När Aretha gjorde det för sig själv – med andra

De har säkert rätt. Alla som nu stilsäkert och med rätt känsla för historiska prioriteringar lyfter fram hennes tidiga år och legendariska pionjärinsatser för soul/ R&B och i princip hela den moderna musiken. 1960-talet! 1970-talet! Nu är hon borta, efter förvarningar om allvarligt sviktande hälsa och alla är överens – vi saknar henne redan. Aretha. Så mycket och så uttömmande om hennes karriär och liv hann publiceras redan under gårdagen att jag inte ens tänker försöka tillägga något substantiellt för egen maskin. Men, bara för att, här är en duett från det (åtminstone tidvis) glada 80-talet, där legendaren går loss ihop en av den erans superstars, Annie Lennox, eller mer exakt brittiska duon Eurythmics i en påstridig popdänga parad med en pamflett för kvinnors karriärmöjligheter. Visst kommer ni ihåg den om ni levde så dags.

Och när vi ändå är igång; varför inte ytterligare en duett, en som mötte visst förakt från främst soulpuritaner, men visst har den hook? Vad? Att den aningen äldre souldrottningen (född 1942) skulle överleva unge Mr Michael (1963-2016) var nog ingen populär profetia då, men så blev det. Har de hunnit med något gemensamt framträdande ovan molnen redan eller är det inplanerat? Den som lever får se. Eller, tvärtom, möjligen…

För fler hyllningar till fröken Franklin se bland annat Rolling Stone, NPR, The New Yorker, The Guardian… Bara för att ta några ur högen.

Annonser

VM 2018: Rationella ryssar rullade upp slarviga saudier

De skulle ju inte vara så bra. Och det är de kanske inte heller. Saudiarabien är det sannolikt inte den starkaste motståndaren de har att möta. Men arrangörslandet Ryssland och inte minst dess utvalda representanter på planen andas förmodligen ut efter att ha klarat av sitt första eldprov; att inte göra bort sig redan i premiärmatchen. När det väl lossnade, så gjorde det det. Fem strutar från ryssarna var i överkant, men särskilt de sista två alldeles i slutskedet var riktigt snygga. 

Hemmaplan brukar vara en fördel i sammanhanget, även om det oftast ändå inte leder till guld. Men de första minuterna såg hemmaspelarna darriga och initiativlösa ut. Saudiernas slarviga och ibland lätt nonchalanta inställning till bollhållande på egen planhalva straffade sig dock för deras del, vilket troligen bara var en försmak av deras förestående elimination i första rundan. Och detta i vad som ser ut som en av de svagaste grupperna i turneringen. Men vad som verkligen är en dödens grupp eller dess motsats får vi facit på först i ett senare skede.

Jo, innan jag glömmer det: en av de mer underhållande aspekterna av den här premiärmatchen var de återkommande glimtarna upp mot VIP-läktaren där de båda ländernas respektive statsöverhuvuden idkade kärvänlig diplomati inklusive efterhand allt mer tröstande blinkningar och klappar från Vladimir Putin till kronprinsen Mohammed bin Salman. Från en despot till en annan.

Just avklarat: Iran  tar tre poäng! De har inte direkt rosat marknaden i tidigare VM-slutspel där de medverkat. Marocko har ett bättre facit från förr, men så kan det gå. Självmål – ett snyggt sådant – på tilläggstid efter en frispark som ordnats fram av Sverigebekante inhopparen Saman Ghoddos. Annars var marockanerna bäst i en högst medelmåttig match. Tyvärr har de hamnat i en nästan hopplös sits. Övriga lag gruppen heter ju Portugal och Spanien…

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?

Vem vinner vad? Några mindre välbetänkta och vagt underbyggda Oscar-profetior

I natt smäller det igen. Som det gör en gång om året. Direkt från Los Angeles, tyvärr inte under en tid av dygnet som är helt idealisk för oss på skandinaviska breddgrader. Ibland har jag hållit mig uppe för att se vad som händer, men i år kanske jag tvingas vika mig för verkligheten. Arbetsdag i morgon. Dessutom, en större svensk dagstidning har nu lagt beslag på visningsrättigheterna och passat på att sätta upp en betalvägg. Värt att investera i om man inte tror sig vara helt säker på att ta vara på tillfället den här gången?

I alla händelser: några av de nominerade filmerna i olika kategorier har jag faktiskt hunnit se, även om vi ser det vanliga prestigefilmsyndromet i aktion. Det vill säga, de ’fina’ och ambitiöst Oscar-aspirerande filmerna från USA tenderar att släppas där under senhösten och dyka upp häröver först efter nyår, antingen strax före eller efter galans genomförande.

Dock, i all outsäglig dumhet ska jag försöka mig på några förutsägelser. I avdelningen bästa film (som egentligen borde sparas till sist i texten, men nu har jag inte tid med sådana dramaturgiska petitesser) har jag hittills sett och recenserat tre av de nio nominerade filmerna: ”Get Out”, ”The Post” och ”The Shape of Water”. Den sistnämnda har överösts med nomineringar överhuvudtaget och kanske bara av den orsaken chansar jag vilt på att den vinner även det här mest åtråvärda priset. Med starka reservationer för kritikerfavoriter som ”Lady Bird”, ”Phantom Thread”, ”Call Me By Your Name” med flera – som jag ännu inte sett. Och ”Get Out” har överraskat omvärlden så många gånger redan, så…

Skådespelarpriser? Daniel Day-Lewis och Gary Oldman kanske logiskt sett slåss om den manliga huvudrollsstatyetten. Day-Lewis tar hem den för att han sagt sig gå i pension efteråt. Men visst vore det kul om Daniel Kaluuya från ”Get Out” stack upp och störde ordningen. Frances McDormand har redan kammat hem en del belöningar för den kontroversiella filmen med det otympliga namnet ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Önskar jag hade sett den, men misstänker att hon säkert gjort rätt för sig. Dock, jag gillade verkligen Sally Hawkins i ”Shape of Water” och garderar med henne. Meryl Streep i ”The Post”. Oklanderlig insats, men hon har redan så många priser. Det här går henne förbi.

Willem Dafoe påstås vara väldigt, väldigt bra i ”The Florida Project”. Säg att han får en birollsbelöning för det, medan allt ska vara så fantastiskt i ”Lady Bird” att Laurie Metcalf  landar med en motsvarighet för kvinnor. Notera nomineringen för soulfantomen Mary J. Blige i ”Mudbound” som jag verkligen borde ha sett i sin helhet på Netflix, där den distribuerades direkt. De drygt fem minuter jag hittills har betat av verkar imponerande, men knappast hundraprocentigt inbjudande i sin lerindränkta landsbygdsmisär.

Ruben Östlund och Sverige har chans på en ’bästa utländska film’ för ”The Square”, som jag också missat så här långt. Brorsan har dock hunnit med att se och höja den till skyarna. Är det dags igen för en svensk seger i den kategorin? Vi hoppas på det.

Roligt skulle det vara om ”The Big Sick” fick priset för bästa originalmanus. Jag såg den häromveckan men har inte hunnit publicera min skriftliga sammanfattning än. Men den är bra. Troligen dock akterseglad här av, säg, ”Lady Bird”. Eller?

En av mina favoritfilmer från förra året var ”Blade Runner 2049” som syns i några tekniska kategorier och verkligen förtjänar åtminstone en Oscar för någon av dessa. Som foto eller ljudmixning. I klippkategorierna stöter vi också på ”Baby Driver” som var en annan av mina personliga favoriter från AD 2017. Den ska rimligtvis ha något erkännande för något av detta också. Men här slåss de tekniska titanerna med varandra, som exempelvis ”Dunkirk”. Varför jag fortfarande inte satt i mig Christopher Nolans krigsskildring finns det ingen godtagbar ursäkt för, men det är på gång. Snart…

Bästa originalsång brukar vara en svårbegriplig svag avdelning, men här finns åtminstone ett par ganska minnesvärda nummer jag kan uttala mig om, ”Remember Me” och ”This Is Me” från ”Coco” respektive ”The Greatest Showman”. ”Coco” kanske kammar hem kategorin bästa animerade långfilm i förbifarten i konkurrens med fyra förhoppningsvis fängslande filmer jag inte kan uttala mig om. Och nu har jag väl nått vägs ände vad gäller det jag vågar profetera om överhuvudtaget. Jo, sedan hoppas jag givetvis att Jimmy Kimmel gör ett bra jobb som värd även i år. Just det, även i år. Det var ju knappast hans fel att den anlitade advokatbyrån delade ut fel kuvert till Warren Beatty och Faye Dunaway inför den klimaktiska finalen för ett år sedan. Men någonstans kommer sannolikt någon att skämt om just den infamösa kollapsen i natt. Vare sig jag själv orkar vara vaken och skaffat mig tillgång till berörd kanal eller inte.

Au revoir…

 

Relaterat: Samtliga nominerade filmer samlade på Internet Movie Database.

Delvis bojkottad men långtifrån nedmonterad: Nedslag i Bokmässan 2017 – del 1

Lost in the blåst? Nej, det fanns spår av mänskligt liv även i årets göteborgska bokmässa.

28 september anno 2017. Blåsig torsdagförmiddag vid Korsvägen. På ena sidan korsningen skymtas flera skolklasser på väg mot Universeum. På andra sidan ett i snitt något äldre klientel i riktning mot Bokmässan.

En polispatrull går förbi utanför entrén medan jag inväntar kolleger och kursdeltagare från min arbetsplats. Jag hade själv inte med mig någon entrébiljett när jag kom till staden tidigare på morgonen.

– Härlig göteborgsvind! Konstaterar en av dem högt och frejdigt. Ni vet hur de är, göteborgare…

Utanför står ett och annat reklammärkt fordon parkerat. Böcker delas ut gratis som ett led i en eller annan PR-kampanj. En färgglad bokbuss från Krokoms kommun konkurrerar med själva mässan. Eller tar snarare draghjälp därifrån. Men vad fick de betala i parkeringsavgift?

Inuti mässhallarna kan det åtminstone inledningsvis tyckas en aning tommare än vanligt. Eller är det en illusion? Det har varit en del debatt, som bekant, om vilka som egentligen borde få ställa ut här. Högerextremister eller extremnationalister, hur vi nu definierar dem exakt – hör de hemma i ett sammanhang som förväntas hålla fanan högt inte bara för det fria ordet, utan även för mänskliga rättigheter i allmänhet? Det kan diskuteras. Och har diskuterats. En del av den kontroversen syns i montrarna, men på varierande sätt. Ett allmänt intryck är att det finns fler och noggrannare säkerhetskontroller på plats. Frampå eftermiddagen börjar det i alla fall tätna med folktillströmningen. Och mycket är sig likt mot hur det brukar vara.

Uppgifter efteråt gör gällande att lördagens besökarantal låg långt under genomsnittet för en typisk bokmässlördag. Hur mycket av det som handlar om den rent konkreta nazistdemonstrationen i Göteborg den dagen kan väl också diskuteras. För egen del blir det ’bara’ en torsdagsvisit i år. Och här är några nedslag i vimlet från den dagens aktiviteter.

Hmmmm… Är det bara jag, eller är det någon liten detalj som saknas i den här texten? Särskilt med tanke på sammanhanget.
Nytt stort reportage om svenska nazister lanseras gemensamt av Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Chefredaktörerna Fredric Karén och Sofia Olsson Olsén förklarar varför, under överinseende av Anna Andersson i Aftonbladets monter.
Ja, vilket är DITT speciella favoritord på svenska? Tänk efter!
Groove på arabiska. Tyvärr hann jag inte skaffa mig fler detaljkunskaper om bandet, dess ursprung och vanliga hemvist.
Internationella scenen rymde i vanlig ordning hela världen. Åtminstone i princip. Här, en debatt om yttrandefrihet och hot mot civilsamhället i olika delar av världen. Representanter från Sida, Union to Union, Diakonia och Östgruppen ger sina synpunkter.

 

 

 

Fortsättning följer…

 

 

Fransk forcering punkterade askungesagan

Hit men inte längre för Island. Hemmalaget Frankrike tog inte oväntat kommandot i första halvlek och visade var skåpet skulle stå. De hade ju inte så mycket annat att välja på. För det skulle det ha varit ett ännu större misslyckande för dem än för England att åka ut mot jättedödarna från norra Atlanten. Det fanns inte på deras blåvitröda karta. Tre färger som de för övrigt delade med motståndarna, vilket man kunde påminnas om när man studerade läktarna där de respektive fansen var skrudade i samma färger men den överväldigande delen av publiken var betydligt gladare än den kämpande isländska klacken.

Det såg mörkt ut redan efter 20 minuter för Lagerbäcks nordmän i och med 2-0-underläget. De har varit i underläge förr i turneringen och kunnat vända. Men det här verkade oöverstigligt redan då. Och de två ytterligare målen strax före paus cementerade bilden av att det snarare blev en fråga om hur klart hemmalaget skulle vinna än om det skulle kunna bli en match på allvar. Om nu inte Island skulle göra en ’Sverige mot Tyskland’ från häromhösten; plocka in 0-4-underläge, men det verkade osannolikt. Fransoserna såg helt enkelt för bra ut. De kanske har lyckats med det där som ett mästarlag måste göra, bygga upp och succesivt bli bättre för varje match, fram till den final alla siktar på men de flesta inte kan nå.

Var det gamle tennisfantomen Jimmy Connors som en gång efter Wimbledon sammanfattade turneringen med ’127 förlorare och så jag’? I all ödmjukhet, liksom. Snart återstår bara två lag här, varav ett är den slutliga vinnaren. Men först ska ju semifinalerna klaras av. Och inget annat av kvartsfinallagen har hittills haft en enkel resa dit. Jag uppskattar att Tyskland tog hem den nervpressande straffläggningen mot Italien igår kväll. Italienarna har spelat smart och slugt hela turneringen, men det känns ändå rimligare att ett lag som går ut och vill dominera, bygga sitt eget spel på egen kraft går vidare, framför ett lag som väntar in motståndaren för att manövrera ut densamma. Kalla mig konservativ. Det är inte nödvändigtvis så att jag skulle ha samma åsikt om det varit Sverige som var det smart och slugt spelande defensivlaget i ett sådant scenario…

Oavsett hur stor smäll islänningarna hade åkt på ikväll, så skulle de ändå gjort succé. De har med sina vulkaniska makter i ryggen tagit sig längre än någon räknat med, men även de naturkrafterna har en gräns för sitt inflytande.

Slut. Avrättningen avblåst. Den totala kollapsen uteblev. Och medan fransoserna slappnade av en smula i andra halvlek som det plägar bli i sådana här situationer, kunde islänningarna snygga till resultatet så att förlusten stannade vid 5-2. Något bättre än för det danska charmaget från VM 1986 som åkte ut med 5-1 i åttondelsfinalen mot Spanien efter sina imponerande gruppspelsinsatser. Bara som ett exempel.

Nästa fråga: är det fransmännen som kommer att vara piggast i semifinalen i Tyskland efter den här något med behagliga resan, eller tjänar tyskarna på att ha en vilodag mer? Och ska Portugal vinna ännu en match utan att vinna den? I så fall mot ett Wales som nu är tävlingens enda kvarvarande riktiga dark horse. Spännande…

Sagan om Island och eld fortsätter

Semestern har inte börjat riktigt än. Så jag hade egentligen tänkt sova, trots det som tilldrog sig på TV:n sent igår kväll. Nu lyckades jag inte somna, så jag såg trots allt det mesta av matchen och framför allt slutet. Slutet. Som omgående gav upphov till spontana eller kanske långt i förväg planerade vitsar om ännu ett Brexit. Ännu ett uttåg ur Europa för engelsk del. Det här hade de inte planerat. Inte röstat om. Och inte förväntat sig. För vem hade gjort det?

Det låter väl som en händelse att sista avsnittet av ”Game of Thrones” säsong 6 blev tillgängligt just igår och att frun och jag hade sett det samma kväll innan matchen. ”Sagan om is och eld” (”A Song of Ice and Fire”), som bokserien heter i original är författad av George RR Martin, vilket många känner till. Finalen, som var lagom magnifik i sin ödesmättade överväldighet, innehöll en hel del av både is och eld. Liksom hela den senaste säsongen. Ja, det är lätt att förlora sig i den berättelsen och för efteråt rekordsnabbt avgångne Roy Hodgsons manskap måste Lars Lagerbäcks extremt väldisciplinerade blåa skjortor ha framstått som White walkers igår kväll. Ja, ni ser. Det här dramat (och nu menar jag matchen) lånar sig frestande enkelt till alla möjliga metaforer av ibland generande klichéspäckat slag. Men det är så svårt att låta bli. Twitterflödet igår, som jag bara inte kunde undvika att söka upp och ge några egna mer eller mindre välbetänkta bidrag till, fylldes direkt efter slutsignalen av en mängd sarkastiska kommentarer. Och glada givetvis! Allt beroende på upphovspersonens ursprung…

Det är så mycket som händer just nu. Och vi måste ju reagera på något sätt. Brexit, alltså det engelska folkets 52-48-procentiga beslut att lämna unionen på sikt, har ju sänt chockvågor genom kontinenten. Ja, genom hela det Europa som tillhör denna union av vilka inte alla bokstavligen befinner sig på samma kontinent. Och det kan ju skönjas ett visst mått av skadeglädje nu när engelsmännen fick tåga hem från just detta upphaussade idrottsammanhang helt ofrivilligt. Hur gick det till?

Island har under hela det här slutspelet uppträtt så tight, så väldrillat att det nästan trotsar tyngdlagen och vanlig vett och etikett. Lars Lagerbäck har nu nått kvartsfinal, och tangerat den största bedriften från sin tid som tränare för det svenska landslaget. Då var det kvartsfinalen i VM 2004, där Sverige förlorade mot Holland på straffar. Instick: mina minnen av den matchen. Det vill säga, jag har inga minnen av själva matchen. Hade inte möjlighet att se den. Just då jobbade jag i Ecuador och befann mig den dagen på en konferens för diverse radioentusiaster i Quito. Givetvis undrade jag hur matchen slutade. Tillställningen var internationell men de flesta deltagare kom från Sydamerika. Vilket inte hindrade en av värdarna under avslutningen att spontant fråga folket där om det fanns några holländare på plats. För, sade han glättigt, ‘Holland har just slagit ut Sverige i fotbolls-EM’. Mina egna andar sjönk drastiskt i ett slag. Senare, när jag fick veta hur det hade gått till, att det gått så långt som till straffar sjönk de väl om möjligt ännu mer. Det hävdas ibland att just det laget var den svenska uppställning som hade tillräcklig styrka, tillräcklig tur med lottningen och med tanke på hur turneringen utvecklade sig, den största chans ett svenskt landslag någonsin haft att verkligen vinna något stort. Så blev det inte.

Har nu Island vad som krävs för att gå så långt som att vinna? Alla rimliga kalkyler och sunt förnuft talar emot. De har väl haft underlägset bollinnehav i samtliga sina matcher i gruppspelet, liksom igår. De saknar stora fixstjärnor. Detsamma kan sägas om det Grekland som mot alla odds och förutsägelser gick och vann detta EM 2004. Liksom de talade mot Danmark 1992, ett Danmark som bjudits in i sista stund när det uppsprickande Jugoslavien diskades bara någon vecka före tävlingsstart. Om jag minns rätt.

Så jag antar att allt är möjligt. Men jag tror ändå att det någonstans tar slut innan finalen. Det borde inte gå att köra samma recept och lura fransmännen också, eller? Man kan undra vilka som är mest skadeglada just nu. Holländarna kanske. VM-trean för två år sedan som inte ens tog sig till slutspelet nu efter att bland annat ha stupat mot just Island. Den där ön ute i Atlanten halvvägs till Amerika, med sina vulkaner och isbjörnar. Nej förresten, isbjörnar finns inte där? Men vulkaner. Och några hundra tusen invånare. Av vilka en mätbar promille är aktiva fotbollsspelare.

Det är lite synd om England, trots allt. De har satsat på ett gäng unga och lovande lirare och själva spelidén är väl ändå förhållandevis konstruktiv. De satsar för framtiden och ynglingarna bar detta, nu möjligen allt mer nystolta gamla kolonialistrikes hela förväntningar tyngande sina axlar. Och de svek. Det kan inte vara roligt. Förmodligen värre än för Sverige i VM 1990. Kanske även än för Brasilien i deras eget VM för två år sedan, efter semifinalen mot Tyskland. Eller titelförsvararna Frankrike under VM 2002. Utslagna utan att ha gjort ett enda mål. Och så givetvis italienarna de gånger de har eliminerats redan i gruppspelet, vilket har hänt ett par gånger i historien. Men det har ju alltid handlat om någon form av konspirationer och aldrig varit deras eget fel…

För övrigt. Finns det något övrigt? Ja, Belgien som Sverige gav en rejäl match innan vi slogs ut imponerade mot Ungern som ändå stack upp och ville vara konstruktiva. Men belgarna kunde mycket väl ha avgjort redan i första halvlek. Nu dröjde det till sista kvarten innan de ryckte. Italien, våra andra nemesisar, manövrerade ut Spanien. De gjorde det på ungefär samma sätt som mot Belgien i första matchen. Jag såg visserligen inte hela matchen mot Spanien och kan inte ha en bestämd uppfattning, mer än att spanjorerna kanske ännu en gång lurats av sin egen skicklighet och inte varit tillräckligt skärpta när gäller. Irland lät inte fransmännen bara rusa iväg vidare mot kvartsfinal utan svårigheter. Så som det ser ut nu så spelade Sverige alltså i en ganska meriterad grupp. Om det är någon tröst. Och sådan söker vi ju alltid så långt det bara går. Ett glädjeämne i stort är att ett målsnålt mästerskap där mycket handlat om taktik, rävspel och ramstarka försvarslinjer ändå tycks lyfta sig lite, blivit mer gladfotbollsaktigt i vissa stycken och gett prov på ett par underhållande utslagningsmatcher i åttondelen.

Alltmedan allianserna skiftar och det drar ihop sig till krig (men oklart exakt mellan vilka konstellationer) i redan nämnda ”Game of Thrones”, så fortsätter även den här sagan. Om kungen till slut kommer från nord eller syd är vanskligt att förutse. Men Belgien imponerar som sagt. Portugal har gjort tillräckligt för att ta sig så här långt efter en mycket osäker start. Och Tyskland är alltid Tyskland. Visst har jag förutsett Frankrike som segrare tidigare? Jag tvingas väl stå fast vid det. Mot bättre vetande, möjligen…