Katarina den Stora som komedi – bra idé?

Ung och optimistisk blivande brud till en kejsare i öster. Men vem kunde ana vart det skulle leda? Foto: Nick Wall / Hulu. Copyright: Hulu. Credit: hbonordic.com

Konsten att berätta en historia betyder inte alltid att dela den absolut sannaste historien. I varje fall inte att döma av serien ”The Great” som tar sig betydande friheter när de skildrar Katarina den Stora som ung nybliven hustru till tsar Peter III i Ryssland. Hon kom inte själv från Ryssland, hette inte heller Katarina från början men tog sig hela vägen till toppen och stannade sedan där i flera decennier. Hela den historien får definitivt inte plats i den första säsongen av ”The Great” som i Sverige visats på HBO Nordic under våren. Serieskaparna presenterar den explicit som  ‘en bitvis sann berättelse’ och satsar sedan på att servera oss ett svagpresterande men underhållande hov, en sönderfallande stat i strid med både sig själv och hemska svenskar i väster liksom en begynnande maktkamp mellan två makar som har väldigt svårt att se någonting på samma sätt… Mer utförlig recension finns på russin.nu. Blir det någon fortsättning? Vet ej i nuläget. Men de tio avsnitten som redan finns rekommenderas – med möjliga reservationer för dem som inte uppskattar seriens kombination av dråpligt och drastiskt. För kompletterande historiekunskaper kan man exempelvis lyssna på P3 Historia som gjorde ett avsnitt om Katarina för ett par år sedan.

Relativt ny strömningar musik som också rekommenderas i förbifarten: ”All That I Am & All That I Was” från Ms Amy Birks (tidigare en tredjedel av Beatrix Players), ”These Little Things”, en EP med Nik Kershaw (ja, han lever och verkar fortfarande), ”Vive” med Annie Barbazza… Fortsättning följer. Snart.

Digitala drömmar, modern Messias och nitiska nazistjägare – tre TV-tips just nu.

Kan man besvara alla frågor om det förflutna och framtiden med hjälp av avancerade algoritmer i supersofistikerade system som människor själva skapat? Kärnan i ”Devs”, en miniserie skapad av Alex Garland som tidigare gett upphov till filmer som ”Ex Machina” och ”Annihilation”. Digitala drömmar och inte minst artificiell intelligens är uppenbarligen något som intresserar honom och här resulterar i en serie som lyckas sticka ut i mängden, hur svårt det än kan vara i dagens TV-landskap. Själv recenserade jag den nyligen på russin.nu och hoppas (åtminstone för ögonblicket) att storyn stannar där den gör. Det vill säga att ”Devs” får vara just en miniserie och inte lockar fram en direkt fortsättning. Poängen verkar vara att vi drar våra egna slutsatser om vad som skulle kunna hända i efterdyningarna av det som tilldragit sig på ett IT-komplex med ledare som kan kallas visionära men lika gärna lätt vansinniga. Visas i Sverige på HBO Nordic.

 

En fortsättning vore däremot välkommen för ”Messiah” som lanserades av Netflix alldeles i början av året. Nu verkar det inte vara aktuellt och den tvetydighet som genomsyrar skildringen av en plötsligt uppdykande frälsarfigur i något som liknar en snar framtid är på gott och ont. Serien lyckas väcka många stora frågor till liv och är särskilt i början visuellt spektakulär, men drabbas av krampkänningar mellan varven just för att den tycks vilja vara så mycket på en gång och inte lägga alla de bildliga korten på bordet. Dock – även den här har ett eget tilltal som utmärker sig och med sina tillkortakommanden (plus det faktum att den troligen aldrig kommer att knytas ihop fullständigt) skulle jag ändå rekommendera ”Messiah”. Recenserad även den på russin.

 

 

Kontroversiellt? Hur kan en färgstark och inte överdrivet finkänslig fiktionaliserad version av nazistjägare i New York på 1970-talet väcka motstridiga reaktioner? ”Hunters” från Amazon Prime Video blandar dokumenterade historiska fakta med egna infall och utövar konstnärlig frihet i en rykande revanschfantasi som inte alla uppskattar lika entusiastiskt. Men Al Pacino är med! Liksom Lena Olin, på den mörka sidan. Och om det är något man inte kan beskylla serien för så är det tristess. Se själv och bilda dig en egen uppfattning. Men, som jag hoppas att jag inte glömde nämna i min egen recension är den bitvis ganska brutal. Eller mer än ganska.

 

Bonus: apropå digitala drömmar – hur ser livet efter detta ut om IT-kreatörerna i framkant får bestämma? Det är temat för ”Upload” som dykt upp även den på Amazon Prime nu i veckan, tror jag. Hittills har jag sett ett avsnitt och är inte säker på om den är tänkt att vara en scifi-satir eller romcom i första hand, men blandningen av de elementen lovar en del. Fortsättning följer…

‘Klart de blir sjuka när de äter fladdermöss…’ Eller?

Stämmer det verkligen? Äter de… Ja, ett av de första ihållande ryktena som spreds angående utbrottet av coronaviruset covid-19 i Kina var det där om fladdermöss på menyn. Det är klart att folk blir sjuka av det. Men gör de? Tja, riktigt så utbredd är väl inte konsumtionen av de flygfäna, om man får tro en trio mer insatta personer som diskuterade kulinariska frågor och Kina i studion hos Johan Ripås i ”Utrikesbyrån” på SVT förra veckan. En professor, en kock samt en reporter med förflutet som Kina-korre nyanserar bilden och granskar det kinesiska kökets för- och nackdelar. Perspektiv är bra. Och diskussionen är akut engagerande. Beror pandemin snarare på något liknande scenariot i filmen ”Contagion” som jag puffade för nyligen; ”the wrong pig met the wrong bat…”? Programmet finns ute på SVT Play i ett drygt halvår till enligt informationen på sidan. Köket rekommenderar!

Frikyrklig musikhistoria – aktuell odyssé på SVT Play

– En själslig katalysator!

Lisa Nilsson om Samuel Ljungblahd i dokumentären ”Frikyrkans musikunder”.

Det var ett tag sedan jag började spåna i tankarna. Visst borde jag sätta igång med en artikelserie på temat ”Frikyrkopop für beginners”? Tills vidare kan jag i alla fall kasta iväg ett tips. Den timslånga dokumentären ”Frikyrkans musikunder” som finns ute någon månad till på SVT Play.

Det är mycket de har klämt in på den där timmen. En rapsodisk resumé av 1900-talets kyrkliga musikaliska utveckling i Sverige och sedan mer ingående om 1970-talet, som jag själv har vissa minnen av och representerar en form av förstadium till det jag själv skulle kalla frikyrkopop. Alltså, Bröderna Samuelsson, Jan Sparring, Nils-Börge Gårdh och den generationen. Tja, det var väl egentligen ett par olika generationer där – men ändå. För mig är det framför allt 1980-talet och det tidiga 90-talet som var en formativ era. Och den representeras emfatiskt i programmet genom intervjuer som förklarar band som Jerusalems betydelse, liksom bland andra Edin-Ådahl, Salt, pianofantomen Per-Erik Hallin och Charlotte Höglund. Så ock Fredá, rebellerna från Gnosjö som bröt sig ut ur bubblan och under en period rankades som ett av Sveriges största rockband överhuvudtaget. Sångaren och sedermera soloartisten Uno Svenningsson förklarar varför Fredá inte ville stämplas som ett ‘kristet band’ med de associationer det förde med sig.

Flera av de stilbildarna ser själva tillbaka på den mest hektiska perioden och ger perspektiv. Det är kul för en del av oss i alla fall. Några av Sveriges mer tongivande musikjournalister bidrar med analyser av hur frikyrkan fostrat fram så många musiker och påverkat musiklivet i allmänhet. Och som avslutning kryddas med några av de få som lyckats tvinga sig igenom bruset efter den period när just ‘kristna band’ som begrepp försvunnit från rampljuset. Gospelsångaren Samuel Ljungblahd och experimentalisten Loney dear (även känd som Emil Svanängen) har liknande bakgrund men påtagligt olika personliga uttryck. Så även det relativt nytända stjärnskottet Blenda som jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om förut. Allt som allt, en provkarta på en för många kanske okänd svensk musikhistoria. Med alla de skavanker, kontroverser och i vissa fall kampen för att få använda det uttryck man föredrog som analyserades här, så andades väl hela programmet ändå ett slags kärleksförklaring till genren. Om det nu kan kallas en sammanhållen genre. På vilket svaret egentligen är nej. Vilket jag kommer att utveckla vidare i den här artikelserien som absolut ska sjösättas någon gång i framtiden. Jag lovar, eller lovar att jag har målsättningen…

…och om det inte framgått förut; nej, djävulen har tydligen inte lagt beslag på all bra musik. Eller alla bra musiker. 

Dokumentären ”Frikyrkans musikunder” finns på SVT Play till och med den 11 maj. 

Vilket virus vinner i kväll?

Det talas om damernas år. Och borde vara det. En handfull grabbar i rad har skickats ut i Europa från Sverige i sammanhanget de senaste åren. Det borde bli annorlunda i år. Om inget slår slint i huvudet på internationella jurygrupper eller en betydande andel svenska hemmaröstare. Eller ett visst världsomspännande virus vänder trenden och slår ut hela startfältet. Eller ser till att allt ställs in. Vi kan inte säkert veta att det verkligen blir en melodifestivalfinal i afton förrän det är dags. Antar jag. 

Så, vad har hänt under halvannan månad hittills – och vem vinner?

Visst. Jag trodde väl också att de båda relativt unga men rutinerade schlagerpojkarna skulle gå direkt till final från första deltävlingen. Robin och Felix. Hälften slog in. Och Felix, alltså han med efternamnet Sandman visade professionell entusiasm över att ’bara’ ha nått andra chansen. Inte överraskande krånglade han sig vidare till Globen den vägen men jag trodde inte att The Mamas skulle slå an så väl som de gjorde. Beklagar det inte på något sätt. Deras låt ”Move”  är formstöpt, men de har envisats med att lägga in små identitetsmarkörer kopplade till gamla skolans gospel och till och med smugglat in en eller annan halvnot i slutet. Och framförandet? Högt över genomsnittet. Tyvärr kan deras medverkan med John Lundvik i fjol ligga dem i fatet. Vore det som att skicka hälften av samma bidrag igen? Ingen kan väl heller klaga på röstresurserna hos veteranen Sonja Aldén, men hon representerar numera en schvungen schlagervärld som har väldigt schvårt att schlå sig fram i schammanhanget. Ingen märkvärdig ballad, rätt snygg ändå men inte tillräckligt distinkt. Ett av många sedvanliga offer längs vägen mot Friends Arena. 

För övrigt: hiphop var tydligen inte framgångsreceptet i Linköping 1 februari 2020, första dagen efter Brexit. Vad det nu har med saken att göra – ville bara flika in det. En överdos drama men lägre dos idérikedom. Nu tänker jag på ballerinabidraget från Malou Prytz. Det var väl hon som slog igenom förra året som yngsta finalist, eller minns jag helt fel? Nu var det främst kompositionen som plattats till mer än nödvändigt. Tanken var väl att det skulle väcka mer storslagna känslor än vad det finns täckning för i struktur och komposition överhuvudtaget. Alltså, någon borde ha ansträngt sig lite mer. Och då framförallt låtskrivarna, som i år tycktes stå i centrum på ett annat sätt än tidigare. De korta förfilmerna innan framförandet av bidragen fokuserade främst på dem, vilket trots allt var en ny spännande strategi. Har låtskrivare, som långtifrån alltid är desamma som framförande artister, något vettigt att säga om sina alster? I vissa fall, ja. Inte alla. Många musiker har förvånansvärt svårt att prata om musik överhuvudtaget och förklara hur de tänkt på ett begripligt sätt, vilket inte är någon ny uppenbarelse. Andra skulle kunna hålla låda hur länge som helst, vilket inte krävs i det här fallet. Men när en av de amerikanska grabbarna i ensemblen som knåpat ihop Felix Sandmans låt om känslomässiga pojkar, förklarade att han älskar melodin, måste man ändå ställa motfrågan: var det inte just bristen på melodi som hindrade dem från att flyga iväg till finalen omgående? Spekulerade siaren från stenåldern, som i det här fallet bara uttrycker sin egen förvåning över att ett så påkostat nummer inte grundades i något mer, just det, melodiskt. Monotont är snarare det mest adekvata adjektivet. En reaktion som troligen skvallrar om begynnande, om inte fullt manifesterade ålderstecken. Robin Bengtsson har lämnat Dressman-kompisarna hemma i år och installerat koreografiska hologram i bakgrunden. En allmän stelhet genomsyrar helheten, men där fanns i alla fall en melodi med hyfsad hook. Ibland har sådana detaljer betydelse. 

En aning beige, kanske? Andra deltävlingen i Göteborg var inte direkt överstimulerande. Min fru var i alla fall bättre på att förutsäga resultaten. Men att Anna Bergendahl borde och skulle gå till final vad vi ganska överens om. En lagom majestätisk historia med koreografi och klädkod jag inte fullt ut inser storheten i, men då talar jag alltså om det visuella. Musikaliskt stod det ut i mängden. Att Jan Johansen inte har samma dramatiska känsla som den på ett sent stadium diskvalificerade Thorsten Flinck och inte kunde bära upp det bidrag han tilldelats i all hast var knappast en överraskning. Och Linda Bengtzings artistiska vision har jag aldrig lyckats dechiffrera.  Dotter har varit med tidigare och jag vill minnas att jag uppskattade det bidraget mycket mer än majoriteten av folket gjorde. Nu var jag först överraskad att hon gick direkt till final, trots sina stolta referenser till Florence + the Machine och annat lovande. Men hon har talang. Hon har röst. Och låten kan lyfta i längden.

Tredje deltävlingen från Luleå: Någon som kommer ha något därifrån? Det kanske var de minst lättglömda kandidaterna som klarade sig till final. Men vilka var det? Uppenbarligen var jag inte tillräckligt koncentrerad för att göra några minnesanteckningar den kvällen. Ett litet gott råd till låtskrivare: organisk är inte samma sak som att planka valfri produkt ur Avicii-katalogen. Det är dig jag menar, Victor Crone. Även om det nog inte var just du utan någon av dina kompanjoner som beskrev bidraget just med ordet organisk. Men direkt till final från Malmö bar det.  Däremot hörde jag en ganska tjusig och lagom spänstig elektroballad med den oväntade duon Ellen Benediktson och Simon Peyron, som tog sig till andra chansen men tyvärr inte längre. När det gäller professionalitet och ett paket som har något slags vinnande karaktär över sig så var ändå det allra sista bidraget av de 28 kombattanterna, ”Brave” med Hanna Ferm något som utmärkte sig. Hur organiskt är det? Oklart. Men klart klatschigt och melodiskt över genomsnittet.

Är det här alltså verkligen damernas år? Även om en parad av pojkar skickades till final från Andra chansen, kvarstår intrycket att det inte borde vara någon av deras tur i år. Även om vi utvecklat en tradition att på något sätt hitta en manlig vinnare även när det inte borde ha gått. Alla våra senaste representanter har inte varit en Måns eller John. Personligen hade jag också velat se duon Ellen och Simon med sin powerballad i finalen, men fruktade med rätta att de skulle möta övermäktigt motstånd från den talträngde herr Anis. 

Annars utgjordes höjdpunkterna i den förlängda sändningen från Andra chansen av pausinslagen med Loreen, och kombinationen Tomas Ledin och Björn Skifs. Samt givetvis, Björn Gustafssons oförlikneliga comeback. Den oändliga raden av föregångare på väg in i den nyöppnade Hall of Fame var nästan definitionen av ’tårta på tårta’ med sitt överdrivet dignande bord av sekundsnabba nostalgitrippar med diabetesframkallande potential. Det är inte svårt att hitta nominerade eller redan invalda kandidater som rimligtvis inte riktigt gjort rätt för sig där. Vilka är kriterierna egentligen? Men det här har framför allt varit ett oförargligheternas melodifestivalår, så att förarga sig är egentligen inget jag är motiverad att bli. Bara en aning disträ och likgiltig mellan varven.

Programledarna är ännu en nykomponerad combo. När det gäller naturlig talang är det främst nykomlingen Linnea Henriksson som överraskat mest positivt. Skratta inte nu, men jag har väldigt vaga uppfattningar om vem hon är sedan tidigare. Men hon verkar spontan, avslappnad och omtyckbar. Där har de gjort ett fynd. Manus har pendlat upp och ner, men har åtminstone uppfyllt en acceptabel trevlighetspotential denna extra intensiva virusvarningsvinter. Om vi ens ska kalla det vinter. 

  • Förresten, är det någon idé att fortsätta med den gamla folksporten ‘räkna tonartshöjningar’? Numera räknar man kallt med att de inte kommer, så jag har glömt att försöka hålla något slags koll.
  • Och när lanseras Melodifestivalens egen Hall of Shame? Kan tänka mig ett antal lämpliga aspiranter som antingen försvunnit i förlåtande förgätlighet,  eller fastnat i minnet av fel orsaker. 
  • Borde jag tippa en vinnare av allt? Jag tvekar, men gör det enkelt för mig; någon av kvinnorna i fältet. En annan utgång vore faktiskt förargelseväckande nästan på allvar. 

Startfältet från SVT, bara för att. 

Motvilliga mördare, kaotiska kupper och fängslande finalsträckor – bäst på TV 2019

Fortfarande pågår försöken att sammanfatta ett helt decennium kulturellt. Sådant har jag själv varit inblandad i, men det är trots allt även ett vanligt år som ska föras till annalerna också. Och när det gäller TV-drama så innebar 2019 slutet på flera långkörare, men samtidigt starten på nykomlingar som kanske kommer att dominera luftrummet i några år. Eller miniserier som under sin begränsade speltid skapat avtryck av det svårutplånligare slaget. En del av det som har bäst potential dök upp i slutet av året och listan som den ser ut nu kanske inte är den slutliga för all framtid. Men just nu ser den ut så här, inklusive länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin.nu samt hänvisningar till aktuella distributionskanaler i Sverige, det vill säga där jag själv sett serien ifråga. Förra årets lista finns också tillgänglig – utan någon som helst betalvägg.

Barry är bekymrad som vanligt. Men han är i alla fall huvudpersonen i en av världens bästa TV-serier just nu. Alltid något. Credit: hbonordic.com

1. Barry (HBO Nordic). Nej, det är väl inte bara jag som fastnat för det där avsnittet. Det där avsnittet. När den mer och mer motvillige professionelle mördaren som bara vill bort från sin gamla bransch, tvingas utföra ett uppdrag som han verkligen verkligen anstränger sig för att slippa utföra. Ingenting går som han tänkt sig och hoten fortsätter uppenbara sig där han minst anar. Andra säsongen av ”Barry” innehåller troligen fjolårets enskilt bästa avsnitt av en serie överhuvudtaget (eftersom ni frågade: ”ronny/lily”, säsong 2, episod 5). Resten är inte heller direkt undergenomsnittligt, för att uttrycka det försiktigt. Kanske helt enkelt bäst.

2. Chernobyl (HBO Nordic). Gråmulen misär och en total katastrof på det. Miljöskildringen och stämningslägena pendlar inte mellan de mest lustfyllda, men visst är det här en berättelse som var tvungen att berättas och levandegöras på ett seriöst sätt. Inte, naturliga skäl, det mest upplyftande som sändes i fjol, men vilka ambitioner och vilken detaljrikedom! Borde vara trollbindande även för dem som inte kommer ihåg stämningen i Sverige när den förödande kärnkraftsolyckan i Ukraina inträffade 1986 och sanningen om vad som hänt så sakteliga slapp ut ur det sovjetiska informationsministeriet, ytterst motvilligt och inte direkt heltäckande inledningsvis…

3. The Americans (Netflix). Så var den sagan slut också. I alla fall på svensk mark där distributionen har dröjt lite. Hur skulle det fusk-amerikanska paret som varit djupt inbäddade spioner i USA i flera år ta sig ur sin onda cirkel? Och vilken bild gav det här av av spänningen mellan supermakterna i mitten av 1980-talet? Nästan allt, framför allt det som handlade om personliga relationer och komplikationer, fick en värdig och tillfredsställande avslutning. Och förmodligen en början på något annat, men vad?

Vem vinner? Vem är vän och vem är fiende? Ingen går säker för någon i ”Billions”. Credit: hbonordic.com

4. Billions (HBO Nordic). Marknaden är inte direkt stabil men den här serien har varit förvånansvärt stadig i sin kurs. Konstant engagerande och kanske ögonöppnande, beroende på hur mycket man tar den på allvar, men jag tror ändå att man i grunden kan göra det. Även om det är en show. En riktig show är det. Stabilt som sagt, inte minst ur underhållningssynpunkt och har så varit i fyra säsonger. OK, höjdpunkten hittills var det tredje året. Men den fjärde var inte direkt någon djupdykning eller utan höll maskineriet igång med nya intriger, skiftande lojaliteter och ständiga överraskningar på lut.

5. Good Omens (Amazon Prime). Varför kan inte alla bara vara vänner? Om en ängel och en demon klarar av att ha en civiliserad relation och hitta gemensamma beröringspunkter, så, ja varför inte? Världens hotande undergång har sällan varit så färgstark och fantasifull. Och rolig.

6. Mindhunter (Netflix). De är så metodiska. Och samtidigt börjar de personliga problemen torna upp sig på hemmafronten för utredarna som systematiserar jakten på seriemördare och etablerar en ny vetenskaplig genre för 40-talet år sedan. Inte det mest behagliga eller akut upplyftande, men en av de bäst genomförda serialiserade berättelserna på senare år. Andra säsongen fördjupade teman från den första.

7. The Boys (Amazon Prime). Nej, man kan tydligen inte ens lita på superhjältar längre. Frågan är om de som kämpar mot korrumperade superhjältar själva är helt pålitliga? Komplicerat, verkligen. Och oförskämt underhållande.

8. The Bronze Garden (HBO Nordic). Jo, det är inte lätt för en argentinsk thriller att överhuvudtaget märkas i flödet. Men även den andra säsongen av berättelsen om sökandet efter försvunna anhöriga var något att beundra och beröras av. Vill vi verkligen veta det vi tror oss vilja veta? Det är en genomgående röd tråd i båda säsongerna.

Jakten på Europas mest eftersökta hitwoman fortsätter i ”Killing Eve”. Photo Credit: Aimee Spinks/BBC America. Credit: hbonordic.com

9. Killing Eve (HBO Nordic). Behöver man vara i något slags särskilt sinnesstämning för att gilla det här? Vill minnas att någon frågat mig. Själv tycker jag inte det. Den har något att erbjuda i alla väder med sin kaxiga korsbefruktning av galghumor och ond bråd död.

10. La casa de papel (Netflix). Gick det att fortsätta med en ny omgång och ny kupp? Tydligen. Insatsen skruvades upp ännu mer när den eklektiska spanska rånarligan hittade ett nytt mål och dessutom gjorde det för att rädda en av sina egna. Hur ska man egentligen moraliskt bedöma deras handlingar? Och vad säger den här skildringen om synen på staten? Personligheterna och den bryska balansgången mellan stämningslägena gör det här i alla fall till en av de senaste årens mest svåruthärdligt spännande serier.

11. The Loudest Voice (HBO Nordic). Russell Crowe med extra lager av smink och späck startar framgångsrik kabel-TV-kanal och vill omvända åtminstone hela USA till sin konservativa världsbild. Det handlar om Roger Ailes, grundaren av Fox News. Både som medieprofil och möjlig missdådare, anklagad för en serie sexuella trakasserier. Livligt, spännande tidsdokument som väcker många frågor.

12. Mayans MC (HBO Nordic). Vad är hemligheten? Jag har hittills inte blivit någon stor fan av ”Sons of Anarchy” utan gav upp någonstans under de tidigaste rundorna. Men spinoff-serien som utspelas kring mexikansk-amerikanska gränsen kring motorcykelgäng och dess invecklade relationer med karteller, poliser och rebeller på politiska, personliga och affärsmässiga plan fungerar förvånansvärt väl som något slags nutida ödesdrama. Andra säsongen var minst lika bra som den första och utvecklade flera karaktärer i ofta oväntade riktningar.

Tyrion. The One and Only. Photo Credit: Helen Sloan/HBO.

13. Game of Thrones (HBO Nordic). Nej, alla gillade verkligen inte slutet. Helt perfekt genomfört var det inte heller. Men det var en sådan mastodontserie, ett sådant myller av människor och öden som skulle knytas ihop på ett sätt som inte kunde tillfredsställa alla. Och jag uppskattar även finalsträckan för det som den gjorde bra; komplikationerna, insikterna om att det är svårt att vara fullkomlig, att vi inte kan lita på övernaturliga förmågor och massförstörelsevapen för att skapa ett perfekt samhälle. Och själva den uppslitande intensiteten i avsnitt som det näst sista, ”The Bells”. Tyrion Lannister (Peter Dinklage) tronar i slutändan som den sammanhållande kraften i detta universum. Och som decenniets definierande dramatiserade rollfigur på TV överhuvudtaget.

14. Jane the Virgin (Netflix). Till slut gick den i mål efter några underhållande, vitala och idérika år. Den identifierar sig själv som en såpa, men har lite större syfte än så. Både formmässigt och i vad den berättar om livet för en möjligen osannolikt otursförföljd men ändå väldigt vardagsrelaterad familjekonstellation i Florida.

15. Bosch (Amazon / HBO). Så nästan oförskämt pålitlig. Den ständigt rynkade pannan hos er den egensinnige Bosch som ständigt har problem med sina överordnade i polismaktens Los Angeles. Den gamla skolan. Lätt noir-stämning. Cool

16. True Detective (HBO Nordic). Ni vet hur man ska inleda varje referens till den här serien, eller hur? Första säsongen fantastisk, den andra en besvikelse och den tredje en uppryckning. Nu råkar jag tillhör en minoritet som gillade även den andra, men troligen är den tredje vändan med Mahershala Ali som mordutredare i tre tidsplan mer i linje med vad vi såg från början. Och visst var det rafflande den här gången också.

 

Hedersomnämnanden, exempelvis om serier där jag ligger efter i schemat, men som förtjänar en puff. Eller som har sina brister men ändå är speciella i någon mening:

The Looming Tower (Amazon Prime). Strängt taget släpptes väl den här miniserien 2018, så den får husera här bland hederspriserna. Jakten på terrorister är intensiv i slutet av 1990-talet, men det vore lättare om underrättelseorganen vågade dela information med varandra. Det gjorde de inte alltid och resultatet är redan känt. Skildringen av misslyckandet är mer spännande än vad man kanske kunde förledas tro.

 

Tillsammans i den goda kampen? Och vad är det goda? ”The Good Fight” ger inte enkla svar på alla sådana frågor. Credit: hbonordic.com

The Good Fight (HBO). Ganska rappt betade jag av de två första säsongerna om livet på en advokatbyrå i Chicago. Just det, advokater. Är de fortfarande intressanta och relevanta? Ja, i det här fallet. Tredje och senaste rundan är nyss påbörjad.

Falsk identitet (SVT Play). Upptäckte den här franska sofistikerade spionserien sent och är inte helt uppdaterad, men Mon Dieu eller vad? Den ska ses.

The Good Place (Netflix). Och vi har väl hunnit av de två säsonger som hittills blivit tillgängliga på Netflix i Sverige. Och det är sant, skildringen av livet efter detta med sådan spänstig kombination av filosofi och flärd och tvära kast mellan komedi och existentialism kan rekommenderas.

Big Little Lies (HBO). Något i den andra säsongen kändes mer abrupt och ofärdigt än nödvändigt, men Meryl Streep…Alltså, svärmodern från gehenna. Kanske den mest, utan att vara bevisbart kliniskt ondskefull, skrämmande karaktären på TV överhuvudtaget under 2019.

Jett (HBO). Carla Gugino utför delikata och inte särskilt lagliga uppdrag åt ljusskygga klienter, samtidigt som vi lär oss mer och mer om varför hon är som hon är och varför hon gör det hon gör. Vanskligt, vildvuxet och kan väcka ett otal invändningar på flera plan – men farligt vanebildande.

What We Do in the Shadows (HBO). Serieversionen av en rolig vampyrkomedi från Nya Zeeland. Avig men lämpad för vissa humör om inte annat. 

Los Espookys (HBO). Kanske borde jag repetera motiveringen från ovan. Och definitivt se fler avsnitt. Någon gång.

Scandal. Det har blivit en vana att jag klämmer någon säsong av den här såpan på steroider när vi är på semester i Mexiko. Där finns den på Netflix, inte här. Är den bra? Oklart. Men kan vara väldigt vanebildande i perioder.

Jack Ryan (Amazon). Terror. Visst är det härligt? Rätt habil första säsong från 2018. Inte hunnit med den andra än. 

Watchmen (HBO). Hyllad av många. Återkommer när jag sett fler än ett par avsnitt. Finns klar potential.

Succession (HBO). Jo, jag börjar förstå att det är det här som händer nu. Det nya familjedramat som man ska följa. Och till slut har jag börjat, men hittills inte kommit längre än en bit in i första säsongen. Vi får se vart det leder.

The Handmaid’s Tale (HBO). Två synnerligen starka säsonger följdes av en tredje, där jag fastnat någonstans i mitten och inte riktigt vet vad jag ska tycka. Kanske kränger de fram en sinnesvidgande säsong även ur detta. Eller har de dragit ut konceptet längre än det höll för?

Britannia (HBO). Galenskaperna är igång igen. Det jag sett av andra säsongen hittills ser ut att fortsätta på den tidigare inslagna linjen, som kanske bäst sammanfattas med en guilty pleasure-stämpel.

City on a Hill (HBO). Vad hände? Det började bra och det är mycket möjligt att det fortsätter så också. Själv lade jag den åt sidan för ett tag, men känner mig nödgad att fortsätta någon gång igen inom en snar framtid.

Decenniets bästa TV-serier enligt russin.nu

– Kom tillbaka. Allt förlåtet! Du har alltid en plats vid min sida – och inte minst på russins decennielista!
Photo Credit: hbonordic.com

Det måste göras. Annars gör någon annan det. Ja, troligen har flera andra redan gjort det och kommer att göra det innan året är slut. Och decenniet. Nu är det ju på väg att avslutas och gå över i nästa. 10-talet. Åren 2010-2019 när så mycket hände i världen (som det brukar göra) på gott och ont. Tack och lov skapades samtidigt en mängd värdefull musik, film, litteratur och inte minst TV-serier. För första gången har nu redaktionen på russin.nu röstat fram sina favoriter bland de TV-serier som producerats under ett decennium. 

Vem vann? Vilka kom med i övrigt? Svaren finns alltså på russin. Där finns även recensioner av  ”Game of Thrones”, ”The Americans”, ”The Walking Dead”, ”Penny Dreadful”, ”Narcos”, ”Breaking Bad” och flera andra skapelser som huserar på listan eller får ett hedersommämnande. Konkurrensen var nämligen hård. Och då har vi ändå inte hunnit se allt som borde ses. För ärligt talat, ingen kommer ens i närheten av det…

 

Håller VAR på att förstöra fotbollen som vi känner den?

Jakten efter millimeterrättvisa. Hur mycket är den värd egentligen? Den nya tekniken med videogranskning som introducerades i stor skala under förra årets fotbolls-VM för herrar är definitivt i sin linda och kanske kan utvecklas till något mer konstruktivt än vad det är idag. Allvarligt talat, just nu är den i praktiken mest irriterande. Och den synpunkten luftas väl med jämna mellanrum av fotbollsfans världen över. Visserligen har en del rättmätiga straffar och andra viktiga beslut fattats den vägen, men var det värt processen? Ser vi ens domare på plan med något slags egen auktoritet längre? Vågar linjedomarna tänka själva överhuvudtaget eller ska de vänta i vad som tycks flera minuter för att våga flagga för offside?

Exemplen har haglat under innevarande fotbolls-VM för damer (som annars innehållit många underhållande element). Är det inte farligt nära parodi på fotboll när Frankrikes damlandslag på hemmaplan först får en straff, hårt men i princip korrekt dömd, missar densamma och sedan tillåts slå om den efter att målvakten varnas för att ha rört sig för tidigt med några centimeters marginal och ett högst avgörande mål blir resultatet efter flera minuters förfluten tid? Den som inte tyckte synd om Nigeria i det läget är antingen fanatisk frankofil eller har någon form av tvångssyndrom vad gäller just mikrometerrättvisa som inte ens är riktig rättvisa. Alla väntetider gör att matcherna förlängs mer och mer, men tydligen inte så mycket som de borde göra med tanke på tiden som försvinner. I princip har väl de flesta matcher på så hög nivå att tekniken används, effektivt sett blivit kortare. Eftersom, åtminstone enligt någon undersökning under förra sommarens VM, domarna nästan aldrig lade till så mycket extra tid som de egentligen borde ha gjort. Frågan aktualiserades under den tveksamma bedömningen av USA:s andra mål mot Sverige. Som godkändes, trots att det rimligen borde ha bedömts som offside på en anfallare som kanske inte konkret rörde bollen men definitivt påverkade spelet. Vad ska man med långrandiga utvärderingar och kameror till när det ändå handlar om subjektiva beslut som definitivt kan ifrågasättas?

Målkameror och att målvakter inte får plocka upp bollen efter bakåtpassningar, de var definitivt konstruktiva förändringar som skett vid olika tidpunkter. Bedömningen av straff verkar däremot alltmer löjeväckande. Särskilt vad gäller hands. Ska alla försvarare springa med händerna bakom ryggen för att undvika att träffas av en projektil, ibland avlossad några få meter ifrån dem? En högst ofrivillig armkontakt med bollen som aerodynamiskt knappt går att undvika har i flera fall lett till avgörande straffar i viktiga matcher. Ska så jämna, spännande uppgörelser få avgöras på det här sättet egentligen? Det har blivit en sjuka som också bidrar till att förstöra tjusningen med sporten både på herr- och damsidan. Den knappt märkbara förseelsen som ledde till USA:s avgörande straff mot Spanien är en variant; inte hands men mycket svårbedömd möjlig fällning. Hollands mycket billiga straff mot Japan i slutminuterna av åttondelsfinalen. Allvarligt talat. Världens i praktiken mest globalt spridda och inflytelserika idrott är på vissa områden i bättre skick än någonsin. Men det här är illavarslande tecken. Det känns antiklimaktiskt. Ingen verkar tycka om det egentligen. Hur många gånger har vi hört kommentatorer sucka och rycka på axlarna med ett ’ja, det är så här regeln ser ut’. Är det rimligt?

Ja, det här handlar om mycket pengar. I världens finaste sport. Som, det vet vi alla, i princip drivs av en global maffia. Korruptionen är legio, här som överallt annars. Men det är ändå ett storslaget skådespel vi tar del av varje gång det är världsmästerskap eller någon annan internationell turnering. Hur långt ska de detaljerade datoriserade lösningarna drivas innan upplevelsen blir lidande? Just nu är den ju det. Lidande. När vänder det?

Relaterat: Så nu har TV4 lagt något slags monopol på alla internationella fotbollslandskamper och mästerskap, eller? Frågan är, är det en bra idé? Ja jag vet, även det handlar inte så mycket om idéer utan om pengar. Den som lägger upp det mest lockande anbudet. Men om de nu ska ha total täckning behöver de investera i aningen fler skönjbart karismatiska eller åtminstone något som liknar genuint engagerade kommentatorer och bisittare. Förutom Lasse Granqvist, hur intressanta är de flesta av de röster kanalen erbjuder i sammanhanget? Flegmatiska snarare än fängslande, hävdar jag. Men de kanske börjar piggna till nu i slutet av dam-VM när de mest prestigefyllda matcherna väntar…

Några rader om den där följetongen som tog slut i veckan. Den med drakar, troner och intuitivt inspirerade initialer…

 

Systrarna Stark i samspråk i samband med ett av flera avgörande moment under slutsträckan av ”Game of Thrones”. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Obs! Inlägget innehåller formuleringar som förmodligen kan karakteriseras som spoilers, åtminstone delvis, vad gäller Le Grand Dénouement av en nyligen avslutad TV-serie vars titel kan översättas med ”Tronspelet”.

”Glad att det är över, så lämna mig i fred…” Någon som kommer ihåg Ratata à la 1989 – var det väl? Det har varit en odyssé utöver det vanliga och skapar nu en smula separationsångest, men samtidigt är det också någonstans… Skönt att det är över. ”Game of Thrones” gick i mål i veckan efter att ha skapat lika många kontroverser under de sista veckorna som under resten av resan totalt. Om jag tillåts överdriva bara en aning. Egentligen borde man vänta med sitt slutomdöme några månader, men som alla andra hugna spekulanter måste vi på russin.nu givetvis lägga till våra analyser medan spisen är som hetast och den kollektiva krisbearbetningen ännu pågår. Hur många kräver professionell terapeutisk behandling efter finalavsnitten? Och hur många är bara allmänt…arga? Två recensioner med med delvis samstämmiga slutsatser, men inte helt eniga om helhetsintrycket, finns nu i alla händelser alltså på russin. Själv tillhör jag för övrigt inte alls de kritiskaste kritikerna i sammanhanget, sagt som föraning eller förvarning.

Firma Euron & Cersei, en politisk resonemangsrelation som kan symbolisera lite vad som helst i historien eller samtiden. Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Mitt eget försök till förutsägelse om utgången slog inte direkt in tillfullo, men något av andemeningen i den kanske ändå inte var helt ute och cyklade på tunn is i ogjort vatten. Om ni förstår – vilket ni är fullständigt förlåtna om ni inte gör. Apropå förutsägelser; några andra insikter slog mig i veckan: Två karismatiska eller åtminstone kommunikativt skickliga ledare med hängivna beundrare. Båda är blonda och har en del intressanta idéer om frisyrval. Båda har tendenser att raskt och utan omsvep avskeda medarbetare som inte är 100 procent lojala, under ganska dramatiska former. Men framförallt, att föra fram budskap som folk inte tar på bokstavligt allvar förrän de mycket konkret förverkligas… Och så initialerna: DT. Fler har förmodligen insett vart det barkade redan tidigare. Kanske ska jag googla det efter att ha skrivit klart det här inlägget. Var serien (och romansviten före det) profetiskt inspirerad från första början? Då återstår frågan som jag knappt vågar uttrycka explicit; Cersei – representerar hon någon regim i, säg, mellanöstern eller på koreanska halvön? I nuläget existerar, tro det eller ej, en del verkliga spänningar i världen, inte minst mellan de långvariga antagonisterna USA och Iran. Om de värsta scenarierna där går i uppfyllelse, kommer stormarna kring ‘Sagan om is och eld’ att te sig något mindre viktiga än de kan förefalla just den här veckan…

Av allt som sagts och skrivits om ”Game of Thrones” de senaste veckorna, här är några strödda lästips på sådant jag fann intressant av olika anledningar. Och ja, texterna är synnerligen spoiler-späckade: 

”Game of Thrones’ King’s Landing horror fittingly reveals what the show has always been about” / Andrew Prokop, Vox, 13 maj 2019

”Stop the nitpicking! This season of Game of Thrones is miraculous” / Luke Holland, The Guardian, 16 maj 2019

”In the end, Game of Thrones sings a song of ice, fire, and thematic consistency” / Myles McNutt, The AV. Club, 19 maj 2019

”The ’Game of Thrones’ Finale Was Doomed From the Start, and Maybe That’s Our Fault” / Tyler Daswick, Relevant Magazine 20 maj 2019

”Game of Thrones Surprisingly Sticks the Landing (With Help From the Beatitudes)” / Josh Pease, Think Christian, 20 maj 2019

”Daenerys Is Us: Good And Evil In Game of Thrones” / Erin Wathen, Patheos 20 maj 2019

”Valar dohaeris! Every Game of Thrones episode – ranked” / Sarah Hughes, The Guardian 21 maj 2019

”Cripples and bastards and broken things: Why the ”Game of Thrones” ending was nearly perfect / Amanda Marcotte, Salon 21 maj 2019

 

Finns det liv, finns det hopp – även för min ”Game of Thrones”-profetia?

Gendry & Arya. För evigt förbundna, men kanske inget kommande ‘power couple’. It’s complicated… Photo Credit: Helen Sloan/HBO.

Jo, jag vet. Drakdråp, djävulska gisslantaganden, diverse emotionella avsked och malplacerade moderna kaffekoppar. Det finns för närvarande ännu viktigare saker att dryfta kring de skälvande sista avsnitten av ”Game of Thrones”. Och – ja, här inkluderas en eller annan spoiler, fram till och med fjärde avsnittet av finalsäsongen. Till exempel angående mitt stalltips om att det blir outsidern Gendry som tar över tronen till slut. Han är fortfarande med i leken. Har tilldelats förtroendet att ta över ”Storm’s End” (om jag nu inte blandar ihop de festliga fästningarna) av drottning Daenerys – OK,inte av alla instanser sanktionerad regent över de sju rikena, men fortfarande med en del auktoritet på ena sidan skranket. Exakt hur seriöst menad är förutsägelsen om den anspråkslöse men trots allt blåblodige brännjärnsvirtuosens kommande upphöjelse? Låt oss säga, om den verkligen slår in så kommer jag att hävda att det var på fullt allvar hela tiden. Och fler verkar ha slagits av samma tanke, exempelvis en av programledarna för podcasten Game of Thrones Weekly, i regi av den starkt GoT-vurmande tidskriften Entertainment Weekly. Jag har inte lyssnat på den tidigare, men gav det en chans häromdagen och i senaste podleveransen rubricerad ”Misjudgment Day” luftas ungefär samma hypotes. Med tillägget att sensmoralen kanske rentav mynnar ut i konstaterandet att det här med monarki som maktbas har sina brister och något annat system kan vara ett tänkbart alternativ. Spännande… 

Relaterat: EW’s Game of Thrones Weekly podcast breaks down ’The Last of the Starks’ / 2019-05-06. Podcasten är även tillgänglig på vanliga plattformar i sammanhanget. Gendry-tipset infaller 20 minuter in i podisoden. 

Påminnelse: Samtliga tidigare säsonger av ”Game of Thrones” finns fortfarande recenserade på russin.nu.