En sång en gång: ”Ever So Lonely” – Monsoon (1982)

Indiepop är sedan lång tid ett begrepp. Exakt vad det egentligen står för är omtvistat. Vad som borde vara mindre omtvistat är att indisk-inspirerad pop, indipop, hindupop, Indian-Western Pop Fusion eller vilken term man föredrar, inte var en etablerad genre på europeisk mark förrän tidigt 1980-tal. Eller visst, Ravi Shankar hade influerat en del musiker under föregående decennier såsom George Harrison, vilket i sin tur bidrog till flera av Beatles mer egensinniga experiment i slutet av deras bana som band. Men Monsoon tog det ett steg till och gav mer eller mindre upphov till en ny subgenre under den relativt korta levnad de hade som sammanhållen konstellation. Och deras mest akut anslående låt var ganska tveklöst ”Ever So Lonely”. Under den formativa perioden efter att jag först pejlat in P3 ungefär precis i samband med decennieskiftet, då var den plötsligt där. Blev den någonsin en gigantisk hit även i Sverige? Nej, kanske inte. Men den pluggades definitivt fler än en gång på just den kanalen och lämnade bestående avtryck, som jag påmindes om senare; om inte annat så av sångerskan Sheila Chandras fortsatta soloutflykter på Peter Gabriels skivbolag RealWorld. Hon har en av de där rösterna som helt enkelt inte låter sig beskrivas utan måste upplevas. Eller hade. Tyvärr – tyvärr – tycks hon sedan ett tiotal år lida av en allvarlig halsåkomma som inte tillåter vare sig sång eller knappt ens tal. Numera ägnar sig hon sig därför mer åt att skriva självhjälpsböcker. Men de musikaliska bidragen till vår moderna kulturhistoria är för bra för att svepas bort i mängden. Så, om ni inte gjort det förut, studera de här drygt tre magiska minuterna och gräv gärna vidare i Chandras vidare äventyr på exempelvis Spotify. Dock – ett bandnamn som Monsoon var naturligtvis för attraktivt för att inte fler skulle använda sig av det. Slå in det som söknamn i ovan nämnda strömningsplattform och treva er fram i djungeln bäst ni kan… Eller kom ihåg att ange låttiteln ovan också om ni vill komma rätt snabbare. För det vill ni, även om ni inte vet om det än.

 

Mer om Sheila Chandra finns att läsa hos exempelvis AllMusic, RealWorld Records liksom en intervju publicerad av Chicago Music Guide för bara något år sedan. För alternativa tagningar av ”Ever So Lonely” finns ett par versioner på YouTube, från Engelska Top of the Pops och en senare liveupptagning med Chandra solo på scen.

En sång en gång: ”What’s the Colour of Money” – Hollywood Beyond

 

Flygande start. Åtminstone är det vad jag siktar på. För en seriestart i detta forum, enkelt och förhoppningsvis kärnfullt kallad ”En sång en gång”. De är ju så många. Låtarna, som en gång betytt något utöver det vanliga, ibland av helt olika anledningar och som fastnat och inte försvunnit genom åren utan med jämna mellanrum dykt upp i någon av ens gamla samlingar, såsom blandband (ett begrepp kanske inte allom bekant för alla födda efter cirka -97 eller så, men har en viss emotionell bäring för många av oss något äldre och gråare till konstitutionen). Eller spellistor i strömmande format. Eller ibland på YouTube.

I första hand ska det här, tänkta återkommande inslaget, beröra låtar. Enskilda sånger och stycken på allt mellan två och tolv minuter. Möjligen längre, men de riktiga monumentala sviterna kommer nog inte att prioriteras först och främmeligen. Dessutom är ett av syftena att framhålla artister och grupper som kanske inte lyckats släppa de allra mest helgjutna albumen, sådana som jag tidigare uppmärksammat på albumlistor över svunna decennier (och som jag också tänkt följa upp med exempelvis 00-talets skörd någon gång). En del av dem bara försvinner ju i grönskan efter ett enstaka album eller harvar på men utan större succéer i åratal, men ibland ändå med den där enskilda låten som efterlämnat ett odiskutabelt arv, de där magiska tre minuterna som skvallrar om något mer som kunde ha blivit…

Programförklaringen är inte huggen i sten och prioriteringarna kanske förändras och omformuleras längs vägen, men öppningsnumret är i alla händelser vad jag anser som en av 1980-talets mest genialt konstruerade kompositioner och som inte verkar ha tappat ett mätbart dyft i slagkraft sedan den släpptes sommaren 1986. Åtminstone går mina egna tidigare minnesbilder tillbaka till den sommaren, då fotbolls-VM utspelades i Mexiko (tyvärr utan svensk medverkan, men ändå) och jag själv befann mig mellan två läsår på gymnasiet i Linköping. Då, under de varmare månaderna, sändes i Sveriges Radios P3 något som kallades ”Sommartoppen”. Nu börjar osäkerheten inträda. Var den här låten verkligen med på den listan den sommaren eller är det något minnet har processat fram i eftertankens kranka blekmedel? Nej, jag tror att den varit med där. Tror. Det var om inte annat från den radiokanalen som mycket, väldigt mycket, av det nyproducerade musikaliska som jag utsattes för under den perioden, emanerade. Och mina minnen säger mig att det här var en sommarhit, i den mån den överhuvudtaget var en riktig hit. Några spår tycks den ändå ha satt i musikhistorien, men konstellationen bakom verket var just av den sort som bara tycktes uppenbara sig ur tomma intet, för att sedan försvinna, närmast vaporiseras och upplösas utan spår.

Hollywood Beyond, med brittiske medborgaren Mr Mark Rogers i spetsen har förärats några rader (bokstavligen några rader) på engelska Wikipedia. Där framgår basfakta som att just den där magiska första singeln ”What’s the Colour of Money” var en mindre hit i några länder och följdes 1987 av ett album med titeln ”If”. Kort och kärnfullt. Det finns tillgängligt på Spotify och är en stundtals spänstig men som helhet ganska ojämn historia. En av producenterna ska ha varit Bernard Edwards från gamla funkikonerna Chic. AllMusic bidrar med en aning mer intel i sammanhanget. Men inte så översvallande mycket.

Logo1-ensangengangLåten, då. Lyssna bara, vill jag framhålla först och sist och däremellan. Den har ett groove, en avighet och djärvhet, musikaliskt och lyriskt, som sticker ut och sätter spår. Det gjorde den då och det skulle den gjort även i dagens musiklandskap, vill jag hävda, nästan oavsett om det i dag hade resulterat i någon kommersiell framgång överhuvudtaget. Texten, ja. Enkel på ytan och med relativt okomplicerade men passionerat poetiska och elakt effektiva fraseringar om att pengar inte är gröna – utan röda.

One Hit Wonder in the extreme, kanske. Men vilken hit! Oavsett hur väl den lever upp till den publicitetsmässiga och monetära definitionen av en sådan. Pengar är ju inte allt här i världen, och de är som sagt inte helt obefläckade av oskyldigt blod, om man får tro Mark Rogers och hans musikaliska medbrottslingar.