sportreferat

Slutanförande om fotbolls-EM 2021. Till slut.

yemenity2010 reflektion, sportreferat , , , , , , ,
Straffsparkar har varit en grundbult i fotbollen sedan samlarstenåldern, i princip. Här är det Polen som bränner en mot Argentina under fotbolls-VM 1978. Unknown author, Public domain, via Wikimedia Commons. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fillol_penal_deyna.jpg

Målvakten, signore Donnarumma, turneringens mest hyllade,  är lurad åt fel håll. Straffen placeras i motsatt hörn – tyvärr i stolpen och ut. Två decimeter längre åt höger och finalen kunde ha varit nära ett avgörande, åtminstone med ett starkt psykologiskt övertag för laget som aldrig vinner några titlar, men denna sommar kom närmare än på ett halvsekel. Marcus Rashford brukar vara säkerheten själv vid straffpunkten, åtminstone i klubblaget där han i regel har flitigt med speltid. Ja, jag utgår från att alla vet vilket legendariskt klubblag det handlar om (Man U, OK?). Jag har alltid varit skeptisk mot taktiken att slänga in så kallade straffspecialister alldeles i dödsryckningarna av en förlängning. Det är som att säga: ‘Det här är ditt jobb idag, grabben (eller tjejen) – ditt enda jobb. Se till att göra det, OK?’ Ibland lyckas tilltaget och engelske förbundskaptenen Gareth Southgate har väl i efterhand erkänt att det var en gambling att sätta in tre så unga spelare med begränsad speltid just där och då i det pressade läge som ett straffavgörande innebär. Även om de sett mest övertygande ut på träningarna från elva meter. Träning är träning – en final är en final. Southgate har gjort mer för Englands vitskrudade gossar än någon företrädare på flera decennier, men tyvärr brast något i den akuta analysen här, tror jag. Att straffsumpare sedan attackeras bortom all reson av osaliga element på nätet har blivit en baksida av kommunikationsrevolutionen som tycks oundviklig. Till att börja med: Straffläggningar går ut på att någon måste misslyckas. Annars tar de aldrig slut. Det är liksom en integral del av den (åtminstone i teorin) softare socialdarwinism som sport på elitnivå innebär. Ska det vara så svårt att förstå, eh? 

Kanske det sjukaste och mest oansvariga EM-slutspelet någonsin. Det mest osannolika, ett som inte liknar något annat av flera orsaker som ni alla redan känner till. Samtidigt slående händelserikt och hälsofrämjande. I varje fall för själen. Hur det kommer att påverka folkhälsan i Europa under de kommande månaderna är något som säkert kommer att analyseras och redan till viss del görs, specifikt i förhållande till hur det påverkat pandemin och eventuellt ökat fallen av en liten åkomma kallad covid-19. 

Några har noterat att samtliga fyra semifinallag har haft fördelar av flera hemmamatcher från gruppspelet och framåt. Jo, det vore kanske onaturligt om inte det hade spelat in. Inte minst England har säkert tjänat på det. Deras avgörande straffspark i förlängningen mot Danmark var givetvis väldigt tveksamt dömd. Väldigt. Ändå, med tanke på deras sammantagna insatser och dominansen även mot danskarna kan du inte kalla det oförtjänt att de tog finalplatsen.

Chocköppning i finalen mot italienarna med tusentals fans på hemmaplan i ryggen. Luke Shaw slår till – av alla människor. Jo, som Manchester United-supporter har jag inget emot att han gör det. Om det sker mot något annat lag än Sverige. Före finalen hade jag annars, för ovanlighetens skull, lutat mer åt Italien som personliga favoriter. Inte minst för att de överraskat med sin positiva inställning och kreativa form av det vackra spelet. Semifinalen mot Spanien kändes någonstans då som en moralisk final. Men även efter en sådan ska finalen överlevas också. Inget lag har kunnat glida igenom turneringen. Så är det sällan heller. Alla har sina formsvackor på vägen och det gäller att ha dem på rätt ställe. Säg, en eventuellt betydelselös sista match i gruppspelet (vilket få lag kan kosta på sig). Eller att kämpa sig igenom en åttondelsfinal när man har sin dittills sämsta dag som italienarna gjorde. England saggade kanske som mest under semifinalen. Italienarna hämtar sig efter engelsmännens inledande chocktaktik och uppvisar efterhand ett generellt bollinnehav på närmast spansk nivå utan att få till de riktiga dunderchanserna. Men visst är det snyggt. När gli azzurri-kvitteringen till slut kommer i 67:e minuten efter en tilltrasslad situation kan väl ingen (utom engelsmän) hävda att det är orättvist. Markant övertag på alla fronter, men de tappar rytmen sista tio minuterna efter skadan på Chiesa. Ändå, hemmalaget bör vara mest tacksam för att det gick till förlängning ännu en gång i detta mästerskap.

Scenförändring igen efter ordinarie tid. Hemmanationen verkar mer intresserad av att spela och försöka avgöra än än senaste timmen innan dess. Och det är väl så vi vill ha en final? Två lag med sällsynt spelskickliga deltagare där båda lagen dessutom spelar på gränsen för det tillåtna i en match där domaren släpper igenom mycket som i tidigare matcher skulle ha renderat frisparkar. Ändå en bunt gula kort utdelade. Med andra ord: ganska tufft på plan.

Straffar är ett rafflande sätt att avgöra på, men kanske inte det jag helst ser just i en final. Och för just den här utskjutningen måste man ställa några frågor (som jag och flera andra redan varit inne på). Exemspelvis; var det rätt att skicka fram 19-åring på den sista straffen? Några av de mer rutinerade spelarna borde nog ha klivit fram och varit beredda att ta smällen. Inte för att italienarnas utvalda skarprättare var klockrena heller – det blev en knapp straffseger. Jo, det hade väl varit välkommet för England att äntligen vinna något. Men sett över 120 minuter (och turneringen som helhet) var Italien aningen bättre. Sorry. 

Marginalnotering: David Beckham i publiken hälsar på Tom Cruise. Eller Tom Hanks, som TV4:s expertvittne Hasse Backe kallar honom.

För övrigt: ett annat fotbollsmästerskap har parallellt pågått i Sydamerika med Argentina som slutsegrare. Har tyvärr inte haft möjlighet att se mycket av det. Mer obegripligt är väl att det finns folk som orkar engagera sig i ett NHL-slutspel mitt i sommaren. Jo, den transatlantiska hockeyligan avslutades också nyligen, ryktas det. Hockey? I juli? Oavsett omständigheterna, ett mindre helgerån.

Som min fru konstaterar: just nu regerar italienare allting. De tog Eurovision Song Contest, de tog EM. Och något halvt dygn tidigare hade Argentina alltså tagit hem sydamerikanska mästerskapet. Ni vet väl hur det är med argentinare? De är egentligen italienare som flyttat till Sydamerika.

Existentiella bonusfrågor: Vilka är det mest synd om? Välbekanta skådespelare som förekommer så frekvent i reklam för spelbolag att de riskerar bli mer förknippade med detta än något annat de gjort? Eller före detta profilerade programledare som tillåts dyka upp någon minut mellan varven från en studio som tycks tillhöra ett annat spelbolag med avtal hos berörd kanal? Jo, alla behöver vi betala räkningarna på något sätt.

Fler noteringar från EM i fotboll 2021. Jo.

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , ,

Över. För svensk del. Som för många andra svenskar har det krävt återhämtning ett par dagar…

Offensiv inställning. Rätt medicin? Det var upp till bevis. Verkligen. Sverige mot Ukraina i åttondelen i en match utan solklar förhandsfavorit. Sverige med dåliga minnen från förr. Men Forsberg klev fram igen och såg till att Sverige höll jämna steg efter en längre press mot ett Ukraina som aldrig kan räknas bort. Psykologiskt viktigt kvitteringsmål i slutet av första halvlek. 

Nerver som vanligt. Dilemmat med att balansera mellan överoptimism och överdriven försiktighet. Tidiga andra halvlek i matchen stod och vägde, som det brukar heta. Lagen turades om med varsitt stolpskott. Ribban träffad av Forsberg. Sverige med en period av kraftig dominans innan båda lagen tröttnade och slutet såg otäckt chansartat ut. Danielssons aktion som ledde till utvisning i förlängningen såg mer ut som en olyckshändelse men var väl för vårdslös – som det kan bli i stridens hetta, särskilt i slutskedet av matcher. 

Det vore synd att kalla den här utslagsmatchen för en särskilt brutal tillställning, eller att det kunde skönjas någon direkt aggressiv stämning på plan. Men visst, ju längre förlängningen fortskred såg planen alltmer ut som ett slagfält med trötta, slitna och skadade spelare i mängd.

Hårdare än så här kan det väl inte sluta? Ett skadeskjutet och numerärt reducerat svenskt landslag försvarar sig med näbbar och klor fram till tilläggstid i förlängningen. En match som tappat större delen av sin rytm efter att Sverige styrt och ställt under stor del av ordinarie tid. Utvisning. Små marginaler. Visst, några centimeter åt ena hållet så kunde avgörande målet ha dömts bort för offside. Grymt, sade grisen.

Och: nej, jag har väl nämt att jag oftast inte är en beundrare av TV4 i allmänhet eller deras uppbrutna EM-bevakning, till stor del styrt av kommersiella hänsyn som journalisterna själva inte kan göra mycket åt. Det är inte de enda problemen. Men, hyllas de som hyllas bör. Kim Källström i studion. En tillgång. Nykter analys även när det är som tyngst.

ÖVRIGA FRÅGOR: 

  • Vem var gladast efter åttondelsfinalerna? Álvaro Morata, den tidigare utskällde, spanske tänkte målmaskinen som slog till när det som bäst behövdes? Eller kanske Ricardo Rodriguez, som för Schweiz räkning missade en straffspark under ordinarie matchtid i en match som sedan såg ut att gå dem ur händerna, innan en osannolik comeback.
  • Flashback: En spansk sommar för snart 40 år sedan. Jag var inte där. Men det sändes. Fotbolls-VM i ett land som ganska nyligen lämnat diktaturen bakom sig och trätt in i demokratiernas värld. För deras egen del blev mästerskapet en besvikelse. Landslaget, alltså det spanska, var inte det vi brukar se från iberiska halvön idag. Men det spelades matcher att minnas av olika orsaker.
  • Sverige var inte med, nej. Det var så under 1980-talet. Inga stora mästerskap för oss. Men ett VM med en serie kufiska inslag, en och annan skandal och däremellan lysande tillställningar. Brasilien imponerade mest tills de gick in i väggen mot Italien. I semifinalen konfronterades Frankrike med dåvarande Västtyskland. Tyskarna tog ledningen, fransmännen kvitterade och i förlängningen gick man fram till 3-1. Då hade tyske målvakten Schumacher under ordinarie tid i princip klubbat ner en fransk spelare och gjort sig allmänt impopulär på stadion och omvärlden. De envisa västtyskarna kom dock tillbaka till 3-3 och så väntade straffläggning. Där blev den impopuläre västtyske målvakten hjälte.
  • Från 1982 till 2021 går det alltså en tråd. En som fransmännen säkert skulle vilja glömma. Igen! I en överhuvudtaget märklig matchdag 28 juni tappar först spanjorerna 3-1 till 3-3 mot Kroatien i slutminuterna. De kommer ändå igen välförtjänt och vinner i förlängningen, även om kroaterna ryckt upp sig betydligt sedan sin håglösa inledning på gruppspelet.
  • Men detta Frankrike, anno 2021. Vad händer? Borde de ha bytt ut några av sina älsklingar innan matchen? De såsade omkring i en timme för att sedan rycka upp sig och se ut som Europamästare i ungefär en kvart. Tre mål och saken var väl klar? Varpå de slumrade till igen, tappade 3-1 ledning och vi såg ännu en överraskning i detta mästerskap. En överraskning som Schweiz, trots en del näradödenupplevelser trots allt förtjänade. Normalt sett skulle jag haft hjärtat hos Frankrike i en sådan match, men det är svårt att komma över hur oinspirerade och fantasilösa de såg ut under stora delar av den så viktiga kampen. Ibland räcker inte att rycka upp sig under en begränsad tid, inte i det här mästerskapet i alla fall.
  • Straffar. Och den här gången hette nemesis inte Schumacher utan Sommer. Som lyckades plocka en straff och det räckte. Intressant kamerainställning förresten. Har vi sett en så frekvent användning av kameravinkeln från straffläggare perspektiv som nu? Någonsin?
  • Ibland får man äta upp sina spekulationer. Vad skrev jag nu om de tre klassiska storbolagen i ”dödens grupp”? Tyskland, Frankrike och Portugal som alla till lyckades ta sig vidare. ’Då kan de gå hur långt som helst’. Just det. Samtliga utslagna i åttondelen. Portugiserna kommer nog att saknas mest efter sin insats mot ett Belgien, som inte direkt glänste i åttondelen trots sin magnifika reservarsenal med i princip två uppställningar som skulle kunna vara i nivå med Sveriges förstaelva, åtminstone på papperet.
  • Konungadömet England, det vill säga rent politiskt en del av ett större rike som tillåts dela upp sig i fotbollssammanhang, har inte precis presenterat propagandafotboll i den mening ordet brukar betyda. Men de har spelat stabilt, som Dr Alban skulle ha sagt. Och när Thomas Müller inte träffar mål i friläge, då har man nog som motståndare en lyckodag. Medan sagan Joachim Löw som styrman för det ibland oövervinnerliga och ibland underpresterande stortyska mannschaftet är över.
  • Nederländerna, Frankrike, Portugal och Tyskland samtliga eliminerade före kvartsfinalerna. Och, om jag räknar rätt, två lag som enbart skramlat ihop tre poäng var i gruppspelet, kvalificerade för kvartsfinalerna.  Så är det. 
  • Litet mysterium: hur kunde schweizarna vara så precisa straffläggare mot Frankrike och så taffliga i kvartsfinalen mot Spanien? Pur utmattning kanske. De hade trots allt spelat över en halvtimme med en man kort efter en utvisning. Men ändå.

Noteringar från några veckors Europamästerskap i fotboll. Just det.

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar, sportreferat , , , , , , ,

– There is a good togetherness in this Swedish team.

Citat från livekommentarer på BBC Sport från en före detta irländsk landslagsman, Clinton Morrison, som noterar att Sveriges spelstil inte är så snygg men effektiv. Kanske en bra sammanfattning. Ungefär vad många experter sade om svenskarna under VM 2018 också. Inte den elegantaste fotbollen, men den ledde längre än på många, många år. Själv är jag formad av min ungdom under 1980-talet när Sverige aldrig nådde något större mästerskap. Allt utöver det är en bonus.

  • Vad händer? Vem vinner? Var i Europa är vi? Det är lätt att gå vilse, samtidigt som vi ännu en gång får ta del av ett stort fotbollsmästerskap. Ett internationellt. Omgett av många frågor. Efter allt som varit, alla undantag och all oförutsägbarhet i pandemins spår har ett försenat Europamästerskap i fotboll mellan nationer inletts. Utspritt över flera länder, vilket andra redan påtalat. Konstig idé redan från början och inte mer logisk nu. Men beslutat är väl beslutat…
  • Dramatik på fler sätt än de man förväntat sig. En sak att spelare måste isoleras på grund av coronavirus. Kanske inte att en spelare i toppform, mitt i karriären, plötsligt faller ihop på plan och väcker fruktan om fara för livet. Men det händer trots allt ibland att fotbollsspelare, till synes helt friska, rasar ihop med något tidigare odiagnostiserat hjärtfel eller relaterade orsaker. Att Danmark efter att deras stora stjärna just kollapsat och många fruktat det absolut värsta sedan hade svårigheter att göra sitt bästa mot Finland i en match som många förvånades över att den huvudtaget fortsatte, är begripligt. Nu ett par veckor senare ser samma danskar starkare ut än någonsin och är kvalificerade för kvartsfinal. 
  • Italienarna har allt att bevisa och vill demonstrera sitt nya oslagbara jag. Turkiet rakt av kördes över i öppningsmatchen. Jag har inte alltid älskat italienarnas inställning i stora mästerskap. Att de så ofta lyckas med extrem taktisk hållning, visserligen elegans men också ren skicklighet i att stänga matcher när det behövs. Jag erkänner att jag vid flera tillfällen historien varit en smula skadeglad när de har misslyckats i sina intentioner, hur mycket man än kan beundra de är bra på. Men det här var snyggt, roligt, envetet och ett lag som såg ut som blivande Europamästare. Nu till den eviga frågan: är det inte i grunden favorittippade lag som börjar svagast som i slutändan är starkast? Detta Italien är roliga att se, så offensiva och spelglada att man kan bli bekymrad för deras skull. De brukar väl ändå vinna sina titlar efter att ha inlett under all kritik och bara skrapat ihop tillräckligt för att gneta sig vidare från första omgången, eller? Med en sån här magnifik öppning kan bara besvikelser vänta. Men jag kan ha fel. I åttondelsfinalen kom i alla fall en svacka, innan  de blå blixtrade till och besegrade ett oväntat motståndskraftigt Österrike.
  • Belgien 2021: den bästa generationen från något land någonsin som fortfarande inte vunnit ett mästerskap? De har haft ett av de mest stjärnspäckade landslagen under ett drygt decennium. Varit nära i flera mästerskap, men traditionens makt kanske stör. Det finns länder som fått vänta länge på att verkligen vinna något. Spanien var trots allt ett sådant lag under många årtionden innan det lossnade. Frankrike också. 
  • Just det. Sverige. Personligt måste jag medge att jag sällan njuter så mycket av att se Sverige i stora mästerskap där stora nerver är inblandade. Visst vill jag att Sverige ska vara med, visst vill jag se matcherna. Men det är en pärs. Att uppskatta själva spelets skönhet är lättare när det handlar om andra lag utan lika höga insatser för egen del. Sverige startade turneringen resultatmässigt exakt likadant som VM 2006. Då med en mållös match mot Trinidad följt av en seger över Paraguay med mål i slutminuterna. Då tog det slut i åttondelsfinalen. 
  • Ständigt dessa spanjorer. Numera tycks vi alltid hamna i samma grupp som dem, vare det kval eller slutspel. Åtta gånger av tio vinner de. I bästa fall klarar vi remi i det fria fältets ajedrez eller vid ytterst sällsynta tillfällen en knapp seger. Och nu på spansk mark… Spanjorerna späkte ett svenskt lag som  knappt fick låna lädret. Ibland borde man som nation be om ursäkt. Ja, vi vet att vi borde. Spanien var bättre. Men den svenska extrema försvarstaktiken höll. Ett litet mirakel. Hårt arbete, envishet och bondröta räckte den här gången.
  • Första gången jag minns mig ha följt ett VM-slutspel startade Sverige relativt starkt med 1-1 mot Brasilien. Det var 1978. Sedan gick det sämre. Efter den långa mästerskapstorkan under 1980-talet och floppen i VM 1990 startade Sverige både EM 1992 och VM 1994 med oavgjorda matcher som sedan i bägge fallen följdes av brons, under en osannolikt framgångsrik period som följdes av en ännu en torka. Och sedan en serie mästerskap där Sverige fortsatte rada upp oavgjorda resultatet i premiärmatchen med några undantag. 
  • Att det alltid ska behöva bli så spännande på slutet. Ännu en riktig rysare i Ryssland. Alla nära hjärtattack, med undantag för Hasse Backe i TV4-båset. Precis – det handlar om Sverige-Polen. Det var trots allt skillnad på att vinna gruppen och att bli en av de bästa treorna, vilket svenskarna riskerade till slut om den polska kanonaden med levande legendaren Lewandowski spetsen hade lyckats vända på steken helt och hållet. Han hade väl då blivit helgonförklarad i hemlandet, men såg till att Sverige blev inblandade i en av de spelmässigt mest rafflande matcherna hittills. Samtidigt som spanjorerna äntligen fick fart på sitt målskytte mot de stackars slovakerna. 
  • Frankrike, Tyskland och Portugal i samma grupp. Ja, de stora kanonerna har väl inte alltid varit som bäst de senaste åren, framför allt inte Tyskland. Så det var väl därför en sån här dödens grupp kan uppstå igen. Frankrike och Tyskland var en hetlevrad holmgång med en mestadels rättvis seger för fransmännen men ändå, små marginaler. Die Deutsche Schtridsmaschinen, och inte minst den långvariga handledaren Joachim Löw, slingrar sig ur ännu en dödsfälla. Mannen som varit ansvarig för att både ha tappat 4-0 till 4-4 mot Sverige i en kvalmatch 2012 och sedan köra över Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen 2014 blev utslagna i gruppspelet i senaste VM. Det har varit upp och ner. Och ingen direkt skräckinjagande uppvisning så här långt i stort. Men när de här tre lagen ändå tagit sig vidare kan de givetvis gå hur långt som helst. Vi vet hur det är.
  • Sen måste man fråga: är inte Ungern ett av Europas för närvarande värst drabbade länder när det gäller den där pandemin ni kanske har talas om? Har inte deras stadium varit fullständigt fullsatt under samtliga matcher som spelats där i sommar? Vän av ordning undrar. Och tvivlar på att jag är ensam om detta…

…och för övrigt anser jag fortfarande att WordPress gör sitt bästa för att krångla till arbetsverktyget för invanda användare. I alla fall mig. Just nu är jag inte säker på exakt vad jag skriver på grund av det där feta gråa bakgrundsblocket som täcker mer än halva inlägget. Exempelvis…

Från frysboxen: Sports Bar – Saba Style

yemenity2010 Från frysboxen, krönika, sportreferat , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på yemenity2010 22 juli 2010 från Taiz i Jemen.

VM är över… och sällan har jag sett så lite av det som den här gången. Men med de speciella förutsättningar som rådde var i alla fall en del av matchupplevelserna mer minnesvärda än vanligt. Företrädesvis inträffade de på speciella platser där såväl vattenpipor (eller shisha, som de plägar kallas här) och qat som ständigt återkommande satellitmottagarproblem och mixtrande med fjärrkontrollen mitt under match är standard. Det var främst kanaler ur Al Jazeera-nätverket som visade matcherna. Det bolaget är numera en institution och medial maktfaktor i den här delen av världen, och har expanderat sitt territorium vidare än så (vilket jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg). Inför VM var situationen sådan att speciella betalkort krävdes och det hade inte jag; faktiskt inte ens TV i lägenheten förrän ganska nyligen när jag flyttade en kort sträcka till en lya där det redan fanns en sådan. Men i Taiz finns det kollektiva alternativ!

Kuddar, dynor och klassiska jemenitiska vardagsrumsvråer är integrala inredningsfundament i Fundoq al-Ochwa, eller Brothers Hotel. Servicenivån är ojämn, men karaktär har stället utan tvekan. En institution i stan? Tidigare under våren såg jag en del Champions League på samma ställe, främst Manchester United i vått och torrt. Strömavbrotten är också en detalj att räkna med i den här staden och de brummande dieseldrivna generatorerna kan snabbt komma till användning. Damer göre sig för övrigt icke besvär i TV-hörnen; ännu ett utslag av hur det offentliga sociala livet ser ut här i Jemen.

Matcherna då? Av de förväntade storheterna såg jag i stort sett ingenting alls av Argentina, Brasilien, Italien eller England. Representanter för stolta nationer som i vissa fall sades gå ut på banan med fruktan i lederna och följaktliga fiaskon som följd när det gällde som mest. Båda finallagen från förra VM utslagna redan efter gruppspelet, till att börja med. Även Italien rök alltså, och jag brukar inte sörja så mycket när de går på pumpen…  Vad fransoserna hade i kroppen är ett sant mysterium. Lugnande medel med muskelförtvinande funktioner? I förlustmatchen mot hemmanationen Sydafrika kunde de ha råkat ut för något betydligt värre än 1-2. USA punkterade Algeriet i sista minuten efter en orgie i målmissar – till besvikelse för de flesta närvarande på hotellet. Tyskland och Ghana var två spelande lag som båda ville vinna och gå vidare – och gjorde så, i den bästa matchen jag hade sett så långt. Men det skulle bli ännu bättre.

Såg Spanien slå Portugal i en mindre TV-bar en but uppåt vår gata Al-Moror, med liknande koncept, det vill säga mafrajer (madrasser och kuddar), vattenpipor och magiska löv i överflöd för dem som så önskade. Jag lät bli bonusutbudet, inte minst för att jag var där med en bekant som själv försöker skära ner på sitt qat-intag (och faktum är att jag själv fortfarande inte prövat, vilket förvånar en del andra utlänningar här i Taiz). Holland -Uruguay var en annan match jag råkade se i samma rökiga bar. Två lag som presterat över förväntan, i en spännande semifinal. Och publiken här verkade jubla lika mycket vilket lag som än gjorde mål.

En och annan match såg jag faktiskt i hemmiljöer, som Uruguay-Ghana, där sydamerikanerna lite oväntat visade sig vara världens ledande handbollsnation just nu. Och det räckte till semifinal… Vad skulle Maradona ha sagt – Guds hand? Och så, finalen: Då hade jag åkt på en kraftigare förkylning än jag vanligtvis råkar ut för och var tacksam för att Al Jazeera var på generöst humör och den avgörande uppgörelsen visades utan kortkrav. Holland är ett gammalt favoritlag för egen del, troligen sedan den första VM-turnering jag minns 1978, men även senare bravader såväl i VM som EM. Spontant sympatiserade jag med deras kämpaglöd mot spanjorerna som dock spelat upp sig till sin högsta nivå så dags i turneringen och trots allt var välförtjänta vinnare. Nu är frågan; var kommer jag att se nästa VM? Det är bara fyra år kvar och det är dags att börja planera…

Några relaterade länkar: Varför gick det så bra för de sydamerikanska lagen i VM (åtminstone fram till kvartsfinalerna)? BBC frågade bland annat en tidigare fixstjärna på planen, numera tränare: ”This is one of the toughest qualifiers in the world,” said Maradona. ”I think Ecuador [edged out in the last official match by Uruguay] deserved to be here. And it is definitely not the same to play against the likes of Ecuador than against, let’s say, the Faroe Islands”. Men analyserna hann svänga ett par gånger fram till slutet, när européerna tagit över dominansen igen. Ingen är profet på sin hemplanet, utom den tyska bläckfisken Paul…

Arrangemanget i stort analyseras av Al Jazeera: Sydafrika trotsade olyckskorparna och levererade vad de skulle. VM ”has been a great success and will leave a lasting legacy in our country” kommenterar landets president Jacob Zuma. Och visst har den här sporten alltid lämpat sig för uttömmande sociopolitiska analyser? Som här i The Nation, som bland annat citerar den kontroversielle amerikanske TV-demagogen Glenn Beck: ”We don’t like the World Cup. We don’t like soccer. We want nothing to do with it…. I hate it so much, probably because the rest of the world likes it so much, and they riot over it, and they continually try to jam it down our throat.” Artikelförfattaren har en sundare syn på sport, bör tilläggas.

Brons med guldkant efter brittisk anstormning

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , ,

Puuuuuhhh…. 25 minuters härlig offensiv och inte minst två fullträffar. Sedan en dryg timmes, och då menar jag verkligen en dryg timmes, kamp och lidande. Men där är det igen: en bronsmedalj. Ingen hade väl riktigt vågat hoppats på det före turneringen, men så blev det. Detta damlandslag som lyckats väcka så mycket entusiasm för sin attityd och framåtanda, som ibland framkallar hjärtsnörp efter fatala felbeslut i farten, men hela tiden kommit igen och jobbat vidare.

Det var ju en lysande start. England verkade knappt finnas på planen överhuvudtaget och någon statistik visade osannolika 63 procents bollinnehav för Sverige ungefär mitt i första halvlek. Det har de väl inte haft sedan möjligen mot Thailand. Men stämningen svängde fort efter skadan på Rolfö, likaledes på Asllani som dock höll ut till pausen och ett plötsligt reduceringsmål efter att brittiskorna knappt organiserat ett enda nämnvärt anfall fram till halvtimmesstrecket. Efter den efterföljande lika plötsliga kvitteringen så, ja – ni vet. Det är nu jag utan skam och vanära, opportunistiskt välsignar VAR. Målet korrekt bortdömt för hands och vi fick andas ut en stund till. Eller, inte riktigt. Resten utvecklade sig som sagt till en kamp för överlevnad. England har kanske uppriktigt sagt ett bättre lag som helhet och har övertygat turneringen igenom, åtminstone när jag sett dem spela. Men de vaknade på fel sida sida i dag, eller verkade knappt ha vaknat alls till att börja med, så de får skylla sig själva. För Sverige var skillnaden jämfört med Hollands-matchen att man lyckades kapitalisera på sin kanonstart och fick överläget som så väl visade sig krävas.

Jag trodde, jag fruktade, att det skulle ha bli tvärtom. Att Phil Nevilles lejoninnor skulle vara piggare, mer utvilade och koncentrerade. Tack och lov fick jag fel. Att döma av scenerna som utspelade sig på TV4 efter matchen så är de nyblivna bronsmedaljörerna genuint glada och har kommit över semifinalförlusten. Det är skillnad på tredje och fjärde plats i slutändan, vilket inte minst ett annat svenskt fotbollslandslag bedrifter för 25 år sedan i USA kan vittna om.

– Det var vår tur idag, tyckte Nilla Fischer som bidrog med en aningen betydelsefull räddning på mållinjen och sammanfattade med det ganska bra matchen i stort. Det var inte lagets bästa match, men den knöt ihop turneringen på bästa möjliga sätt. Den största bragden måste väl ändå ha varit den taktiska triumfen mot Tyskland, det gamla spöket. Bara en sådan sak ger väl guldkant på den här insatsen totalt sätt.

Finaldrömmen försvann mot nederländska nemesiskor

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , ,

Holländare. Dessa holländare. Eller i det här fallet, holländskor. Jag växte upp med att beundra deras framfart på fotbollsplanen. Mitt första minne av att följa en VM-turnering var 1978, då holländarna tog sig till final för andra gången i följd och än en gång föll på målsnöret. upprepade gånger sedan dess tror jag mig ha hållit på dem i stora mästerskap som ett substitut för saknade svenska lag. Men ibland representerar de motsatsen.

Visst var det de som stod i vägen i herrarnas Europamästerskap 2004? I kvartsfinalen vill jag minnas. Jag borde komma ihåg sådana saker bättre, men har ändå en ursäkt. Jag arbetade i Ecuador och befann mig på en konferens där, hade inte möjlighet att se matchen men undrade naturligtvis hur det hade gått. Sammankomsten i sig hade viss internationell karaktär och i slutet ropade en av programvärdarna entusiastiskt ut frågan om det fanns några holländare bland deltagarna. Jo, för att de just hade slagit ut Sverige i en fotbollsturnering på andra sidan oceanen. Dax för antiklimax…

För fem år sedan satt jag i min frus föräldrahem i norra Mexiko och såg deras gröntröjade nationalhjältar sånär eliminera Holland från VM i Brasilien. Då talar vi också om herrarna. Drömmen sprack under några olyckliga slutminuter inklusive en till synes billig straff som blev en meme i Mexiko. Det hade inte varit läge för Arjen Robben eller någon av de andra holländarna på planen, eller holländare överhuvudtaget, att planera in semester på mexikansk mark närmast efter det, misstänkte jag då. Å andra sidan, förra året såg jag Sverige nöta ner Mexiko i sista gruppspelsmatchen i Rysslands-VM, också tillsammans med min frus familj. Men den gången gick bägge lagen vidare ändå. Och jag överlevde resten av semestern utan märkbara men. Det handlar trots allt bara om idrott…

Men tillbaka till Holland. Eller Nederländerna (vilket som nu är det smidigaste eller mest korrekta). Sverige var ju så gnidiga och påstridiga i första halvlek i onsdags kväll. De styrde spelet, hade de bästa chanserna och radade upp hörnor, men visst… I andra halvlek såg de mer tröttkörda ut och hade svårare att hålla i bollen några längre stunder. Ändå, de orangea skapade inte så fruktansvärt mycket. Men jag var varnad. Sådana här matcher kan sluta hur som helst, ofta genom att något av lagen gör ett misstag för mycket, blottar sig för tydligt, tappar koncentrationen och allt det där – ni vet. Holländskorna har dokumenterad killerinstinkt framför mål, samt en hel del flyt i den här turneringen. Jag ska inte tjata mer om matchen mot Japan, men den representerar på något vis vilken medgång det holländska laget har haft. Det är deras turnering på något sätt. Då tvivlar jag ändå på att de rår på USA i finalen. Amerikanska laget ser helt enkelt bättre ut på i stort sett alla punkter. Men, som sagt, ett lag som lyckas göra precis det de behöver så här långt kanske kan fortsätta ha med sig den där magiska touchen och fullborda sin ödesbestämda succésaga. Jag slutar spekulera här.

Tung avslutning på en sen kväll, parat med vetskapen om att jag skulle upp tidigt på morgonen igen. Semestern börjar först… ja, nu i helgen. Men vad skulle Sverige ha ändrat på? Förutom att helt enkelt skjuta eller nicka i mål någon gång, inte bara i stolpar, utanför och allt det andra som inte leder till avancemang. Ingen kan klandra dem från att ha gjort mindre än sitt bästa efter omständigheterna. Det var kul att se en spelare som Madelen Janogy komma in igen, eftersom det var några matcher sedan sist. Tyvärr i ett läge när Sverige redan tappat sitt momentum, sitt maximala offensiva driv och inte orkade skapa så mycket framåt som under första halvan av matchen. Visst kan man störa sig på konstiga avblåsningar vid några av de flertaliga svenska hönorna. Blåste hon bara för säkerhets skull? Eller hur en holländsk försvarare kan få frispark med sig genom att lägga sig ner och täcka bollen så att ingen kommer åt den. Gick Sverige miste om en regelrätt straffspark? I uppenbar strid med allt jag tidigare sagt så kunde en del situationer kanske ha granskats noggrannare med… VAR. Å andra sidan slapp den här matchen bli sönderblåst och tappa rytmen totalt genom de återkommande videogranskningar som en del matcher i princip ruinerats av. Aldrig får man vara riktigt glad. Alltid finns något att klaga på. Just nu är det väl mest besvikelse som talar.

Givetvis sätts allting i ett annat perspektiv när man tänker på att Asllanis kollaps i slutsekunderna såg ut som någon av de där skadorna man helst inte vill tänka på. Sådant som har med huvudet eller nacken att göra. Otäckt. Tydligen ska det inte vara något av det allvarligaste man kunde frukta. För den kanske främsta kreativa kraften i den svenska truppen turneringen igenom.

 

Now then. England. Just go get ’em…

Håller VAR på att förstöra fotbollen som vi känner den?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , , , ,

Jakten efter millimeterrättvisa. Hur mycket är den värd egentligen? Den nya tekniken med videogranskning som introducerades i stor skala under förra årets fotbolls-VM för herrar är definitivt i sin linda och kanske kan utvecklas till något mer konstruktivt än vad det är idag. Allvarligt talat, just nu är den i praktiken mest irriterande. Och den synpunkten luftas väl med jämna mellanrum av fotbollsfans världen över. Visserligen har en del rättmätiga straffar och andra viktiga beslut fattats den vägen, men var det värt processen? Ser vi ens domare på plan med något slags egen auktoritet längre? Vågar linjedomarna tänka själva överhuvudtaget eller ska de vänta i vad som tycks flera minuter för att våga flagga för offside?

Exemplen har haglat under innevarande fotbolls-VM för damer (som annars innehållit många underhållande element). Är det inte farligt nära parodi på fotboll när Frankrikes damlandslag på hemmaplan först får en straff, hårt men i princip korrekt dömd, missar densamma och sedan tillåts slå om den efter att målvakten varnas för att ha rört sig för tidigt med några centimeters marginal och ett högst avgörande mål blir resultatet efter flera minuters förfluten tid? Den som inte tyckte synd om Nigeria i det läget är antingen fanatisk frankofil eller har någon form av tvångssyndrom vad gäller just mikrometerrättvisa som inte ens är riktig rättvisa. Alla väntetider gör att matcherna förlängs mer och mer, men tydligen inte så mycket som de borde göra med tanke på tiden som försvinner. I princip har väl de flesta matcher på så hög nivå att tekniken används, effektivt sett blivit kortare. Eftersom, åtminstone enligt någon undersökning under förra sommarens VM, domarna nästan aldrig lade till så mycket extra tid som de egentligen borde ha gjort. Frågan aktualiserades under den tveksamma bedömningen av USA:s andra mål mot Sverige. Som godkändes, trots att det rimligen borde ha bedömts som offside på en anfallare som kanske inte konkret rörde bollen men definitivt påverkade spelet. Vad ska man med långrandiga utvärderingar och kameror till när det ändå handlar om subjektiva beslut som definitivt kan ifrågasättas?

Målkameror och att målvakter inte får plocka upp bollen efter bakåtpassningar, de var definitivt konstruktiva förändringar som skett vid olika tidpunkter. Bedömningen av straff verkar däremot alltmer löjeväckande. Särskilt vad gäller hands. Ska alla försvarare springa med händerna bakom ryggen för att undvika att träffas av en projektil, ibland avlossad några få meter ifrån dem? En högst ofrivillig armkontakt med bollen som aerodynamiskt knappt går att undvika har i flera fall lett till avgörande straffar i viktiga matcher. Ska så jämna, spännande uppgörelser få avgöras på det här sättet egentligen? Det har blivit en sjuka som också bidrar till att förstöra tjusningen med sporten både på herr- och damsidan. Den knappt märkbara förseelsen som ledde till USA:s avgörande straff mot Spanien är en variant; inte hands men mycket svårbedömd möjlig fällning. Hollands mycket billiga straff mot Japan i slutminuterna av åttondelsfinalen. Allvarligt talat. Världens i praktiken mest globalt spridda och inflytelserika idrott är på vissa områden i bättre skick än någonsin. Men det här är illavarslande tecken. Det känns antiklimaktiskt. Ingen verkar tycka om det egentligen. Hur många gånger har vi hört kommentatorer sucka och rycka på axlarna med ett ’ja, det är så här regeln ser ut’. Är det rimligt?

Ja, det här handlar om mycket pengar. I världens finaste sport. Som, det vet vi alla, i princip drivs av en global maffia. Korruptionen är legio, här som överallt annars. Men det är ändå ett storslaget skådespel vi tar del av varje gång det är världsmästerskap eller någon annan internationell turnering. Hur långt ska de detaljerade datoriserade lösningarna drivas innan upplevelsen blir lidande? Just nu är den ju det. Lidande. När vänder det?

Relaterat: Så nu har TV4 lagt något slags monopol på alla internationella fotbollslandskamper och mästerskap, eller? Frågan är, är det en bra idé? Ja jag vet, även det handlar inte så mycket om idéer utan om pengar. Den som lägger upp det mest lockande anbudet. Men om de nu ska ha total täckning behöver de investera i aningen fler skönjbart karismatiska eller åtminstone något som liknar genuint engagerade kommentatorer och bisittare. Förutom Lasse Granqvist, hur intressanta är de flesta av de röster kanalen erbjuder i sammanhanget? Flegmatiska snarare än fängslande, hävdar jag. Men de kanske börjar piggna till nu i slutet av dam-VM när de mest prestigefyllda matcherna väntar…

Revisited: VM-krönika 1986

yemenity2010 krönika, sportreferat , , , , ,

Lyckligare än någonsin, vare sig förr eller senare? Diego Maradona lyfter bucklan efter Argentinas finaltriumf på mexikansk mark 1986. UnknownUnknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Just det. Tiden börjar rinna ut. En dryg vecka till finns de kvar på SVT Play; VM-krönikorna. Så innan allt är försent kommer här ännu en återblick – nu på vad som hände 1986 i Mexiko.

Här är de igen. Firma Hegerfors & Hansson. De regerade rutan på sin tid. Fotbolls-VM 1986 skulle ursprungligen ha spelats i Colombia innan de insåg att de inte var mogna för uppgiften. Istället fick Mexiko träda in igen, från ett latinamerikanskt land till ett annat. Därmed fullbordades ändå trilogin där tre världsmästerskap i följd utspelades i spanskspråkiga länder.

Det här kommer jag ihåg som ett av de bästa VM jag själv följde medan det hände. Sådana minnesbilder på näthinnan kan vara förrädiska, men samtidigt har de väl förstärkts av andras omdömen. Ta kvartsfinalen mellan Frankrike och Brasilien som inte var särskilt målrik, men slutade i en dramatisk straffläggning som bevisade att även de stora stjärnorna kan bränna under press. Den drabbningen omnämns här som turneringens absoluta höjdpunkt. Och jag vill minnas att det kan ha varit så också.

Kronologin och strukturen på just den här krönikan är lite eljest och känns faktiskt mindre ambitiös och analytisk än de två närmast föregående. Man följer en del av storlagen, ett i taget. Och samtidigt gör upplägget det lätt att konstatera att västtyskarna än en gång tog sig till final utan att vara särskilt bra. Den här gången om möjligt ännu vekare än fyra år tidigare. På något vis brukar de harva sig fram ändå. För dem som inte insett det, så är det senaste decenniets tyska lagmaskin (som i år hackat betänkligt, men dock) ett under av underhållningsvärde och närmast propagandafotboll i jämförelse med hur de spelade för 30 år sedan.

Danskarna däremot, de dyrkades som aldrig förr – eller senare. De gjorde succédebut i VM-land. Åtminstone i gruppspelet med bland annat en legendarisk mangling av Uruguay, som slutade med tennissiffrorna 6-1. Sedan klappade de själva ihop mot Spanien. Men Laudrup, Lerby et al lekte sig i alla fall in i många hjärtan, inte minst svenska. Just det, Sverige var ju inte själva med den här gången heller. Och vi antog istället danskarna som ett slags substitut. Dejligt. Medan det varade.

Västtyskarna stormar fram mot värdnationen Mexiko, såsom skildrat på ett frimärke från förr. uploaded by Eintracht4ever [Public domain], via Wikimedia Commons
Men framför allt var det här sommaren som Diego Armando Maradona dominerade. Han var på toppen, nästan en gudomlighet. Oavsett om han sedan skyllde på Guds hand när han tog knytnäven till hjälp mot England. Något som faktiskt var svårt att se i direktsändning. Den bedriften ingick i samma holmgång som hans osannolika avhyvling av i princip hela det engelska laget. Från mittlinjen plöjde han sig igenom med bollen på ett sätt som inte riktigt överträffats på samma höga nivå och samma typ av motstånd, även om en och annan kommit i närheten. Notera repriserna av målet, där bara halva prestationen registreras. Överhuvudtaget är tekniken och vad som fastnar på bild inte lika utvecklad då som nu.

En helt annan sak: logistiken. Om man läser av kommentarerna kring var matcher spelas i de här fotbollskrönikorna från way back when framgår att olika grupper höll sig inom ett ganska begränsat geografiskt område och inte skyfflades omkring tvärs över hela länder och kontinenter. Till skillnad från idag, när det verkar gå allt mer prestige i att flytta runt lagen så mycket som möjligt, av ekonomiska skäl antar jag. Knappast miljömässiga.

Vi lärde oss namnet Butragueño. Spanjoren som spräckte den danska drömmen med fyra mål i åttondelsfinalen. Och namnet Gary Lineker kanske låter bekant. Tack vare honom klarade sig England längre än vad de annars skulle ha gjort. Tydligen stod han för nästan alla deras mål i turneringen. Det hade jag glömt. Sovjetunionen firade en del triumfer inledningsvis, med ett lag som tydligen bestod till mycket stor del av spelare från Dynamo Kiev. Med andra ord, var det ukrainarna som stod för det mesta av kvaliteterna?

Argentina hade en lång period när de var mer framgångsrika än grannen Brasilien. Och segern 1986 berodde inte bara på Maradona. I finalen spelade han en mer undanskymd roll medan andra lagkamrater klev fram och klämde till tyskarna. Det blev dramatiskt avgörande i slutminuterna. Men pokalen hamnade på rätt ställe. Efter en av de bästa VM-finaler jag tror mig ha sett. Inte det antiklimax som drabbat flera andra turneringar.

Och förresten, ett namn till att repetera: Georgios Karageorgiou. Bildproducenten som var inblandad i det mesta på TV-sporten på den här tiden och klipparen som (om jag läste rätt) satt ihop flera av just de här VM-krönikorna.

Revisited: VM-krönika 1982

yemenity2010 krönika, sportreferat , , , , , ,

Västtyske burväktaren Sepp Maier i frimärksformat. Uploaded byR-E-AL (talk | contribs | Gallery)  (German Wikipedia) [Public domain], via Wikimedia Commons
Ännu en liten tid finns de kvar på SVT Play: VM-krönikorna från 1978 och framåt. Tid att tipsa vidare om deras illustra innehåll innan det är för sent, med andra ord…

Spanien 1982: Nu är det Arne Hegerfors tur att leda ihop med Bo Hansson. Som det brukade vara en gång i tiden. De två var högsta höns i rutan på TV-sporten. Vad de rivaler? Eller såta vänner? Det där har jag aldrig utforskat. Vad pågick bakom kulisserna egentligen? Fattades alla beslut om mest framskjuten plats i fullt samförstånd? Spännande eller hur? Och nu får det vara slut med frågetecken för en stund. Eller hur?

Maradona. Ung och redan upphöjd. Det var här han skulle slå igenom. Så blev det nu inte riktigt. Han utsattes för hård behandling av motståndarna och gav till slut igen, vilket ledde till en personlig final på de utvisades bänk.

Däremot slog Afrika igenom som fotbollskontinent. Kamerun och Algeriet ställde till det för storlagen men eliminerades ändå – under delvis tvivelaktiga former. Centralamerika representerades bland annat av El Salvador och Honduras, de bittra grannarna som en gång gav upphov till begreppet Fotbollskriget. Honduras lyckades bäst av dessa, men åkte också ut efter gruppspelet trots inspirerade insatser. Jodå, här kommer de tillbaka, minnena från en turnering där Sverige saknades. Men där en hel del annat fanns kvar.

Regerande världsmästarna Argentina tågar ut ur turneringen efter att ha besegrats av ärkerivalen Brasilien. Unknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Som jag kommer ihåg det innebar den här sommaren en ombyggnad av huset i Askeby utanför Linköping där vi bodde. Var det både in- och utvändigt samtidigt eller blandar jag ihop det? Låg högar av eternitplattor i trädgården för att ersättas av den träliknande gula aluminiumpanel som sedan dess prytt dessa husväggar? Om de nu fortfarande gör det. Det var många år sedan vi bodde där men vid ett återbesök häromåret har jag för mig att det var sig ganska likt. Jag bör vid tiden ha varit på väg att fylla 14 år. TV:n var fortfarande svartvit. Ett faktum som skulle ändras året efter när den gamla trogna lådan bröt ihop och en begagnad ersättare med kulörer kom in i hushållet. Vaga minnesbilder gör också gällande att mottagning och bildkvalitet varierade väldigt, beroende på var TV:n placerats i hemmet. Och om det var TV1 eller TV2 som sände.

Arga västtyskar vädrar sin vrede efter premiärförlusten mot Algeriet. Det slutade ändå med final för deras lag, som dock aldrig blev särskilt älskat, beundrat eller knappt ens respekterat under den här turneringen. En av orsakerna var den skandalösa matchen mot Österrike, som jag själv faktiskt aldrig såg i sin helhet. Den där båda lagen spelade på resultatet mellan Algeriet och Chile och visste att båda lagen kunde ta sig vidare med rätt resultat inbördes. Efter den här turneringen infördes nya regler om att de två sista matcherna i respektive grupp skulle genomföras samtidigt – vilket här föreslås i studion av trion Hansson, Hegerfors och Ove Kindvall. Domarkvaliteten dryftas också. Med all rätt, när man nu får de minnena återupplivade. Särskilt hemmalaget Spanien gynnades.

Och vad sägs om en kuwaitisk schejk som resolut kliver ner från läktaren och kräver att ett franskt mål ska dömas bort om hans landslag överhuvudtaget ska stanna kvar på planen. Och han får igenom sin vilja! Kuwaitierna hade hört en signal från läktaren, uppfattat den som domarens och slutat spela. Tillfällig respit mot alla regelverk. De förlorade ändå klart.

Gli Azzurri! Campeones! Italien tog över tronen efter en fenomenal formtoppning som ingen kunde ana efter första gruppspelet. El Gráfico [Public domain], via Wikimedia Commons
Tjusiga frisparkar var däremot en ljuspunkt. Profiler fanns det gott om. Brasilien hade en hel bunt, vilket till slut ändå inte räckte till final efter att ha utmanövrerats av ett pånyttfött Italien. Fram till dess hade den här generationen brassar grundlagt ett blivande bestående rykte som ett av VM-historiens mest underhållande lag. Zico, Eder, Junior, Falcao… Och så farbror Socrates, den långe gänglige skäggprydde filosofliknande centralfiguren som verkade kunna gå av på mitten vid minsta beröring, men var ett sällsynt spelgeni.

Första turneringen med 24 lag. Det första gruppspelet gick över i ett andra där tolv lag delades in i fyra grupper med tre lag i varje. En modell som aldrig prövats varken förr eller senare. En av de tre grupperna i andra rundan bestod av Argentina, Brasilien och Italien. Smaka på det. Då hade italienarna inte alls imponerat inledningsvis utan snarare snubblat sig fram. Men så gick det som det gick. De blåklädda, intelligenta och ibland arroganta romarättlingarna eliminerade båda de sydamerikanska giganterna. List slog lust i den klassiska matchen mot Brasilien som svängde flera gånger om. Brassarna behövde bara oavgjort, men Italien hade Paolo Rossi.

Var Brasilien moraliska världsmästare? En av de viktiga existentiella frågor som luftas i studiodebatten. Brukar vi använda såna begrepp längre numera? Vinnaren vinner. Men här var alltså ett av VM-historiens mest hyllade lag utslaget före semifinalerna, delvis på grund av otur med lottningen. Kanske även eget övermod, som orakel Kindvall föreslår. 

Världens genom tiderna bästa laguppställning som inte vann VM? Många menar det om Brasilien anno 1982. Uploaded byR-E-AL (talk | contribs | Gallery)  (German Wikipedia) [Public domain], via Wikimedia Commons
Moraliska världsmästare skulle ingen komma på tanken att säga om Västtyskland 1982. De nådde finalen men på vägar som skapade både förakt och reda fördömanden. En av orsakerna var den nämnda läggmatchen mot Österrike. En annan var incidenten i den högdramatiska semifinalen mot Frankrike. Fortfarande en av de bästa och mest frustrerande fotbollsmatcher jag någonsin sett. Och innan jag nu rackar ner fullständigt på Die Deutsche är jag ändå skyldig att framhålla deras bästa, mest konstruktiva och kreativa spelare: Pierre Littbarski. Dessutom till synes den mest fairplay-orienterade spelaren i laget. Det är svårare att säga om den skicklige men möjligen empatiskt hämmade målvakten Harald Schumacher. Han mejade ner en fransman som skickades till sjukhus medan Schumacher skämtade bort saken. Sedan blev han matchhjälte som straffräddare i den avgörande straffläggningen. Detta efter en förlängning där fyra mål gjordes. Frankrike ledde ett tag med 3-1 och många av oss världen runt var nog ganska nöjda med det. Men nej. Tyskarna kom tillbaka. Igen.

Platini, Giresse, Tresor med flera franska profiler slutade fyra. Tyvärr hade de kanske sin svagaste länk längst bak i målvakten Ettori. Polen blev trea, om någon minns. De hade en bra period här under ett par VM i följd.

Värmen på spelplanen kommenteras flitigt i krönikan. En följetong i VM-sammanhang. Det är liksom alltid för varmt. Men helhetsrecensionen från studiotrion är ändå att det var ett positivt spelat mästerskap, vilket jag också minns det som. Även om jag minns 1986 som ännu roligare. Förresten, hockeyfrillor, finns de kvar? Jodå, inte minst i Frankrike. Studiodekoren, ska man säga något om den orangea väggen i bakgrunden eller förbigå den med tystnad? Budgeten för att sätta sprätt på det estetiska i det fallet verkar ha varit begränsad.

Italienarna imponerade i slutet. Som svenskar kan vi trösta oss med vad som hände året efter, när samma lite för mätta italienska landslag mötte Sverige i ett par EM-kvalmatcher och Sverige vann båda. 3-0 på bortaplan i en match där Italienproffset Glenn Strömberg hade huvudrollen. Jag nämner det bara för att. Blågult hade annars inget lysande åttiotal och lyckades alltid missa de stora mästerskapen, vilket gett mig ett ibland välbehövligt perspektiv på senare år…

 

Tidigare publicerat: Revisited: VM-krönikan 1978

VM 2018: Fransk finalyra trots kraftfull kroatisk offensiv

yemenity2010 sportreferat , , , ,

Den visades på en kanal vi kunde komma åt. Till att börja med. Så var inte fallet med tredjeprismatchen dagen före, även om vi tillfälligtvis befann oss hos några av min frus släktingar med tillgång till ett stort antal kanaler. Tydligen innehades huvudrättigheterna för VM i Mexiko av distributören Sky som ibland nådefullt delade med sig av godsakerna till andra – och ibland inte. Om jag förstod rätt. Allt har ett pris. Och just bronskampen kanske inte var det mest intressanta att köpa in från andra parters perspektiv. Möjligen. Annars har vi varit på resa de senaste veckorna och därför inte hunnit se, eller för min del skriva, lika mycket som tidigare om det mästerskap som just avslutats. Däremot har vi lärt oss mer om den gamla mayavarianten av fotboll under ett besök vid de likaledes populära pyramiderna i Chichén Itzá på Yucatánhalvön. Mer om det vid senare tillfälle.

Men väl framme vid finalen när vi själva stannat till i flermiljonstaden Monterrey var det alltså två europeiska lag kvar. Eller som någon påpekade, Frankrike var samtidigt det sista afrikanska laget som återstod, vilket gav finalen en väldigt internationell prägel i alla fall. Kroatien har överraskat många, men att de har kapacitet i sig ingen nyhet. Starkt lagbygge och lite spetskompetens på det, med Modric, Mandzukic och Perisic first among ic-uals…

Vi ser första halvleken på Televisa och den andra på Azteca. Omväxling förnöjer. Oväntat offensiv start av Kroatien som i slutet av halvleken haft 60 procents bollinnehav. Ändå leder Frankrike, som jag känner att jag håller på i något större utsträckning. Men man måste medge att de haft en del flyt så långt. Ett självmål och en straff som kanske strikt regelmässigt är korrekt men ändå moraliskt tveksam. Det går liksom inte att undvika hands i det där aktuella läget, eller? Utdömd med hjälp av, ni vet, VAR.

Tacos serverades i pausen, upphämtade av min frus morbror på något av ställena som serverar sådana i den ständigt expanderande stadsbildning som Monterrey verkar vara, åtminstone för en förstagångsbesökare som mig.

För två år sedan förlorade Frankrike EM-finalen mot Portugal som dittills lyckats kryssa sig fram och vinna främst via straffläggningar fram till finalen. Kroatien har i sommar som bekant straffat sig till några segrar också. Skulle det visa sig vara ett omen? Med facit i hand, nej.

Andra halvlek. Fransoserna rycker ifrån och verkar ha avgjort allt med två sluga manövrer från fixstjärnorna Pogba och Mbappé. Innan de bjuder in kroaterna i matchen igen. Att även en världsmålvakt får hjärnsläpp ibland är bekant. I årets VM har vi sett spanske De Gea med flera ge motståndarna oväntade men välkomna presenter med mer eller mindre förödande följder. Franske Lloris gjorde Sverige en tjänst i kvalmatchen för något år sedan och en liknande tabbe nu som leder till reducering, men inte får allvarligare konsekvenser än så den här dagen när det mesta rullar fransosernas väg. 4-2 på tavlan till slut. Très bien!

VM-finaler har historiskt lite för ofta blivit besvikelser och antiklimax, även i minnesvärda turneringar. Nerver och säkerhetstänkande sänker underhållningsvärdet när så mycket står på spel. En så här öppen och målrik tillställning var det längesedan vi såg. Var detta den mest underhållande finalen sedan, säg, 1986 när Argentina slog Västtyskland med 3-2? Eller minns jag den finalen som bättre än den verkligen var, just för att så många efterkommande segat sig fram?

– Multikulturellt, multireligiöst och multietniskt. Ett lag fullt av immigranter eller med rötter från andra delar av världen. De har inte den bästa ligan i världen men en väldigt stark organisation och är en kraft att räkna med.

Något av allt som snabba spontana eftermatchanalyser från kanalen Azteca levererar om segrarna efter slutsignalen.

– Fransmännen har några av de individuellt bästa spelarna som samtidigt jobbade hårt bakåt för att försvara sig, fortsätter analysen samtidigt som euforiska blåtröjor hissar sin förbundskapten Deschamps i luften. Vad gäller Kroatien (som just Mexiko slog ut i förra VM efter en gruppspelsmatch som vi delvis följde på storbild på torget Zócalo i Mexico City) så är de i sin nuvarande skepnad enligt kanalen vad alla andra mindre lag vill vara.

För egen del påminns jag om att Frankrike knappast inledde turneringen i världsmästarstil. Men det brukar blivande champions sällan göra av någon anledning. Det var framförallt i utslagsmatcherna de började visa sin klass och inte minst målfarlighet på den svårare halvan av utslagningsträdet. De har eliminerat i tur och ordning Argentina, Uruguay och Belgien. Att de skulle vara så förkrossande effektiva i finalen utan att egentligen dominera matchbilden överraskade mig en aning. Samtidigt verkade kroaternas intensiva inledning ta musten ur dem på slutet när de inte hade krut kvar att kunna vända trots inbjudningen. Det var de franska kobrorna som högg när det krävdes.

Alltmer genomblöta dignitärer och spelare under prisutdelningsceremonin som ackompanjeras av uppenbarligen hällande regn i Moskva. ‘Vem kramar som en president?’ kluckar kommentatorerna på Azteca med syftning på den nu redan legendariskt kramglada kroatiska regeringschefen Kolinda Grabar-Kitarovic på podiet ihop med franske kollegan Macron. Och en viss Vladimir, givetvis.