Funky Finance?

Så haver de slagit till igen: Australiens rytmiskaste nyhetsrapportörer, eller kanske snarare kommentatorer. Eller bara förmedlare av fiktionaliserade aktualiteter, skrämmande nära verkligheten. Den här gången är temat vår ansträngda världsekonomi och The Juice Media med moderatorn/toastmastern Robert Foster i spetsen låter två impersonerade profiler diskutera ämnet… Amerikanske senatorn Ron Paul och en herr Peter Joseph. Se och hör resultatet härThe Juice Media har tidigare skapat liknande politisk-musikalisk dynamik på teman som Wikileaks avslöjanden, avdagatagandet av Usama bin Ladin och (min personliga favorit) den ”arabiska våren”, där de även tvålar till den kontroversielle amerikanske TV-agitatorn Glenn Beck.

Ekonomiska teorier är inte mitt starkaste ämne, men som världen ser ut idag försöker jag bli något mer insatt i ämnet. Några som specialiserat sig på att illustrera konkurrerande finansiella synsätt är männen bakom EconStories som tussat ihop de inflytelserika, numera avlidna tänkarna Keynes och Hayek i ett par videor  tillgängliga bland annat på YouTube. Efter att ha sett dem ett par gånger och bedrivit åtminstone ett uns av efterforskningar har jag slutit mig till att producenterna själva utgår från en mer nyliberal grundsyn baserad på österrikaren Hayeks idéer, snarare än Keynes (med reservation för sammanblandning av adekvat terminologi). EconStories produceras i alla fall av ett institut vid namn Mercatus (officiell hemsida här) som i sin tur sponsras av ett en del större företagskoncerner och säger sig manifestera marknadsvänliga idéer. Även Wikipedia har en sammanfattning av deras verksamhet och historia. Själv har jag för närvarande huvudet fullt av Naomi Kleins ”Chockdoktrinen” och iakttar en skeptisk hållning till allt som kan misstänkas vara predikningar av den maximalt frisläppta marknadens lov (vad det nu egentligen innebär) men jag kanske återkommer när eller om jag rett ut begreppen ytterligare…

…and that’s a rap.

För övrigt lyssnar jag just nu en hel del på Renaissance, ett symfoniskt inspirerat brittiskt band med huvudsaklig storhetstid under 1970-talet men en ny bekantskap för mig. De är i sina bästa stunder märkligt sakrala och spännande samtidigt. Samtidigt har jag återinstiftat bekantskapen med Procol Harum, som jag introducerades för av en granne i ett litet östgötskt sovsamhälle för snart 30 år sedan. Eventuell uppföljning av denna retro-tråd vid senare tillfälle…

Bok med bestående chockverkan

Det finns ingen avgud såsom råkapitalismen och Milton Friedman är deras destruktive profet framför andra.

Ytterst grovhuggen sammanfattning av Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen” så här långt (jag är just nu på sidan 302 av sammanlagt 580, om vi räknar bort fotnoter och tacklistor). Jag ber att få återkomma om verket som helhet, men oavsett om man man håller med om alla slutsatser så är det fascinerande – om än svårsmält, förvirrande och ibland rent deprimerande – läsning. 2008 släpptes den på svenska, men den är inte direkt skriven med ambitionen att fastna i färskvarufacket.

Chile och Argentina på 1970-talet, Ryssland efter Sovjetunionens fall och Sydafrika efter apartheid är några av de länder som använts till experimentverkstad för en så fri ekonomisk marknad som möjligt – vad det nu innebär. Det hänger i alla fall inte automatiskt ihop med en väl utvecklad demokrati och mänskliga rättigheter, snarare tvärtom enligt Klein (som slog igenom med boken ”No Logo”). Ett uppvärmningskapitel, om kan kalla det så, berättar också om de experiment som utfördes vid ett universitet i Montreal med stöd av bland annat CIA på 1950-talet, där patienter inom psykiatrin utsattes för extrema doser elektrisk chockterapi, hallucinogener som LSD och så kallad sensorisk deprivation för att bryta ner deras personligheter och studera effekterna av detta. Kodnamnet var MK Ultra och blev offentligt först på 1970-talet.

I bokens inledning finns övrigt ett kärnfullt konstaterande, som kanske blivit extra aktuellt i och med diskussionerna efter högerextremisten Breiviks terrordåd i Norge. ”Varje försök att hålla ideologier ansvariga för de förbrytelser som deras anhängare gör sig skyldiga till är ett riskfyllt företag. Att påstå att de som inte tycker som vi inte bara har fel utan är tyranner, fascister eller folkmördare är att göra det alldeles för enkelt för sig. Men samtidigt är det uppenbart att vissa ideologier utgör en fara för allmänheten. Jag tänker på sådana slutna fundamentalistiska doktriner som inte kan samexistera med andra trossystem; deras anhängare motsätter sig pluralism och kräver att få fria händer för att förverkliga sitt perfekta system” (Chockdoktrinen, s. 30-31).

Som en introduktion till, eller komprimerad visualiserad version av bokens budskap, finns en kortfilm tillgänglig på YouTube, där Naomi Klein samarbetar med den mexikanske regissören Alfonso Cuarón (känd för ”Children of Men” och ”Din morsa också!”) och dennes son Jonás.