VM 2018: Fransk finalyra trots kraftfull kroatisk offensiv

Den visades på en kanal vi kunde komma åt. Till att börja med. Så var inte fallet med tredjeprismatchen dagen före, även om vi tillfälligtvis befann oss hos några av min frus släktingar med tillgång till ett stort antal kanaler. Tydligen innehades huvudrättigheterna för VM i Mexiko av distributören Sky som ibland nådefullt delade med sig av godsakerna till andra – och ibland inte. Om jag förstod rätt. Allt har ett pris. Och just bronskampen kanske inte var det mest intressanta att köpa in från andra parters perspektiv. Möjligen. Annars har vi varit på resa de senaste veckorna och därför inte hunnit se, eller för min del skriva, lika mycket som tidigare om det mästerskap som just avslutats. Däremot har vi lärt oss mer om den gamla mayavarianten av fotboll under ett besök vid de likaledes populära pyramiderna i Chichén Itzá på Yucatánhalvön. Mer om det vid senare tillfälle.

Men väl framme vid finalen när vi själva stannat till i flermiljonstaden Monterrey var det alltså två europeiska lag kvar. Eller som någon påpekade, Frankrike var samtidigt det sista afrikanska laget som återstod, vilket gav finalen en väldigt internationell prägel i alla fall. Kroatien har överraskat många, men att de har kapacitet i sig ingen nyhet. Starkt lagbygge och lite spetskompetens på det, med Modric, Mandzukic och Perisic first among ic-uals…

Vi ser första halvleken på Televisa och den andra på Azteca. Omväxling förnöjer. Oväntat offensiv start av Kroatien som i slutet av halvleken haft 60 procents bollinnehav. Ändå leder Frankrike, som jag känner att jag håller på i något större utsträckning. Men man måste medge att de haft en del flyt så långt. Ett självmål och en straff som kanske strikt regelmässigt är korrekt men ändå moraliskt tveksam. Det går liksom inte att undvika hands i det där aktuella läget, eller? Utdömd med hjälp av, ni vet, VAR.

Tacos serverades i pausen, upphämtade av min frus morbror på något av ställena som serverar sådana i den ständigt expanderande stadsbildning som Monterrey verkar vara, åtminstone för en förstagångsbesökare som mig.

För två år sedan förlorade Frankrike EM-finalen mot Portugal som dittills lyckats kryssa sig fram och vinna främst via straffläggningar fram till finalen. Kroatien har i sommar som bekant straffat sig till några segrar också. Skulle det visa sig vara ett omen? Med facit i hand, nej.

Andra halvlek. Fransoserna rycker ifrån och verkar ha avgjort allt med två sluga manövrer från fixstjärnorna Pogba och Mbappé. Innan de bjuder in kroaterna i matchen igen. Att även en världsmålvakt får hjärnsläpp ibland är bekant. I årets VM har vi sett spanske De Gea med flera ge motståndarna oväntade men välkomna presenter med mer eller mindre förödande följder. Franske Lloris gjorde Sverige en tjänst i kvalmatchen för något år sedan och en liknande tabbe nu som leder till reducering, men inte får allvarligare konsekvenser än så den här dagen när det mesta rullar fransosernas väg. 4-2 på tavlan till slut. Très bien!

VM-finaler har historiskt lite för ofta blivit besvikelser och antiklimax, även i minnesvärda turneringar. Nerver och säkerhetstänkande sänker underhållningsvärdet när så mycket står på spel. En så här öppen och målrik tillställning var det längesedan vi såg. Var detta den mest underhållande finalen sedan, säg, 1986 när Argentina slog Västtyskland med 3-2? Eller minns jag den finalen som bättre än den verkligen var, just för att så många efterkommande segat sig fram?

– Multikulturellt, multireligiöst och multietniskt. Ett lag fullt av immigranter eller med rötter från andra delar av världen. De har inte den bästa ligan i världen men en väldigt stark organisation och är en kraft att räkna med.

Något av allt som snabba spontana eftermatchanalyser från kanalen Azteca levererar om segrarna efter slutsignalen.

– Fransmännen har några av de individuellt bästa spelarna som samtidigt jobbade hårt bakåt för att försvara sig, fortsätter analysen samtidigt som euforiska blåtröjor hissar sin förbundskapten Deschamps i luften. Vad gäller Kroatien (som just Mexiko slog ut i förra VM efter en gruppspelsmatch som vi delvis följde på storbild på torget Zócalo i Mexico City) så är de i sin nuvarande skepnad enligt kanalen vad alla andra mindre lag vill vara.

För egen del påminns jag om att Frankrike knappast inledde turneringen i världsmästarstil. Men det brukar blivande champions sällan göra av någon anledning. Det var framförallt i utslagsmatcherna de började visa sin klass och inte minst målfarlighet på den svårare halvan av utslagningsträdet. De har eliminerat i tur och ordning Argentina, Uruguay och Belgien. Att de skulle vara så förkrossande effektiva i finalen utan att egentligen dominera matchbilden överraskade mig en aning. Samtidigt verkade kroaternas intensiva inledning ta musten ur dem på slutet när de inte hade krut kvar att kunna vända trots inbjudningen. Det var de franska kobrorna som högg när det krävdes.

Alltmer genomblöta dignitärer och spelare under prisutdelningsceremonin som ackompanjeras av uppenbarligen hällande regn i Moskva. ‘Vem kramar som en president?’ kluckar kommentatorerna på Azteca med syftning på den nu redan legendariskt kramglada kroatiska regeringschefen Kolinda Grabar-Kitarovic på podiet ihop med franske kollegan Macron. Och en viss Vladimir, givetvis.

Annonser

VM 2018: Svenska psykopater med perfekt plan?

Vem hade trott det här en höstkväll för knappt två år sedan när Jannes nybygge inledde kvalet hemma mot Holland och med ett nödrop klarade oavgjort? Inte jag.

Inte de viktigaste lagen häromkring. Sverige mot Schweiz i det som på sina håll stämplats som den minst intresseväckande åttondelsfinalen. Inte självklart att hitta matchen på någon av de vanligaste kanalerna. Men efter en liten tur till min svägerskas arbetsplats, utrustad med fler kabelkanaler, så kommer jag in i matchen lagom till halvtid.

Spansktalande (möjligen mexikanska) TDN refererar i alla fall engagerat och diagnostiserar svenskarna som extremt koncentrerade och målmedvetna.
– De gillar det här spelet och känner sig som fisken i vattnet. De är effektiva, har tålamod som psykopater och genomför sin plan intill perfektion.

Schweizarna radar upp hörnor och dominerar bollinnehav, särskilt efter Forsbergs strut men svenska försvarsmuren håller ihop. Igen. Synd att inte inhopparen Martin Olsson hann trycka in tvåan i friläge i slutsekunderna innnan den lilla pushen från schweizergardets sista utpost. Det hade varit ett snyggt avslut.

– If you’re going to let the inmates run the asylum it better be the best asylum ever. And it wasn’t.

Jag börjar gilla experterna på amerikanska Fox, faktiskt. Deras fotbollsexperter alltså. Där var i något slags nötskal deras sammanfattning av varför Frankrike och inte Argentina tagit sig vidare och överlevt den stentuffa kvartsfinalen. Var det de argentinska spelarna själva som tog över och körde över sin förbundskapten? En match mellan två giganter där ingen av dem egentligen övertygat i första rundan slutade i alla fall med en av turneringens höjdpunkter. Hittills. Sju mål. Det fanns en punkt där Argentina hade vänt och var på väg att kunna göra vad de gjort förut; gå längre än det aktuella laget egentligen förtjänar. Sedan började fransmännen verkligen briljera och göra skäl för sitt marknadsvärde. De ska ju vara det sammanlagt dyraste laget i VM. Ta bara Mbappé. Ung men inte helt okänd och kanske på väg mot sitt stora genombrott.

Uruguay eliminerade alltså Portugal i en match jag inte hade möjlighet att se, eftersom jag troligen befann mig på väg genom en bilkö till en gränskontroll med min fru och delar av hennes familj just då. Så nu är ytterligare två av de individuella legendarerna borta. Messi och Cristiano Ronaldo. Är det några kvar? Och vilka ska ersätta de fallna hjältarna på tronen? De två nu nämnda har ju enligt de flesta sannolikhetskalkyler gjort sina sista VM. Eller?

Ryssar som springer, ryssar som hoppar, ryssar som fläker sig. Spanjorerna måste vara ett av världshistoriens mest frustrerade landslag just nu. Över 70 procent bollinnehav och kraftigt spelövertag. Tidig ledning men sedan kontring strax före paus och straffspark mot sig. Hemmalaget försvarade sig på ett sätt som man älskar när ett svenskt landslag gör det mot en överlägsen motståndare. Heroiskt och hemmapubliken lite lagom till sig i trasorna av ljudnivån att döma. Spanjorerna, som haft problem att avgöra sina matcher trots att de fortfarande är tekniskt och och taktiskt överlägsna de flesta av sina motståndare lyckades inte dyka upp den här dörren.

Samma matchbild rakt igenom förlängningen. Och turneringens första straffsparksläggning, vilket fortfarande är det minst dåliga sättet att göra slut på sådana här långdragna holmgångar. Men ibland är de grymmare än vanligt. Ryssarna stensäkra eller åtminstone skickligare på att placera bollen där motståndarens målvakt inte är. Spanjorerna darrar. Och förlorar. Men vad är det som gjort att detta spanska landslag haft så svårt att avgöra i den här turneringen? Är de trots allt i avsaknad av den explosivitet de hade när de verkligen regerade? VM i Ryssland är ytterligare några profiler fattigare. Nya folkhjältar har formats. Men det är klart, det här ryska laget kan ju verkligen inte vinna alltihop. Glasklart. Tveklöst. Precis som vi för några år sedan sade om en amerikansk fastighetsmagnat som kampanjade för att bli president. Det kan inte gå hur långt som helst. Det vet vi ju. Så bara slappna av. Ryssland kommer inte att bli världsmästare. Det skulle trotsa allt sunt förnuft och god smak. Men…

– Några stjärnor släcks, men nya tänds. Sådan är existensen.
Citat från en mexikansk TV-kanal som bevakar VM. De kan vara ganska poetiska där med.

Neymar, Lukaku, Mbappé, Cavani, Kane… Fortfarande finns det några som har chansen att bli årets VM-kungar.

– This is a nutty World Cup and I love every minute of it.
Före detta amerikanska VM-spelaren Alexei Lalas på Fox gillar läget. Ryssarna gjorde det enda de kunde, lät bli att blotta sig och siktade på straffarna där vad som helst kunde hända, enligt hans analys. Svårt att säga emot, eller hur?

För mexikanerna är det något av en förbannelse. Till åttondelsfinal och inte längre. Så har det varit i sju mästerskap i följd, tror jag. Ett faktum som mantramässigt upprepas av mexikanska kommentatorer. Hit men inte längre. Och Brasilien är inte deras favoritmotståndare. Nu gjorde mexikanerna en stark första halvlek, inte minst de första 20 minuterna och forcerade för ett första mål som inte kom och i stället vaknade jätten till liv.

– Det saknas något i mexikanska anfallet. Fantasi eller något annat, konstaterade de mexikanska matchkommentatorerna strax innan deras lag tappade bollen och en bryskt effektiv brasiliansk kontring stängde igen luckan för gott. Igen. Förra gången tog det stopp mot Holland efter en sen straff i en match som jag också såg härifrån Mexiko. Holländska fixstjärnan Arjen Robben var inte överdrivet populär i det här landet då. Neymar med anhang tog sig nu vidare på större individuell skicklighet och killerinstinkt.

Japaner som springer, japaner som hoppar, japaner som fläker sig. Eller – nu har jag redan använt den knyckta kommentaren. Men det var ju japaner det handlade om från början, när Sverige i en ökänd olympisk match förlorade mot Japan 1936. Att det optimistiska blåklädda Nippon nu skulle hota Belgien var en ny överraskning. Men nu har vi haft flera sådana. Inget borde överraska längre.

Nu är ändå Belgien i kvartsfinalen efter en fantastisk finish och kanske lite naivt spel från japanerna som inte lade sig på försvar efter att ha tappat sin tvåmålsledning utan ville avgöra inom 90 minuter. 20 minuter från slutet var en rejäl sensation på väg. Belgiens reducering såg ganska tursam ut, men sedan kom de igång. Dock, den där frisparken av Japan i slutet och den efterföljande hörnan där belgarna kontrade blixtsnabbt och spikade igen i slutsekunderna; det är grymt och det är underbart och det är fotboll. Belgien har på papperet ett av de bästa lagen på plats men var på väg mot ännu en besvikelse. Nu väntar Brasilien och efter den här vändningen borde väl ändå lagmoralen vara bevisad.

– The escape act is real and it was spectacular. A comeback for the ages.

Jo, Fox sportkommentatorer har alltid någon punchline redo efter ett dramatiskt dénouement.