Av alla de forna medlemmarna i Genesis verkar gitarrekvilibristen Steve Hackett vara den mest produktive. Hur många soloalbum har han egentligen hunnit med sedan han lämnade dåvarande vapenbröderna Collins, Banks och Rutherfords sällskap för snart 40 år sedan?

Ofta är han dessutom väldigt bra. Han har inte försnillat förmågan att utforska och upptäcka. Att han är en fena på sitt instrument – akustiskt och elektriskt – är ingenting nytt. Det har dock heller aldrig handlat om att visa sig på styva linan för sakens egen skull, som en del andra klåfingriga kolleger jag härmed icke nämner vid namn… Men åtminstone en av dem heter Steve. Och tillhör ett band med fyra bokstäver i namnet. Åter till ordningen. Hackett dribblar inte. Han sätter in sina färdigheter i ett sammanhang. En värld gärna höljd i viss mystik. Mytologiska associationer väcks ofta – och ”Wolflight” är verkligen inget undantag.

Storslaget men inte storhetsvansinnigt. Här förs tankarna med förkärlek ut på ödsliga hedar eller till dolska dungar. Med de flamencoinspirerade gitarrpiruetterna som regelbundet återkommande krydda. Ibland är lyriken och dess gotiska symbolik snarast övertydlig, som i ”Love Song to a Vampire”; en högtidligt hymnartad historia med den svårfrånkomliga känslan av att bjudas in till ett ensligt herresäte med sparsamt hushåll, omgivet av regntunga skyar. Eller någon av de dystra gator där den åtminstone stundtals magnifika TV-serien ”Penny Dreadful” utspelar sig.

För övrigt, de där gråvita byrackorna på omslaget kan osökt föra tankebanorna till en annan TV-gigant, ”Game of Thrones” och de imponerande direwolves som syskonen Stark adopterar men sedan får kämpa för att behålla – och hålla liv i. De rent orkestrala inslagen är också storslagna. Som i ”The Wheel’s Turning”. Där hör man tydliga ekon av sviter som Hackett släppt ifrån sig från sent 1970-tal och framåt. Han har sina egenheter, musikaliska favoritformuleringar som har en tendens att repriseras, de bara ingår i hans DNA. Liksom de orientaliska harmonierna vilka inkorporeras, mellanledsfraseringar som knyter ihop kapitlen i några av de mer episkt anlagda kompositionerna.

”Corycian Fire” är en sådan svit som kan tyckas klämma in hela köksbänken inom strax under sex minuter. Vem kan motstå det? Inte jag. Samtidigt som ”Eartshine” utgör en del av Hacketts kanon av akustiska instrumentala stycken, de han satt en ära i att ha med sedan Genesis och framåt. Detta medan ”Loving Sea” snarast är allsångsmaterial i jämförelse. Stämsång, ystra ackordföljder och slide guitar – eller till och med steel guitar?

Som sagt. Allt ska med. Stela begränsningar är en styggelse. Amen.

Recenserat: Steve Hackett ”Wolflight” (2015, Century Media Records/InsideOut Music, avlyssnat via Spotify)

Relaterat: Gamle Pink Floyd-isten David Gilmour släppte nyligen ifrån sig albumet ”Rattle That Lock”, även det ute på Spotify och med ett jämförbart sound och delvis liknande kvaliteter som Hacketts här recenserade verk. Hittills har jag inte tillbringat tillnärmelsevis lika mycket tid med det som med ”Wolflight”, men möjligen kan det bli något mer utförligt utlåtande senare…