Lauren Daigle

Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling… 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling Stone, NPR Alt. Latino…

Karriären lyfter för Lauren Daigle med ”Look Up Child”

yemenity2010 skivrecension , , , , , ,

 

Nej, det är inte Adele. Hon heter fortfarande inte Adele. Men inledande ”Still Rolling Stones” ger sken av att Lauren Daigle och hennes medbrottslingar mer än någonsin vill rida på vågen och dra fördel av de slående röstmässiga likheterna. Den medryckande old school-rhythm & blues som genomsyrar startspåret följs dock inte upp i den utsträckning man kunde befara. Eller, ärligt talat, hoppas. För den ger mersmak. Drivet, själfullheten och hur väl de sträva sambanden sammanstrålar med den musikaliska omgivningen. Refrängen kanske inte är den ultimata kioskvältaren, men samspelet mellan Lauren själv och de intensiva instickskörerna är ett av flera smarta drag på det här ganska nysläppta albumet. Som går att strömma på – just det – Spotify (och troligen fler jämförbara plattformar). Körinsatserna är något som däremot återkommer på en samling sånger som inte på något sätt kan skryta med att vara nyskapande eller pionjärandefyllda. Men det låter mestadels mycket bra. Och tjänar på att avlyssnas ett par gånger. 

Vad Lauren & Co har insett är hur man lyfter fram hennes övergenomsnittligt genomträngande röst, vare sig man satsar på mellanvägspop, vagt worship-doftande (OK, på svenska: lovsångsdito) material eller potenta powerballaderna. Melodierna behöver i första hand vara funktionella, orden upplyftande utan att vara klämkäcka och märkbart avisera Laurens andligt inspirerade intentioner utan att skrämma bort övrig publik med eventuell religionsfobi. Apropå det heter ett av spåren bokstavligen ”Losing My Religion” men har inte riktigt samma lyriska undertext som REM:s klassiker med samma namn. ”I’m losing my religion / and finding something new / cause I need something different / and different looks like you…”. Frikyrkligt så det förslår, med ett svenskt språkbruk som inte säger alla någonting, men ändå. Bra låt det också, för övrigt. Kompositionsnivån är alltså överlag en smula ojämn och knappast överambitiös men på ett sätt som kan låta väldigt beige – anpassad för ändamålet. Jag kan förstå att skivan på senare tid blivit en storsäljare i USA, i den mån man kan mäta musikförsäljning på ett meningsfullt sätt numera. Så mycket impact har ”Look Up Child” i alla fall haft på marknaden att det uppmärksammats av sekulära tidskriftsgiganten Rolling Stone (som kanske i och för sig fastnade för ovan nämnda inledningsspår bara för titeln också). De konstaterade häromveckan att 27-åriga Daigle i alla fall för ögonblicket utmanövrerade världsnamn som Drake, Ariana Grande och Nicki Minaj på listorna. I sammanhanget passade de på att analysera den, för många kanske överraskande, överlevnadsförmågan hos det som kallas kristen musik (ibland sammanfattad som CCM). Detta faktum uppmärksammades också nyligen av The New Yorker i en text som Rolling Stone själva refererar till. Från 1950-talet och framåt har det funnits en påtaglig koppling mellan inte minst amerikanska pingstkyrkor och populärmusik, ett samband som i och för sig ofta upplevts som obekvämt av representanter för båda sidor. Men band med uttalat kristna medlemmar har lyckats bli framgångsrika även på den vanliga, ’profana’ marknaden under lång tid och New Yorkers artikelförfattare kan rada upp exempel som Creed, P.O.D., The Fray och givetvis U2. 

Om vi går tillbaka till The Marvelous Miss Daigle så har det hänt en del sedan förra albumet ”How Can It Be” (som jag själv recenserat här). I fjol bidrog hon med balladen ”Almost Human” till eftertexterna på scifi-eposet ”Blade Runner 2049”. Hon har hunnit med att spela in en julskiva (ja, sådant hör ju till karriärstegen för många artister) och belönats med ett och annat pris på olika galor. Och det är högst osannolikt att hennes stigande stjärna skulle stanna av efter ”Look Up Child”. Även om jag själv kunde ha önskat mer av rivjärns-R&B, risktagande i allmänhet och fler sensationella slingor i harmonibygget, är det väl oförståndigt att ifrågasätta strategin när den verkar vara så fruktbar. Lauren Daigle lär ha en ljus framtid för sig. Om bara rösten håller och branschen inte äter upp henne levande. 

Relaterat: ”A Christian Singer Is Bigger Than Drake and Ariana Grande This Week” (Amy X. Wang, Rolling Stone 21 september 2018. ”The Unlikely Endurance of Christian Rock” (Kelefa Sanneh, The New Yorker, 24 september 2018). ”You Have to Hear Lauren Daigle’s New Song ‘Still Rolling Stones’” (Relevant Magazine, 21 augusti 2018). Lauren Daigle enligt Wikipedia. 

Annat jag strömmat på sistone: Jungle ”For Ever”, Natalie Prass ”The Future and the Past”, Florence + The Machine ”High as Hope”, Anna von Hausswolff ”Dead Magic”, Angelique Kidjo ”Remain in Light”, Lenny Kravitz ”Raise Vibration”, Spock’s Beard ”Noise Floor”, Paul McCartney ”Egypt Station”… Och mycket annat jag kanske hinner skriva mer om innan jul. Om Gud är god och en får leva.

Lauren Daigle – idel ädel Adele-imitatör eller mer?

yemenity2010 skivrecension , , , ,

 

En röst kan göra så mycket. Inte finns det överhövan överdoser av originalitet eller nyskapande i produktion och komposition kring Lauren. Hon inramas nästan konsekvent som en lagom pompös, upphettad hitmakarversion av, säg, Hillsong. Arenarefränger finns. Ballader med fluff och möjliga Celine Dion-komplex. Ett paket såsom perfekt anpassat för amerikanska kristna radiostationer – och skulle kunna passera även på mognare svenska reklamfinansierade kanaler. Att jag snubblade över det här beror väl främst på att jag då och då kastar ett getöga på bloggen Glowing Vibe som ger kortfattade tips om bland annat sådant här.

Det finns inget direkt att tycka illa om. Inte heller att chockeras av. Men… Rösten. Lauren låter en smula Adele. En hel del Adele. Faktiskt. Hon har det där där extra som får allting att låta mer engagerat. Mer For Real. Innerligare än det kanske är. Hur bedömer man det. Äkthet. Egentligen…? Undertecknad bara vet att han hört överförsvarligt mycket av den här mellanvägsgenren under ett par decennier, mer eller mindre personligt utformad och tidsandeanpassad. Jag vet också att jag spontant upplever det här som bättre och mer berörande än det mesta akut jämförbara (i alla fall bland hennes kristna kolleger) jag kan minnas mig ha stött på i alla fall under de senaste åren.

Snygg förpackning är en sak. Melodier med regelbundna hooks. Ja. De finns. Texter som proklamerar och inte krånglar till det mer än nödvändigt. Det är Lauren själv som ren gåva eller intränad känsla för feeling ger en avgörande injektion. Nej, den här recensenten kan tydligen inte krampa fram en djupare analys än så.

Bäst? I ett jämnt fält antagligen powerballader eller halvfartsserenader som ”How Can It Be”, liksom de lite mer uppskruvade ”O’ Lord” och ”Come Alive (Dry Bones)”. Och kanske framförallt den avslutande, akustiskt arrangerade pianoballaden ”Once and For All”. Humöret avgör hur angelägen helheten känns. Men på tåg eller buss till och från arbetet har det i höst fungerat förvånansvärt bra.

Recenserat: Lauren Daigle ”How Can It Be” (Centricity Music 2015, avlyssnat via Spotify). 

 

Relaterade adresser på nätet: 

Basfakta från AllMusic

Laurens officiella sida, en sådan som alla har, ni vet…

…och så den relevanta YouTube-kanalen i sammanhanget, liksom.