En sång en gång: ”Under the Gun” – Sheila Walsh

 

’80-talet det ljuva – som ett majackord på en DX7a…”.

Nej, vänta, det där var väl Just D? Man kan ibland känna sig nödgad att påminna om att 1980-talet kunde vara både grällt, och extremt allvarsamt, samtidigt. Dead serious. Rosa plysch, överdimensionerade glasögon, nya och fräcka men i dag komiskt åldrade koreografiska kreationer föddes under molnet av nukleära hotbilder, som var eller i varje fall upplevdes mer påträngande nära då än nu. Kanske för att vi inte i lika hög grad diskuterade, eller trodde oss vara drabbade av det vi kallar terrorism. Den fanns, men såg inte ut på samma sätt och kändes i alla fall i Sverige avlägsen. Mycket kändes avlägset och osannolikt i vårt oskuldsfulla land. Åtminstone fram till en februarinatt 1986 då statsministern aldrig kom hem från biobesöket med hustrun.

Men kärnvapnen; de fanns alltid där i bakgrunden. Ordet terror användes flitigt och inte minst i sammansättningen terrorbalans. Supermakterna satt på sina förråd och vi hoppades slippa veta hur stor skada de kunde åsamka. Även om vi göddes med information och scenarier om hur mycket. Som i komplett global härdsmälta och civilisationens undergång. Filmer som ”War Games” kunde närma sig temat på ett lekfullt sätt – utan att banalisera den grundläggande fruktan som fanns.

Kristen pop, frikyrkopop, Christian Contemporary Music, vad vi nu än kallar det, konfronterade inte alltid det här ämnet så konkret, trots att det kunde vara ett populärt ämne för predikningar. Men ”Under the Gun” är ovanligt explicit. Brittiska chanteusen Sheila Walsh var ett stort namn i sin genre på den här tiden. En kristen motsvarighet till, säg, Sheena Easton eller Kim Wilde eller… Ja, referenserna kanske säger något för somliga av er; för andra absolut intet. Rösten var fyllig och spänstig, men matchades inte alltid av materialet. Albumet ”Don’t Hide your Heart” från 1985 kan sägas vara representativt för hennes dåvarande inriktning. Drama saknas inte. Ett påtagligt apokalyptiskt stråk löper genom framför allt sida två på LP:n, som hämtat inspiration från Uppenbarelseboken och andra profeterande texter i Bibeln, med vilka troende kämpat med sina tolkningar i ett par millennier. Sheilas uttryck blir också ofta överteatraliskt och definitivt inte lämpat för alla stämningslägen som lyssnare.

Men ”Under the Gun” var en omedelbar höjdpunkt då och framstår fortfarande som en av hennes karriärs finaste stunder. För att inte säga en av det decenniets milstolpar i sin genre, sitt speciella hörn av musikvärlden. Här håller sångerskan igen, ger inte allt bara för sakens skull, är nedtonad men innerlig och hittar precis rätt tonläge för att framhäva ordens paradoxalt lyckosamma äktenskap mellan hotfullhet och hoppfullhet. Kompositörerna anges på skivomslaget som Rushing/Martin. Det här är det enda de skrivit på skivan. Varför? Har de förnamn? Någon vet säkerligen bättre än jag.

Första textraderna ”Looking at a baby’s face, I saw the plight of the human race dying to survive…” slår an tonen. Det fortsätter med insikten om att vi lever som gisslan under enorma krafter vi inte skulle kunna kontrollera om de släpptes lösa, att varje ’dödlig människas öde vilar i någons dödliga hand’ (så rakt översatt som jag förmår) men knyts ihop med  trosbekännelsen ”there’s a finger on the button, but if it’s pressed we’re not forgotten”. Alltså, hopp. Om lyssnaren själv kan ansluta sig till den hoppingivande bilden varierar naturligtvis beroende på vem denne lyssnare råkar vara. Men budskapet är att allt inte är, som vi säger på svenska – kört – hur illa det än kan verka. Och när skivan släpptes framstod just det här akuta massförstörelsescenariot som mänsklighetens värsta mardröm och ibland det mest sannolika slutet på allting omkring oss. Klimatförändringar hade kanske börjat ventileras, men inte alls i samma utsträckning som i dag.

Men musik ska helst inte bara bäras fram av ord. I det här fallet frammanar Sheila Walsh sina syner över en mestadels minimalistisk matta av syntet, en som var tidstypisk då och kan väcka behagliga nostalgiska vibrationer i dag. Producenten och arrangören heter Craig Pruess och trakterar själv keyboards och det som anges som ’electronics’ på snart sagt hela plattan. Och just här, under de här cirka tre minuterna, verkar hans instinkter om inramning landat med gudomligt nedhämtad vishet i studion och kommit till publikens fromma. Vi har även bakgrundssånginstick av en bekant stämma (i fordom dagar om inte annat) och ja, det är Cliff Richard. Som definitiv temperaturhöjare dyker sedan den numera legendarstämplade gitarrhjälten Phil Manzanera upp med med psykedeliskt gitarrsolo, säkerligen stämplat om syndfullt och rent ogudaktigt dissonant av delar av den potentiella publiken när det begav sig.

Och så till de dåliga nyheterna: om man nu inte råkar ha en gammal LP stående i hyllan (som jag själv) eller möjligen en CD-version, så är det här svårfunnet i dag. Låten, eller lejonparten av sångerskans illustra (och just det, ojämna) oeuvre finns inte tillgänglig på alla streamingsajter. Sedan en längre existerar i alla händelser den här ovanstående, inofficiellt uppladdade versionen på YouTube, utan tillhörande originalvideo (om någon sådan ens existerat). Alltid något. Men den är värd bättre exponering än så. Texten är både tidstypisk och tidlös. Just det här möjliga hotet mot vår existens har ju faktiskt inte upphört. Och med tanke på alla andra alternativa domedagsoptioner som återvänt eller tillkommit eller alltid funnits där, är kombinationen av klarsynthet och krisbearbetning lika aktuell och inspirerande nu som då.

Uppfinningsrikedom och udda infall – Årets album 2016

Det där med att sätta gränser… Någon ordning får det vara. Alltså ska (enligt min förhoppningsvis fungerande faktakoll) det här vara mina favoritalbum – av det som släpptes under 2016. Vidare ett gäng bubblare och sist men inte minst rekommendationer rörande riktiga rökare som kom aningen tidigare och i vissa fall finns recenserade här på Fair Slave Trade (se länkar nedan i de aktuella fallen). Särskilt i slutskedet av året har jag exponerats för flera spännande saker som jag fortfarande utvecklar ett förhållande till, men förtjänar en plats bland det övriga som bubblar under det översta lagret. 

Som konsumentupplysning är det här musik som i de allra flesta fall går att strömma från Spotify (och mycket väl kan finnas på fler jämförbara tjänster).

1. Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge”. Ingen rast, ingen ro för de gamla uvarna som byter samarbetspartners i samma takt som andra byter…(lägg in valfritt klädesplagg eller något annat adekvat substantiv här). Jon Anderson och Roine Stolt – tillsammans till sist. Och vad trevligt det blev!

2. David Bowie ”Blackstar”. Han tog ut sina sista krafter, släppte ett magnifikt litet mysterieverk och dog några dagar senare. Ja, allt det där vet ni redan. Jag som ens aldrig riktigt har kunnat erkänna att Bowie var en av de senaste decenniernas viktigaste artister, inser mer och mer vad som kommer att fattas nu när han är borta.

3. Frost* ”Falling Satellites”. De höll tyst i nästan ett decennium. Eller antagligen slet de hund ihop med andra samarbetspartners innan de tussade ihop sig igen under Jem Godfreys ledning och graverade ännu ett stilbildande stycke elektroprog med ett eget språk och smittande stuns att gödsla med.

4. Bat For Lashes ”The Bride”. Tar sin tid att äta sig in, men den här damen (som civilt ska heta Natasha Khan) är en sällsynt begåvning som inte låter sig förklaras och beskrivas hur som helst.

5. Dream Theater ”The Astonishing”. Har de prövat allt utom en riktig rockopera redan? Det var väl dags för det nu då. Och mestadels en dynamisk och dansant liten komedi blev det. Eller, glöm det mesta i den meningen. Utom dynamisk.

6. Iamthemorning ”Lighthouse”. Rysk duo som väljer andra medel än maktspråk för att sätta sig i respekt. Mjuka vågor rullar in och öppnar nya horisonter i en värld som behöver fler sådana. I sina bästa stunder ren musikmagi.

7. The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist”. An auteur, indeed! Catherine Anne Davies, bördig från Wales, kan ses som arvtagare till en uppsjö andra lagom konsthusliga kvinnliga singer-songwriters jag kunde nämna, men låter bli. Lyssna och leta referenser och möjliga inspirationskällor själv i stället. Eller bara… Lyssna. (För övrigt en av de artister jag troligen inte upptäckt utan det nu akut nedläggningshotade Prog Magazine).

8. The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear From Me”. Multimusikern Nick Beggs frontar eget band för första gången sedan… Kajagoogoo? Groovy. Det drar åt alla håll och luftrummet ekar av eviga frågor – liksom det nerviga nuläget.

9. Alicia Keys ”Here”. Ja, hon är här igen! Och fortsätter släppa på garden, vara mer levande, intensivt närvarande och kanske lite mindre kyligt sofistikerad än i början av karriären. Hon har alltid varit skicklig, melodisk, inspirerande och karismatisk men tycks instinktivt bara röra sig mer och mer mot den verkliga kärnan av något – vad det nu är, men det berör.

10. Young the Giant ”Home of the Strange”. Tipstack till Relevant Podcast är på sin plats. Utan dem hade väl det här gått mig förbi fullständigt.  (vilket gäller fler artister på senare tid). Fylligt sound, oväntade infall och filosoferande texter som tränger sig på lite i taget.

BUBBLARE:

The Neal Morse Band ”The Similitude of a Dream”. Damp ner i slutet av året efter en tids tystnad från konstellationen. Eller vad jag tolkade som tystnad. Håller fortfarande på att bekanta mig med den här musikaliska versionen av John Bunyans klassiska pilgrimsberättelse ”Kristens resa” – kanske det mest episkt orienterade album Morse släppt ifrån sig. Vilket säger något…

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution”. Eklektisk och energisk, musik som alltid är i rörelse och aldrig synbart stagnerar.

Gungor  ”One Wild Life” – en trilogi med undertitlarna ”Soul”, ”Spirit” och ”Body” släppt under drygt ett och halvt år, tror jag. En liten bragd i sig, bara det. Ofta luftig, lätt minimalistisk pop med drag av soul och en hel del annat.

Karmakanic ”DOT”. Supergruppen från Skåne (eller åtminstone brukade de väl sammanstråla i en studio där förut) synar meningen med livet. Och ’annat som ingen bryr sig om’. Spännande.

Sho Baraka ”The Narrative”: Ras, religion, konflikter – inre och yttre, en resa jag börjar utforska under senhösten och långtifrån är färdig med ännu. Genredefinition? Organisk hip hop, med rottrådar och utvikningar åt flera håll. Ännu ett tipstack till Relevant Podcast…

Solange ”A Seat at the Table”: Beyoncés syrra. Så var det avklarat. Men det är knappast tillräckligt för att definiera eller sammanfatta vad som finns att upptäcka här. Jag är i färd med det… Vilket även gäller de här:

Thank You Scientist ”Stranger Heads Prevail”, Anohni ”Hopelessness”, Dan Reed Network ”Fight Another Day”, Cosmograf ”The Unreasonable Silence”, Bonnie Raitt ”Dig In Deep”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Marillion ”F*** Everyone and Run”, The Dear Hunter ”Act V: Hymns with the Devil in Confessional”

LEST WE FORGET – riktigt bra saker från 2015 som snurrat en del, främst hemma och på tåget under året som gick…

Native Construct ”Quiet World”, Julia Holter ”Have You in My Wilderness”, Anna von Hausswolff ”The Miraculous” , The Gentle Storm ”The Diary”, Perfect Beings ”II”, Florence & The Machine ”How Big, How Blue, How Beautiful”, Circuline ”Return”, Father John Misty ”I Love You, Honeybear”, Foals ”What Went Down”, Gazpacho ”Molok”, Lana Del Rey ”Honeymoon”, Public Service Broadcasting ”The Race for Space”, Steve Hackett ”Wolflight”, Tame Impala ”Currents”, Seinabo Sey ”Pretend”, Sufjan Stevens ”Carrie & Lowell”, Steven Wilson ”Hand. Cannot. Erase.”

 

SISTA SUCKARNA:

Någon DVD har hittills inte släppts från Kate Bushs aningen otippade konserter i London för två år sedan. Men till slut kom ändå en CD-utgåva. Tror ni att jag hunnit skaffa den än? Nej. Ska jag göra det snart? Ja.

Alla talar om Beyoncé och hennes redan sägenomsusade tematiska album ”Lemonade”. Tyvärr har jag hittills bara hört brottstycken av det och inte heller sett hela den hett omdiskuterade videosviten som hör till. Jag vet. Det är inte OK. Återkommer…

Det svänger om Gungor

Inte så mycket ett band i vanlig mening, utan snarast ett kollektiv. Så beskrivs gärna Gungor, grundat av paret Lisa och Michael Gungor, med nuvarande säte i Los Angeles efter att ha kryssat mellan ett par olika amerikanska stater. Deras namn tycks mig flasha förbi med ojämna mellanrum. Nu senast tror jag att jag påmindes om deras existens av Relevant Magazine.

Att beskriva dem, stoppa in dem i en enkel kategori är svårare. Det verkar helt enkelt vara just en samling musiker som sammanstrålar för att skapa något under gemensam flagg, men inbördes märks skillnader mellan spåren här. Hitpotential skymtas i vissa av dem. Hur man nu definierar en hit idag? Fler frågor: är meditativitet ett ord? Sådant kan skymtas också. Liksom växlingar från rakare, mer extroverta inslag och reflekterande inåtvända stunder. Men instrumenteringen är med förkärlek mer subtil och sparsmakad än storslaget orkestrerad. Svänger gör det ofta ändå. Solisterna varierar – från att ge intrycket av ensemble och i nästa ha en tydligare individuell profil.

Några spontana favoriter utkristalliserar sig utan omsvep. Som ”Us for Them”, till synes enkelt uppbyggd men enveten och envist pockande på uppmärksamhet. Uppskattningsvärda är även de oväntade harmoniskiftningarna i ”Moon Song”, en i stort rent trallvänlig och lättillgänglig liten pryl. I titelspåret ”One Wild Life” siktar de ohöljt direkt mot dansgolvet och satsar på det nästan naivt enkla. Komplett med light funky guitar-licks och 80-talssyntetmattor.

”We Are Stronger” gungar behagligt fram, ledd av en solist som lånat nästan löjligt mycket lagomrasp av farbror Sting – men kanske helt enkelt bara låter så utan ansträngning. Tjusiga breaks med á capella-sång, dessutom.

Recenserat: Gungor ”One Wild Life: Soul” (Hither & Yon Records 2015, via Spotify)

Lauren Daigle – idel ädel Adele-imitatör eller mer?

 

En röst kan göra så mycket. Inte finns det överhövan överdoser av originalitet eller nyskapande i produktion och komposition kring Lauren. Hon inramas nästan konsekvent som en lagom pompös, upphettad hitmakarversion av, säg, Hillsong. Arenarefränger finns. Ballader med fluff och möjliga Celine Dion-komplex. Ett paket såsom perfekt anpassat för amerikanska kristna radiostationer – och skulle kunna passera även på mognare svenska reklamfinansierade kanaler. Att jag snubblade över det här beror väl främst på att jag då och då kastar ett getöga på bloggen Glowing Vibe som ger kortfattade tips om bland annat sådant här.

Det finns inget direkt att tycka illa om. Inte heller att chockeras av. Men… Rösten. Lauren låter en smula Adele. En hel del Adele. Faktiskt. Hon har det där där extra som får allting att låta mer engagerat. Mer For Real. Innerligare än det kanske är. Hur bedömer man det. Äkthet. Egentligen…? Undertecknad bara vet att han hört överförsvarligt mycket av den här mellanvägsgenren under ett par decennier, mer eller mindre personligt utformad och tidsandeanpassad. Jag vet också att jag spontant upplever det här som bättre och mer berörande än det mesta akut jämförbara (i alla fall bland hennes kristna kolleger) jag kan minnas mig ha stött på i alla fall under de senaste åren.

Snygg förpackning är en sak. Melodier med regelbundna hooks. Ja. De finns. Texter som proklamerar och inte krånglar till det mer än nödvändigt. Det är Lauren själv som ren gåva eller intränad känsla för feeling ger en avgörande injektion. Nej, den här recensenten kan tydligen inte krampa fram en djupare analys än så.

Bäst? I ett jämnt fält antagligen powerballader eller halvfartsserenader som ”How Can It Be”, liksom de lite mer uppskruvade ”O’ Lord” och ”Come Alive (Dry Bones)”. Och kanske framförallt den avslutande, akustiskt arrangerade pianoballaden ”Once and For All”. Humöret avgör hur angelägen helheten känns. Men på tåg eller buss till och från arbetet har det i höst fungerat förvånansvärt bra.

Recenserat: Lauren Daigle ”How Can It Be” (Centricity Music 2015, avlyssnat via Spotify). 

 

Relaterade adresser på nätet: 

Basfakta från AllMusic

Laurens officiella sida, en sådan som alla har, ni vet…

…och så den relevanta YouTube-kanalen i sammanhanget, liksom.

Betagande brutalromantik med Brooke Fraser

Det var ett tag sedan. Och något har hänt på vägen. Brooke Frasers namn var något jag snubblade över för tiotalet år sedan och det är främst genom skivan ”Albertine” (2006) jag bildat mig ett intryck. Det var en organisk, jordnära och melodisk singer-songwriterhistoria med texter inspirerade av filosofen C.S. Lewis, resor till Rwanda och annat lättsmält stoff. Det speciella låg framförallt i en personlighet som tycktes bränna sig igenom det paketerade formatet och utstrålade både styrka och sårbarhet. Som bra artister ofta lyckas med att göra. Då var hon några och tjugo men hade – inser jag nu efter några enklare efterforskningar – etablerat sig på musikscenen i hemlandet Nya Zealand redan i slutet av tonåren.

Några år efter ”Albertine” följde ”Flags” med en liknande inriktning, ett kanske ännu mer akustiskt orienterat sound och en del countryinfluenser (och som liksom det här senaste albumet finns på Spotify). Relativt framgångsrikt främst på hemmaplan ska det ha varit, men rent musikaliskt är det här mer revolutionerande. Släppt under hösten 2014 men mer lättåtkomligt i den här hemisfären någon gång i våras, är framtoningen påtagligt elektrifierad, explicit 2000-talistisk och tidstypisk. Den karakteristiska rösten är, på gott och ont, ofta invirad i ett raster som ligger i linje med resten av produktionen. Personligheten har inte försvunnit, men soundet skapar överlag en mer ödesmättad stämning. Samtidigt som flera spår är mer rakt av hitorienterade och potentiellt universella storsäljare. Den andliga, tidigare ofta mer uttalat kristna profilen är nu mer diskret utan att, menar jag, vara helt utplånad. Skivan har en mer sökande, bredare inriktning rent lyriskt, med en poetisk ådra som inte är ny, men kanske mer förutsättningslöst orienterad. Här finns få tillstymmelser till glasklara budskap som pockar på uppmärksamhet, men däremot en strid ström av frågeställningar över, under och mellan raderna.

Strängt taget kan ”Brutal Romantic” indelas i två halvlekar. Den första håller ett högre tempo, inbjuder till dansgolvet i processen medan den andra drar ner på farten och visar på en mer kontemplerande karaktär. Engagerande lyckas hon vara större delen av vägen. Ju mer tid jag tillbringat med sångsamlingen desto mer genomträngande och personligt låter det, efter en del inledande tveksamheter till att den (post)moderniserade profilen visserligen är attraktiv, men jämförbar med så många andra på denna jord och gör det lättare att drunkna i ett hav av begåvningar som processats till att förlora sin särart.

Den finns dock fortfarande där, tycker jag. Särarten. Inledande, snyggt suggestiva ”Psychosocial” har inte bara en omedelbart iöronenfallande titel utan en minimalistisk men potent och påträngande kvalitet i sin monotona men väldigt precisa uppbyggnad, samt en tankeväckande beskrivning av någon typ av relation som lider av allvarliga brister i kommunikationen. Och förmodligen en del andra också. Brister. Som sagt, den här gången finns många luckor att fylla i själv för lyssnaren. ”Kings & Queens” är närmast äppelkäck i jämförelse, men allt är relativt. Den svänger. Och lanseras som en aptitretare med sin bokstavligen dansanta video. Nästan-titellåten ”Brutal Romance” tillhör den stillsammare kategorin, men inte desto mindre fängslande. Detsamma gäller den avslutande ”New Year’s Eve” med sin önskan om att ett ”loud year” ska ge vika för något liknande lugn innan nästa år tar vid.

En av hennes nya samarbetspartners är för övrigt svenske Tobias Fröberg, som tidigare arbetat med bland andra Loreen, Ane Brun och Tomas Andersson Wij. Fraser beskriver honom i en intervju med New Zealand Herald som ‘en mänsklig schweizisk armékniv’ med osannolikt olika erfarenheter på meritlistan och högkvarteret inrymt i en gammal gård på Gotland.

– Those damned Swedes, they just do everything well!

Hävdar Brooke Fraser i intervjun. Och bara en sådan sak måste ju premieras, eller hur?

Helheten blir till slut både behaglig, omväxlande betagande och lätt uppviglande. Jag är inte hundraprocentigt säker på vad det centrala budskapet är, vilken målgrupp Fraser nu prioriterar eller om någon av de frågorna är av avgörande vikt. Men vilken inriktning som hon väljer i framtiden, ljud- och textmässigt, är svårt att svara på. Är det här en avvikelse, eller ett steg närmare något som hela tiden varit den ursprungliga visionen?

 

Recenserat: Brooke Fraser ”Brutal Romantic” (Vagrant Records 2014)

Relaterat: Frasers officiella hemsida. Hennes kanal på YouTube. Diskografi och annat på AllMusic. Fraser enligt engelskspråkiga Wikipedia. ”No More Nice Girl” – intervju på New Zealand Herald från 2014. 

Från frysboxen: Amy Grant i psalmskogen. Eller på klippan.

”Tankfull och tilltalande tillbakablick” hade jag som recensionsrubrik när den här texten första gången publicerades på framlidna folketjublar.se. Det var 7 februari 2006 och handlar om Amy Grants ”Rock of Ages – Hymns & Faith” (Word/Curb/Warner Bros, 2005). Så här gick resten av mina resonemang:

franfrysbox-blogotyp1Hon har gått igenom flera faser i karriären, alla inte lika populära hos kärntrupperna i fancluben, inbillar jag mig. Själv håller jag fortfarande fast vid att hon skapade sin mest värdefulla helhetsinsats på LP:n (som det hette då) ”Lead me on” anno 1988. Men jag bör väl tillägga att jag inte hört mycket av det hon släppt ifrån sig de senaste tio åren, så vem är jag att döma. På omslaget ser hon alltjämt oförskämt ung ut, men det finns ju något som kallas retuschering… Vad vet jag? Med eller utan fusk är det ett ett både stiloch tankfullt foto av en svartklädd Amy strandad uppe på en klippa med blicken Mona Lisa-mystiskt spejande mot framtiden – eller bakåt, mot det arv hon förvaltar här?

Psalmer/hymner är temat, alltså inte modern lovsång om någon förleddes i de tankebanorna av titeln. Amy vittjar sångskatten, ”basic, foundational tools of faith” som hon förklarar själv i texthäftet. Det mesta här skrevs på 1800-talet och håller uppenbarligen, med rätt inramning, än. Efter en något alldaglig, lite väl glättig och sval, inledning med ”Anywhere with Jesus” hittar hon det grundläggande tonläget omgående och stannar där nästan hela distansen ut. Melodierna gör halva jobbet, ungefär. Det är fördelen med att välja med omsorg.

”Rock of ages” har faktiskt en kvalitet som inte är tidsbunden. Den kunde ha kommit ut för tio år sedan och låtit fräsch – eller kanske om tio år, eller längre fram – med liknande arrangemang och varit angelägen. Däremot var det nog rätt tid för just Amy Grant att göra det här nu. Om jag fattat det rätt så slog hon in på den här (tillfälliga?) trafikleden för några år sedan, mellan några mer ”normala” vuxenpop-produktioner. Soundet har en klädsam kapell-på-prärien-prägel med piano, akustiska gitarrer, mandolin och wurlitzerorglar i förgrunden. Däremot inget överdåd av de oftast alldeles för inställsamt söta stråklager som CCM*-akademin i Nashville brukar vilja smaksätta alldeles för många produktioner med. Här finns några medleys, varav ett där hon bygger in sin egen hit ”Helping hand” som dök upp första gången på ett av hennes album för drygt tio år sedan.

Helt egenkomponerad är balladen ”Carry you” som är, enkelt uttryckt, en liten diamant i samlingen. Maken Vince Gill får vara med några gånger, till exempel på titelsången där jag dock fascineras mer av de djupa basrösterna i bakgrunden. Enligt informationen i häftet borde det vara The Fairfield Four som bidrar med dem. En annan evergreen-melodi är ”O Master, let me walk with thee” som författades av Washington Gladden och H. Percy Smith på 1870-talet. Jo, det mesta här är tilltalande och värt att gravera en gång till. Men, men, men… för att komma till det oundvikliga klagomur-partiet: var det verkligen nödvändigt med ännu en version av Michael Cards och John Thompsons överskattade moderna hymn ”El Shaddai”? Där tillåter jag mig tvivla.

*CCM = Christian Contemporary Music. Tror att jag förklarat det i någon annan recension, men för säkerhets skull…

Steve Taylor utmanar Goliat på efterlängtat comeback-album

He’s back! Efter i princip 20 års uppehåll från musikbranschen… Nej, nu far jag med osanning. Det var visserligen 1993 han senast släppte ett album i eget namn. Sedan dess har dock Roland Stephen Taylor agerat producent och låtskrivare åt bland andra Newsboys och Sixpence None The Richer. Dessutom drivit eget skivbolag under en tid. Men under 2000-talet har han framförallt intresserat sig för filmmakeri, med ”The Second Chance” och ”Blue Like Jazz” som resultat. Den senare förverkligades genom en intensiv insamlingskampanj på Kickstarter. Och förmögna, eller i varje fall, offervilliga fans hjälpte även det här projektet till liv.

Taylor, nu med lekkamraterna Peter Furler (före detta frontfigur i just Newsboys), gitarristen Jimmy Abegg och basisten John Mark Painter går sin egen väg. De har traditionellt rört sig inom den kristna musikbranschen, men det här ligger i marginalen, i en gränszon som många kanske känner sig vilsna i, till att börja med. Taylor gjorde redan under sin genombrottstid under 1980-talet humorn till ett vapen. Han satiriserade och skruvade till även allvarliga ämnen på ett sätt som i stort sett ingen annan i sitt fack. Kontroverser uppstod. Men både musiken och lyriken håller fortfarande.

Nu är tonspråket och arrangemangen något mer avgränsade. Det finns mer av en enhetlig musikalisk strategi, ett sammanhållande  sound. Själv saknar jag en del av den gamla eklektiska yvigheten, men gillar intensiteten, passionen och det drivna, attackvilliga förhållningssättet. Jag misstänker att det här är mer av en bandkreation, ett kollaborativt projekt än Taylors tidigare output. Satiriska och ofta svårfångade texter – den vanan håller dock i sig. En smula undanglidande poesi, med dubbeltydigheter och många tolkningsmöjligheter. Låtarna är i regel korta och koncentrerade. New wave-rock, lätta funkinfluenser, dominant gitarr-bas-trummor-bakgrund med inslag av andra instrument vid behov. Såsom en stundtals struttig sektion blåsare som tillför tryck och en fylligare ljudbild. Eller, det låter som en sektion, men en intervju med Relevant Magazine ger vid handen att det möjligen är multiinstrumentalisten Painter som sköter alla sådana stötar själv.

I stort finns här något kargt, motsträvigt och markant ovilligt att låta sig lätt fångas in som genomsyrar skivan, en samling sånger jag lyssnat på med jämna mellanrum under det senaste dryga halvåret utan att komma till skott och skriva något sammanhängande om det – förrän nu då.

Det känns också konsekvent i stämningsläge, även om ”A Life Preserved” (från filmen ”Blue Like Jazz”) avviker en smula genom sin mer bekännande och halvt predikande underton. Annars? ”Moonshot” svänger bra. Inledande ”Only a Ride” och ett par spår till i samma ådra är, på ett bra sätt, effektiv idiotpoprock som bara mejar ner allt motstånd och inte bryr sig om nejsägare. Och så avslutande ”Comedian”, som vid närmare eftertanke är en rätt seriös historia, en suggestiv ballad som bygger bit för bit mot ett crescendo som definitivt ger hela albumet en värdig final och enveten eftersmak.

Recenserat: ”Goliath” av och med Steve Taylor & Perfect Foil (Splint Entertainment 2014)

Not yet frequently asked questions, som härmed besvaras via några upplysande länkar:

Har AllMusic en biografi för Steve Taylor? Ja!

Finns bandet på FaceBook? Ja!

Har de gjort några musikvideor? Faktiskt finns det åtminstone ett par stycken, till ”Goliath” och ”Moonshot”.

Är filmen ”The Second Chance” något att ha? Jovars. Min recension finns på russin.nu.

Är även ”Blue Like Jazz” rekommenderbar? Jag tycker det, men såg den först ganska nyligen och har inte hunnit skriva något vettigt om den – än.

Kan man kolla deras marknadsföringskampanj på Kickstarter inför och under inspelningen av ”Goliath”? Visst!

Gjorde han ett av 1990-talets bästa album? Oh yeah. Se min sammanställning från häromsommaren.

Finns det en motsvarande prestigefull topplista för 1980-talet, dit han också kvalificerat sig? Ja och Amen.

Dessutom tillhandahålls obestridlig visuell dokumentation över hur Taylor checkar in för att återfå sin licens att rocka från den berörda myndigheten i Tennessee. Ifall någon var orolig över sådana aspekter.

En hel del av Taylors äldre material finns för övrigt på Spotify, som 1980-talsklassikerna ”Meltdown”, ”On the Fritz” och ”I Predict 1990”. I stort sett har de fått utgivningsårtalen rätt där också (vilket aldrig är en garanti med den plattformen) med undantag för just ”On the Fritz”. Den släpptes ursprungligen 1985 och ingenting annat…