Karriären lyfter för Lauren Daigle med ”Look Up Child”

 

Nej, det är inte Adele. Hon heter fortfarande inte Adele. Men inledande ”Still Rolling Stones” ger sken av att Lauren Daigle och hennes medbrottslingar mer än någonsin vill rida på vågen och dra fördel av de slående röstmässiga likheterna. Den medryckande old school-rhythm & blues som genomsyrar startspåret följs dock inte upp i den utsträckning man kunde befara. Eller, ärligt talat, hoppas. För den ger mersmak. Drivet, själfullheten och hur väl de sträva sambanden sammanstrålar med den musikaliska omgivningen. Refrängen kanske inte är den ultimata kioskvältaren, men samspelet mellan Lauren själv och de intensiva instickskörerna är ett av flera smarta drag på det här ganska nysläppta albumet. Som går att strömma på – just det – Spotify (och troligen fler jämförbara plattformar). Körinsatserna är något som däremot återkommer på en samling sånger som inte på något sätt kan skryta med att vara nyskapande eller pionjärandefyllda. Men det låter mestadels mycket bra. Och tjänar på att avlyssnas ett par gånger. 

Vad Lauren & Co har insett är hur man lyfter fram hennes övergenomsnittligt genomträngande röst, vare sig man satsar på mellanvägspop, vagt worship-doftande (OK, på svenska: lovsångsdito) material eller potenta powerballaderna. Melodierna behöver i första hand vara funktionella, orden upplyftande utan att vara klämkäcka och märkbart avisera Laurens andligt inspirerade intentioner utan att skrämma bort övrig publik med eventuell religionsfobi. Apropå det heter ett av spåren bokstavligen ”Losing My Religion” men har inte riktigt samma lyriska undertext som REM:s klassiker med samma namn. ”I’m losing my religion / and finding something new / cause I need something different / and different looks like you…”. Frikyrkligt så det förslår, med ett svenskt språkbruk som inte säger alla någonting, men ändå. Bra låt det också, för övrigt. Kompositionsnivån är alltså överlag en smula ojämn och knappast överambitiös men på ett sätt som kan låta väldigt beige – anpassad för ändamålet. Jag kan förstå att skivan på senare tid blivit en storsäljare i USA, i den mån man kan mäta musikförsäljning på ett meningsfullt sätt numera. Så mycket impact har ”Look Up Child” i alla fall haft på marknaden att det uppmärksammats av sekulära tidskriftsgiganten Rolling Stone (som kanske i och för sig fastnade för ovan nämnda inledningsspår bara för titeln också). De konstaterade häromveckan att 27-åriga Daigle i alla fall för ögonblicket utmanövrerade världsnamn som Drake, Ariana Grande och Nicki Minaj på listorna. I sammanhanget passade de på att analysera den, för många kanske överraskande, överlevnadsförmågan hos det som kallas kristen musik (ibland sammanfattad som CCM). Detta faktum uppmärksammades också nyligen av The New Yorker i en text som Rolling Stone själva refererar till. Från 1950-talet och framåt har det funnits en påtaglig koppling mellan inte minst amerikanska pingstkyrkor och populärmusik, ett samband som i och för sig ofta upplevts som obekvämt av representanter för båda sidor. Men band med uttalat kristna medlemmar har lyckats bli framgångsrika även på den vanliga, ’profana’ marknaden under lång tid och New Yorkers artikelförfattare kan rada upp exempel som Creed, P.O.D., The Fray och givetvis U2. 

Om vi går tillbaka till The Marvelous Miss Daigle så har det hänt en del sedan förra albumet ”How Can It Be” (som jag själv recenserat här). I fjol bidrog hon med balladen ”Almost Human” till eftertexterna på scifi-eposet ”Blade Runner 2049”. Hon har hunnit med att spela in en julskiva (ja, sådant hör ju till karriärstegen för många artister) och belönats med ett och annat pris på olika galor. Och det är högst osannolikt att hennes stigande stjärna skulle stanna av efter ”Look Up Child”. Även om jag själv kunde ha önskat mer av rivjärns-R&B, risktagande i allmänhet och fler sensationella slingor i harmonibygget, är det väl oförståndigt att ifrågasätta strategin när den verkar vara så fruktbar. Lauren Daigle lär ha en ljus framtid för sig. Om bara rösten håller och branschen inte äter upp henne levande. 

Relaterat: ”A Christian Singer Is Bigger Than Drake and Ariana Grande This Week” (Amy X. Wang, Rolling Stone 21 september 2018. ”The Unlikely Endurance of Christian Rock” (Kelefa Sanneh, The New Yorker, 24 september 2018). ”You Have to Hear Lauren Daigle’s New Song ‘Still Rolling Stones’” (Relevant Magazine, 21 augusti 2018). Lauren Daigle enligt Wikipedia. 

Annat jag strömmat på sistone: Jungle ”For Ever”, Natalie Prass ”The Future and the Past”, Florence + The Machine ”High as Hope”, Anna von Hausswolff ”Dead Magic”, Angelique Kidjo ”Remain in Light”, Lenny Kravitz ”Raise Vibration”, Spock’s Beard ”Noise Floor”, Paul McCartney ”Egypt Station”… Och mycket annat jag kanske hinner skriva mer om innan jul. Om Gud är god och en får leva.

Annonser

Lauren Daigle – idel ädel Adele-imitatör eller mer?

 

En röst kan göra så mycket. Inte finns det överhövan överdoser av originalitet eller nyskapande i produktion och komposition kring Lauren. Hon inramas nästan konsekvent som en lagom pompös, upphettad hitmakarversion av, säg, Hillsong. Arenarefränger finns. Ballader med fluff och möjliga Celine Dion-komplex. Ett paket såsom perfekt anpassat för amerikanska kristna radiostationer – och skulle kunna passera även på mognare svenska reklamfinansierade kanaler. Att jag snubblade över det här beror väl främst på att jag då och då kastar ett getöga på bloggen Glowing Vibe som ger kortfattade tips om bland annat sådant här.

Det finns inget direkt att tycka illa om. Inte heller att chockeras av. Men… Rösten. Lauren låter en smula Adele. En hel del Adele. Faktiskt. Hon har det där där extra som får allting att låta mer engagerat. Mer For Real. Innerligare än det kanske är. Hur bedömer man det. Äkthet. Egentligen…? Undertecknad bara vet att han hört överförsvarligt mycket av den här mellanvägsgenren under ett par decennier, mer eller mindre personligt utformad och tidsandeanpassad. Jag vet också att jag spontant upplever det här som bättre och mer berörande än det mesta akut jämförbara (i alla fall bland hennes kristna kolleger) jag kan minnas mig ha stött på i alla fall under de senaste åren.

Snygg förpackning är en sak. Melodier med regelbundna hooks. Ja. De finns. Texter som proklamerar och inte krånglar till det mer än nödvändigt. Det är Lauren själv som ren gåva eller intränad känsla för feeling ger en avgörande injektion. Nej, den här recensenten kan tydligen inte krampa fram en djupare analys än så.

Bäst? I ett jämnt fält antagligen powerballader eller halvfartsserenader som ”How Can It Be”, liksom de lite mer uppskruvade ”O’ Lord” och ”Come Alive (Dry Bones)”. Och kanske framförallt den avslutande, akustiskt arrangerade pianoballaden ”Once and For All”. Humöret avgör hur angelägen helheten känns. Men på tåg eller buss till och från arbetet har det i höst fungerat förvånansvärt bra.

Recenserat: Lauren Daigle ”How Can It Be” (Centricity Music 2015, avlyssnat via Spotify). 

 

Relaterade adresser på nätet: 

Basfakta från AllMusic

Laurens officiella sida, en sådan som alla har, ni vet…

…och så den relevanta YouTube-kanalen i sammanhanget, liksom.