Från frysboxen: Alex Campos – ingen copycat

För nu snart ett decennium tillbaka tillbringade jag några år i Sydamerika och stiftade bekantskap med en del musik som annars förmodligen hade gått mig förbi. Bland upptäckterna fanns Alex Campos. Så här skrev jag om hans album ”Como un niño” våren 2006:

Eklektisk evangelist från Colombia

franfrysbox-blogotyp1Campos är en colombiansk eklektiker, för att göra det enkelt för sig. Han är känd i ‘evangeliska’ latinamerikanska kretsar som en av de mer tongivande musikerna på deras planhalva. Han kan konsten att vara kameleont, men rösten tränger igenom och ger honom ändå en utmejslad identitet. Ibland visar han en svaghet för att dra ut på sina ballader och andliga serenader, den minst intressanta sidan av hans utbud –säger jag helt subjektivt. Men oftast är han sällsynt stimulerande och gör gärna det oväntade, i varje fall i störrre utsträckning än flertalet i den växande spanskspråkiga marknaden för… vågar man säga frikyrkopop?

Campos kan helt fräckt låta ranchero (tänk: mexikanska män i stora sombreros underhåller på bröllop*) slå över i funk. Han byter överhuvudtaget ofta stilart mellan låtar och medan de pågår. Det kan till och med gränsa till hårdrock, men det är inte den sidan han främst visar upp på ”Como un niño” (Som ett barn). Hitrefränger följs av ballader, melankoli av jubel, flamenco av karibiska rytmer eller reggae. Eller om det sistnämnda ligger närmare reggaeton, en populär stilhybrid i Latinamerika just nu. Jag vet inte riktigt hur den bäst bör beskrivas, men det är inte den genre jag helst lyssnar på, heller… Jag upprepar väl också att han även här ger oss någon långdragen, känslosam balladhistoria för mycket, men det måste understrykas: Alex Campos är en av de (ganska få, tyvärr) i sin bransch (se ovan) som verkligen undviker att bli en ‘copycat’, en blek imitatör av profana stilbildare i Syd- och Centralamerika. Han har en egen vision och följer en stig som inte ligger så långt från huvudleden men ändå tillräckligt för att utmärka sig.

När jag skriver det här är det faktiskt bara några dagar innan han och gruppen Misión Vida kommer till Quito för en konsert. Men…finns detta att få tag på i Sverige? Vet ej, på grund av språkbarriären och slikt, men jag hoppas att Campos kan bli en av dem som slår igenom utanför hispanoblocket. Optimistiskt kanske, men jag ger mitt lilla bidrag till kampanjen här…

* Ordet mariachi som ofta används i det sammanhanget kommer faktiskt från det franska ordet för bröllop, marriáge.

Recenserat: Alec Campos & Misión Vida ”Como un niño” (CanZion/MV Records 2005). Texten publicerades först på numera avsomnade sidan Folket Jublar 20 maj 2006.

Annonser

Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…

Tidlösa kvaliteter och trevlighet på gott och ont med Lilly Goodman

Rösten är som den alltid har varit: hennes största tillgång. Musikaliskt bryts inte mycket ny mark, men ”Amor favor gracia” med Lilly Goodman är ändå ett välkommet livstecken efter fem års uppehåll på skivfronten. Övertygande, men inte överväldigande.

LillyGoodman2006FST

Det är snart tio år sedan jag första gången stiftade bekantskap med Lilly Goodman. Inte socialt alltså, men hon agerade uppvärmare åt en i Latinamerika välkänd herre vid namn Jesús Adrián Romero på scen i en större arena i Quito, Ecuador, någon gång under hösten 2003. Jag minns tydligt att jag var mer imponerad av den kortväxta unga damen från Dominikanska republiken än av kvällens huvudnummer. Framförallt av rösten.

Och den har fortsatt ha en instinktivt inbjudande effekt, även där materialet varit ojämnt. Som bäst fungerar Lilly och hennes inramning på CDn ”Sobreviviré” från 2006. (Då var hon förresten tillbaka i Quito och rev av några låtar i ett massmöte med flera andra medverkande artister och talare med högst varierande angelägenhetsgrad.) Det senaste hon nu släppt ifrån sig efter ett femårigt uppehåll på skivfronten (om jag inte missat något) har i grunden mer gemensamt musikaliskt med den skivans profil än med hennes övriga alster, även om skillnaderna inte är direkt avgrundsdjupa. Spontant ser jag dock inte det här som hennes mest övertygande giv rent låtmässigt. Men det finns höjdpunkter vi återkommer till.

Sound och arrangemang är relativt konventionella utifrån ramar som gäller i det som ibland kallas frikyrkopop på svensk mark och här hade sin storhetstid snarare för 20-30 år sedan än i detta akuta nuläge. Men det här är ändå en uppdaterad version, med mer eller mindre kristallklar produktion, markerade basgångar och tilltalande men inte påfrestande inställsamma harmonibyggen. Och det som skiljer Goodman från så många andra i samma fåra jag hört; komma de från Sverige, USA eller Latinamerika, så är det den där rösten som helt enkelt bär fram sångerna på ett mer övertygande sätt än de ibland förtjänar. Och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till exakt hur jag bäst beskriver den eller dess storhet. En del har det. Som du antingen fängslas eller stöts bort av. Det kan vara en särskild raspighet eller liten störning i stämbanden som skapar en automatisk själfullhet – säg, Lisa Nilsson som inte heller alltid vetat vad hon borde göra med sin gåva. Lilly är lenare, men med en rymdklang och vagt vibrato som hon har vett att inte vanvårda eller missbruka. Inget wall-to-wall med schizofrena svängningar bara för sakens skull, inte.

Kommer ni ihåg Anita Baker? Något i den stilen. En förmåga att omvandla även den beigaste basföda till något åtminstone behagligt. Och i sina bästa stunder bra mycket mer än så; musik värd att tillbringa väl tilltagen tid med, även om man i mitt fall anser sig ha en något mindre väluppfostrad grundläggande uppfattning om vad som verkligen är grunden i på allvar långlivad och artistiskt avancerad tonkonst. Jag skulle ofta vilja att Lilly med medbrottslingar vågade ta ut svängarna mer och chansa på fler oväntade inslag. Men det lär nog inte hända inom överskådlig tid. Min mer konservativa sida vet dock att uppskatta elegant utformade och stramt uppbyggda ballader när de framförs med det där extra vapnet jag redan nämnt ett par gånger. Vokalvapnet. Och de mer lekfullt funk- eller R&B-influerade spåren som ”Ve por tu sueño” får bli grädden på moset under rådande omständigheter.

Begåvade colombianen Alex Campos (som jag händelsevis också sett på samma scen i Quito en gång och även recenserat här tidigare i skivsammanhang) hälsar på, vilket är glädjande. Om det sedan var det bästa användandet av deras sammanslagna resurser att göra en väldigt softad serenad ihop kan däremot ifrågasättas. Och varför någon i staben fått snilleblixten att varva spanska och engelska i den avslutande ”Take Care of Me” övergår mitt förstånd. Låt mig säga vänligt men bestämt att greppet inte tillför några direkta spetskvaliteter. Nej, bäst är det nog när Goodmans mäktiga röst sammansmälter med några välutsvarvade melodier med tidlösa kvaliteter som i ”Es tu amor” och ”Nadie me dijo”. Även om helheten saknar de högsta höjderna och de djupaste dalarna.

Recenserat: Lilly Goodman ”Amor favor gracia” (PromesasMusic 2013)

 Mer information: Officiell hemsida för Goodman. 

Recension från Onda Exclusiva (på spanska).

Recension från El Caribe (också spanska).

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften

Campos krönt i korta klipp

För inte så länge sedan recenserade jag albumet ”Lenguaje de amor” med colombianen Alex Campos. Nu har han uppenbarligen belönats med en Latin Grammy i kategorin Bästa kristna album på spanska, vilket visas i följande klipp utlagt på YouTube. Stämningen i lokalen verkar en aning avslagen, men Campos får i alla fall en fin plakett och passar på att tacka sin fru samt en del kolleger – samt Gud. Alex och frun har även förevigats på röda, förlåt gröna, mattan i samband med galan och avslöjar planer på en kommande turné i Sydamerika. Dock inte närmare hitåt.

Campos från Colombia kan än

Kärlekens språk är temat för Alex Campos, colombianskt energiknippe på senaste CDn ”Lenguaje de amor” (CanZion, 2010).

Muy mala. Pésima*. Omdömena var mestadels onådiga när en av mina nyblivna grupper i spanska som obehörig lärarvikarie i strid med minister Björklunds intentioner, på en högstadieskola i min hemstad, fick tycka till om inledande ”Conocerte más” (”Lära känna dig mer”). Som är rätt…funky, om ni frågar mig. Och visar att det är liv i grabben fortfarande. Dagens ungdom! Vad gillar de egentligen? Möjligen miljöskadade av alltför mycket svagsynkoperat dansgolvsdravel och Hits for Kids? Jag har absolut inga fördomar… Men är väldigt intresserad av att söka sanningen, vilket kan bli ett projekt i stil med det jag bakade in i mitt arbete i mellanöstern förra året. Vad går hem musikaliskt i olika kultur-, ålders- och socio-litevadsomhelst-lager?

Själv minns jag colombianen Campos inte minst för en tre timmars konsert i Quito våren 2006 där energin aldrig verkade sina. Senaste CD:n jag hörde var väl också från den tiden, men via iTunes (ursäkta produktplaceringen) kan man numera hitta mycket som annars vore svårfunnet i Sverige. Den nya sköna musikbranschen är inte bara på ont, även om jag i perioder till och med kan sakna LP-eran, utan särskilt många rationella argument bakom.

Inriktningen på Campos senaste CD från i fjol, är pop med utvikningar och en egen sydamerikansk flavour, ungefär som tidigare. Allt är inte extremt originellt men han har dels en röst som andas engagemang, inlevelse och kan identifieras i mängden. Den berör mig i alla fall på ett helt annan sätt än de mest upphöjda kollegerna i kristen latinopop, Jesús Adrian Romero och Marcos Witt.

Melankoliska Keane-liknande ”Dije adios” (”Jag sade adjö”) och melodiskt rak och klassisk pop i titellåten ”Lenguaje de amor” är utmärkta på sina villkor. Så även det lediga gitarrbaserade svänget med adderade violiner och trumvirvlar á la Gloria Estefans gamla OS-hymn ”Reach” i ”Deseo” (”Önskan”). ”Es el amor” (”Det är kärleken”) är ett stycke andinsk bitterljuvhet med plockande gitarrer, mer baktaktstrummor och ett klimaktiskt korus, medan ”Eli” bjuder på ett charango-intro, rap-inpass och plötsliga inbrott av tunga gitarrriff i Metallicas efterföljd. Spännande syntes, där enda svagheten är avsaknaden av en solklar ‘hook’ i refrängen.

I regel är det minst intressanta för mig i hans repertoar de mest utdragna och känslosamma balladerna, men kan tänka mig horder av framförallt kvinnor i alla åldrar som säkert smälter inför de stunderna – som han dock inte gödslar med den här gången. Det är en tät, jämn och överlag omsorgsfullt komponerad samling sånger som serveras.

Idérikt och inspirerande, kanske inte genialt men genuint och med alltmer rutin i ryggen. Campos har hittat ett eget språk och låter inte som en blek avspegling av en nordamerikansk förebild, vilket ofta är ett aber i latinogospelbranschen. Cigarettändare i luften kan vara att alternativ för de hugade i avslutande balladen ”Mil palabritas” (”Tusen ord”), ett ode till den mycket unga dottern med harmonier nedärvda i rakt nedstigande led från Barry Manilows ”Can’t Smile Without You”, men vet inte om gamle BM tar sig till att stämma alla misstänkta copycats efter att Wham (ryktesvis) fick betala för ”Last Christmas” på 80-talet. Och dessa nu snarast kanoniserade ackordföljder borde väl nästan tillhöra public domain vid det här laget.

 

* ‘Mycket dåligt’ respektive ‘förskräckligt’. Tror att jag själv introducerade det sista ordet, ifall de skulle ha behov av det. Och det hade de tydligen.

 

FYI: Alex Campos officiella hemsida finnes här.