Episkt och ekvilibristiskt – i alla fall när det är som bäst. Det handlar om Kubas konstrockpionjärer Anima Mundi och deras senaste album ”The Lamplighter”. 

Sagolikt. Stämningen är i alla fall ständigt impregnerad av något gammalmodigt episkt, som i   så många andra alster i genren. Vi talar alltså om symfonisk progressive rock och här är det symfoniska starkt markerat, med lån från, visst är det Griegs ”Peer Gynt”? Liksom partier med släktband till exempelvis ”The Lamb Lies Down on Broadway” med Genesis. Och en del annat. Förebilderna finns till stor del bland 1970-talets pionjärer på området, och då säkert inte bara den anglosaxiska floran av band utan troligen även den italienska (som jag själv blev introducerad i bara för några år sedan). Det ovanliga med Anima Mundi är kanske härkomsten. De är från Kuba.

Ibland uppstår en stelhet, ett slags manierat uttryckssätt som får musiken att stanna upp och tappa en del av sin lyster, men nu talar jag egentligen om undantagen. För kapaciteten finns där definitivt – och erfarenheten. Även om jag själv aldrig hade hört dem förrän i somras under en turné som bland annat nådde Lidköping, så har bandet flera år på nacken och har tydligen också genomgått ett antal medlemsbyten längs vägen. Den här senaste CD:n är strukturerad i två längre sviter, ”The Lamplighter” och ”Tales from Endless Star” med flera inbördes skiftande faser som man kan förvänta sig, samt en avslutande epilog med namnet… ”Epilogue”.

Skulle de tjäna på att sjunga på spanska för att hitta en ännu starkare egen identitet, som exempelvis Nexus? Marknaden är avgjort större med engelskan som bas, men det märks ibland (liksom med en del svenska band även i den här genren) i lyrik och frasering att det inte är bandmedlemmarnas, och mest uppenbart ledsångaren Emmanuel Pirko-Farraths första språk. Något som imponerar rakt av är däremot hur veteranen Roberto Diáz trakterar gitarr, med pondus, fylliga klanger och återkommande virtuosa men inte sjukligt självcentrerade solopartier (som kan vara en frestelse för många gitarrister…).

Trots en och annan transportsträcka är det här en skiva värd att sugas in i bit för bit och låta den växa, ungefär som styckena själva har en tendens att starta diskret och sedan svälla ut i storslagna rymdoperatiska kompositioner med spännande och varierad instrumentering. Soundet är överhuvudtaget väldigt rent och klart, kontrollerat och väl sammanfogat samtidigt som man oftast kan urskilja de enskilda källorna.