Från frysboxen: Transatlantic ”The Whirlwind” (2009)

Nyligen påmindes jag via diverse sociala medieuppdateringar med fokus på artrock med omnejd om att det är tio år sedan det släpptes. ”The Whirlwind” av och med supergruppen Transatlantic. Händelsevis hade jag lyssnat på just det albumet en del under den senaste månaden. I arkiven fanns min gamla recension från en numera nedlagd hemsida vid namn Folket Jublar. Så, vad skrev jag för snart tio år sedan?

 

Tillbaka. Tunga. Tilltalande.

De slog sig ihop kring millennieskiftet och lämnade efter sig två studioalbum, lika många liveinspelningar förevigade och en del annat samlarstoff – typ. Sedan splittrades gruppen, och det är svårt att klandra dem – tidsbrist skulle kunna vara en anledning. Till vardags var samtliga medlemmar aktiva i minst varsitt band som huvudsaklig födkrok, ibland fler än så. Sångaren, keyboardisten med mera Neal Morse, då i Spock’s Beard, gick vidare med egna soloprojekt men släppte inte det fruktbara samarbetet med trumekvilibristen Mike Portnoy från Transatlantic och Dream Theater. Basisten Pete Trewavas hade väl nog med sitt Marillion medan svenske gitarristen Roine Stolt fortsatte med Flower Kings… och en del annat.

Uppehållet för just den här kombinationen av multiaktiva musiker från båda sidor Atlanten varade i, om jag räknar rätt, åtta år. Sedan fick de för sig att gå in i studion tillsammans igen och resultatet blev ”The whirlwind”, ett sammanhängande stycke i flera akter med influenser från Genesis, Beatles, Yes och andra giganter – samt givetvis från de sammanhang där grabbarna (eller gubbarna) vanligtvis verkar. Om någon satt sin prägel på helheten mer än övriga så är det nog ändå Morse. Steget mellan hans egna soloalbum (som recenserats flitigt i de här spalterna) och den här kollektivt skapade virvelvinden är verkligen inte påfallande långt, för att uttrycka det milt. Men visst osar det av de övrigas hörbara inblandning också. Till att börja med gjorde sviten inte så fruktansvärt starka intryck på mig, eftersom jag helt enkelt kände igen många av idéerna, knepen och den dramatiska strukturen. Allt kändes tilltalande, bekant och dynamiskt men inte skrämmande nyskapande.

Tyngden och substansen börjar tränga in mer efterhand och nu kan jag väl säga att det här är den CD som snurrat flitigast i mina hushåll (jag har ju rört lite på mig) de senaste månaderna. Framförallt är starten och slutsträckan väldigt starka; inte minst då den sista skjutsen med ”Dancing with eternal grace/Whirlwind (reprise)” där lyriken är påtagligt spirituell och bär tydliga spår av Morses personliga utveckling under 2000-talets första decennium. På genre-forumet Progarchives (www.progarchives.com) har flera lyssnare ropat hurra och utsett albumet till alternativt årets bästa i sitt slag eller till och med ett tidlöst mästerverk. Nåja, det finns avvikande röster också. För egen del ser jag det här i dagsläget som ett av de bästa skivsläppen under 2009 i konkurrens med i första hand Dream Theater (jo, de fortsätter också parallellt), Jars Of Clay och Alicia Keys – se där en lite lagom eklektisk namndropparinbrytning, inte sant?

”The whirlwind” finns tillgänglig i tre versioner, av vilka jag valde mellanklassen med en bonus-CD (men utan DVD). Här levereras ytterligare fyra bandkompositioner, där balladen ”For such a time as this” är mest akut angelägen, trots eller tack vare sina uppenbara ekon från huvud-CDn:s avslutning men i en mer akustisk och avskalad tappning. De andra bonusbidragen börjar ta sig in i mitt medvetande så sakteliga och antar kanske monumentala dimensioner där om något halvår eller så. Den som lever och lyssnar får se. Vidare tolkar Transatlantic fyra gamla – mer eller mindre – godingar. Vill man hylla Genesis finns väl bättre coverval än ”The return of the giant hogweed” från det halvt misslyckade ”Nursery cryme”-albumet, anser jag spontant. Och Santanas ”Soul sacrifice” är mest en jazzfusionistisk jamsession på vinst och förlust. Men Procol Harums ”A salty dog” har jag ett nostalgiskt förhållande till på grund av en grannes LP-samling under min uppväxt i Askeby, där jag kunde indoktrinera mig i Harums åtminstone aningen legendariska epos från sent 1960- och tidigt 70-tal. Och ”I need you” är faktiskt två låtar i en, av America respektive Beatles. Extraskivan har således sitt existensberättigande, men kvartettens återuppståndelses framgång står och faller med huvudtemats hållbarhet. Och det håller ju – mer än väl.

(Tips: Transatlantic turnerar på europeisk mark under våren 2010, men Sverige står inte på schemat. Däremot olika platser i England och på kontinenten, för den som är entusiastisk nog och har resurser att röra sig med. Själv lär jag få svårt att se dem. Kul detalj: där medverkar ännu en svensk, Daniel Gildenlöw från den inte helt lättbeskrivliga artrockensemblen Pain of Salvation, ett band som i år även kvalificerat sig för – svenska melodifestivalen! Trodde ni att The Ark var en främmande fågel i det sammanhanget, så…)

 

Titel: ”The whirlwind”

Artist: Transatlantic

Skivbolag: Century Media/EMI

Utgivningsår: 2009

Recensent: Johan Lindahl

Datum: 2010-01-17

Är rockoperan död? Inte enligt Neal Morse

 

En renodlad rockopera. Det var väl bara det som saknades i repertoaren. Mitt bland alla pågående projekt har Neal Morse, en av de filurer som seriöst aspirerar på titeln ”hardest working middle-aged man in progressive rock show business”, hunnit med att komponera sin egen tagning av Jesu tid på jorden och inte minst hans andliga kamp, inklusive återkommande frestelser från djävulen. Och visst låter det här i långa stycken som en uppdaterad upplaga av klassikern ”Jesus Christ Superstar”, nu med en mer uttalad kristen profil, ett perspektiv från en kille som för ett antal år sedan sällade sig till skaran av så kallade ’born-again Christians’. Den livsresan har utgjort en given del av textinnehållet under hans påfallande produktiva period från tidigt 2000-tal och framåt. Tidigt i år släpptes dubbelalbumet ”The Great Adventure” med konstellationen The Neal Morse Band, ett tematiskt äventyr som byggde vidare på ”The Similitude of a Dream” häromåret, i sin tur inspirerat av romanen ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress” i original) av John Bunyan. Han har i perioder även utgjort en betydande beståndsdel i supergrupperna (om den definitionen fortfarande används) Transatlantic och Flying Colors. 

Exakt när Morse mellan allt turnerande, komponerande och alternerande mellan olika band knåpade ihop det här vet jag inte, men det låter förväntat 1970-talsaktigt och med alla grepp vi känner igen, om vi nu är bekanta med hans föregående oeuvre. Hans inledande solokarriär efter avhoppet från Spock’s Beard sammanföll på något vis med att jag själv arbetade i Sydamerika under några år och regelbundet körde albumen ”Testimony” och ”One” i hemmet, vilket ibland hade en välbehövlig närmast terapeutisk effekt. Det är en underbar kontinent på många sätt, det där, men som i alla sammanhang där man ger sig på att arbeta i en annorlunda miljö möter man sina utmaningar efterhand… 

Utmaningar har även Morse mött ett antal gånger och tagit med dem som en del av narrativen i sina musikaliska epos. För episk har han varit, mer än de flesta i dagens musiklandskap. Ändå är detta något han inte riktigt gett sig på förut. Själv sjunger han förhållandevis lite på ”Jesus Christ the Exorcist” utan överlåter de uppgifterna på ett antal utvalda solister, några av dem hämtade från forna Spock’s-vapenbröderna och hans ersättare där. Jesus (en hyfsat central roll i sammanhanget) personifieras exempelvis av Ted Leonard, som gör sitt bästa – och lyckas ganska bra – med att frammana forntidsvibrationerna från en Ian Gillan eller Ted Neeley, huvudrollsinnehavare i den första LP-versionen respektive filmmusikalvarianten av ”Jesus Christ Superstar”. Judas görs av Nick d’Virgilio, även han en gammal ”Beard”-broder. Maria Magdalena spelas här av en Talon David, som jag inte kände till innan. Neal fyller i med några stickprov som demoner, lärjungar och ståthållaren Pilatus. Och sonen Wil Morse gör också några vokalinsatser i marginalen. Körinsatser, orkester och annat som hör till en musikal värd namnet? Ja, det förekommer absolut. 

Är det lite av en humörhistoria hur väl allt håller ihop ur lyssnarperspektiv? Kanske det, men min personliga reaktion är liknande nästan varje gång; att det tar en liten startsträcka innan allt verkligen tar fart och drar in dig i sin värld, sedan blir alltmer dynamiskt och bygger upp mot en pampig finalsträcka. Längs vägen har jag som vanligt noterat ett eller annat av Morses återkommande standardknep för att hålla grytan kokande och binda ihop ingredienserna. Det finns partier som kunde ha kortats ner eller justerats men helheten är häftig. Ensemblestycken som ”Jerusalem” eller den publikfriande duetten ”The Greatest Love of All” (nej, inte en Whitney Houston-cover) är bara några höjdpunkter. Karl’n kanske jobbar för mycket för sin egen hälsas skull, men som konsument kan jag inte klaga.

 

Artist: Neal Morse (med flera)

Titel: Jesus Christ the Exorcist

Utgiven på: Frontiers Music 2019

Strömningsbar på Spotify: Ja, faktiskt.

 

Lyssna även på: Sola Scriptura (2007), One (2005), The Grand Experiment (2015) med flera. 

Kort men klatschig återfödelse för A.C.T.

 

Bra men kort. Eller kort men bra. De kunde tyckas ha avslutat karriären för flera år sedan men återvände 2014 med ett tematiskt album som utspelades på en cirkus. Jomenvisst. Och visade att deras grundläggande koncept stod fast. Musikaliskt, med dessa svängningar mellan symfoniska influenser, schlager, ABBA, slickrock och pastischer på stämsångsfantomer ur alla tider. Välbekant och bra. Konceptet står starkt nu också, om än i mindre format. Tillgänglig för strömning finns EP:n ”Rebirth” med en handfull stycken att spisa. Och de har fortfarande inte ändrat särskilt mycket, som sagt. Tack och lov höll jag på att säga. Det är både fartfyllt och uppiggande parallellt med den där melankoliska bismaken som alltid funnits där i framkanten eller bakgrunden. Precis som i alla fall jag vill ha dem.

Det här är väl inte det mest banbrytande A.C.T. släppt ifrån sig, inga större överraskningar väntar men de har ett drabbande driv och en del hitmässiga hooks i refrängerna. Lekfullhet med ledsna ögon, men energiskt och svåremotståndligt. De 22 minuterna går i och för sig alldeles för fort. Men det kanske är meningen. Motsatsen brukar inte vara lika tilltalande.

Artist: A.C.T.

Titel: Rebirth

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. Andra strömningsplattformar? Kanske. 

Nyfiken på mer av samma grupp? Starta gärna med ”Imaginary Friends” (2001) eller ”Last Epic” (2003).

Officiell hemsida

Diskografi och dylikt från Progarchives

Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling StoneNPR Alt. Latino

Knappast fullsatt men fartfyllt och festligt med Moon Safari i Lidköping

Tillbaka till brottsplatsen. Eller är det första gången Moon Safari besöker Lidköping? Välkommet i vilket fall. Foto: J. Lindahl

Klassikern ”Credo” med Fish ljuder ur högtalarna när jag kommer in i en föga fullmatad aula någon kvart före utsatt starttid. Det är så här. Vi som av olika anledningar fastnat för den här genren, i fallet Moon Safari från Västerbotten en form av symfoniskt orienterad artrock med generösa doser stämsång, vet. Vi vet att just där vi är, sällan är det hetaste stället att vara på just då ur generellt medborgarperspektiv. 

Nu råkar Moon Safari vara ett av mina svenska favoritband överhuvudtaget och jag tror mig ha sett dem live två gånger förut – men nu var det alldeles för många år sedan sist. Att det förhållandevis ofta arrangeras den här typen av konserter i Lidköping beror främst på en mindre skara drivna entusiaster från den lokala artrockföreningen och ett eller annat välvilligt studieförbund. Högst hundra personer har hittat till en gymnasieaula med plats för 500. Men skaran som är på plats, är till största delen synligt (och hörbart) entusiastisk. Och apropå Fish, skelleftepojkarna turnerar för närvarande som förband till gamle Marillion-frontaren när de inte får chansen att svämma över i ett par timmar som här.

Så vad väljer de att fylla de timmarna med? Tidigt kommer ”A Kid Called Panic”, ett av deras mest dynamiska epos, följt av en fartfylld historia från det som utlovas vara en kommande platta. När den kommer visar sig vara lite vagare, avslöjas senare i samband med att ännu ett ”splitternytt spår” introduceras:

Någonting har hänt längs vägen. Lyckligtvis är det inte den musikaliska uppfinningsrikedomen som försvunnit i alla fall. Foto: J. Lindahl

– Den kommer inom 40 år…

Om man kan hitta en tendens i de nyare skapelserna är det möjligen en aningen tyngre, aggressivare atmosfär och karaktär än de gjort sig kända för i stort. Relativt sett. Fortfarande vore en genrebestämning i stil med Prog Metal ganska avlägsen. 

– Världens bästa låt! Utropar någon i publiken omedelbart när ”Heartland” påannonseras. Och det kanske kan vara värt att tillägga; mitt i alla episka ambitioner och frekventa farthållningsförändringar har det här bandet en hitkänsla som borde kunna slå an hos en större publik. De har som jag tidigare antydde, tuffat till sig med tiden. En smula. Och utspelet på scen är mer livfullt än jag minns att det var för tiotalet år sedan, när jag tror mig ha sett dem första gången i Slottsskogen i Göteborg. Mer påtaglig humor ryms i mellansnacket, à la ’Vi är glada att ni inte är ute och super. Men vi ska spela en låt som handlar om det…’ eller ’Nu blir det dans och lite naket…’. De säger sig ’damma av’ en del gamla dängor de inte spelat på ett tag, inte minst från dubbelalbumet ”Blomljud” som i min begreppsvärld kvalificerar sig bland de absolut bästa svenska skivorna sedan millennieskiftet, alla kategorier. Av någon anledning associerar jag många av kompositionerna från den tiden med… Dalsland. Vilket kan bero på en kortare period som vikarierande lokalmurvel i de krokarna något decennium tillbaka i tiden. 

”Ghost of Flowers Past” tillhör den eran. ”Mega Moon” är något senare men representerar en starkt kreativ period i gruppens historik. De hinner också med en hyllning till hemstaden Skellefteå och lite betraktelser kring svenska småstäders gemensamma nämnare överhuvudtaget. Orter där många växer upp, kanske träffar sin första kärlek, har sitt umgänge och sitt kneg på en fabrik som plötsligt kan läggas ner och flyttas någon helt annanstans. De vet var de hör hemma, även om karriären låtit dem fara omkring en del i världen. Och, undrar vän av ordning som eventuellt har ett eget förhållande till Moon Safari, hur blev det med ”Constant Bloom”? Jo, det korta men alltid lika välkomna a cappella-slagnumret får avsluta alltihop. 

”Constant Bloom”: en modern evergreen. Foto: J. Lindahl

Överlag finns styrkorna kvar där de alltid har funnits. Stämsången? Check. Rytmiken och det allmänt lediga svänget? Check. Melodiositeten (är det ett ord? Annars uppfinner jag det nu) och de rika, flödande harmonierna? Check. Sade jag stämsång? Publiken var som sagt inte den största möjliga, eftersom småstäder som den där jag numera hemmahör trots allt inte har maximal potential för att flockas till det som misstänks vara en ’smalare’ kategori i genredjungeln. Det var samma sak med italienska Ranestrane som gjorde en spännande spelning här i krokarna tidigare i år. Men ambitiösa band med den här lite mer svårfångade profilen fortsätter ändå att komma hit med ojämna mellanrum. Och det är kul.

Recenserat: Moon Safari / De la Gardieskolans aula, Lidköping 6 oktober 2018.

Tidigare inlägg om bandet i detta forum: ”Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås” (konsert, oktober 2012), ”Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari” (skrivrecension av ”Himlabacken”, oktober 2013) med flera…

Det Bästa Börjar med B: Årets Album 2017

 

Artrock. Idiotpop. Samt en hel däremellan, över, under och omkring dessa två storheter. Anno 2017 var kanske inget av mänsklighetens lyckligaste genom tiderna i stora drag. Men musiken levde, trots eller tack vare all oro och allt ofog som florerar i slott och koja. Kanske framför allt slott, residens, presidentpalats och… Ja, ni vet. Ni var ju här. Förmodligen på samma planet under samma period. Här är några exempel på vad som kunde göra tillvaron mer tillfredsställande och ge hopp om framtiden. 

1. Barock Project ”Detachment”. Italienarna. De har det inte lätt. Inget fotbolls-VM nästa sommar… Men ljuv musik kan de fortfarande åstadkomma. Konceptuellt, kraftfullt och finstilt om vartannat. Nyckelspår: ”One Day” och ”Broken”.

2. Bent Knee ”Land Animal”. Ung uppkäftig konstrock med hett temperament och krutstänk på kavajen. Jag har haft ett gott öga till dem sedan ”Shiny Eyed Babies” och det här är ungefär nästan precis lika bra.

3. Beatrix Players ”Magnified”. Trio tonalt välskolade damer som tar oss tillbaka i tiden och till synes ibland till en annan dimension. Sparsamt instrumenterat men extremt smakfullt och nyanserat. Musik som bygger bilder.

4. Steven Wilson ”To the Bone”. Geniförklarade före detta Porcupine Tree-kapellmästaren med en serie synnerligen seriösa skapelser på sitt samvete sedan tidigare, lättade en smula på förlåten in till en lättsammare sida. Relativt sett. Och lyckades åstadkomma såväl rymd och djup och höjd samt en eller annan chockerande tuggummidänga. Didn’t see all that coming…

5. Loney dear ”Loney dear”. Spelade han inte i vår kyrka häromåret? Herr Emil Svanängen från The Junction of Jönköping. Ensam på podiet med sin maskinpark som enda sällskap. En av Sveriges, och kanske världens, mer konsekvent kultförklarade musikmystiker svävar vidare på en våg av surrealistisk magi. Nu med lanseringshjälp av Peter Gabriels skivbolag RealWorld, tror jag bestämt.

6. Father John Misty ”Pure Comedy”. Berättelser om livet i betagande balladform. Inte direkt överoptimistisk grundton men vore det passande i dessa tider? FJM lyckas ändå ladda sin stadiga melankoli med energi och ett snett leende som livar upp.

7. Residente ”Residente”. En resa. På riktigt. Något slags DNA-fascination leder René Pérez Joglar från Puerto Rico på en tur världen runt i jakt på alla influenser som kan få plats på en platta. Rafflande rent musikaliskt och godartad gränsöverskridande globalism som lyser upp.

8. Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”. Tillbaka till medeltiden. Eller något åt det hållet, fast med tillgång till elektronik. Kan inte beskrivas rakt av på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone inte av mig, för stunden.

9. Blondie ”Pollinator”. Gammal är äldst och charmant idiotpop går aldrig ur tiden. ”Fun” är en av titlarna. Och det låter som om de verkligen har kul. De där gamlingarna som man nästan fruktade hade gått i graven för gott.

 

10. Paramore ”After Laughter”. Mer stänkande entusiastisk pop i sin bästa betydelse. Enligt vad jag läste någonstans inspirerad av deras nyvunna intresse för 80-talistisk polyrytmisk pop, eller hur det var. Just det. Skratta inte, ungdomar.

11. Kaipa ”Children of the Sounds”. Svenska veteraner som egentligen parkerat sitt sound någonstans i mitten av 1970-talet men ändå undviker att mossan växer fast på dem. Ärligt talat är det mesta bekant för oss som följt dem ett tag. Men de är ändå välkomna varje gång de dristar sig till att klämma fram något nyproducerat.

12. Arcade Fire ”Everything Now”. Dansa. Pausa och filosofera. Dansa. Pausa och… så vidare.

13. Robert Plant ”Carry Fire”. Gammal och envis, men förmodligen också en smula vis. Och nyfiken, den gamle Led Zeppelinaren som hela tiden vill upptäcka något nytt ur planetens musikaliska flora.

14. Steve Hackett ”The Night Siren”. Urkraften som aldrig tycks tröttna. Den flitigaste före detta Genesis-medlemmen som fortsätta vrida ur vad han kan ur sin gitarr, pensionsåldern uppnådd eller inte.

15. Benny Andersson ”Piano”. De där melodierna verkar bekanta, eller hur? Från ABBA, ”Chess” och andra perioder i klaverdomptörens liv och karriär. Nu avskalade till just bara piano. Snyggt i all syn- och hörbar enkelhet.

 

BUBBLARE och hedersomnämnanden, bestående av en helt osorterad och eklektisk samling artister vars senaste alster lurat länge i vassen och aspirerat på en plats på listan eller i vissa fall dykt upp på min radar i årets sista sensuella slututandningar, så att jag håller på att utforska dem. Anyway, samtliga är värda ett öra. Eller två. Eller tre. 

Temples ”Volcano”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Roger Waters ”Is This the Life We Really Want?”, Danay Suárez ”Palabras manuales” , Beck ”Colors”, The Killers ”Wonderful Wonderful”, Oumou Sangaré ”Mogoya”, Sparks ”Hippopotamus”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Gizmodrome ”Gizmodrome”, Kaitlyn Aurelia Smith ”The Kid”, Lizz Wright ”Grace”, Europe ”Walk the Earth”, The Mute Gods ”Tardigrades Will Inherit the Earth”, Ninet Tayeb ”Paper Parachutes”, Café Tacuba ”Jei Beibi”, Luiza Lian ”Oyá tiempo”, Ibeyi ”Ash”, Natalia Lafourcade ”Musas”, Kesha ”Rainbow…

 

Som ungefär vanligt borde jag rikta ett tack till diverse publicistiska instanser varifrån jag fått förslag på nya namn att upptäcka, eller gamla bekanta att återupptäcka. Till exempel Rolling Stone, Paste Magazine, Prog Magazine, Relevant Podcast, NPR Music, podcasten Song Exploder… Och jo, det allra mesta av detta bästa finns på Spotify – liksom troligen på en del andra strömningsplattformar också.

 

Mina mest strömmade sånger 2017 – uppenbarligen!

 

Så, vad har nu den där (OK, inte helt) allsmäktiga strömningsplattformen bestämt att jag gillat mest i år? Som vanligt en hel del som kanske får förtur för att spåren ligger först på respektive album och fått några extra träffar under olika provlyssningar, men visst känner jag igen att en hel del av detta snurrat flitigt. Som vi säger, vi som en gång växte upp med vinyl. Här är ganska mycket relativt nytt, varvat med annat som jag bevisligen letat upp av nostalgiska skäl.

Mest representerade genrer? Halvskum artrock med varierande grad av pretentiositet, klämkäck refrängpop, en låt som fastnade under diverse bilutflykter i gränstrakterna mellan Mexiko och södra Texas under semestern i somras via en radiostation som min fru gillar (Ryan Stevenson, for the record). Med mera. Och liksom tidigare, inte mycket på svenska. Sorry. Enligt mina egna minnesbilder borde det varit mer på spanska, men den digitala statistiken kan ju inte ljuga, eller hur?

Ett och annat spår skvallrar om vad som kommer att finnas med på den kommande albumlistan för anno 2017. Jo. Men vad? Fortsättning följer. 

Här är några nedslag ur det jämna 100-tal spår som Spotify (ja, det är alltså de) scannat fram ur flödet:

”The Gospel” – Ryan Stevenson

”Safe and Sound” – Justice

”Rushlight” – Beatrix Players

”Certainty” – Temples

”Love and War” – Fleurie

”Cell Count” – North Atlantic Oscillation

”Arcade” – North Sea Radio Orchestra

”We Come Willingly” – Cobalt Chapel

”Foreward, 1619” – Sho Baraka

”With This Heart” – Kansas

”One Day” – Barock Project

”Hard Times” – Paramore

”Permanating” – Steven Wilson

”Land Animal” – Bent Knee

”Walk the Earth” – Europe

”Already Naked” – Blondie

”Locomotora a Cuba” – Addy Mercedes

”Unreal” – Fish On Friday

Något ur nostalgikvoten vars efterlämnade spår tydligen fastnat i det forensiska filtret (här flyr man inte undan de ovederläggliga bevisen för sina fritidssysslor, inte): 

”Ain’t No Doubt” – Jimmy Nail

”Under Pressure” – Queen & David Bowie

”Music” – John Miles

”Shout! Shout!” – Sal Solo

”I Manipulate” – Steve Taylor

”Waiting for a Star to Fall” – Boy Meets Girl

”Two Tribes” – Frankie Goes To Hollywood

”If You Let Me Stay” – Terence Trent d’Arby

”Living for the City” – Stevie Wonder

Hela listan går väl att länka iväg på begäran, om begäret skulle uppstå. Till albumlistan, som jag själv satt samman manuellt vid relativt sunda vätskor, återkommer vi ganska inom kort. Förhoppningsvis.