Från frysboxen: Bekännelser från en ekonomisk yrkesmördare

bro-shell-april2005

Ännu ett nedslag i arkiven: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins, en recension ursprungligen publicerad för sju år sedan på annan plats.

franfrysbox-blogotyp1Vad gör en ekonomisk ”hit man”? John Perkins brukade vara en sådan, säger han. Deras uppdrag är, kort och brutalt uttryckt, att styra flödet av kapital från de bäst behövande till de som ‘redan har’, det vill säga främst multinationella företag. Internationellt bistånd innebär vissa villkor som skapar beroende hos mottagarna, på ett slugt sätt, mer subtilt än öppet imperiebyggande men minst lika effektivt. Är det här en skräckhistoria? Överdriver karln? Det är omöjligt att skriva en sådan här berättelse utan att ifrågasättas, men Perkins har turnerat världen runt flitigt de senaste åren och fått försvara sig utan att någon, såvitt jag vet, har omkullkastat hans teser totalt.

Själv kan jag bara säga att det mesta verkar trovärdigt och tyvärr inte så chockerande. Bilden av världsekonomin är ungefär densamma som genomsyrar filmen ”Syriana”. Någonting är ruttet i kungahus och presidentpalats världen över. Det tog John Perkins sådär 20 år att verkligen bli klar med sin bikt som slutligen kom ut i sin första upplaga 2004. Det hade sina risker att publicera materialet, insåg han själv, innan han ändå bestämde sig. De första tänkta utgivare han kontaktade smålog och föreslog en fiktionalisering, i stil med något av John Le Carré eller Graham Greene.

HouseontheRock2 (kopia)När EHMs (den förkortning Perkins använder och som jag också kommer att hålla mig till för enkelhetens skull) misslyckas med att övertyga eller övertala exempelvis presidenter för mindre stater i tredje världen att lyda påbud från storkapitalet händer det att ”the jackals” – schakalerna – kliver in och ordnar en olycka. Perkins tvivlar inte på att män han mött råkat ut för just det. Två latinamerikanska presidenter förolyckades i flygkrascher i början av 1980-talet, i samma veva som författaren verkligen började reflektera över vad han sysslade med. Omar Torrijos i Panama och Jaime Roldós i Ecuador var alltför självständiga själar och fick betala för det. Teorierna om Roldós död har jag hört flera gånger under åren i Ecuador, ett land som spelar en nyckelroll i Perkins liv. Ingen kan egentligen bevisa något, men det finns för många sammanträffanden kring hans krasch för att spekulationerna om CIAs eventuella inblandning ska slockna. Författaren förklarar att han drivs av en hängivelse åt de ideal som låg bakom grundandet av hans nation, världens idag mäktigaste. Och han är en optimist, som tror att tillräckligt många medvetna människor kan förändra sakernas tillstånd till slut. Boken är verkligen värd att läsa, även om man inte delar alla hans antaganden eller slutsatser.

Hans bild av missionsverksamhet är ofta kritisk. Har han fog för de specifika anklagelser han riktar mot inte minst sina landsmän från Summer Institute of Linguistics i Ecuador? Jag kan faktiskt inte avgöra det. Den enda konkreta punkt i boken där jag omgående tycker att han har fel i sak finns i beskrivningen av samhället Shell i centrala Ecuador. Att det bildades som en utpost för flygtrafik ut i djungeln och bas för oljeletande stämmer, men att de flesta invånare idag skulle vara militärer, oljebolagsanställda samt deras prostituerade och slavarbetare… Nej, så kanske det såg ut för 30-talet år sedan när Perkins kom dit första gången, men här menar jag att han far med onyanserade klichéer som färgats av hans generella erfarenheter genom åren. Jag har varit där flera gånger, senast för några månader sedan och måste bara invända. Oljebolagen har letat sig till andra mer fertila områden i samma djungel och här finns även ett sjukhus, till stor del finansierat med svenska Sida-medel. Till att börja med.

quito-protester10-april05Resan rör sig över flera kontinenter och Perkins hävdar att privata koncerner som MAIN, där han själv var anställd som något slags konsult, är ett slags bulvaner för att se till att amerikanska statens intressen tillgodoses runtom i världen. Han verkar ha varit vagt medveten om och kluven till sin roll som EHM under en lång tid innan han slutligen hoppade av tåget. Vem bestämmer spelreglerna i den globala ekonomin och vilka vinner – respektive förlorar på dem? Svaren kanske inte kommer som en chock, men det här ger intryck av att komma från just ‘insidan’. Exemplen är hämtade från uppdrag i länder som Indonesien, Saudiarabien, Colombia, Ecuador… med flera. Kapitelrubriker som ”Selling my soul”, ”Civilization on trial” och ”Pimping, and financing Osama bin Ladin” skvallrar om vad som väntar. Och John Perkins berättar på ett medryckande, personligt och drivet sätt – som om han skrev just den av vissa förläggare beställda thrillern. Men det här ska alltså inte vara uppdiktat eller omskrivet, även om många individuella människoöden har bearbetats och anonymiserats av säkerhetsskäl. Han kommer (givetvis, höll jag på att säga) in på samröret mellan familjerna Bush och bin Ladin. Han berättar om en oväntad frukost med författaren Graham Greene i Panama och om sina intryck av det då shah-styrda Iran bakom fasaden av samförstånd mellan väst och islamvärlden. Han sammanfattar de återkommande mönstren i relationerna mellan USA och latinamerikanska länder; de går konsekvent ut på att skapa ett beroende. Colombia har länge varit ett strategiskt viktigt land i USA:s ögon och var ett av de länder där Perkins genom personliga möten fick veta mer än vad han egentligen ville och tvingades ompröva sitt karriärval i en värld som han framställer som ett slags global maffia.

– När du väl är inne, är det på livstid, fick han veta efter sin inskolning av en mystisk kvinna vars verkliga namn han fortfarande inte känner till.

Det kan låta lite väl mycket spionroman, ”cloak and dagger”, när man beskriver innehållet, för att verka realistiskt. Men just spionromanförfattare kanske skriver som de gör av en orsak… ”Confessions…” är oavlåtligt spännande och full av skarpa, distinkt formulerade analyser. Jimmy Carter kanske var en ineffektiv och orimligt naiv president enligt Perkins, men hans visioner stämde överens med dem som kännetecknade USA:s frihetsförklaring 200 år tillbaka. Ronald Reagan å andra sidan monterade snabbt ner Carters solenergipaneler från Vita Huset och gick hand i hand med ”the corporatocracy”, alltså samlingsepitetet för de transnationella företagsimperier där den verkliga makten finns. Och korporatokratin (om man kan försvenska det så) ser till att sätta svagare nationalstater i ett skruvstäd genom stora lån som leder till lönsamma kontrakt för amerikanska bolag och storslagna projekt som gynnar ett fåtal, eliten eller oligarkin, i det land det rör sig om. Ecuador ser han som ett klassiskt exempel på detta. Det flesta som är med och upprätthåller systemet vet inte om det själva, menar författaren, som ändå tror att förändring är möjlig.

Och i slutet av boken ger han konkreta förslag på hur. Felet ligger inte i banker, företag eller regeringar i sig, utan hur de kommit att interagera. Och att förvandla världsomspännande företag till symboler för ansvarstagande i stället för girighet borde inte vara mer mirakulöst än att sätta en man på månen, resonerar John Perkins. Dra ner på den personliga energiförbrukningen är en bra början. Lokala aktionsgrupper, protester, studiegrupper, e-postlistor…medlen är många om man bara tänker efter. Var och en behöver inte engagera sig i alla problem som existerar, utan välja ut några och inse sin roll i en mycket större helhet. Det finns passager i boken som jag reagerar på med vissa tvivel, där jag inte hundraprocentigt håller med och jag kan naturligtvis inte med säkerhet veta att alla intrikata incidenter han återger verkligen inträffat. Men det finns en grund här som ändå verkar solid – och konstruktiv. ”Confessions of an economic hit man” borde nog införas på litteraturlistan för studenter inte bara på handelshögskolor. Och för VD:ar världen över, om de har tid med sådana simpla, världsliga tidsfördriv som läsning.

sjukhus-shell1

Recenserat: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins (Plume/Penguin Group 2006, ISBN: 0-452-28708-1). Texten publicerades första gången 28 februari 2007 på numera nedlagda sidan Folket Jublar.

Terror på film – tio år efter 9/11

Som ni kanske märkt börjar det närma sig tioårsdagen av flygplanen som fällde två torn på Manhattan i New York, med omkring 3000 dödsoffer som direkt följd. Liksom två krig och en förändrad syn på säkerhet i snart sagt hela världen. Filmer om vad som hände den dagen och därefter; på slagfält, i fängelsehålor och flygplatser har det kommit flera sedan dess.

27 filmer med anknytning till 9/11 och dess efterdyningar har recenserats av mig och mina kolleger på russin. Och alla är absolut inte stöpta i samma form, vare sig innehålls- eller genremässigt. Här finns två thrillers byggda på uppgifter om vad som hände ombord på det plan som inte lyckades nå sitt mål eftersom passagerarna revolterade mot kaparna – ”Flight 93” och ”United 93”. Michael Moore drämde till dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush med dokumentären ”Fahrenheit 9/11” och Moore själv fick, indirekt men ganska uppenbart, en rejäl känga i den ovanligt konservativa komedin ”Big Fat Important Movie”. Komik lyckas också fyra män med rötterna i mellanöstern kränga ur ämnet i scenshowen ”Axis of Evil Comedy Tour”. Yttrandefrihetens gränser i krigstider synas i dokumentären ”Shut Up and Sing” om den Bush-bashande countrytrion Dixie Chicks, medan Matt Damon letar efter irakiska massförstörelsevapen utan framgång i ”Green Zone”.

Se fler exempel här. Och grubbla vidare på vad som hänt i världen och eventuellt hur den kunde ha sett ut om USA inte drabbats av utländsk terrorism på eget territorium. Hade allting varit helt annorlunda eller… i grunden ungefär likadant som tidigare?

Bok med bestående chockverkan

Det finns ingen avgud såsom råkapitalismen och Milton Friedman är deras destruktive profet framför andra.

Ytterst grovhuggen sammanfattning av Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen” så här långt (jag är just nu på sidan 302 av sammanlagt 580, om vi räknar bort fotnoter och tacklistor). Jag ber att få återkomma om verket som helhet, men oavsett om man man håller med om alla slutsatser så är det fascinerande – om än svårsmält, förvirrande och ibland rent deprimerande – läsning. 2008 släpptes den på svenska, men den är inte direkt skriven med ambitionen att fastna i färskvarufacket.

Chile och Argentina på 1970-talet, Ryssland efter Sovjetunionens fall och Sydafrika efter apartheid är några av de länder som använts till experimentverkstad för en så fri ekonomisk marknad som möjligt – vad det nu innebär. Det hänger i alla fall inte automatiskt ihop med en väl utvecklad demokrati och mänskliga rättigheter, snarare tvärtom enligt Klein (som slog igenom med boken ”No Logo”). Ett uppvärmningskapitel, om kan kalla det så, berättar också om de experiment som utfördes vid ett universitet i Montreal med stöd av bland annat CIA på 1950-talet, där patienter inom psykiatrin utsattes för extrema doser elektrisk chockterapi, hallucinogener som LSD och så kallad sensorisk deprivation för att bryta ner deras personligheter och studera effekterna av detta. Kodnamnet var MK Ultra och blev offentligt först på 1970-talet.

I bokens inledning finns övrigt ett kärnfullt konstaterande, som kanske blivit extra aktuellt i och med diskussionerna efter högerextremisten Breiviks terrordåd i Norge. ”Varje försök att hålla ideologier ansvariga för de förbrytelser som deras anhängare gör sig skyldiga till är ett riskfyllt företag. Att påstå att de som inte tycker som vi inte bara har fel utan är tyranner, fascister eller folkmördare är att göra det alldeles för enkelt för sig. Men samtidigt är det uppenbart att vissa ideologier utgör en fara för allmänheten. Jag tänker på sådana slutna fundamentalistiska doktriner som inte kan samexistera med andra trossystem; deras anhängare motsätter sig pluralism och kräver att få fria händer för att förverkliga sitt perfekta system” (Chockdoktrinen, s. 30-31).

Som en introduktion till, eller komprimerad visualiserad version av bokens budskap, finns en kortfilm tillgänglig på YouTube, där Naomi Klein samarbetar med den mexikanske regissören Alfonso Cuarón (känd för ”Children of Men” och ”Din morsa också!”) och dennes son Jonás.

Att profilera ondska

– Det går inte att profilera ondska, konstataterar Juan Cole efter terrordåden i Norge igår.

Terrorister kommer i alla storlekar, former och hudfärger påminner Cole som är historieprofessor i Michigan, specialiserat sig på studier av mellanöstern och skrivit en hel del om exempelvis al-Qaida, talibanrörelsen och kriget i Irak.

Nu är alltså en norsk medborgare och trolig högerextremist misstänkt för att ha planterat bomben i centrum av Oslo, samt ha skjutit ihjäl fler än 80 personer, de flesta ungdomar på en ö i närheten under ett läger för unga politiskt aktiva. Vi får se exakt hur utredningen utvecklar sig.

Cole berömmer norske utrikesministern Jonas Gahr Store för att ha undvikit spekulationer innan polisen hunnit gå igenom de första bevisen. Enligt organisationen Europol har det största terrorhotet i Europa under lång tid kommit från separatiströrelser, sedan från extremvänstern och därefter från extremhögern, understryker Juan Cole. Visst finns en hotbild från muslimska radikaler, men de är en minoritet i sammanhanget.

Jag har på senaste tiden börjat se om de första säsongerna av TV-serien ”Vita huset” (”The West Wing”) och hade igår, av en tillfällighet, nått fram till inledningen av tredje året som inleds med specialavsnittet ”Isaac and Ishmael”. Det spelades in strax efter 9/11 och kommenterar underförstått de historieförändrande dåden i New York och Washington (även om dessa i strikt mening inte är en del av seriens värld). Där diskuterar den fiktive vice stabschefen terrorism med en grupp besökande studenter och förklarar att militanta muslimska fundamentalister förhåller sig till islam ungefär som Ku Klux Klan gör till kristendomen. Bra analogi? Kanske främst för amerikaner i så fall. För enkelt, eller den bästa jämförelsen som går att åstadkomma om vi ska lyckas komprimera ett komplicerat ämne till så begripliga grundbultar som möjligt? Men vilken grupp den nu misstänkte terroristen (för så rubricerar ju norska regeringen brottet) egentligen kan räknas till, de analyserna pågår just nu som bäst.

För, som Cole säger, att lyckas profilera och lista ut vem som är kapabel att begå exakt vilken typ av grovt brott mot andra människor, eller mänskligheten, det är ingen enkel sak. Själv har jag inga insiktsfulla svar att komma med just nu i alla fall. Jag fortsätter följa den pågående bevakningen från TV-kanaler som BBC, CNN och NRK (som via SVT) med mera, vilket jag förmodar att jag inte är ensam om idag.

 

Not: Det här är en aningen uppdaterad version av ett inlägg publicerat tidigare idag på yemenity2010.