På det här kontoret har vi kul nästan jämt… Foto: Apple TV+.
Att dela sina minnen. Alltså, inte dela dem med andra, eller ens med sig själv fullt ut. Snarare tvärtom – du har två olika sorters tillvaro på arbetstid och utanför densamma. För att vara extra tydlig: två olika medvetanden. Däremellan finns en osynlig vägg. Du vet om att du har ett annat liv, men vet ingenting om innehållet i det, beroende på var du vistas. Ungefär. Låter det som en bra idé? Konceptet utforskas i serien ”Severance”, producerad för streamingtjänsten Apple TV+ och tillgänglig i tio avsnitt hittills. Denna första säsong har jag nu skrivit några rader om på russin.nu. Flera avsnitt är regisserade av Ben Stiller, fortfarande kanske mest känd som skådespelare men ganska flitig även bakom kameran. I ledande roller syns bland andra Adam Scott, Britt Lower, John Turturro och Patricia Arquette. Mer basfakta kan hittas på Internet Movie Databasemedan min egen recension alltså publicerats på russin. Domen i sammandrag? Jo, den är bra. Serien alltså. Och tankeväckande.
I dag har alltså två decennier passerat sedan dagen då fyra trafikflygplan medvetet kraschades in i skyskrapor i New York, amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon samt en åker, efter att passagerarna på ett av planen ingripit mot kaparna. Sedan dess har ett flertal filmer producerats om händelsen i sig och inte minst vad som hänt i kölvattnet av terrorattackerna. Många är bra – andra inte. På russin.nu har vi samlat ett antal recensioner av filmer och TV-serier, dramatiseringar såväl som dokumentärer, under ett gemensamt tematiskt tak; ”11:e september och därefter”. Där ryms allt från Paul Greengrass”United 93” om planet som troligen inte träffade det tänkta målet, över Michael Moores dokumentär ”Fahrenheit 9/11” som kritiserar regeringen Bush och dess agerande i anslutning till attackerna; nyligen släppta ”The Mauritanian” om terrormisstänka fångar på Guantánamo-basen, miniserien ”The Looming Tower” om underrättelsetjänsternas oförmåga att samarbeta före dåden, till standupshowen ”The Axis of Avil Comedy Tour”. Med mycket mera…
11 september innebär för övrigt även 48 år sedan militärkuppen i Chile. Även där finns några relaterade filmer recenserade, som svenska ”Svarta nejlikan” och chilenska ”No” om folkomröstningen som i princip avslutade militärdiktaturen general Pinochet byggt upp i det landet efter sagda statskupp 1973. En historia som i dag hamnat i skuggan av den händelse datumet främst förknippas med, men ändå kan vara värd att utforska mer för den som är intresserad. Den kanske bästa internationella filmen om 1973-kuppen hittills, Costa-Gavras”Försvunnen” har vi tyvärr ännu inte russinserat…
…och just det: apropå terrordåden och dess efterdyningar, har ett par spännande podcastserier producerats senaste året om vad som ledde fram till amerikanska invasionen av Irak 2003 och vad som blev resultatet av det. Dit hör femte säsongen av amerikanska Slow Burnliksom fjolårets The Fault Line, gjort av en brittisk journalist och tidigare förärad några rader på den här bloggen. Historien rör sig ständigt framåt, men lär vi oss något av den?
Hur länge kan man komma undan med dödligt allvarliga brott? Och hur påverkar det en person att helt fixeras av att försöka lösa en kriminalgåta som alla andra tycks ignorera? Själv hade jag inte många förkunskaper om verklighetsbakgrunden till miniserien ”The Serpent” som funnits ute på Netflix ett tag. Och den okunskapen kanske är en fördel om man vill få ut så mycket spänning som möjligt. Ryggsäcksresenärer i Asien försvinner under 1970-talet och en ung ambassadtjänsteman börjar nysta i fallen. Om det nu är några fall. Alla myndigheter och andra instanser med inflytande verkar inte så intresserade. Men det kanske ligger något i misstankarna… Mer om ”The Serpent” och mina egna synpunkter på serien kan hittas på russin.nu. I korta drag: Jag ångrar inte att jag såg den…
Egentligen behövs kanske inte så mycket mer än rubriken den här gången. Men… OK. Några korta reflektioner:
Kompositionskvaliteten överlag i gårdagens melodifestivalfinal var – helt OK. Det känns som om det här årets deltävlingar i stora drag sållat ut de mer fertila från det mindre fruktbara, med vissa obligatoriska undantag. Och vad som hamnade överst till slut motsvarar ganska bra gradskillnaderna i fältet. Det var en handfull bidrag det handlade om på allvar.
‘Ska man betala bussbiljetten själv?’. Har den frågan ställts förut av en svensk schlagervinnare? Tusse i närmast chockat tillstånd efter sin till slut ganska överlägsna viktoria, verkade tveksam om hur transporten för en svensk representant till en Eurovision-final fungerar. Och den bristen på bortskämdhet bidrar på något sätt till intrycket av en nykläckt stjärna som inte slipat till sin mediepersona ännu.
Och ja, jag sade väl det: ”Voices” med Tusse låter mer som en sådan där raketmotorschlager att kasta ut i Europa än resten. The Mamas hade överlag starkast röstresurser, men någonstans saknade jag en riktig refräng som kröning på moussen. Dotter hade nog näst bäst helhetspaket, men fick nöja sig med fjärdeplats, som av en händelse exakt en poäng just efter The Mamas – för andra året i följd. Jag ser ingen total slagkraft i Eric Saades nummer, men det är snyggt iscensatt. Professionellt paketerat, som jag kan ha nämnt förut.
Danny Saucedo har aldrig riktigt övertygat mig om sin storhet, men jag gillar fortfarande den opretentiösa 70-talsfunky-karaktären i hans bidrag i år. Och Charlotte Perrelli hade om inte annat en bastant refräng, men kanske för mycket startsträcka fram till den.
I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?
Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett.
Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.
Varför så dyster? Elle Fanning leder ensemblen (och revolutionen) i ”The Great” – en av 2020 års grejtaste serier. Foto: Nick Wall/Hulu. Credit: hbonordic.com
Förvånansvärt nog fortsatte de komma under hela året. Nya TV-serier. Och nya säsonger av redan existerande, trots att så mycket i världen verkade ställas in. Jo, det mesta av scenerier och samspel framför kameran fanns förmodligen redan graverat och väntade på redigering… Men ändå. 2020 var inte bara ett normalt år när det gäller publiceringstakt i sammanhanget, utan verkade i perioder snarast hyperaktivt. Kommer vi att se en backlash under 2021? I vilket fall, det var svårt att hinna med allt. Och
kanske prioriterade jag själv (eller jag och min fru, i de fall vi sammanstrålade i soffan) serier som betonade underhållningsvärde framför de mest inträngande, betungande och konstnärligt högtstående verken. Om någon skulle väcka sådana invändningar mot den här sammanställningen, är jag kanske inte kapabel att argumentera emot alltför högljutet.
Just nu, i slutet av januari 2021 ser min personliga rangordning av dramatiserade TV-serier under 2020 ut så här, med ett flertal citat ur och länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin insprängda. Samt referenser till aktuell TV-plattform. Here we go…
1. Falsk identitet (SVT). ”Falsk identitet” har den konsekventa, eftertraktade förmågan att vara både rafflande och samtidigt nästan rogivande. All den där noggrannheten och dialogerna som förklarar komplicerade sammanhang, men där du aldrig har riktigt hela bilden, bygger frekvent upp mot olidligt spännande sekvenser. ” (ur min recension av femte säsongen på russin.nu, 2020-10-31)
2. The Great(HBO Nordic). ”Passion och perversion. Inte nödvändigtvis bokstavligt sanna händelser kan innehålla en hel del sanning. Och lärdomar, samtidigt som det är ruskigt underhållande. Svartsynt men inte komplett cyniskt, obehagligt och oförutsägbart men med något slags hopp om förändring.” (ur recension på russin 2020-07-02)
3. Perry Mason(HBO). ”Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri.” (russin, 2020-09-05)
4. The Queen’s Gambit(Netflix). ”Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.” (2020-12-23)
5. Narcos: Mexico(Netflix). ”Modern historia, alltså. Och ödesdrama. Serien har haft den karaktären sedan starten. Och det blir inte mindre nu av det personliga, hur karaktärer konfronterar varandra och man lockas sympatisera med framträdande personligheter på båda sidor lagen. Åtminstone kan vi förstå deras motivationer och dras in i de interna konflikterna både inom lagväsendet och drogkartellerna.” (säsong 2, recenserad 2020-03-15)
6. Killing Eve (HBO). ”Killing Eve” må ha haft svängdörrar i produktionen och de huvudansvariga för inriktning och manus tycks skifta från säsong till säsong, men tonen har hittills hållit sig förvånansvärt konstant. Och det första avsnittet av tredje säsongen slår an samma tangenter som tidigare. Blandningen av det groteska, det vardagliga och sarkastiska. Livets våldsamma skola i en skrattspegel (eller något liknande ett småleende) men där många bär på synlig sorg.” (säsong 3 recenserades 2020-06-14)
7. Stateless(Netflix). ”Desperata människor som gör desperata saker i desperation. Utsliten stressad personal med otacksamma uppgifter och som börjar tappa greppet. Interna stridigheter mellan departement och skuldbeläggande när något går snett. Karriären kontra familjen. Familjer som splittras, inte bara bokstavligen under flykten utan av andra orsaker drivs isär. Psykologiska trauman som kommer upp till ytan. De förhärdade kontra de som har svårt att klara av sina uppgifter. Det är mycket som ska med här. Och ”Stateless” lättar sällan på trycket. Den kräver sin tribut.” (miniserien recenserades 2020-10-04)
8. The Boys(Amazon Prime Video). ”Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara – ibland mer i kubik av detsamma – så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.” (blogginlägg om andra säsongen, 2020-11-27)
Civiliserat samtal i köket. Inte den mest representativa scenen från ”Lovecraft Country”, men den är åtminstone förhållandevis familjevänlig. Credit: hbonordic.com
9. Lovecraft Country(HBO). ”Men efter den första timmen vet även resten av oss att den här kistan kan innehålla nästan vad som helst. Modern historia, mänskliga motsättningar, psykologi och ren terror. Snyggt och stämningsfullt iscensatt, med ett visst inbyggt behov av tålamod för att tränga in i huvudkaraktärernas personligheter och allmänna känslotillstånd. Och så alltså högoktanig horror i halsbrytande tempo och tappning ovanpå allt. När väl regelboken skrivits om och nya världar öppnat sig fortsätter det med mer i samma stil. Efter mörkrets inbrott kan vad som helst hända. De berörda trakterna är både högst ogästvänliga och samtidigt ibland oväntat inbjudande. Och varför drabbas några i den äventyrliga trion av minnesförlust efter de mest fasaväckande händelserna? Mardrömmen och mysterievandringen har bara börjat.” (recension 2020-12-19)
10. Devs(HBO). ”Devs” har flera nästan motstridiga kvaliteter. Skrämmande, inspirerande, överraskande och ibland paradoxalt rogivande. Intrigen kan tyckas röra sig i snigelfart långa sträckor för att sedan explodera i något. Oftast otrevligt. Den formulerar hisnande tankegångar och fixerar sig sedan vid väldigt vardagliga företeelser, sedan tillbaka ut i det outgrundliga och svävar hela tiden på målet kring vad som är ont och gott och om de som till synes gör ont här gör det av en god anledning eller inte. Man kan även skönja den bekanta känslan av att en eller annan rollfigur lite i utkanten rimligtvis måste vara viktigare än han eller hon till synes verkar vara. Och till slut måste det antingen bekräftas eller avfärdas.” (recension av miniserien 2020-05-09)
Inte perfekt, men ändå intressant. Natalie Dormer spelade fler än en roll i ”Penny Dreadful: City of Angels”. Foto: Justin Lubin/SHOWTIME. Credit: hbonordic.com
Bubblare och annat nämnvärt: Fargo (HBO, fjärde säsongen), Billions (HBO, halva (?) femte säsongen sänd hittills), Homeland (sista säsongen på SVT), The Good Fight (HBO, fjärde säsongen) La casa de papel (Netflix, säsong 4…typ), Hunters (Amazon), Messiah (Netflix), Penny Dreadful: City of Angels (HBO), Upload (Amazon), Avenue 5 (HBO), Bosch (säsong 6 – Amazon/HBO) – samt ytterligare några serier jag bara hunnit påbörja hittills men visar viss potential…
…och här är fjolårets ranking. Förresten, då hade jag inte hunnit se ”Unbelievable” (Netflix) och ”The Morning Show” (Apple TV+) som båda kunde ha kvalat in på den listan. Särskilt ”Unbelievable”.
RELATERAT: En engelskspråkig variant av artikeln finns redan ute på Cast Against Hype.
Det var kanske inte det lättaste året att sammanfatta när det gäller film, av förklarliga skäl. Om man får tro diverse podcaster och kritiska massor har det tydligen ändå släppts fler filmer än man kan förledas tro, inte bara på streamingsajter. Till och med en del riktigt bra sådana. Men de kan vara knepigare än vanligt att upptäcka. På redaktionen för russin.nu har vi för vana att försöka sammanfatta varje år och komma fram till vilka filmer som verkligen var bäst, trots att vi sällan eller aldrig hunnit se allt som vi borde. År 2020 var det uppenbarligen svårare än någonsin, men någon sorts krönika har vi ändå satt ihop, med individuella val av höjdpunkter, främst från filmvärlden men även TV-seriesammanhang. I dag, årets sista dag, publiceras det.
Själv håller jag fortfarande på och betar av en del av det potentiellt sevärda som jag hittills försummat, exempelvis från de större strömningsplattformarnas utbud. Distributionsformer för långfilmer har ju förändrats till stor del de senaste cirka nio månaderna, och kanske även på sikt. Ingen vet riktigt vad som egentligen händer med kultursfären i stort efter pandemiåret 2020.
Vad gäller TV-följetonger har det hittills faktiskt inte märkts någon direkt avmattning i utbudet. Det kanske kommer en baksmälla nästa år, efter svårigheterna att samla större inspelningsteam på grund av restriktioner och allmänna hälsohänsyn. Personligen siktar jag också på att presentera en mer genomarbetad rankning av det flydda årets mest märkvärdiga serieskapelser, men det dröjer en aning till.
En av senhöstens mest uppmärksammade sådana var för övrigt ”The Queen’s Gambit”, som jag nyligen recenserade och, liksom flertalet andra som tyckt någonting, tyckte var just en av årets höjdpunkter. Allra bäst? Njae, där finns det några andra kandidater, som alltså avslöjas inom kort. Eller inte alltför långt…
Ung och optimistisk blivande brud till en kejsare i öster. Men vem kunde ana vart det skulle leda? Foto: Nick Wall / Hulu. Copyright: Hulu. Credit: hbonordic.com
Konsten att berätta en historia betyder inte alltid att dela den absolut sannaste historien. I varje fall inte att döma av serien ”The Great” som tar sig betydande friheter när de skildrar Katarina den Stora som ung nybliven hustru till tsar Peter III i Ryssland. Hon kom inte själv från Ryssland, hette inte heller Katarina från början men tog sig hela vägen till toppen och stannade sedan där i flera decennier. Hela den historien får definitivt inte plats i den första säsongen av ”The Great” som i Sverige visats på HBO Nordic under våren. Serieskaparna presenterar den explicit som ‘en bitvis sann berättelse’ och satsar sedan på att servera oss ett svagpresterande men underhållande hov, en sönderfallande stat i strid med både sig själv och hemska svenskar i väster liksom en begynnande maktkamp mellan två makar som har väldigt svårt att se någonting på samma sätt… Mer utförlig recension finns på russin.nu. Blir det någon fortsättning? Vet ej i nuläget. Men de tio avsnitten som redan finns rekommenderas – med möjliga reservationer för dem som inte uppskattar seriens kombination av dråpligt och drastiskt. För kompletterande historiekunskaper kan man exempelvis lyssna på P3 Historia som gjorde ett avsnitt om Katarina för ett par år sedan.
Relativt ny strömningar musik som också rekommenderas i förbifarten: ”All That I Am & All That I Was” från Ms Amy Birks (tidigare en tredjedel av Beatrix Players), ”These Little Things”, en EP med Nik Kershaw (ja, han lever och verkar fortfarande), ”Vive” med Annie Barbazza… Fortsättning följer. Snart.
Kan man besvara alla frågor om det förflutna och framtiden med hjälp av avancerade algoritmer i supersofistikerade system som människor själva skapat? Kärnan i ”Devs”, en miniserie skapad av Alex Garland som tidigare gett upphov till filmer som ”Ex Machina” och ”Annihilation”. Digitala drömmar och inte minst artificiell intelligens är uppenbarligen något som intresserar honom och här resulterar i en serie som lyckas sticka ut i mängden, hur svårt det än kan vara i dagens TV-landskap. Själv recenserade jag den nyligen på russin.nu och hoppas (åtminstone för ögonblicket) att storyn stannar där den gör. Det vill säga att ”Devs” får vara just en miniserie och inte lockar fram en direkt fortsättning. Poängen verkar vara att vi drar våra egna slutsatser om vad som skulle kunna hända i efterdyningarna av det som tilldragit sig på ett IT-komplex med ledare som kan kallas visionära men lika gärna lätt vansinniga. Visas i Sverige på HBO Nordic.
En fortsättning vore däremot välkommen för ”Messiah” som lanserades av Netflix alldeles i början av året. Nu verkar det inte vara aktuellt och den tvetydighet som genomsyrar skildringen av en plötsligt uppdykande frälsarfigur i något som liknar en snar framtid är på gott och ont. Serien lyckas väcka många stora frågor till liv och är särskilt i början visuellt spektakulär, men drabbas av krampkänningar mellan varven just för att den tycks vilja vara så mycket på en gång och inte lägga alla de bildliga korten på bordet. Dock – även den här har ett eget tilltal som utmärker sig och med sina tillkortakommanden (plus det faktum att den troligen aldrig kommer att knytas ihop fullständigt) skulle jag ändå rekommendera ”Messiah”. Recenserad även den på russin.
Kontroversiellt? Hur kan en färgstark och inte överdrivet finkänslig fiktionaliserad version av nazistjägare i New York på 1970-talet väcka motstridiga reaktioner? ”Hunters” från Amazon Prime Video blandar dokumenterade historiska fakta med egna infall och utövar konstnärlig frihet i en rykande revanschfantasi som inte alla uppskattar lika entusiastiskt. Men Al Pacino är med! Liksom Lena Olin, på den mörka sidan. Och om det är något man inte kan beskylla serien för så är det tristess. Se själv och bilda dig en egen uppfattning. Men, som jag hoppas att jag inte glömde nämna i min egen recension är den bitvis ganska brutal. Eller mer än ganska.
Bonus: apropå digitala drömmar – hur ser livet efter detta ut om IT-kreatörerna i framkant får bestämma? Det är temat för ”Upload” som dykt upp även den på Amazon Prime nu i veckan, tror jag. Hittills har jag sett ett avsnitt och är inte säker på om den är tänkt att vara en scifi-satir eller romcom i första hand, men blandningen av de elementen lovar en del. Fortsättning följer…
Stämmer det verkligen?Äter de… Ja, ett av de första ihållande ryktena som spreds angående utbrottet av coronaviruset covid-19 i Kina var det där om fladdermöss på menyn. Det är klart att folk blir sjuka av det. Men gör de? Tja, riktigt så utbredd är väl inte konsumtionen av de flygfäna, om man får tro en trio mer insatta personer som diskuterade kulinariska frågor och Kina i studion hos Johan Ripås i ”Utrikesbyrån” på SVT förra veckan. En professor, en kock samt en reporter med förflutet som Kina-korre nyanserar bilden och granskar det kinesiska kökets för- och nackdelar. Perspektiv är bra. Och diskussionen är akut engagerande. Beror pandemin snarare på något liknande scenariot i filmen ”Contagion” som jag puffade för nyligen; ”the wrong pig met the wrong bat…”? Programmet finns ute på SVT Play i ett drygt halvår till enligt informationen på sidan. Köket rekommenderar!
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 