Knappast fullsatt men fartfyllt och festligt med Moon Safari i Lidköping

Tillbaka till brottsplatsen. Eller är det första gången Moon Safari besöker Lidköping? Välkommet i vilket fall. Foto: J. Lindahl

Klassikern ”Credo” med Fish ljuder ur högtalarna när jag kommer in i en föga fullmatad aula någon kvart före utsatt starttid. Det är så här. Vi som av olika anledningar fastnat för den här genren, i fallet Moon Safari från Västerbotten en form av symfoniskt orienterad artrock med generösa doser stämsång, vet. Vi vet att just där vi är, sällan är det hetaste stället att vara på just då ur generellt medborgarperspektiv. 

Nu råkar Moon Safari vara ett av mina svenska favoritband överhuvudtaget och jag tror mig ha sett dem live två gånger förut – men nu var det alldeles för många år sedan sist. Att det förhållandevis ofta arrangeras den här typen av konserter i Lidköping beror främst på en mindre skara drivna entusiaster från den lokala artrockföreningen och ett eller annat välvilligt studieförbund. Högst hundra personer har hittat till en gymnasieaula med plats för 500. Men skaran som är på plats, är till största delen synligt (och hörbart) entusiastisk. Och apropå Fish, skelleftepojkarna turnerar för närvarande som förband till gamle Marillion-frontaren när de inte får chansen att svämma över i ett par timmar som här.

Så vad väljer de att fylla de timmarna med? Tidigt kommer ”A Kid Called Panic”, ett av deras mest dynamiska epos, följt av en fartfylld historia från det som utlovas vara en kommande platta. När den kommer visar sig vara lite vagare, avslöjas senare i samband med att ännu ett ”splitternytt spår” introduceras:

Någonting har hänt längs vägen. Lyckligtvis är det inte den musikaliska uppfinningsrikedomen som försvunnit i alla fall. Foto: J. Lindahl

– Den kommer inom 40 år…

Om man kan hitta en tendens i de nyare skapelserna är det möjligen en aningen tyngre, aggressivare atmosfär och karaktär än de gjort sig kända för i stort. Relativt sett. Fortfarande vore en genrebestämning i stil med Prog Metal ganska avlägsen. 

– Världens bästa låt! Utropar någon i publiken omedelbart när ”Heartland” påannonseras. Och det kanske kan vara värt att tillägga; mitt i alla episka ambitioner och frekventa farthållningsförändringar har det här bandet en hitkänsla som borde kunna slå an hos en större publik. De har som jag tidigare antydde, tuffat till sig med tiden. En smula. Och utspelet på scen är mer livfullt än jag minns att det var för tiotalet år sedan, när jag tror mig ha sett dem första gången i Slottsskogen i Göteborg. Mer påtaglig humor ryms i mellansnacket, à la ’Vi är glada att ni inte är ute och super. Men vi ska spela en låt som handlar om det…’ eller ’Nu blir det dans och lite naket…’. De säger sig ’damma av’ en del gamla dängor de inte spelat på ett tag, inte minst från dubbelalbumet ”Blomljud” som i min begreppsvärld kvalificerar sig bland de absolut bästa svenska skivorna sedan millennieskiftet, alla kategorier. Av någon anledning associerar jag många av kompositionerna från den tiden med… Dalsland. Vilket kan bero på en kortare period som vikarierande lokalmurvel i de krokarna något decennium tillbaka i tiden. 

”Ghost of Flowers Past” tillhör den eran. ”Mega Moon” är något senare men representerar en starkt kreativ period i gruppens historik. De hinner också med en hyllning till hemstaden Skellefteå och lite betraktelser kring svenska småstäders gemensamma nämnare överhuvudtaget. Orter där många växer upp, kanske träffar sin första kärlek, har sitt umgänge och sitt kneg på en fabrik som plötsligt kan läggas ner och flyttas någon helt annanstans. De vet var de hör hemma, även om karriären låtit dem fara omkring en del i världen. Och, undrar vän av ordning som eventuellt har ett eget förhållande till Moon Safari, hur blev det med ”Constant Bloom”? Jo, det korta men alltid lika välkomna a cappella-slagnumret får avsluta alltihop. 

”Constant Bloom”: en modern evergreen. Foto: J. Lindahl

Överlag finns styrkorna kvar där de alltid har funnits. Stämsången? Check. Rytmiken och det allmänt lediga svänget? Check. Melodiositeten (är det ett ord? Annars uppfinner jag det nu) och de rika, flödande harmonierna? Check. Sade jag stämsång? Publiken var som sagt inte den största möjliga, eftersom småstäder som den där jag numera hemmahör trots allt inte har maximal potential för att flockas till det som misstänks vara en ’smalare’ kategori i genredjungeln. Det var samma sak med italienska Ranestrane som gjorde en spännande spelning här i krokarna tidigare i år. Men ambitiösa band med den här lite mer svårfångade profilen fortsätter ändå att komma hit med ojämna mellanrum. Och det är kul.

Recenserat: Moon Safari / De la Gardieskolans aula, Lidköping 6 oktober 2018.

Tidigare inlägg om bandet i detta forum: ”Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås” (konsert, oktober 2012), ”Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari” (skrivrecension av ”Himlabacken”, oktober 2013) med flera…

Annonser

Det Bästa Börjar med B: Årets Album 2017

 

Artrock. Idiotpop. Samt en hel däremellan, över, under och omkring dessa två storheter. Anno 2017 var kanske inget av mänsklighetens lyckligaste genom tiderna i stora drag. Men musiken levde, trots eller tack vare all oro och allt ofog som florerar i slott och koja. Kanske framför allt slott, residens, presidentpalats och… Ja, ni vet. Ni var ju här. Förmodligen på samma planet under samma period. Här är några exempel på vad som kunde göra tillvaron mer tillfredsställande och ge hopp om framtiden. 

1. Barock Project ”Detachment”. Italienarna. De har det inte lätt. Inget fotbolls-VM nästa sommar… Men ljuv musik kan de fortfarande åstadkomma. Konceptuellt, kraftfullt och finstilt om vartannat. Nyckelspår: ”One Day” och ”Broken”.

2. Bent Knee ”Land Animal”. Ung uppkäftig konstrock med hett temperament och krutstänk på kavajen. Jag har haft ett gott öga till dem sedan ”Shiny Eyed Babies” och det här är ungefär nästan precis lika bra.

3. Beatrix Players ”Magnified”. Trio tonalt välskolade damer som tar oss tillbaka i tiden och till synes ibland till en annan dimension. Sparsamt instrumenterat men extremt smakfullt och nyanserat. Musik som bygger bilder.

4. Steven Wilson ”To the Bone”. Geniförklarade före detta Porcupine Tree-kapellmästaren med en serie synnerligen seriösa skapelser på sitt samvete sedan tidigare, lättade en smula på förlåten in till en lättsammare sida. Relativt sett. Och lyckades åstadkomma såväl rymd och djup och höjd samt en eller annan chockerande tuggummidänga. Didn’t see all that coming…

5. Loney dear ”Loney dear”. Spelade han inte i vår kyrka häromåret? Herr Emil Svanängen från The Junction of Jönköping. Ensam på podiet med sin maskinpark som enda sällskap. En av Sveriges, och kanske världens, mer konsekvent kultförklarade musikmystiker svävar vidare på en våg av surrealistisk magi. Nu med lanseringshjälp av Peter Gabriels skivbolag RealWorld, tror jag bestämt.

6. Father John Misty ”Pure Comedy”. Berättelser om livet i betagande balladform. Inte direkt överoptimistisk grundton men vore det passande i dessa tider? FJM lyckas ändå ladda sin stadiga melankoli med energi och ett snett leende som livar upp.

7. Residente ”Residente”. En resa. På riktigt. Något slags DNA-fascination leder René Pérez Joglar från Puerto Rico på en tur världen runt i jakt på alla influenser som kan få plats på en platta. Rafflande rent musikaliskt och godartad gränsöverskridande globalism som lyser upp.

8. Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”. Tillbaka till medeltiden. Eller något åt det hållet, fast med tillgång till elektronik. Kan inte beskrivas rakt av på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone inte av mig, för stunden.

9. Blondie ”Pollinator”. Gammal är äldst och charmant idiotpop går aldrig ur tiden. ”Fun” är en av titlarna. Och det låter som om de verkligen har kul. De där gamlingarna som man nästan fruktade hade gått i graven för gott.

 

10. Paramore ”After Laughter”. Mer stänkande entusiastisk pop i sin bästa betydelse. Enligt vad jag läste någonstans inspirerad av deras nyvunna intresse för 80-talistisk polyrytmisk pop, eller hur det var. Just det. Skratta inte, ungdomar.

11. Kaipa ”Children of the Sounds”. Svenska veteraner som egentligen parkerat sitt sound någonstans i mitten av 1970-talet men ändå undviker att mossan växer fast på dem. Ärligt talat är det mesta bekant för oss som följt dem ett tag. Men de är ändå välkomna varje gång de dristar sig till att klämma fram något nyproducerat.

12. Arcade Fire ”Everything Now”. Dansa. Pausa och filosofera. Dansa. Pausa och… så vidare.

13. Robert Plant ”Carry Fire”. Gammal och envis, men förmodligen också en smula vis. Och nyfiken, den gamle Led Zeppelinaren som hela tiden vill upptäcka något nytt ur planetens musikaliska flora.

14. Steve Hackett ”The Night Siren”. Urkraften som aldrig tycks tröttna. Den flitigaste före detta Genesis-medlemmen som fortsätta vrida ur vad han kan ur sin gitarr, pensionsåldern uppnådd eller inte.

15. Benny Andersson ”Piano”. De där melodierna verkar bekanta, eller hur? Från ABBA, ”Chess” och andra perioder i klaverdomptörens liv och karriär. Nu avskalade till just bara piano. Snyggt i all syn- och hörbar enkelhet.

 

BUBBLARE och hedersomnämnanden, bestående av en helt osorterad och eklektisk samling artister vars senaste alster lurat länge i vassen och aspirerat på en plats på listan eller i vissa fall dykt upp på min radar i årets sista sensuella slututandningar, så att jag håller på att utforska dem. Anyway, samtliga är värda ett öra. Eller två. Eller tre. 

Temples ”Volcano”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Roger Waters ”Is This the Life We Really Want?”, Danay Suárez ”Palabras manuales” , Beck ”Colors”, The Killers ”Wonderful Wonderful”, Oumou Sangaré ”Mogoya”, Sparks ”Hippopotamus”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Gizmodrome ”Gizmodrome”, Kaitlyn Aurelia Smith ”The Kid”, Lizz Wright ”Grace”, Europe ”Walk the Earth”, The Mute Gods ”Tardigrades Will Inherit the Earth”, Ninet Tayeb ”Paper Parachutes”, Café Tacuba ”Jei Beibi”, Luiza Lian ”Oyá tiempo”, Ibeyi ”Ash”, Natalia Lafourcade ”Musas”, Kesha ”Rainbow…

 

Som ungefär vanligt borde jag rikta ett tack till diverse publicistiska instanser varifrån jag fått förslag på nya namn att upptäcka, eller gamla bekanta att återupptäcka. Till exempel Rolling Stone, Paste Magazine, Prog Magazine, Relevant Podcast, NPR Music, podcasten Song Exploder… Och jo, det allra mesta av detta bästa finns på Spotify – liksom troligen på en del andra strömningsplattformar också.

 

Mina mest strömmade sånger 2017 – uppenbarligen!

 

Så, vad har nu den där (OK, inte helt) allsmäktiga strömningsplattformen bestämt att jag gillat mest i år? Som vanligt en hel del som kanske får förtur för att spåren ligger först på respektive album och fått några extra träffar under olika provlyssningar, men visst känner jag igen att en hel del av detta snurrat flitigt. Som vi säger, vi som en gång växte upp med vinyl. Här är ganska mycket relativt nytt, varvat med annat som jag bevisligen letat upp av nostalgiska skäl.

Mest representerade genrer? Halvskum artrock med varierande grad av pretentiositet, klämkäck refrängpop, en låt som fastnade under diverse bilutflykter i gränstrakterna mellan Mexiko och södra Texas under semestern i somras via en radiostation som min fru gillar (Ryan Stevenson, for the record). Med mera. Och liksom tidigare, inte mycket på svenska. Sorry. Enligt mina egna minnesbilder borde det varit mer på spanska, men den digitala statistiken kan ju inte ljuga, eller hur?

Ett och annat spår skvallrar om vad som kommer att finnas med på den kommande albumlistan för anno 2017. Jo. Men vad? Fortsättning följer. 

Här är några nedslag ur det jämna 100-tal spår som Spotify (ja, det är alltså de) scannat fram ur flödet:

”The Gospel” – Ryan Stevenson

”Safe and Sound” – Justice

”Rushlight” – Beatrix Players

”Certainty” – Temples

”Love and War” – Fleurie

”Cell Count” – North Atlantic Oscillation

”Arcade” – North Sea Radio Orchestra

”We Come Willingly” – Cobalt Chapel

”Foreward, 1619” – Sho Baraka

”With This Heart” – Kansas

”One Day” – Barock Project

”Hard Times” – Paramore

”Permanating” – Steven Wilson

”Land Animal” – Bent Knee

”Walk the Earth” – Europe

”Already Naked” – Blondie

”Locomotora a Cuba” – Addy Mercedes

”Unreal” – Fish On Friday

Något ur nostalgikvoten vars efterlämnade spår tydligen fastnat i det forensiska filtret (här flyr man inte undan de ovederläggliga bevisen för sina fritidssysslor, inte): 

”Ain’t No Doubt” – Jimmy Nail

”Under Pressure” – Queen & David Bowie

”Music” – John Miles

”Shout! Shout!” – Sal Solo

”I Manipulate” – Steve Taylor

”Waiting for a Star to Fall” – Boy Meets Girl

”Two Tribes” – Frankie Goes To Hollywood

”If You Let Me Stay” – Terence Trent d’Arby

”Living for the City” – Stevie Wonder

Hela listan går väl att länka iväg på begäran, om begäret skulle uppstå. Till albumlistan, som jag själv satt samman manuellt vid relativt sunda vätskor, återkommer vi ganska inom kort. Förhoppningsvis. 

Progressive Rock – en envist överlevande elefant i musikdjungeln

Finns den fortfarande – och i så fall varför? Den av många omhuldade och av förmodligen ännu fler närmast avgrundsdjupt ogillade musikaliska genren Progressive Rock har en förmåga att framkalla… Ja, ni förstår: varierade reaktionsmönster. Nyligen publicerades en artikel i The New Yorker med rubriken ”The Persistence of Prog Rock” där artikelförfattaren Kelefa Sanneh återberättar en del av historien om stilens framväxt och analyserar en smula varför den inte är totalt stendöd och bortglömd, när så många inte minst inom kritikerkåren helst skulle vilja att det vore så. Intressant!

Notera att den är skriven från ett amerikanskt perspektiv, men framförallt riktar in sig på de brittiska pionjärerna på gott och ont (King Crimson, Yes, Pink Floyd et al). Sanneh refererar också till ett par relativt nyutgivna böcker i ämnet, vilket kanske kan vara ett boktips för de verkligt insyltade. För de inte alls invigda i genrens välsignelser, kanske artikeln i sig kan vara en ingång. Vem vet. Om den nuvarande scenen med efterföljare och nydanare, de som tagit idéerna vidare åt olika håll läggs tyvärr inte lika mycket krut i texten. Men två svenska band, Meshuggah och Opeth, hinner i alla fall namedroppas i de ett av de sista styckena. Sanneh konstaterar också att Progressive Rock i bred bemärkelse egentligen kan försvinna, eftersom det alltid ‘det alltid kommer att finnas musiker som vill experimentera med långa låtar, storstilade koncept, komplexa strukturer och fantasifulla texter’. Amen till det. 

Källa: ”The Persistence of Prog Rock” /Kelefa Sanneh, The New Yorker, 19 juni 2017

 

Förresten: Apropå gamla elefanter; visste ni att Blondie fortfarande gav sig på att spela in skivor? Inte jag, förrän till alldeles nyligen. Den sista tiden har jag med ojämna mellanrum lyssnat av albumet ”Pollinator” från Spotify. De känns igen, i sin patenterade blandning av idiotpop, rymdklangsdisco och Retro New Wave – eller hur de nu ska definieras. Annat jag på senare tid fyllt luftrummet med, men inte tyckt mig ha tid att skriva mer utförligt om: Beatrix Players (lätt koral kvinnotrio), North Sea Radio Orchestra, franska Justice, Kansas comeback med ”The Prelude Implicit”, folkprogmystikerduon Cobalt Chapel och Steve Hacketts senaste släpp ”The Night Siren”. Nej, de vistas inte alla på samma musikaliska planhalva. Men alla har förtjänster.

Uppfinningsrikedom och udda infall – Årets album 2016

Det där med att sätta gränser… Någon ordning får det vara. Alltså ska (enligt min förhoppningsvis fungerande faktakoll) det här vara mina favoritalbum – av det som släpptes under 2016. Vidare ett gäng bubblare och sist men inte minst rekommendationer rörande riktiga rökare som kom aningen tidigare och i vissa fall finns recenserade här på Fair Slave Trade (se länkar nedan i de aktuella fallen). Särskilt i slutskedet av året har jag exponerats för flera spännande saker som jag fortfarande utvecklar ett förhållande till, men förtjänar en plats bland det övriga som bubblar under det översta lagret. 

Som konsumentupplysning är det här musik som i de allra flesta fall går att strömma från Spotify (och mycket väl kan finnas på fler jämförbara tjänster).

1. Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge”. Ingen rast, ingen ro för de gamla uvarna som byter samarbetspartners i samma takt som andra byter…(lägg in valfritt klädesplagg eller något annat adekvat substantiv här). Jon Anderson och Roine Stolt – tillsammans till sist. Och vad trevligt det blev!

2. David Bowie ”Blackstar”. Han tog ut sina sista krafter, släppte ett magnifikt litet mysterieverk och dog några dagar senare. Ja, allt det där vet ni redan. Jag som ens aldrig riktigt har kunnat erkänna att Bowie var en av de senaste decenniernas viktigaste artister, inser mer och mer vad som kommer att fattas nu när han är borta.

3. Frost* ”Falling Satellites”. De höll tyst i nästan ett decennium. Eller antagligen slet de hund ihop med andra samarbetspartners innan de tussade ihop sig igen under Jem Godfreys ledning och graverade ännu ett stilbildande stycke elektroprog med ett eget språk och smittande stuns att gödsla med.

4. Bat For Lashes ”The Bride”. Tar sin tid att äta sig in, men den här damen (som civilt ska heta Natasha Khan) är en sällsynt begåvning som inte låter sig förklaras och beskrivas hur som helst.

5. Dream Theater ”The Astonishing”. Har de prövat allt utom en riktig rockopera redan? Det var väl dags för det nu då. Och mestadels en dynamisk och dansant liten komedi blev det. Eller, glöm det mesta i den meningen. Utom dynamisk.

6. Iamthemorning ”Lighthouse”. Rysk duo som väljer andra medel än maktspråk för att sätta sig i respekt. Mjuka vågor rullar in och öppnar nya horisonter i en värld som behöver fler sådana. I sina bästa stunder ren musikmagi.

7. The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist”. An auteur, indeed! Catherine Anne Davies, bördig från Wales, kan ses som arvtagare till en uppsjö andra lagom konsthusliga kvinnliga singer-songwriters jag kunde nämna, men låter bli. Lyssna och leta referenser och möjliga inspirationskällor själv i stället. Eller bara… Lyssna. (För övrigt en av de artister jag troligen inte upptäckt utan det nu akut nedläggningshotade Prog Magazine).

8. The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear From Me”. Multimusikern Nick Beggs frontar eget band för första gången sedan… Kajagoogoo? Groovy. Det drar åt alla håll och luftrummet ekar av eviga frågor – liksom det nerviga nuläget.

9. Alicia Keys ”Here”. Ja, hon är här igen! Och fortsätter släppa på garden, vara mer levande, intensivt närvarande och kanske lite mindre kyligt sofistikerad än i början av karriären. Hon har alltid varit skicklig, melodisk, inspirerande och karismatisk men tycks instinktivt bara röra sig mer och mer mot den verkliga kärnan av något – vad det nu är, men det berör.

10. Young the Giant ”Home of the Strange”. Tipstack till Relevant Podcast är på sin plats. Utan dem hade väl det här gått mig förbi fullständigt.  (vilket gäller fler artister på senare tid). Fylligt sound, oväntade infall och filosoferande texter som tränger sig på lite i taget.

BUBBLARE:

The Neal Morse Band ”The Similitude of a Dream”. Damp ner i slutet av året efter en tids tystnad från konstellationen. Eller vad jag tolkade som tystnad. Håller fortfarande på att bekanta mig med den här musikaliska versionen av John Bunyans klassiska pilgrimsberättelse ”Kristens resa” – kanske det mest episkt orienterade album Morse släppt ifrån sig. Vilket säger något…

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution”. Eklektisk och energisk, musik som alltid är i rörelse och aldrig synbart stagnerar.

Gungor  ”One Wild Life” – en trilogi med undertitlarna ”Soul”, ”Spirit” och ”Body” släppt under drygt ett och halvt år, tror jag. En liten bragd i sig, bara det. Ofta luftig, lätt minimalistisk pop med drag av soul och en hel del annat.

Karmakanic ”DOT”. Supergruppen från Skåne (eller åtminstone brukade de väl sammanstråla i en studio där förut) synar meningen med livet. Och ’annat som ingen bryr sig om’. Spännande.

Sho Baraka ”The Narrative”: Ras, religion, konflikter – inre och yttre, en resa jag börjar utforska under senhösten och långtifrån är färdig med ännu. Genredefinition? Organisk hip hop, med rottrådar och utvikningar åt flera håll. Ännu ett tipstack till Relevant Podcast…

Solange ”A Seat at the Table”: Beyoncés syrra. Så var det avklarat. Men det är knappast tillräckligt för att definiera eller sammanfatta vad som finns att upptäcka här. Jag är i färd med det… Vilket även gäller de här:

Thank You Scientist ”Stranger Heads Prevail”, Anohni ”Hopelessness”, Dan Reed Network ”Fight Another Day”, Cosmograf ”The Unreasonable Silence”, Bonnie Raitt ”Dig In Deep”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Marillion ”F*** Everyone and Run”, The Dear Hunter ”Act V: Hymns with the Devil in Confessional”

LEST WE FORGET – riktigt bra saker från 2015 som snurrat en del, främst hemma och på tåget under året som gick…

Native Construct ”Quiet World”, Julia Holter ”Have You in My Wilderness”, Anna von Hausswolff ”The Miraculous” , The Gentle Storm ”The Diary”, Perfect Beings ”II”, Florence & The Machine ”How Big, How Blue, How Beautiful”, Circuline ”Return”, Father John Misty ”I Love You, Honeybear”, Foals ”What Went Down”, Gazpacho ”Molok”, Lana Del Rey ”Honeymoon”, Public Service Broadcasting ”The Race for Space”, Steve Hackett ”Wolflight”, Tame Impala ”Currents”, Seinabo Sey ”Pretend”, Sufjan Stevens ”Carrie & Lowell”, Steven Wilson ”Hand. Cannot. Erase.”

 

SISTA SUCKARNA:

Någon DVD har hittills inte släppts från Kate Bushs aningen otippade konserter i London för två år sedan. Men till slut kom ändå en CD-utgåva. Tror ni att jag hunnit skaffa den än? Nej. Ska jag göra det snart? Ja.

Alla talar om Beyoncé och hennes redan sägenomsusade tematiska album ”Lemonade”. Tyvärr har jag hittills bara hört brottstycken av det och inte heller sett hela den hett omdiskuterade videosviten som hör till. Jag vet. Det är inte OK. Återkommer…

Mina mest strömmade sånger 2016. Tydligen!

 

Det är den tiden på året. Allt ska sammanfattas och jag är naturligtvis inte bättre än att jag följer strömmen och gör samma sak, oavsett om det i den stora universella planen har någon betydelse eller inte. Men ibland kan man ju ta hjälp. Till exempel av en automatiserad uträkning.

Tiden räcker inte till för allt, såsom att testa alla tillgängliga strömningstjänster som existerar och jämföra. Inte heller köper jag skivor i den utsträckning jag en gång gjorde – vilket bevisligen gäller för många andra människor också. Dock har jag börjat återupptäcka mina ibland kvartssekelgamla kassettblandband och tryckt igång i köket, vilket min fru har accepterat i högre utsträckning än jag kanske hade vågat hoppas.  Spotify har annars varit den främsta källan till att upptäcka och provlyssna ny musik. Eller musik överhuvudtaget. Vare sig tipsen kommer från andra källor eller inte, så är jag fortfarande fascinerad över hur mycket som faktiskt finns där. En längre tid har jag övervägt att testa Apple Music, men hittills inte kommit till skott.

Så här i slutet av året har den svenskstartade strömningsplattformen generöst nog sammanställt en lista på 101 musikstycken som jag uppenbarligen avnjutit mer än andra. Varför just 101? Ärligt talat, jag har inte en aning. Stämmer urvalet med min egen upplevelse av vad jag faktiskt gillat mest? Delvis, ja. Systemet verkar ha en förkärlek för att prioritera låtar i början av album, vilket logiskt sett borde innebära att jag inte alltid tagit mig igenom ett helt sådant innan jag varit på humör att gå vidare just i detta då. Eller att förstlingarna får representera familjen, if you catch my drift. Men helt missvisande är det inte. Och hur skulle jag kunna argumentera med ett statistiskt säkerställt system där den mänskliga faktorn förväntas vara helt frånvarande? Digitala system är trots allt ärligare och mer pålitliga än någon av oss icke-artificiella existenser, eller hur?

Genremässigt skönjer jag inte helt chockartat en tendens åt det progressiv- och artrockaktiga hållet. Med betydande konkurrens från diverse singer-songwriters som kan ha rekommenderats av ambitiösa musikmagasin, en och annan levande legendar eller nyligen avliden sådan, några soul/R&B-orienterade alster och sådant som enkelt skulle kunna sorteras in som indierock. Liksom en lagom dos bitterljuva ballader, vad det nu kan bero på. Något förvånande och en liten väckarklocka är den kraftiga dominansen av engelskspråkiga sånger. Alltså, inte nödvändigtvis dominansen i sig, men i min egen bubbla hade jag intrycket av att ägnat mer tid och uppmärksamhet åt, säg, world music i olika former eller åtminstone något mer på spanska. Tydligen inte tillräckligt mycket.

Nyårslöfte för 2017: balansera den lingvistisk-musikaliska gungbrädan i högre utsträckning.

Allt som letat sig in bland dessa 101 av systemet utvalda spår är inte nytt, men den övervägande delen är det. Bland ’oldies but goodies’ kan nämnas klassiker som ”I’ll Find My Way Home” med Jon & Vangelis, ”Find a Way to my Heart” med Phil Collins och ”The Lion’s Mouth” med Kajagoogoo. Ah, 1980-talsnostalgi…

Spontant smakprov från sammanställningen, i form av 15 av mig i detta nu utvalda spår. Bara för att de är relativt nya, av olika anledningar är bra, samt, inbillar jag mig, representerar något slags bredd och musikalisk dynamik:

”Ship to Wreck” – Florence & the Machine

”I Am a Man of Constant Sorrow” – Blitzen Trapper

”Feel You” – Julia Holter

”Mar Del Fuego” – Perfect Beings

”Blackstar” – David Bowie

”Good Lava” – Esperanza Spalding

”Discovery” – Anna von Hausswolff

”Popular” – The Anchoress

”Mountain at my Gates” – Foals

”The Sound” – The 1975

”Clear Clearer” – Iamthemorning

”Numbers” – Frost*

”Your Familiar Face” – Native Construct

”I Love You, Honeybear” – Father John Misty

”Honeymoon” – Lana Del Rey

Och ett väldigt speciellt omnämnande till Bostonbandet Bent Knee, vars blotta existens jag via något kvalificerat scoop eller (mer troligt) ren bondröta varseblev under året, även om deras senaste verk inte finns på strömningstjänsten ifråga ännu. Det gör däremot deras album ”Shiny Eyed Babies” från 2014, varifrån det inledande korta titelspåret tagit sig in på listan. Men i det fallet har jag rätt konsekvent sträcklyssnat mig igenom albumet som helhet ett antal gånger i höst. Återkommer om dem. Det är löfte. Eller ett löfte om en målsättning. Här är ett exempel på hur de kan låta:

 

(Länk till hela den automatgenererade listan kan bifogas vid akut efterfrågan. Coming snart up: Albumlistan – det som jag själv trodde att jag lyssnat mest och bäst på under året.)

 

Spotifierat sommarsvep – del 1

I brist på riktiga recensioner av spännande utgivna album på senare tid, så tänkte jag fylla tomrummet med några korta rekommendationer av sådant jag snappat upp på – just det – Spotify, och fyllt mitt eget ljudrum i mer eller mindre utsträckning nu i sommar. Vare sig det är nytt eller inte. Färskast först?

Frost* ”Falling Satellites” (2016: Det har gått alldeles för länge sedan Jem Godfrey skramlade ihop sitt lilla hobbyband och skapade elektriskt osande neoprog. Men nu! Exakt hur bra det är i förhållande till vad de gjort förut, får jag återkomma till senare. Men soundet är i stort sett intakt. Och energin.

Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge” (2016): Hur skulle svenska The Flower Kings låta med Yes-legendaren Jon Anderson stationerad vid sångmikrofonen? Det här är en indikation och en av årets bästa plattor hittills, när sagde Anderson samarbetar med Roine Stolt och söker efter sanning och vishet och snygga harmonier.

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution” (2016): En fusionkomplott som drar åt alla håll och är nästan för spänstig för sitt eget bästa. Varför har jag inte upptäckt henne tidigare? Under semesterdagar i Stockholm nyligen såg jag affischer uppe för hennes spelning där den 19 juli. Tyvärr var vi inte kvar där då.

Gungor ”One Wild Life: Spirit” (2016): Uppföljare och möjligen del av en spirituell trilogi med detta egenartade amerikanska musikkollektiv som skickligt varvar melankoli med inspirerande tongångar och reflekterande existentialism.

The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist” (2015): Walesiska singer/songwritern Catherine Anne Davies kan jämföras med Kate Bush, Florence & The Machine och en hel del andra tänkbara influenser. Inte överdrivet inställsam i sin framtoning men klämmer fram flera omedelbart attraktiva kompositioner som bara biter sig fast i hjärnbarken.

Tangerine Circus ”The Conspiracy Chronicles” (2015): Mexikansk progressive rock med vissa problem att etablera sin egenart men likväl levererar många intressanta utkast. Svårbedömt som helhet, men av intresse för dem som gillar genren.

Foals ”What Went Down” (2015): Den här har jag haft som återkommande sällskap på tåg, bussar och andra färdmedel under ett antal månader. Bastant, envetet och tankeväckande. Bland deras influenser ryms tydligen allt från Foo Fighters till Talking Heads, techno och tysk så kallad krautrock. Låter det lovande? Bedöm själv. Jag gillar dem.

The 1975 ”I Like It When You Sleep, For You Are so Beautiful Yet so Unaware of It” (2016): Funky! Ibland väldigt attraktivt och spontant svängominbjudande men även inkluderande en del transportsträckor och alltför tillbakalutade soulballader. Ojämnt, med höga toppar.

Antimatter ”The Judas Table” (2015): Lätt dystopisk atmosfär och inga enkla poäng. Men tilltalande om det ges tid att sjunka in. Det är klart, de kommer från Liverpool och deras stoltheter har ju inte levererat riktigt på fotbollsarenorna senaste åren, så dysterheten kanske är begriplig.

Steven Wilson ”Hand Cannot Erase” (2015): Förre Porcupine Tree-ledaren och på egen hand oerhört välkritiserade artrockvisionären Wilson finns äntligen ute i den strömmande etern. Inte en dag för tidigt.

Bat For Lashes ”The Haunted Man” (2012): Natasha Khans öden och äventyr var något jag fastnade för under vårvintern och återkommer till med jämna mellanrum. Inte precis dagsfärskt, men hon har, som redan konstaterats av andra, rent hemsökande kvaliteter. Och precis nu inser jag att det faktiskt kommit ett nytt album. Spännande!

För övrigt: fortsättning följer med andra delen av det här sommarsvepet. Snart…