TV

Upp som en blågul sol… och sedan blodbrist?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , , , , , , , , ,

Sex mål framåt på två matcher. Inte illa. Tyvärr även lika många insläppta. Ni vet. Att vi fortfarande inte vet vad som kommer att hända när det svenska landslaget i fotboll ställer sig på den internationella scenen. Som någon djuplodande filosof ska ha yttrat; ’i fotbollen kompliceras allting genom närvaron av motståndarlaget…’.

Hur ska det här gå? Vad kan vi egentligen förvänta oss? Allt och inget eller vad som helst. En tidig morgon, alltså i vargtimmarna här, ska någon indikation infinna sig. Premiärmatch för Sverige i ett fotbolls-VM för första gången på åtta år. Och som alla vet, att vi överhuvudtaget har nått dit beror på ett spännande regelverk omkring kvalspelet och hastig pånyttfödelse efter en vandring i dödsskuggans dal.

Men de blågula börjar bra. Samspelet verkar stämma, Sverige ser ut som ett lag och det ger resultat. Alexander Isak ser ut som Isak igen och visar det med all önskvärd tydlighet efter någon halvtimme när han får chansen ute på kanten, vänder bort en back och sätter 2-0 efter tidigt ledningsmål av Ayari. Laget fortsätter pressa, hålla bollen förvånansvärt mycket och inte låta nordafrikanerna (som samlat på sig en ansenlig erfarenhet i de här sammanhangen) att komma till alltför heta lägen. Men det gäller att hålla i. Strax före pausvilan spricker svenska försvarsmuren – precis det vi inte ville se.

Tunisien kvicknar till och får mer självförtroende, samtidigt som svenskarna blir mer passiva och defensiva. Men – man ska ha lite tur också. När det verkar som om nordafrikanerna tagit över taktpinnen och det börjar se riktigt ruggigt ut får Sverige ett tredje mål närmast till skänks och det tackar vi inte nej till. Orosmomenten finns alltid där, numera inte minst försvarsmässigt. Och i det här till stora delar orutinerade manskapet (där väldigt få spelat stora mästerskap tidigare) kan man som svensk supporter aldrig helt slappna av. Men här syns ändå inställningen. Laget lägger in det lilla extra i närkamperna när det krävs. Försöker hålla bollen när det går. De gånger de släpper över initiativet till Tunisien börjar pulsen öka oroväckande mycket. Men, ännu ett snyggt svenskt mål, bortdömt för offside i första läget men efter VAR-kontroll godkänt. I slutsekunderna av tilläggstiden klipper Ayari till igen och skapar en segermarginal som kanske inte riktigt motsvarar vad som hänt på planen, men skvallrar om oanad och ovanlig effektivitet.

Premiärmatchen spelas alltså i Monterrey, ett industricentrum och kluster som ger intrycket av att egentligen vara tre olika stadsformationer som växt ihop i norra Mexiko. Hittills har jag bara varit där på kortare besök några dagar i taget. Det är vanligtvis inte en självklar turistmagnet. Därifrån förflyttas matchandet till Houston och en luftkonditionerad inomhusarena. Vilket inte visar sig vara ett vinnande koncept den här gången i varje fall…

Upp som en sol och ner på jorden igen?

Närmast katastrofstart med alldeles för enkla genombrott för holländarna – ursäkta, nederländarna. Efter en dryg kvart underläge med 0-2. Minnen från den miserabla åttondelsfinalen mot Tyskland 2006 återvänder ovälkommet. Det här är något annat än Tunisien. De orangeklädda, som Sverige oftast har svårt att slå, är pressade att vinna efter oavgjort mot Japan. Men de äger också betydligt större tyngd och ser närmast oövervinnerliga ut fram till den hett omdiskuterade obligatoriska vätskepausen. Den som många gärna rackar ner på av goda skäl. Varför i varje match? Nu kan den ändå haft en inverkan på Sveriges möjligheter att omforma sig och skapa ett betydligt bättre samspel under andra halvan av första halvleken, där Sverige faktiskt skaffar sig flera kvalificerade chanser att reducera och dessutom får ett mål bortdömt med minsta möjliga marginal för offside. Det kanske inte är Sveriges afton, men vi vill se tendenser till något som fungerar i fortsättningen, eller hur?

Tyvärr mardrömsstart även på andra halvlek och underläge med 0-4 med över en halvtimme kvar att spela. Det är helt enkelt grav skillnad i effektivitet här. Sverige replikerar med tre byten och en relativt snabb reducering genom en entusiastisk Elanga. Annars verkar refrängen den här kvällen vara att Sverige periodvis sågar sig igenom det holländska försvaret med små eleganta lösningar och goda intentioner, men sedan brister i slutet. Sverige skapar flera halvchanser och några skott som sätter nederländske burväktaren på prov, men när motståndarna är direkt dödande i början och alldeles i slutet av halvleken räcker det inte. Det stundtals småtrevliga och faktiskt rätt charmiga svenska bolltrillandet i perioder resulterar bara i en fullträff totalt och den inträffar när man går rakt fram i mitten och krånglar till det så lite som möjligt. Läxa för fortsättningen?

Senkommen men välkommen uppföljare till ”The Night Manager”

yemenity2010 puff , , , , ,
Tom Hiddleston som Jonathan Pine och Camila Morrone som Roxana i andra säsongen av ”The Night Manager”. Kreditering: Des Willie/Prime. Upphovsrätt: Amazon MGM Studios

Tio år har passerat sedan miniserien ”The Night Manager” släpptes, byggd på en roman av thrillermästaren John Le Carré. Med celebra namn som Tom Hiddleston, Olivia Colman och Hugh Laurie i ledande roller. Ej att förväxla med ”The Night Agent”, ”The Night Of” eller andra titlar med konkret nattlig anknytning. Till slut kom en uppföljare, vilket kanske ingen väntat sig men ändå främst väckt välvilliga reaktioner. Stora delar av handlingen utspelas i Colombia och kretsar kring vapenhandel, andra former av illegala aktiviteter och diverse spöken från det förflutna. Själv har jag nyligen recenserat den senaste säsongen, liksom tidigare även originalrundan på russin.nu. Är historien avslutad nu? Nej, så mycket vågar jag hävda efter de senaste avsnitten. Seriemakarna är inte riktigt färdiga med projektet än…

Live Aid i backspegeln – fängslande dokumentärserie på SVT Play

yemenity2010 krönika , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Med viss ansträngning kan man här skymta medlemmar från Led Zeppelin under Live Aid i Philadelphia 13 juli 1985. Squelle, CC BY-SA 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0, via Wikimedia Commons

40 år sedan. Just det, förra året. 1985 var ett händelserikt år. Bland annat levererades Live Aid, ett gigantiskt globalt fenomen som många fortfarande hyser bestämda åsikter om. Vad var det egentligen som hände och hur började allt? En relativt nysläppt dokumentärserie på SVT Play ger inblickar bakom kulisserna; en ren guldgruva för oss som växte upp under den här perioden och kanske kommer ihåg första singelsläppet av ”Do They Know It’s Christmas” och de efterföljande konvulsionerna. Allt som hände kring frågan om välgörenhet, artisters trovärdighet och vad sådana här initiativ egentligen har för betydelse i det stora hela. Oerhört intressant. Inte minst första avsnittets bevarade klipp från sessionen i studion när den här famösa julsången skapades, hur upphovsmännen och alla övriga inblandade resonerade och hur de ser på det nu fyra decennier senare. Initiativtagarna Bob Geldof och Midge Ure får givetvis stort utrymme. Men inte bara de. Det här är både kulturellt, sociologiskt och humanitärt en värdefull historieskrivning. 1980-talet var ett innehållsrikt decennium och för många av oss formativt. Det kan inte gärna vara något annat när man tillbringat sina tonår under den eran eller hur?

Det är slående hur snabbt projektet snoddes ihop, julsingeln som startade processen. Att få ihop så många av de mest kända artisterna i Storbritannien med kort varsel och be dem sjunga någon rad var, samtidigt som stora egon krockade i studion (enligt de tillbakablickande permanenta figurerna själva). Flera av dem hade sin bakgrund i arbetarklassen och vad innebar det för musiken och uttrycken i sig? Nästan löjligt fascinerande dokument.

Bob Geldof på besök i Europaparlamentet oktober 1985. © European Union, 1998 – 2026, Attribution, via Wikimedia Commons

Liksom rösterna från Etiopien, representanter från landets ledning vid den tiden och vanliga människor som drabbades av svältkatastrofen som pågick. Bob Geldof återger hur han princip pushades till att själv resa ner till Afrikas Horn för att medierna skulle fortsätta vara intresserade av frågan och hur han mötte såväl den hårdföre ledaren för landet, general Mengistu och sedan även den också rätt hårdföra brittiska premiärministern Margaret Thatcher – utan att riktigt ha klart för sig hur man förväntas föra sig i sådant sällskap.

Den stora galan sommaren 1985, som de flesta kanske framför allt förknippar med frågan skildras i andra och tredje avsnittet. Där skildras även inspelningen av den amerikanska uppföljaren USA for Africa, där gräddan av deras artistelit sjöng in sjuminutershymnen ”We Are the World”. Geldof var där för att inspirera, men frågan är hur många av högdjuren som verkligen visste vem han var?

Dokumentärserien fortsätter syna dåläget från olika vinklar, inklusive de praktiska problemen med att faktiskt få fram hjälpen dit den behövdes. Eller kontroverserna kring att det ansågs vara för få svarta artister inblandade i Live Aid, den historiskt omfattande dubbelkonserten i London och Philadelphia, där exempelvis Phil Collins först gjorde ett set med Sting i London, sedan satte sig på ett Concorde och flög över till Philadelphia för att medverka där också. Bono från U2 är missnöjd med sin frisyr under galan och har en del självkritiska saker att säga även i övrigt. Bob Geldof ville egentligen inte ha med Queen, men fick ge sig och resten är en sorts historia. Flera medverkande kommer till tals och verkar ärliga med att det fanns en dubbelhet; både chansen att göra en insats, men också en möjlighet att synas för den största publiken någonsin.

I Philadelphia var Madonna ett av affischnamnen. Led Zeppelin begick något slags återförening, men tydligen var inte framträdandet så lysande och de har själva motsatt sig att något av det visas i dokumentären. Legendaren Nile Rodgers bidrar med en del återblickande kommentarer. Soulbirden Patti LaBelle minns hur hon klev omkring bland sladdar och vattenpölar nedanför scenen och folk omkring fruktade att hon skulle få en elstöt.

‘Järnladyn’ Margaret Thatcher, anno 1983. Rob Bogaerts, CC0, via Wikimedia Commons

Sedan var det kanske uppdraget slutfört för de flesta artister den dagen, men knappast för Bob Geldof som hade ansvaret att följa upp vad som hände med alla inströmmade pengar. För det kom faktiskt in ett antal miljoner. Han reste runt i ett antal afrikanska länder för att utvärdera behoven och kommunicera med organisationer på plats. Representanter för exempelvis Oxfam och Läkare utan gränser kommer själva till tals. Etiopiska regeringen genomförde även folkförflyttningar under perioden, vilket olika hjälporganisationer sinsemellan hade olika reaktioner på.

Men det handlar även om hur Geldof fortsatte engagera sig i frågan om svält och dess orsaker, hur han fortsatte utöva inflytande på regeringar och deras responser eller brist på sådana vid kommande katastrofer av liknande slag, även under nuvarande millennium. Förre brittiske premiärministern Tony Blair fick till exempel påringningar från artisten, med förslag om att avskriva afrikanska länders statsskulder. Som sagt – det här är späckat med samhällsorienterande stoff.

Dokumentärserien ”Live Aid – 40 år” ska finnas kvar på SVT Play till slutet av 2027.

En tidigare version av inlägget finns publicerad på russin.nu.

Vilka vinner Oscar i natt? Några fåfänga försök till förutsägelser…

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar , , , , ,

Igen? Eventuellt mot bättre vetande, dags att försöka sig på några prognoser, förutsägelser eller profetior. Oavsett om jag sett allt viktigt eller inte. Vilket jag vanligtvis inte har. Det där kan variera väldeliga. Fjolåret känns i perspektiv som ett ganska smalt år. Flera fascinerande filmer att rangordna, det vill säga om man redan hade haft en rimlig chans att se dem före själva galan. I år tycks det stora slaget stå mellan två giganter som redan dragit storpublik i salonger och på berörda plattformar. Frågan är vilken av dem som verkligen kammar hem de tyngsta prestigepriserna. Båda har något explicit popkulturellt, lättillgängligt och actionladdat i sig samtidigt som de inte saknar djupare resonans. De känns relevanta i en tid när världen är, som alla vet, orolig.

”One Battle after Another” versus ”Sinners”. Kan någon annan konkurrera på allvar? Förutom ”Hamnet” som jag tyvärr inte kan uttala mig om. Här återfinns även norska ”Sentimental Value” som jag precis hunnit beta av nu i helgen. I kategorin bästa film skymtas även bilåkardramat ”F1” – vilket är en aning generöst från nomineringsjuryn, liksom senaste versionen av ”Frankenstein” från Guillermo Del Toro. Imponerande i flera avseenden, men saknar något avgörande. Ett par utmanare till som jag definitivt ser fram emot men bara haft kortare sejourer på bio här i småstaden vid den stora sjön. Framför allt skulle jag framhålla brasilianska ”The Secret Agent”, som verkar väldigt lovande. Men vem som tar hem den kategorin återkommer vi till senare.

Överhuvudtaget hamnar fokus här på de avdelningar där jag har en rimlig chans att göra en bedömning. Dels utifrån det jag själv sett, men även vad experter med mer heltäckande perspektiv har tipsat om. Så, blir det unge gentlemannen Timothée Chalamet som tar hem bästa skådespelare för rollen som besatt bordtennispionjär i ”Marty Supreme”. Jo, vi säger väl det. I motsvarande avdelning för damer osar det väl ändå Jessie Buckley som Mrs Shakespeare i ”Hamnet”. Irländska Buckley har växt fram som en gigant i sitt fack under ett antal års tid, lika mycket via TV-sammanhang (”Chernobyl”, ”Fargo”) som film.

Kvinnlig biroll: jag slår till med Nigeriafödda Wunmi Mosaku för ”Sinners”. Hon kan ha samlat ihop till det här efter ett antal färgstarka uttrycksfulla insatser i mindre filmproduktioner som ”His House” och även TV-serier (exempelvis ”Temple” och ”Lovecraft Country”) som kanske inte rönt lika mycket bred uppmärksamhet som de förtjänar. Manlig biroll: som skandinav kanske vi hoppas på Stellan Skarsgård för ”Sentimental Value”, samtidigt som Benicio del Toro är väldigt engagerande i ”One Battle After Another”. Nu ser det snarast ut som om Sean Penn i samma film har mest momentum, som termen lyder.

Regi: Tror faktiskt på Ryan Coogler för ”Sinners”. Helt enkelt för att de två huvudkandidaterna troligen kommer att fördela skörden ganska jämnt mellan sig. Exakt varför? Bara en allmän föraning. Bästa manus efter förlaga? Hmmm. ”Hamnet”, med tvekan. Den handlar trots allt om Shakespeare, även om han själv inte skrivit det här. Eller har han?

Originalmanus: ska ”Sentimental Value” få någonting här i stället? Originalsång: den där mystiska kategorin som borde kunna vara så attraktiv men ofta domineras av lättglömda, halvdana kompositioner. Här finns dock en kandidat från ”Sinners”, vilken möjligen utgör en del av deras begränsade segertåg. Blågule Ludwig Göransson är möjligen förstahandsfavorit till pokalen gällande bästa originalmusik för samma film.

Kategorin Bästa internationella film ser stark ut, att döma av det jag hört om det jag inte sett. Spanska ”Sirat” har hyllats hårt på senare tid. Men så har även brasilianska ”Secret Agent”. Försiktig förutsägelse till fördel för den sistnämnda.

I övrigt existerar ett antal kategorier jag hoppar över. Men för kostymer kanske ”Frankenstein” belönas trots allt. Något ska den väl ändå få? Om inte annat för syns skull. Smink och scenografi kanske också landar i dess trängtande famn. Klippning: ”One Battle…”. Filmfoto: ”Sinners”. Specialeffekter: ”F1”. Men det råder rätt hård konkurrens i alla de här departementen. Och så där nya rubriken casting eller rollbesättning: ”One Battle”, knappt före ”Sinners”.

Till sist: vilken är egentligen 2025 års fantastiskaste film enligt filmfabrikens egna? Det borde bli ”One Battle After Another”. Den är helt enkelt sammantaget, som helhet, bäst av de filmer jag själv rättvist kan bedöma. Vilket alltså utesluter ett par kandidater i kategorin. Men det är så mycket som sammanfaller här; insatserna på duken, frågorna som står på spel, hur den landar i tidsandan. Förmågan att fylla två och en halv timme med så mycket och ödsla så lite. Det borde fälla avgörande utslag. Om ett antal timmar kommer facit…

Inlägget har publicerats i en tidigare version på russin.nu

Samtliga nominerade i nattens gala från filmakademin där borta…

Uppväxtskildringar, undergångsscenarier och utsvävande idéer – Årets TV 2025

yemenity2010 krönika, lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Förtätad scen ur ”Adolescence” med Erin Doherty och Owen Cooper. Credit Courtesy of Ben Blackall/Netflix © 2024


Egentligen slutar aldrig TV-året. Det bara rullar på och viker av in på det nya. Och hälften av allt som skulle kunna vara värt att donera några timmar av sitt liv till, hinner du inte helt enkelt inte med. För att, ni vet… Livet. Men av det jag har hunnit med senaste året av nyproducerat seriestoff är det här den guldfärgade gräddan av garnityren. Typ. I förekommande fall med formuleringar från (och länkar till) mina mer utvecklade recensioner eller inlägg på russin.nu.


1. Adolescence (Netflix) ”När det gäller det mesta som serien tar upp innehållsmässigt och hur den gör det går givetvis att hitta referenser; jämförelser med filmer eller andra serier som på något vis rört sig på samma jaktmarker. Men den samlade kontentan av allt, syftet med serien verkar till slut kunna sammanfattas med just komplexiteten. Hur svårt det är att finna färdiga svar på de problem som exponeras i samhället. Visst finns inslag som verkar genuint brittiska, kulturella koder och fenomen som kan vara mest angelägna för dem. Men det allra mesta är universellt.”

Datasnillet Roddy Ho får en större roll än tidigare i senaste säsongen av ”Slow Horses”. Copyright © 2025 Apple Inc. All rights reserved.

2. Slow Horses (Apple TV+, säsong 5). ”Om den här säsongen i stort kan sägas att en serie olycksaliga och chockerande slumpartade incidenter kommer att inträffa. Förutom en del uträknade och planerade sådana. Liksom att Storbritanniens koloniala förflutna och generösa inblandning i globala affärer under lång tid har en bäring på de nuvarande händelserna. En sedvanligt intensiv nagelbitare till final är en självklar ingrediens.”

3. Pluribus (Apple TV+). Två tredjedelar in i första säsongen framstår det här som en av årets stora uppenbarelser och understryker Vince ”Breaking Bad” Gilligans svårslagna särart liksom även Rhea Seehorns (”Better Call Saul”) odiskutabla talang som det självklara navet i ett science fiction-scenario som kan jämföras med flera tänkbara förebilder men lägger till helt nya dimensioner. Vanligtvis brukar jag vänta med att ranka serier där jag inte sett hela den senaste säsongen, men i det här fallet hoppas jag helt enkelt att de återstående avsnitten bekräftar bilden…

4. El Eternauta (Netflix). ”Världsrymden anfaller” genom ”The Walking Dead” genom en hel del annat. Med ett eget språk och ett eget tonfall. Med mysterier som staplas på varandra. Oanade allianser och ständiga spänningar mellan medborgarna. För vem kan man egentligen lita på när varje kris leder vidare till en annan kris? Och den spända stämningen påminner oss om att här väntar inga enkla lösningar bakom någon knut.”

5. The Beast in Me (Netflix). Matthew Rhys och Claire Danes drabbar samman i en ytterst underhållande och ovisshetsuppehållande miniserie med alla ingredienser utom diskbänken. Jo, förresten – diskbänkar också.

6. Paradise (Disney+). ”Idéerna kan tyckas välanvända och ”Paradise” är kanske inte banbrytande på något sätt, men alstrar en genuin spänning och är samtidigt en överraskande potent karaktärsstudie. Det är inte alltid enkelt att begripa de exakta motivationerna hos olika människor, varför de reagerar som de gör eller inte vid en viss tidpunkt. Men som sagt – jag har väl sagt det? – alla här har sina hemligheter och vem innehar egentligen den verkliga makten?”

Makarna Wyler fortsätter lösa (och skapa) konflikter i ”The Diplomat”. Credit Courtesy of Netflix © 2025

7. The Diplomat (Netflix, säsong 3). ”Dialogerna fortsätter smattra, både i offentligheten och bakom lyckta dörrar i serien, som verkligen vill stämpla sig själv med epitetet smart. Kanske en smula allmänbildande också. Med en mängd problem att lösa och samtidigt kanske något av en idealbeskrivning av hur det skulle kunna fungera, i en tid när fiktionens bild av inte minst det amerikanska ledarskapet ofta divergerar märkbart från verkligheten.”

8. The Studio (Apple TV+). ”Omedelbar energi. Ett ständigt rastlöst, nervöst utlopp av känslor, förväntningar, osäkerhet, och – fler förväntningar. I en miljö som vi kanske tror oss känna till. Och som en insider väljer att skildra på sitt sätt. Metafilm. Eller i det här fallet, metaserie. Hollywood on Hollywood fungerar kanske som bäst när det görs med något slags kritisk distans, eller kanske inte alls distans utan snarare insikten om hur fabriken fungerar. Vilket vi hoppas att de vet hur den gör.”

9. The Agency (SkyShowtime). ”De som en gång i tiden fastnade för franska följetongen ”Falsk identitet” (”Le Bureau des Légendes”) vet vad det handlar om. Den spionserien är svårslagen. Men går den att återskapa i ett annat sammanhang? I det här fallet utgör amerikanska säkerhetstjänsten i Europa spelplan. Så, en del kommer vi väl att känna igen.”

Konspirationer – kan vi få för många sådana? Nej! ”Down Cemetery Road” serverar ännu en. Copyright © 2025 Apple Inc. All rights reserved.


10. Down Cemetery Road (Apple TV+). Konceptet har delvis samma upphovspersoner som ”Slow Horses”, vilket kan vara en fingervisning om hur allt berättas. Vilken ton som dominerar, replikföring, kombinationen av tumultartade händelser, blodsutgjutelse, ond bråd död och kärv, mycket kärv, brittisk humor. Sarkasmerna frodas. Men också en påfallande melankoli.





BUBBLARE:

Foundation (Apple TV+, säsong 3). ”Foundation” fortsätter dock vara en av de mest utsvävande, filosoferande och idéburna eller kanske idéanalyserande serierna just nu. En normal säsong innehåller ofta en period där allt kan förefalla frustrerande splittrat, synbart på väg att tappa fästet och snurra iväg ut i universum som ett Aniara utan styrning och kontroll över sin egen situation. Men det plägar vara en illusion.”


Like Water for Chocolate (HBO Max). ”Och kommer ett antal recept med oanade effekter på gott och ont att planteras ut längs vägen när berättelsen rör sig framåt? Jovisst. Här får serieskaparna alltså lite mer tid på sig och man tar den. Magin finns där men är mer subtilt serverad, om än starkare markerad i vissa sekvenser. Nej, den är inte helt försvunnen utan blir lite mer framträdande efterhand. Vilket är välkommet. Så receptet här är helt enkelt i sammandrag: romans, revolution och recept.”

Systrarna Baladro är driftiga men dödligt målinriktade i ”De döda kvinnorna”. Credit Juan Rosas / Netflix ©2025

De döda kvinnorna (Netflix). ”Upplyftande är det kanske inte. Men ändå märkligt upplivande. Tillspetsat och stundtals svårsmält. En nedåtgående spiral, en ond cirkel där hetlevrade och hämndlystna personligheter låter impulserna ta över och lösningarna på olika problem ofta förvärrar situationen. Gentlemannamässiga gestalter eller goda förebilder i allmänhet är det ont om, men resultatet är oftast passionerat och pulserande.”

Mobland (SkyShowtime). ”Tom Hardy rycker tag i uppmärksamheten och är den drivande kraften under första timmen, samtidigt som Pierce Brosnan, Helen Mirren och andra meriterade medspelare dyker upp och fyller ut bilden av vad det handlar om. Det tar inte lång tid att förstå att när de menar allvar – så menar de allvar.”

Stranger Things (Netflix). Omvälvande och underhållande slut på sagan, givetvis inte fullkomligt i alla avseenden, men – en fullt värdig final.

Relativt roande resor: Halva Malmö består av killar som har dumpat mig (Netflix), Torpeden (SVT), Doctor Odyssey (Disney+), Bosch Legacy – sista säsongen (Amazon Prime), Small Town Big Story (SkyShowtime), Only Murders in the Building (Disney+)…

Påbörjade potentiella potentater: The Pitt (HBO Max), The Lowdown (Disney+), Wolf Hall 2 (SVT), Alien Earth (Disney+), White Lotus 3 (HBO Max)

Besvikelser med möjlig framtida potential: House of David (Amazon Prime)



…och såg här såg fjolårslistan ut.

2025 års bästa filmer enligt russin.nu!

yemenity2010 puff , , ,

I princip har vi hållit den här traditionen vid liv i ett kvarts sekel nu. Med något undantag. Alltså att redaktionen för russin.nu röstar fram årets bästa filmer – som så många andra också plägar göra kring årsskiftet. Ibland är resultatet väldigt splittrat, men oftast råder någon form av konsensus kring att en film bör framhållas i sammanhanget. Och för anno 2025 är den filmen ”One Battle After Another” i regi av Paul Thomas Anderson (tidigare känd för bland annat ”Magnolia”, ”Boogie Nights” och ”There Will Be Blood”). Leonardo DiCaprio huserar i huvudrollen som en före detta upprorsmakare vars nya identitet röjs och skapar en aning oordning i de rutiner han försökt bygga upp med sin dotter under ett antal år. Vad annat landade på listan? Ja, resten finns alltså på russin. Några TV-serier nämns även i förbifarten. Och fler sådana värda att prisa från året som just lämnat oss kommer här inom förhoppningsvis ganska kort…

Fler familjeförvecklingar och infekterade internationella intriger i ”The Diplomat”

yemenity2010 puff , , ,
Blodspår i buffén – hur gick det till? Även parmiddagar i politkerkretsar kan erbjuda sina oväntade spänningsmoment. Credit: Clifton Prescod/Netflix © 2025

Tre säsonger har den gått. Och ”The Diplomat” på Netflix fortsätter vara en av de mest spännande serierna på den överhettade marknaden. Min senaste recension av serien som utspelas i storpolitiska kretsar på den globala scenen ligger ute på russin.nu. Det drar ihop sig till att bestämma vilka serier jag sett som faktiskt varit bäst under 2025 och som vanligt kommer jag att presentera resultatet i början av efterföljande år. Naturligtvis med de vanliga reservationerna för allting jag inte hann se. Det här är i alla fall en av de hetare kandidaterna. Men kanske inte den allra hetaste, trots allt? Och på tal om sammanfattningar av året som gick, så gäller det även musiken. Även där är konkurrensen hård, men någon form av rangordnade rekommendationer är på gång. Snart…

Ännu en fascinerande säsong av ”Foundation”

yemenity2010 puff , , , , ,
Lou Llobells karaktär Gaal Dornick har lyckats hänga med i samtliga tre säsonger av ”Foundation”, trots alla betydande hopp i tiden. Vad är hemligheten? Foto: Apple TV+. Copyright © 2025 Apple Inc. All rights reserved.

Det ska inte vara enkelt. Men det ger ändå något slags regelbunden belöning. Nu har jag följt science fiction-serien ”Foundation” i tre säsonger på Apple TV+ och lyckats klämma fram lika många recensioner på russin.nu. Den senaste nu i veckan. Romansviten av Isaac Asimov har jag fortfarande inte gett mig i kast med, men det kanske blir av… någon gång. I övrigt fortsätter följetongen på temat 25 minnesvärda filmer från innevarande millennium på min engelskspråkiga systerblogg Cast Against Hype – senast i raden: ”Inception” i regi av Christopher Nolan.

”Adolescence” – årets mest omtalade och omskakande serie?

yemenity2010 puff , , , ,
Eddie Miller (Stephen Graham) som och Manda Miller (Christine Tremarco) är chockade över brottet deras unge son misstänks för i ”Adolescence”. Credit Courtesy of Netflix © 2024

Alla gillar den. I stort sett. Och den diskuteras. Överallt. En tonårspojke misstänks för ett mycket allvarligt brott mot en annan elev och allting ställs på ända för pojkens familj, den lokala skolan och det omgivande samhället i stort. Fyra avsnitt filmade var för sig i långa oavbrutna tagningar som bevisligen krävt ett enormt arbete med koordination och koncentration. Men framförallt har ämnesvalet i sig och vad serien säger om samtiden väckt uppmärksamhet. Nu har jag till slut själv rott i land en recension på russin.nu. Av vad? Jo, det är givetvis ”Adolescence” det handlar om. Du har väl också redan sett den, eller hur? Om inte, gör gärna det. Strömningstjänsten ifråga är, just det, Netflix.

Senkomna synpunkter på en eklektisk schlagerfinal i ofridens tider

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar, reflektion , , , , , , , , , ,

Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.

Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.

Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.

Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.

Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.

Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.

Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.

Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…