Den visades på en kanal vi kunde komma åt. Till att börja med. Så var inte fallet med tredjeprismatchen dagen före, även om vi tillfälligtvis befann oss hos några av min frus släktingar med tillgång till ett stort antal kanaler. Tydligen innehades huvudrättigheterna för VM i Mexiko av distributören Sky som ibland nådefullt delade med sig av godsakerna till andra – och ibland inte. Om jag förstod rätt. Allt har ett pris. Och just bronskampen kanske inte var det mest intressanta att köpa in från andra parters perspektiv. Möjligen. Annars har vi varit på resa de senaste veckorna och därför inte hunnit se, eller för min del skriva, lika mycket som tidigare om det mästerskap som just avslutats. Däremot har vi lärt oss mer om den gamla mayavarianten av fotboll under ett besök vid de likaledes populära pyramiderna i Chichén Itzá på Yucatánhalvön. Mer om det vid senare tillfälle.

Men väl framme vid finalen när vi själva stannat till i flermiljonstaden Monterrey var det alltså två europeiska lag kvar. Eller som någon påpekade, Frankrike var samtidigt det sista afrikanska laget som återstod, vilket gav finalen en väldigt internationell prägel i alla fall. Kroatien har överraskat många, men att de har kapacitet i sig ingen nyhet. Starkt lagbygge och lite spetskompetens på det, med Modric, Mandzukic och Perisic first among ic-uals…

Vi ser första halvleken på Televisa och den andra på Azteca. Omväxling förnöjer. Oväntat offensiv start av Kroatien som i slutet av halvleken haft 60 procents bollinnehav. Ändå leder Frankrike, som jag känner att jag håller på i något större utsträckning. Men man måste medge att de haft en del flyt så långt. Ett självmål och en straff som kanske strikt regelmässigt är korrekt men ändå moraliskt tveksam. Det går liksom inte att undvika hands i det där aktuella läget, eller? Utdömd med hjälp av, ni vet, VAR.

Tacos serverades i pausen, upphämtade av min frus morbror på något av ställena som serverar sådana i den ständigt expanderande stadsbildning som Monterrey verkar vara, åtminstone för en förstagångsbesökare som mig.

För två år sedan förlorade Frankrike EM-finalen mot Portugal som dittills lyckats kryssa sig fram och vinna främst via straffläggningar fram till finalen. Kroatien har i sommar som bekant straffat sig till några segrar också. Skulle det visa sig vara ett omen? Med facit i hand, nej.

Andra halvlek. Fransoserna rycker ifrån och verkar ha avgjort allt med två sluga manövrer från fixstjärnorna Pogba och Mbappé. Innan de bjuder in kroaterna i matchen igen. Att även en världsmålvakt får hjärnsläpp ibland är bekant. I årets VM har vi sett spanske De Gea med flera ge motståndarna oväntade men välkomna presenter med mer eller mindre förödande följder. Franske Lloris gjorde Sverige en tjänst i kvalmatchen för något år sedan och en liknande tabbe nu som leder till reducering, men inte får allvarligare konsekvenser än så den här dagen när det mesta rullar fransosernas väg. 4-2 på tavlan till slut. Très bien!

VM-finaler har historiskt lite för ofta blivit besvikelser och antiklimax, även i minnesvärda turneringar. Nerver och säkerhetstänkande sänker underhållningsvärdet när så mycket står på spel. En så här öppen och målrik tillställning var det längesedan vi såg. Var detta den mest underhållande finalen sedan, säg, 1986 när Argentina slog Västtyskland med 3-2? Eller minns jag den finalen som bättre än den verkligen var, just för att så många efterkommande segat sig fram?

– Multikulturellt, multireligiöst och multietniskt. Ett lag fullt av immigranter eller med rötter från andra delar av världen. De har inte den bästa ligan i världen men en väldigt stark organisation och är en kraft att räkna med.

Något av allt som snabba spontana eftermatchanalyser från kanalen Azteca levererar om segrarna efter slutsignalen.

– Fransmännen har några av de individuellt bästa spelarna som samtidigt jobbade hårt bakåt för att försvara sig, fortsätter analysen samtidigt som euforiska blåtröjor hissar sin förbundskapten Deschamps i luften. Vad gäller Kroatien (som just Mexiko slog ut i förra VM efter en gruppspelsmatch som vi delvis följde på storbild på torget Zócalo i Mexico City) så är de i sin nuvarande skepnad enligt kanalen vad alla andra mindre lag vill vara.

För egen del påminns jag om att Frankrike knappast inledde turneringen i världsmästarstil. Men det brukar blivande champions sällan göra av någon anledning. Det var framförallt i utslagsmatcherna de började visa sin klass och inte minst målfarlighet på den svårare halvan av utslagningsträdet. De har eliminerat i tur och ordning Argentina, Uruguay och Belgien. Att de skulle vara så förkrossande effektiva i finalen utan att egentligen dominera matchbilden överraskade mig en aning. Samtidigt verkade kroaternas intensiva inledning ta musten ur dem på slutet när de inte hade krut kvar att kunna vända trots inbjudningen. Det var de franska kobrorna som högg när det krävdes.

Alltmer genomblöta dignitärer och spelare under prisutdelningsceremonin som ackompanjeras av uppenbarligen hällande regn i Moskva. ‘Vem kramar som en president?’ kluckar kommentatorerna på Azteca med syftning på den nu redan legendariskt kramglada kroatiska regeringschefen Kolinda Grabar-Kitarovic på podiet ihop med franske kollegan Macron. Och en viss Vladimir, givetvis.