Slutvinjett för svarta segel

Till slut så. I veckan blev jag klar med med min egen recension av ”Black Sails”. Alltså den fjärde och sista säsongen av en storslagen äventyrsserie som återuppväckt gamla sjörövarlegender och i processen kanske skapat sin egen mytbildning. Åtminstone för oss som följt hela seglatsen från början till slut. Samtliga säsonger finns nu recenserade av oss på russin, och den sista har faktiskt dubbelgranskats – det vill säga två hela skriftliga utvärderingar serveras. Bara för att.

”Black Sails” visas i Sverige av HBO Nordic. 

2000-talets TV i topp?

Vilka är de egentligen, det här unga millenniets hittills bästa dramatiserade TV-skapelser i serieform? Svenska Dagbladet fick i vintras för sig att reda ut vad olika svenska skribenter tyckte i frågan, och inbjöd bland annat oss på russin-redaktionen att välja ut en handfull kandidater till en lista. Och visst blev det en sådan, även om jag själv höll på att missa den. I mars månad släpptes resultatet och utan att avslöja allt, så kan man skönja en aning av amerikansk dominans. Inte helt oväntat finns framgångsrika följetonger som ”Game of Thrones”, ”The Wire”, ”House of Cards” och ”The Walking Dead” med i den totala sammanräkningen. Där återfinns också en och annan mer kortlivad serie med kultrykte, som ”Firefly”, ”Unscripted” och ”The Comeback”. Hela sammanställningen finns alltså hos Svenska Dagbladet. Spännande läsning – och ett senkommet tack för att vi fick vara med och rösta!

Stora och små lögner i hyllad serie

Nyligen avslutades den efter sju avsnitt. Om det blir någon fortsättning är osäkert och kanske behövs det inte. Stjärnspäckade miniserien ”Big Little Lies”HBO med Nicole Kidman, Reese Witherspoon och Alexander Skarsgård i några ledande roller har fått viss uppmärksamhet i vår. Försiktigt uttryckt. Är den värd detta? Facit, eller i varje fall min egen recension, finns i alla händelser ute på russin.nu. Sammanfattning: Ja, serien är sevärd. Och lämnar efter sig en del att tänka på.

Bild: Laura Dern, Reese Witherspoon och Shailene Woodley knyter kontakter i ett tidigt skede av ”Big Little Lies”. Credit: hbonordic.com. 

Storpolitik, storslagen tragik och mammons matematik – Årets TV-serier 2016

05_kirsten_car_110-clean-retouch-v7-800x800Dags igen: Här är mina personliga favoriter från det nyss flydda årets utbud av ny TV-seriedramatik (med vissa kronologiska gränsfall inkluderade). Inom parentes visas den kanal där jag själv sett den berörda serien, medan länkarna löper vidare till de recensioner jag i förekommande fall skrivit för russin.nu. För den som vill roa sig med jämförelser bakåt i tiden finns förra årets lista här. Överhuvudtaget släpptes så många serier med så jämförbara kvaliteter att de var svåra att skilja åt i rangordningen. Lösningen? Utöka platserna från tio till tolv, följt av ett antal bubblare, hedersomnämnanden och slikt…

 

1. The Americans (Netflix). Fyra säsonger har sänts i USA. Sverige ligger efter, men den tredje är den bästa hittills. Vilka ska vi egentligen sympatisera med, vilken sida ska vi välja i detta kalla kriget-drama? Alla! Ingen! Se bara till att de mest betydelsefulla personerna håller sig vid liv ett par säsonger till. De behövs.

2. Fargo (HBO). Lite dispens, kanske? Andra säsongen släpptes väl ut i frihet senhösten 2015 och jag började följa den förra vintern, efter att sent nog ha betat av den första. Om den första var utmärkt, så är den andra sensationellt sagolik till största delen. Om jag nu ändå kunde förklara exakt varför…

3. Penny Dreadful (HBO). Storslagen – och lite oväntad, eftersom den inte var utannonserad som en sådan – final krönte den gotiska ’släng in alla skräckfigurer i samma soppa och gör något mycket bättre än man kan förvänta sig av konceptet’-serien. Ett bryskt men ganska briljant avslut för en skapelse som kommer att saknas.

4. Game of Thrones (HBO). De senaste två rundorna har inte utgjort de definitivaste höjdpunkterna i storybågen så här långt, men även en strax-under-max-säsong av serievärldens största spektakel är bland det bästa man kan se just nu – och temat om maktkamp och vad som krävs för att nå toppen, tycks aldrig bli föråldrat.

5. The Knick (HBO). Hör möjligen strikt hemma under slutvarvet av 2015, alltså om vi talar om den andra säsongen – som kanske var den sista av Steven Soderberghs sjukhusepos. Hur som helst är det ett litet unikum, som förtjänar upprepade påminnelser om sin blotta existens. Och Clive Owen har haft en rent magnetisk närvaro genom hela skärseldsvandringen.

crime_cb_ep102_09_14_14_40-1600x16006. The Night Of (HBO). Oskyldig eller inte? Vad händer i processen med en person som tros ha begått ett allvarligt brott och ska malas genom rättvisans kvarnar? Och hur påverkas alla runtomkring? John Turturro var rent – vilket adjektiv ska jag ta till? –  sinnesvrängande slug som ambulansjagande advokat med en uppsjö egna problem att brottas med men hjärtat på rätta stället.

7. Narcos (Netflix). Jakten på Pablo Escobar fortsatte fram till sin dramatiska final i denna verklighetsinspirerade narkotikaspanarföljetong främst förlagd till Colombia under tidigt 1990-tal. Frågan är hur de ska fortsätta, men något har de tydligen i sikte. Fler karteller fanns och finns bevisligen.

8. Westworld (HBO). Komplicerad historia som inte levde upp till allas förväntningar, men mestadels till mina (som var ohälsosamt högt ställda). Med förhoppningar om en fortsättning med ännu mer fördjupning så småningom. ‘Vem är du, vem är jag, levande char…?’ Några fina och viktiga nomineringar för Thandie Newton och Jeffrey Wright vore på sin plats.

9. Billions (HBO). Hur man blir rik och låter andra dö i processen, ibland bokstavligt. Hjärnornas krig mellan Damian Lewis och Paul Giamatti som kaxig klippare på Wall Street respektive tjurskallig åklagare var en tvekamp som vi förhoppningsvis inte sett det sista och bästa av ännu.

10. Black Sails (HBO). De seglar vidare. Utan att ändra något grundläggande i upplägget som skulle göra det mer lättsmält, lättföljt eller strömlinjeformat. Respektingivande och ofta slående kraftfullt om mer eller mindre mytologiserade pirater i Karibien några sekler tillbaka.

11. Bloodline (Netflix). Andra säsongen ansågs allmänt kanske snårigare än den första, men allvarligt talat; vilka närgångna personporträtt, vilken förtätad atmosfär, vilka betagande överblicksbilder, vilket ödesdrama…

thepath-week4-del-1-49-800x80012. The Path (HBO). En fiktiv sekt. Inre konflikter. Inget är självklart – vad står de för och är det något samhället ska frukta eller inte? Ständigt triangeldrama med nerverna utanpå tröjorna med Aaron Paul, Michelle Monaghan och Hugh Dancy.

 

Bubblare: ”Orphan Black” (Netflix) var kanske som bäst under första säsongen, men fortsätter vara underhållande och Tatiana Maslanys mångsidighet är magnifik. Scifi-serien ”The Expanse” (Netflix) är aningen svårgreppad, men har ett speciellt eget tilltal som är svårt att motstå. Kriminaldramat ”Quarry” (HBO) borde jag ha betat av i sin helhet nu, men kom i kläm mellan andra åtaganden. Här finns definitivt något eget och rafflande. Återkommer… ”Mr Robot” (SVT) krånglade till det för sig än mer under andra säsongen, kanske mer än nödvändigt, men är ändå svårt att slita blicken från när man väl slagit på ett avsnitt.

bosch_201_00413_rt_s1-800x800Hedersomnämnanden: Svensk-franska ”Midnattssol” (SVT) var definitivt ojämn, men ansatserna och intentionerna att placera ett makabert morddrama med internationella implikationer i ett majestätiskt lappländskt landskap och vrida upp alla tänkbara kreativa kranar till galenskapens gräns var helt rätt. En del slog slint, annat träffade klockrent men det blev aldrig ointressant. ”Banshee” (HBO) har alltid varit ett slags ’guilty pleasure’ för mig, balanserande på gränsen mellan udda fågel och överhettad slaktuppvisning i småstaden staten glömde. Vanebildande var det i alla fall ända in i mål. Brottsbekämparna i ”Bosch” (HBO) bryter ingen ny mark egentligen, men det är väldigt välspelat och nästan behagligt mitt bland all korruption och hårdkokt kriminalitet.

Reservationer: Jag ligger långt efter med  ”The Walking Dead”, ”Orange Is the New Black”, ”Ray Donovan” och ”Outlander”. Har heller inte hunnit med andra säsongen av ”Better Call Saul”. Och ”Stranger Things”… Ett avsnitt så här långt. Är den verkligen så speciell som det sägs? Synpunkter? Av orsaker jag inte helt kan klargöra har ”House of Cards” känts mindre angelägen under de senaste två säsongerna än inledningsvis. Något verkar ha stannat i växten i och med Mr Underwoods uppstigande till det högsta ämbetet. För all del – jag kan ha fel. Och hur är det med Netflix megaproduktion ”Marco Polo” som fick utstå myckna bannor efter sin första säsong, men ändå levererade en del spektakel mellan belackarnas skrattsalvor? Hittills har jag bara sett ett avsnitt av den andra vändan. Värt att fortsätta?

 

BILDMATERIAL – UPPIFRÅN OCH NER: Kirsten Dunst bakom ratten i ”Fargo”. Riz Ahmed och John Turturro i cellen i ”The Night Of”. Hugh Dancy predikar i ”The Path”. Titus Welliver kniper ännu en kriminell odåga i ”Bosch” (Credit: hbonordic.com; gäller samtliga bilder).

Välkommen till västvärlden – var den nu finns…

westworld2016-james-evan-hboNågonstans ligger den, men exakt var? Ett resursstarkt företagskluster har sponsrat spektaklet och ett synnerligen excentriskt geni med potentiellt psykotiska personlighetsdrag har satt sin prägel på innehållet. ”Westworld” var en av det här allmänt kognitiv dissonans-framkallande årets emotsedda TV-följetonger, om inte annat av mig… Hur blev det? Nu har vi på russin publicerat inte mindre än två recensioner av resultatet, med två aningen särskiljande slutsatser. Men vänta ett tag, jag kanske borde säga något mer om premissen. I korta drag: handlingen tilldrar sig i en nöjespark dit förmodat finansiellt välförsedda gäster kommer för att roa sig i en artificiellt anlagd vilda västern-miljö som inkluderar flera mycket människoliknande varelser, framställda i ett avancerat laboratorium i anslutning till parken. Allt är strikt kontrollerat och inget kan gå snett, oavsett hur många vapen det än viftas med och hur många olika scenarier som teoretiskt kan utspelas under ett vanligt dagsverke. Fast det är klart att inte allt är under kontroll. Det är för övrigt inte glasklart vem som egentligen har den yttersta makten att bestämma som kan och får hända. I rollerna syns bland andra Thandie Newton, Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Anthony Hopkins. Serien produceras av amerikanska HBO och sändes i Sverige via HBO Nordic, där alla avsnitt ur den första, nu avslutade, säsongen finns tillgängliga för prenumeranterna. Eller abonnenter, eller vilken terminologi som egentligen gäller numera.

Våra sägenomstörtande recensioner finns alltså på russin.nu. Mer basfakta finns på Internet Movie Database

Bild: James Marsden och Evan Rachel Wood samspråkar på prärien i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com.

Kontroversiell SNL-sketch från i fjol – nu tillgänglig på YouTube

Drygt ett och ett halvt år har passerat sedan den släpptes och skapade vissa kontroverser. Sketchen där Dakota Johnson (med skandalsuccén ”Fifty Shades of Grey” nyss ute på marknaden) spelar dottern som ska ut på äventyr och levereras av en tårfylld fader till… Just det, vart? Vilka är de nya kompisarna? Inslaget, om jag inte redan nämnt det – vilket jag tydligen inte har – sändes i amerikanska ”Saturday Night Live”. En långlivad institution i TV-sammanhang, med en frenetiskt fladdrande formkurva men sammantaget med en rad klassiska parodier och satiriska sketcher på sitt samvete. Och den här borde väl räknas in bland höjdpunkterna i deras historia, eller? OK, man får ta illa upp. Det är tillåtet att inte uppskatta samma svarta humor som en del av oss ändå gör. Men visst är det här ändå en lysande drift med olika former av värvningsvideor och diverse reklamfilmer vi sett passera revy de senaste åren? Anledningen att jag påminner om den nu är dels att världen inte precis blivit så mycket friskare det senaste året och därmed behöver den här typen av säkerhetsventiler, men också för att den nu ligger ute och tillgänglig på SNL:s YouTube-kanal även på vår sida Atlanten. Ofta brukar deras nyare inslag dröja med att hamna där, medan det finns en uppsjö av deras äldre produktioner att plöja igenom när andan faller på. Se och njut! Får jag ett amen på det?

”Hannibal” i serieversion: en sedelärande skräcksaga?

Jaha. Är det slut nu alltså? Efter tre säsonger som jag själv följt på Netflix med blandade känslor, men trots allt mest positiva. I varje fall om man utgår från vad den här serien försökt åstadkomma, som jag uppfattar det. Lättsmält? Lättolkat? Ständigt smakfullt? Troligen inte, men stilfullt – ja, definitivt. Spontant har jag de senaste åren kommit att uppfatta ”Hannibal” som den tillsammans med ”Penny Dreadful” mest lyckade kombinationen av skönhet och chockerande groteskerier. Det finns ju ett gammalt franskt begrepp som med jämna mellanrum plockas fram för att beskriva översvallande blodbad och teatraliska våldsamheter: Grand Guignol, efter en teater med viss ryktbarhet något sekel tillbaka i tiden. Jag bara slänger in det här, om inte annat som ett slags kulturreferens att ståta med i brist på bättre.

De håller ju inte igen på något sätt. Det har varit en sällsynt explicit makaber odyssé, samtidigt en så medvetet uppvarvad estetisk explosion att det skapat en viss distanserad effekt. Men uppbygglighet har väl inte varit seriens främsta signum. Det är ju trots allt inte så uppskruvat parodiskt att man inte kan ta något av tankegodset på allvar. Hannibal har letat sig in i människans mörkaste skrymslen och vänt ut och in inte bara på inälvor utan även hjärnkontorets interna smutsiga byk. Det som rör sig där inne i tankarna, de ogina impulser som förflyttas med synapser genom olika regioner och vad det egentligen betyder. Ont och gott, är det relevant? Medan filmversionen av ”När lammen tystnar” ändå var grundad i en sådan klassisk uppdelning, en dualism och en kamp mellan det normala, icke svårt sjukliga psyket och det betydligt mera störda, vilket man även kan säga om ”Röd drake” (även känd som ”Manhunter” i Michael Manns åttiotalsversion) så är avslutande filmen ”Hannibal” betydligt mer tvetydig. Så ock upprinnelseskildringen ”Hannibal Rising”, där en ung Hannibal Lecter snarast förväntas få våra sympatier i sin kamp med korrupta individer och kannibaler som formar hans vidare vandring på denna jord. Min relation till de här rollfigurerna har stöpts dels av filmversionerna, men även de fyra böckerna av Thomas Harris som ligger till grund för franchisen om den nu allt mer ikoniska figuren Lecter och hans olycksaliga omgivning.

Det är också dessa skrifter som ligger till grund för serien. Men serieskaparen Bryan Fuller och hans medarbetare har tagit sig stora friheter med hur personerna i dem ska användas och vällustigt stuvat om radikalt i deras respektive utvecklingskurvor och slutliga öden. Jag insåg någon gång under den första säsongen att det var bäst att försöka frikoppla sig från tidigare uppfattningar om vem som egentligen är vem och vad de är kapabla till i den här tappningen av det som vi nästan kommit att se som en modern legend. Kronologin är helt omkastad och mycket av det som händer kan tyckas motsäga det vi sett i filmversionerna (eller läst i romanerna, då). Snarast har Fuller & Co skapat vad som i science fiction-sammanhang plägar kallas en alternativ tidslinje. Jag vet inte om det är så det var tänkt från början eller om det bara är den allmänna experimentlustan och viljan att kunna smeta ut den här berättelsen över en längre period och med större handlingsfrihet som lett till detta. Mörkret och den allmänna mångtydigheterna, svårigheten att veta vem som egentligen kan sägas ha ett samvete, har gjort att jag ibland måste ta en paus från hela paketet. Men ändå har det känts ofrånkomligt att avsluta det jag påbörjat.

Under första säsongen funderade jag på om inte serien borde hetat ”Will Graham” istället, eftersom den obekvämt insiktsfulle profileraren tycktes ha en minst lika framträdande roll som Hannibal själv. Och det är ju framförallt deras relation som fortsatt vara motorn under de här tre säsongerna. Hugh Dancy och Mads Mikkelsen har gått in i de här minst sagt komplicerade karaktärernas inre med liv och lust och snarast nitälskan. Deras uttalade svårigheter i att vara i närheten av varandra och samtidigt ifrån varandra ger tacksamma uppslag till hur mycket freudianism som som helst. Ett partnerskap är ju vad det är från början innan FBI insett vem den geniale psykiatrikern egentligen är. Men även när den sanningen står klar fortsätter Graham att ha en typ av hatkärleksrelation till Lecter.

Eftersom seriens producenter haft rättigheterna till samtliga böcker utom just ”När lammen tystnar” så har de flesta viktiga karaktärer från boksidorna passerat revy i någon form, med ett markant undantag: Clarice Starling, först odödliggjord av Jodie Foster på film för nu snart kvartssekel sedan. Inse det! Ett kvarts sekel, för bövelen. Men annars, här är de; Frederick Chilton, den arrogante kollegan till Lecter. Givetvis Jack Crawford som FBI-utredaren. Vulgärjournalisten Freddie Lounds, här transformerad till kvinna. Den högst osympatiske miljonärsarvingen Mason Verger. En annan psykiater har en framträdande roll i serien, här kallad Alana Bloom i en feminiserad version av en Alan Bloom – som jag själv knappt minns från böckerna. Med flera. Jo, jag måste ju i sammanhanget nämna Gillian Andersons efterhand allt större roll som en ytterligare psykiater i mängden, hon som får uppdraget att vara terapeut för den kollega vars verkliga jag hon efterhand blir varse men inte riktigt kan värja sig mot.

Så har det här i första hand varit en fascinerande eller frustrerande följetong? Som ett slags sedelärande skräcksaga, en följetong där vi kunnat vältra oss i människors misär och svårigheter att övervinna den de innerst inne är, har det ändå varit i stort sett lysande. Det känns som om serien har varit sin vision trogen, vare sig den har blivit en fullkomlig succé eller inte. Och framgången har väl bestått snarare i en hängiven mindre publik som också gjort att den aldrig kunnat bli riktigt så långlivad som en mer populärt anammad produktion hade kunnat. Om det blir något mer i någon annan form är oklart. Men de tre säsonger som nu finns är värda att se på sina egna villkor. Om du orkar utsätta dig för den slipade attacken mot sinnena.

 

Tidigare publicerat på russin.nu.