– Play it again, Mr Beggs. Play ”Too Shy”…

Kajagoogoo: kommer ni ihåg dem? Var ni födda? Tre decennier tillbaka var de heta under några år. Bandets bana blev dock ganska kortlivad. I princip tre album om jag räknar rätt och tar med i beräkningen att de kortade ner namnet till Kaja 1985. ”Crazy People’s Right to Speak” hette den sista plattan och det är väl om inte annat en av de bästa albumtitlarna någonsin. Förkärleken för sådana lätt uppseendeväckande ordvändningar är uppenbarligen intakt. Om något kan kallas uppseendeväckande anno 2016 AD. Här finns titlar som ”Night School for Idiots”, ”Feed the Troll” och ”Your Dark Ideas”. Nick Beggs vill berätta något om samtiden.

Mer om hans egen resa finns bland annat i en intervju för Innerviews nyligen, liksom i ett annat samspråkande med Prog Report på YouTube för de hugade. Under åren sedan Kajagoogoo har han betat av uppdrag som basist för allt från Belinda Carlisle till Steve Hackett och Porcupine Tree-ledaren Steven Wilson. Keltiska folksymfonibandet Iona var en av anhalterna däremellan. Om ordet eklektisk stämmer in på någon är Nick Beggs en het kandidat. Karriären har inte alltid gått på räls, framkommer i de aktuella intervjuerna. Och frågan om han främst är musiker i andras sold eller en artist i egen rätt har han inget självklart svar på.

Basist. Och stick-spelare. Det finns på jorden en utvald skara spelemän som ibland envisas med att lägga basgångar med ett mer svårspelat instrument, även känt som Chapman Stick. Beggs är en av dem. Men i The Mute Gods är han i centrum även som sångare och kompositör. Och låter ett slags mörk melankoli genomsyra helheten. En röd tråd synes vara de paradoxala bristerna i mellanmänsklig kommunikation i det nya fina kommunikationssamhället. Läget är allvarligt men inte hopplöst. Väl?

Musikaliskt finns det dova och dissonanta ständigt på lur, men även en direkt ibland hitmässig karaktär. Det river och sliter i tältduken, men ökenvandringen har en riktning och ett mål. Inte planlöst eller ostrukturerat. Eller för den delen extremt svårt att orientera sig i. Om man inte upplever den regelbundna ruffigheten och taggigheten som frånstötande, kanske mest framhävd i ”Your Dark Ideas”. Här får ylande och klagande gitarrer stort spelrum.

I andra stunder är klimatet mildare och rent radiovänligt. Balladerna med melodisk profilering, elegantare inramning och bitterljuv atmosfär som i ”Last Man on Earth” och ”Father Daughter” avlöser kaktusarna i oaserna. Med sin bakgrund i kommersiell pop såväl som smalare kategorier växlar Nick Beggs och medspelare obehindrat mellan lägena.

Apropå samverkan med gamle Genesis-gitarristen Steve Hackett så är instrumentala ”In the Crosshairs” nästan komiskt hackettsk. Av sådant sällskap…

Recenserat: The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear from Me” (2016 Century Media Records/InsideOut Music)