över hur Taylor checkar in för att återfå sin licens att rocka från den berörda myndigheten i Tennessee. Ifall någon var orolig över sådana aspekter.

En hel del av Taylors äldre material finns för övrigt på Spotify, som 1980-talsklassikerna ”Meltdown”, ”On the Fritz” och ”I Predict 1990”. I stort sett har de fått utgivningsårtalen rätt där också (vilket aldrig är en garanti med den plattformen) med undantag för just ”On the Fritz”. Den släpptes ursprungligen 1985 och ingenting annat…