Påskfilmtips für de passionerade!

Christ Pantocrator mosaic in the dome above the Catholicon of the Church of the Holy Sepulchre. By Andrew Shiva / Wikipedia, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=48659808

Passion. Ett av de ord som förknippas med påsken, om än inte i riktigt samma betydelse som ordet oftast använts vardagligt. Filmer som på olika sätt skildrar den bibliska bakgrunden till påskfirande finns det en uppsjö av. Ett antal av dem har vi hunnit recensera på russin.nu genom åren. Som ”Jesus Christ Superstar”, den aningen kontroversiella musikalen från tidigt 1970-tal, vars filmversion plägar dyka upp i SVT under påskhelgen – så även i år. På söndag eftermiddag den förste april och förhoppningsvis inte bara utannonserad i tablån som ett aprilskämt. På tal om kontroverser pockar även Mel Gibsons opus ”The Passion of the Christ” på uppmärksamhet i sammanhanget, även om den sällan visas i någon svensk TV-kanal. Själv såg jag den på bio i Ecuador för vad som nu måste vara 14 år sedan och värderade filmen en smula högre än kritikergenomsnittet. Inte lika känd, men värd en bläng är ”Risen” som släpptes häromåret och följer Joseph Fiennes som en romersk officer på jakt efter sanningen om försvinnandet av den judiske uppviglaren Yeshuas korsfästa kropp. I fjol visade SVT miniserien ”Killing Jesus”, som knappast kan kallas obligatorisk i sammanhanget. Den vet inte riktigt vad den vill, kort sagt. Ett indirekt bibelrelaterat epos som ”Ben-Hur” kan också vara värt att påminna om. Jovisst, det finns två versioner, av vilka den äldre från 1959 brukar skattas högre än den senare från 2016. Och det finns orsaker till det…

Moses rescued from The Nile. Nicolas Poussin [Public domain], via Wikimedia Commons
För dig som dras åt det gammaltestamentliga i tider som dessa, sök upp exempelvis ”Exodus: Gods and Kings” i regi av Ridley Scott. Också det en film jag värderar högre än majoriteten i kritikerkåren. Eller ”Noah”, Darren Aronofskys kontroversiella (ja, där kom det ordet igen) version av berättelsen om den stora översvämningen och arken. En del skönhetsfel hindrar inte att även den väcker viss fascination.

Annonser

Ridleys rättfärdiga rike Revisited

Svärd svingas, ärofyllda slag utkämpas, motståndare på liv och död uppnår mitt i allt en paradoxal respekt för varandra… Vi har sett det några gånger i filmhistorien. Seklerna från 1000-talet och en bit framåt är en av de perioder som lämpar sig extra väl för den sortens skildringar, uppenbarligen. 2005 gjorde Ridley Scott sin inbrytning i den medeltida mytologin med ”Kingdom of Heaven”. Den mottogs ganska väl, men knappast som ett mästerverk (och i USA blev den publikfiasko, enligt någon statistik jag sett, men däremot mer välbesökt i resten av världen). Numera snurrar den ändå med regelbundna mellanrum på olika TV-kanaler. Det vill säga, den ”korta” versionen som ändå passerar tvåtimmarsstrecket med god marginal.

Det finns en längre också. Och det är en den som verkligen visar vad regissören egentligen ville åstadkomma, att döma av hans egen introduktion till den ambitiösa utgåvan med fyra skivor och nästan parodiskt generöst extramaterial. Häromdagen såg jag om den. Själva filmen löper i den här versionen ungefär trekvart längre än den som de flesta sett och landar på strax över tre timmar. Och det här är ett av de fall där det verkligen kan vara värt att veta vilken den ursprungliga visionen var och där epitetet ”Director’s Cut” gör skäl för sitt namn. Orlando Bloom har inte samma naturliga pondus som Russell Crowe i ”Gladiator” (som jag händelsevis också återbesökt nyligen). Men han kommer bättre till sin rätt med mer narrativt kött på benen; så ock Eva ”Casino Royale” Green. Relationen mellan deras respektive rollfigurer, smeden Balian som får en oanat viktig roll i striderna mellan kristna och muslimska styrkor under 1100-talet, och drottning Sibylla av Jerusalem, fördjupas. Det finns element som inte alls berörs i den kortare klippningen men är med här – men jag tänker inte avslöja dem här och nu.

Har ni läst Jan Guillous Arn-trilogi (eller sett filmatiseringarna av dem) kan det finnas en adderad utmaning i att jämföra de båda tolkningarna av de makter som slogs om mellanöstern, liksom de enskilda individer som hade mest inflytande över utvecklingen. Att den muslimske härföraren Saladin mer eller mindre var en hedersknyffel, om än hårdhänt i sin rättsutövning, verkar de överens om. Däremot har Guillou och Scotts manusförfattare William Monahan väldigt skilda uppfattningar om tempelriddarordens rättskaffenhet. Fler resonemang om det och annat finns i recensionerna av ”Kingdom of Heaven” (korta versionen respektive ”Director’s Cut”) liksom ”Arn – Tempelriddaren” och ”Arn – Riket vid vägens slut” av mig och mina kolleger på russin.nu.

Fler synpunkter på bioversionen av Ridley Scotts epos: Roger Ebert poängterade vid premiären kopplingarna till dagens religiöst-politiska klimat och de vidhängande frågorna kring tolerans och extremism. Peter Travers från tidningen Rolling Stone berörde dilemmat med att skapa ett ”blodigt spektakel och samtidigt predika ‘ge freden en chans’”. Jeffrey OverstreetLooking Closer tyckte att Scotts behandling av de religiösa frågorna var ytlig och otillfredsställande.

Om Director’s Cut: James Berardinelli framhåller  att den längre versionen ”förvandlar en övertygande men frustrerande film till ett epos som tar andan ur dig”. Preston JonesDVD Talk är inne på samma linje och bidrar med fler detaljer om innehållet på DVD-utgåvan för dem som är intresserade.