Musik och manipulation – en lång historia

Nu är vi där igen. Känner mig ohjälpligt kallad att skriva några rader om ännu ett avsnitt från Utbildningsradions Pop och politik, det här med rubriken Manipulation (ursprungligen sänt 27 augusti och tillgängligt på nätet till och med 26 februari 2012). Musikern Peter Bryngelsson ger exempel på hur musik använts som tortyrmedel i Mellanöstern, Sydamerika och lite varstans, av diktaturer eller ockupationsmakter. Syftet kan vara att håna fångarna eller på ett infernaliskt sätt visa vem som har kontrollen, liksom att skapa helt nya associationsbanor i hjärnan i förhållande till utvalda musikstycken. Det kan handla om allt från heavy metal till trallvänliga toner från barnprogram eller dansgolvsplågor från olika kulturer. Detta ofta i kombination med andra metoder som är till för att bryta ner personer och förstöra deras uppfattning och tid och rum: avsaknad av mat och dryck, liksom sinnesintryck, även känt som sensorisk deprivation. (Det sistnämnda beskrivs även i ett kapitel av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen som jag tidigare refererat till och som jag fortsätter ta mig igenom bit för bit…).

Beatles ”Yellow Submarine” har bland annat brukats av sydamerikanska förhörsledare i samband med så kallad waterboarding, enligt Bryngelsson. Annat absurt exempel; en amerikansk tortyrspecialist som ville ta knäcken på irakiska fångar efter invasionen av landet 2003 har berättat att han misslyckades med sitt uppsåt när han utsatte dem för Metallica och Eminem. Men countrymusik, det avskydde de alla…

I övrigt behandlar programmet bland annat fenomenet med baklängestexter (myt eller verklighet?) liksom låtar som använts i reklamsammanhang och för evigt skapat givna associationer det kan vara svårt att frigöra sig från. Även om det är idag är mer accepterat och allestädes närvarande i samhället. Kommer ni ihåg tiden när vi bara hade två TV-kanaler, båda reklamfria? OK, jag uppskattar trots allt mer valfrihet, men inte reklampauser i samma utsträckning…

Bok med bestående chockverkan

Det finns ingen avgud såsom råkapitalismen och Milton Friedman är deras destruktive profet framför andra.

Ytterst grovhuggen sammanfattning av Naomi Kleins bok ”Chockdoktrinen” så här långt (jag är just nu på sidan 302 av sammanlagt 580, om vi räknar bort fotnoter och tacklistor). Jag ber att få återkomma om verket som helhet, men oavsett om man man håller med om alla slutsatser så är det fascinerande – om än svårsmält, förvirrande och ibland rent deprimerande – läsning. 2008 släpptes den på svenska, men den är inte direkt skriven med ambitionen att fastna i färskvarufacket.

Chile och Argentina på 1970-talet, Ryssland efter Sovjetunionens fall och Sydafrika efter apartheid är några av de länder som använts till experimentverkstad för en så fri ekonomisk marknad som möjligt – vad det nu innebär. Det hänger i alla fall inte automatiskt ihop med en väl utvecklad demokrati och mänskliga rättigheter, snarare tvärtom enligt Klein (som slog igenom med boken ”No Logo”). Ett uppvärmningskapitel, om kan kalla det så, berättar också om de experiment som utfördes vid ett universitet i Montreal med stöd av bland annat CIA på 1950-talet, där patienter inom psykiatrin utsattes för extrema doser elektrisk chockterapi, hallucinogener som LSD och så kallad sensorisk deprivation för att bryta ner deras personligheter och studera effekterna av detta. Kodnamnet var MK Ultra och blev offentligt först på 1970-talet.

I bokens inledning finns övrigt ett kärnfullt konstaterande, som kanske blivit extra aktuellt i och med diskussionerna efter högerextremisten Breiviks terrordåd i Norge. ”Varje försök att hålla ideologier ansvariga för de förbrytelser som deras anhängare gör sig skyldiga till är ett riskfyllt företag. Att påstå att de som inte tycker som vi inte bara har fel utan är tyranner, fascister eller folkmördare är att göra det alldeles för enkelt för sig. Men samtidigt är det uppenbart att vissa ideologier utgör en fara för allmänheten. Jag tänker på sådana slutna fundamentalistiska doktriner som inte kan samexistera med andra trossystem; deras anhängare motsätter sig pluralism och kräver att få fria händer för att förverkliga sitt perfekta system” (Chockdoktrinen, s. 30-31).

Som en introduktion till, eller komprimerad visualiserad version av bokens budskap, finns en kortfilm tillgänglig på YouTube, där Naomi Klein samarbetar med den mexikanske regissören Alfonso Cuarón (känd för ”Children of Men” och ”Din morsa också!”) och dennes son Jonás.