A.C.T.

Ambitiös artrock, soulstänk och roande retro – musikalisk manna 2021

yemenity2010 krönika, lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dags igen. Mycken musik och liten tid. Men det var ett produktivt år för flera av mina gamla husgudar. Dubbelarbetande i vissa fall. Gitarrlegendaren Hackett släppte ifrån sig två album som båda letade sig in på min lista. Som den ser ut just nu i alla fall och därmed får bli min officiella sanning om musikåret 2021. Radarparet Neal Morse och Mike Portnoy samarbetade inte bara i The Neal Morse Band utan även det oregelbundet producerande Transatlantic. Men främst av alla var kanske Frost*. Tufft och jämnt att avgöra. Överlag, en synlig slagsida åt ambitiös artrock med omnejd även i år. Men här letar sig även souldoftande saker in, 80-talsinspirerad elektronpop, latinamerikanska rytmer i högre eller lägre doser, liksom musik på gränsen mellan olika genrer som inte riktigt behöver definieras, men kanske kan sammanfattas med singer-songwriters som inte drar sig för att experimentera och söka nya utmaningar. Och visst måste ABBA allra minst ha ett hedersomnämnande, oavsett ojämnheten i den bitvis briljanta men ibland kantigt komponerade comebackplattan? Många av alstren har den senaste tiden fått flytta runt i rangordningen – för en sådan bör man trots allt göra om sammanställningen på allvar ska ha någon inneboende spänning och kunna generera genuina reaktioner, eller?

Om några månader kanske jag skulle vilja stuva om alltihop och framhäva sådant som inte fick tillräcklig uppmärksamhet här. Sådant är livet och listmakandet… Den här gången blir det här just en koncentrerad lista, med enbart kortfattade motiveringar för de högst placerade men i avsaknad av närmare beskrivningar för varje album som hamnat här. Sorry. Album, förresten… Hur definiera? Här ryms såväl LP- som EP-format, med speltider som varierar från cirka halvtimmen till det tredubbla. Ibland är koncentration och kapningskonst en välsignelse, medan annat tjänar på att få svälla ut som motsvarigheten till en episk film.

Oh, another Millennial Times Thing: i princip allt ska vara strömningsbart från en eller annan av de ledande plattformarna.

  1. Frost* ”Day and Age”
    Elektriskt. Energiskt. Enastående. Som vanligt alltså.
  2. Steve Hackett ”Under a Mediterranean Sky”
    Akustisk och orkestral utflykt med uppslukande effekt.
  3. The Neal Morse Band (NMB) ”Innocence & Danger”
    De lyckas igen – framförallt med de längre sviterna i slutet.
  4. Steve Hackett ”Surrender of Silence”
    Nu mer taggat och en aning aggressivt. Han hade ett produktivt år, gamle Genesis-gitarristen.
  5. A.C.T. ”Heatwave”
    EP-format och begränsat omfång, men här finns heller inga döda sekunder någonstans. Tror jag.
  6. The Anchoress ”The Art of Losing”
    Kan verka introvert och lagom depressivt, men Catherine Anne Davies är och har en dynamisk närvaro i nästan allt hon släpper ifrån sig.
  7. Transatlantic ”The Absolute Universe”
    Superkvartetten Stolt, Morse, Portnoy och Trewavas skapar oftast epos som kräver viss inlyssningsperiod. Men sedan…
  8. Cobalt Chapel ”Orange Synthetic”
    Medeltiden och nutiden och allmänt svårbeskrivligt stämningsbygge.
  9. Loney Dear ”A Lantern and a Bell”
    Eeeemil! Förgrömmade onge! Vad är det han gör, exakt? Ingen vet. Men det liknar inte riktigt någonting annat i sitt sparsmakade sentimentskapande.
  10. Big Big Train ”Common Ground”
    Startar med årets låt, jo – så är det väl. ”Strangest Times” fångar in senaste årens pandemieffekter på det personliga planet som få andra. Osedvanligt catchy för att vara BBT. Som i slutet av året förlorade sin sångare David Longdon hastigt och tragiskt.
  1. Dream Theater ”A View from the Top of the World”
  2. Tim Finn & Phil Manzanera ”Caught by the Heart”
  3. Sparks ”Annette” (soundtrack)’
  4. Silk Sonic ”An Evening with Silk Sonic”
  5. Bent Knee ”Frosting”
  6. Natalia Lafourcade ”Un Canto por México, Vol II”
  7. Steven Wilson ”The Future Bites”
  8. Pond ”9”
  9. Lazuli ”Dénudé”
  10. Premiata Forneria Marconi ”I Dreamed of Electric Sheep”

Vidare hedersomnämnanden och album som pockat på uppmärksamhet under året:
Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Disequilibrium”; Laura Mvula ”Pink Noise”; Adele ”30”; Dikajee ”Forget-Me-Nots”; Tori Amos ”Ocean to Ocean”; Jungle ”Loving in Stereo”; Lisa Gerrard ”Burn”; Anna Phoebe ”Sea Souls”; Gleb Kolyadin ”Water Movements”; Nad Sylvan ”Spiritus Mundi”; Thank You Scientist ”Plague Accommodations”; A. A. Williams ”Songs from Isolation”; Fatima Al Qadiri ”Medieval Femme”; The Choir ”Deep Cuts”; ABBA ”Voyage”; Public Service Broadcasting ”Bright Magic”; Angelique Kidjo ”Mother Nature”; Dennis DeYoung ”26 East, vol. 2”; Jon Batiste ”We Are”; Ray Wilson ”The Weight of Man”; Sufjan Stevens & Angelo De Augustine ”A Beginner’s Mind”; Marjana Semkina ”Disillusioned”; Rodrigo y Gabriela ”The Jazz EP”; Isata Kanneh-Mason ”Summertime”; Anneke van Giersbergen ”The Darkest Skies Are the Brightest”; Lana Del Rey ”Blue Banisters”; St Vincent ”Daddy’s Home”; Georgia Anne Muldrow ”VWETO III”; Matt Bellamy ”Cryosleep”; Tony Kaye ”End of Innocence”; Manic Street Preachers ”The Ultra Vivid Lament”; Alicia Keys ”Keys”; The Alarm ”War”; Charlie Peacock ”Skin and Wind”, Gaspard Augé & Justice ”Escapades”…

Vem sade att det skulle vara enkelt att knyta ihop ännu ett år i det här avseendet?

…och här finns fjolårets motsvarande musikkrönika för anno 2020.

Akustisk trend i vårens skivsläpp?

yemenity2010 krönika, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock. Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.

Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet. 

Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.

Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.

Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.

”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.

Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.

I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån. 

Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”. 

Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort. 

Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.

Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.

Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg. 

Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”. 

Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”. 

För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.

Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera. 

För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför? 

Neal, Steve, Rosalie, Robbie och resten: Årets bästa album 2019

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Årtiondet är avklarat. Men sista året under den perioden förtjänar också en essä i egen rätt. För visst var det ett bra år, åtminstone i vissa kulturella avseenden. Och en rent otäckt jämn kamp om vad som skulle hamna överst, nästan överst, i mitten och överhuvudtaget hamna på listan. För en sådan måste ju sammanställas varje år, helt enkelt för att högre makter har bestämt det så. Jo. Så är det. Hur såg det ut förra året? Se själv om andan faller på.  

1. The Neal Morse Band ”The Great Adventure”. Nyligen korade jag honom självsvåldigt till decenniets artist. Och det här året var ett av hans starkaste någonsin. Högst upp hamnar fortsättningen på det temaalbum han släppte för några år sedan med utgångspunkt från den gamla litterära klassikern ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress”). Av dessa två hyperambitiösa epos tycker jag faktiskt att uppföljaren är bäst. Kraftfullt, kreativt och dynamiskt; bandet demonstrerar sina starkaste sidor i ett album som jag vevat om och om igen under året som gick.

2. Steve Hackett ”At the Edge of Light”. Genesis gamla gitarrhjälte jobbar obevekligt på och bryr sig inte om några regler för pensionsålder. Fortfarande lika spänstig, vital och äventyrlig även om det alltid finns ett distinkt igenkännligt drag som skvallrar om vem som har varit framme.

3. Barock Project ”Seven Seas”. För några år sedan vill jag minnas att jag krönte deras album ”Detachment” till årets bästa. Det här ligger inte långt efter. Italienarna bollar oförtrutet vidare med klassiska influenser och sofistikerade rytmer. Ja, alla sådana där pretentioner som en del hatar men vissa av oss får närmast utomjordiska upplevelser av.

4. Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Amazonia”. Två stolta men svårfångade storheter möts och skapar något magnifikt. Rakt in i djungeln, starkt atmosfäriskt och sinnesvidgande.

5. Rosalie Cunningham ”Rosalie Cunningham”. När någon tror sig vara helt säker på att årets kvinnliga singer-songwriter har utnämnts och förkunnar det med hög stämma, påminn dem om Rosalie. Hennes teatraliska, påträngande och rakt av underhållande sångskapande var en (antagligen senkommen) eureka-upplevelse åtminstone för mig.

6. Dream Theater ”Distance Over Time”. Tillbaka till grunden? Hur nu grunden ska definieras i det här fallet, med den komplexa karaktär bandet gjort till sitt signum under drygt tre decennier. Det här är i alla fall ett konstant övertygande, drivet och mycket tilltalande album i stort sett rakt igenom.

7. Devin Townsend ”Empath”. På sina håll, som i podcasten Prog Report utsett till årets album. Bitvis också alldeles fantastiskt från min horisont, möjligen med reservationer för några av de mer utpräglat metalliska ingredienserna. Men det här är ett album med stark egen identitet och pretentioner som jag i grunden bara måste falla pladask för.

8. Weyes Blood ”Titanic Rising”. Dovt och dunkelt, bräckligt men utstrålande ofrånkomlig styrka. Drömskt och dissonant med tydliga trådar bakåt genom decennierna. Jag hade aldrig hört talas om henne förut. Men det här är för speciellt för att avfärdas, svårt att sammanfatta men mer och mer framstår ”Titanic Rising” som en av 2019 års milstolpar.

9. Robbie Robertson ”Sinematic”. Vad? Lever han? Det känns som om det borde ha gått ett par decennier sedan gamle The Band-ledaren släppte något i eget namn. Och när det väl händer så är det med den raspiga stämman intakt, dunkelt driv, melankoliskt men inspirerande.

10. Santana & Buika ”Africa Speaks”. Årets groovigaste? Mexikanske gitarrlegendaren Santana och spanska flamencofantomen Buika. Varför har ingen tussat ihop dem tidigare? Buika gjorde en härlig konsert i Göteborg i ohemult väder under en festival för ett antal år sedan. Och kombinationen av de två är gnistrande när de utforskar det afrikanska arvet bakom allt.

11. Fredrik Klingwall & Julia Black ”Sentience”. Ärligt talat; hade jag hört talas om någon av de här figurerna förut? Svar nej. Svensk experimentell kompositör i kombination med rumänsk röstekvilibrist skapar tillsammans något svävande mystiskt och meditativt suggestivt. Med tyngd. Och rymd.

12. Neal Morse ”Jesus Christ The Exorcist”. Rockopera i ”Jesus Christ Superstar”-efterföljd. Kan det fungera i dag? Ja, faktiskt. Om man heter Neal Morse och har kompisar som kan göra en lagom Ian Gillan–soundalike, till exempel. 

13. Lila Downs ”Al Chile”. Hot stuff! Har ni hittills inte stiftat bekantskap med Lila, så gör det nu. Vad du kommer fram till är din ensak, men ge henne en chans i alla fall.

14. iamthemorning ”The Bell”. Det bästa de gjort? Inte riktigt. Men deras vattenstämpel står fast och de har mutat, eller snarast murat in sitt eget lilla territorium där det alltid är värt ett besök varje gång de fyller det med nytt innehåll. 

15. Jordan Rudess ”Wired for Madness”. Keyboardister på soloutflykter älskas inte av alla. Och Dream Theaters klaviaturvirtuos kan naturligtvis klandras för att avguda sina egna fingerfärdigheter till överdrift. Men det svänger ju! Och har förmodligen någon rent fysisk påverkan på cirkulationen i blodomloppet.

16. A.C.T. ”Rebirth”. Skulle jag vilja ha mer än en EP när de nu äntligen lämnar livstecken ifrån sig? Ja. Men bara den här handfulla sångsviten är välkommen.

17. AVA  (Aisling Brouwer & Anna Phoebe) ”Waves”. Två genuint musikaliska damer förenar sina förmågor och skapar behaglig meditation utan att vara olidligt insmickrande. Återkommer när jag vet mer hur jag egentligen borde beskriva det rättvist. Om det går.

18. Andy Mackay ”Three Psalms”. Hm. Kom kanske redan i slutet av 2018, men framförallt förra våren lyssnade jag väldigt flitigt på den här EP:n med moderna hymner. Den ska med här, bara. 

19. Bat for Lashes ”Lost Girls”. Nu är det tydliga 80-talsinfluenser som gäller, men samma egensinnighet och paradoxalt lättillgängliga mysticism som genomsyrar verket. Natasha Khan är en av senaste decenniets mest stadigt spännande artister, helt enkelt.

 

20. Avandra ”Descender”. Erkänn. Du har liksom de flesta andra (mig själv inräknad), för lite puertoricansk Progressive Metal i ditt liv. Här är chansen att göra något åt det.

21. Angelique Kidjo ”Celia”. Kidjo är en sann kosmopolit, och riktar nu blickarna västerut från sitt eget afroeuropeiska perspektiv mot Latinamerika. Fler borde vara lika gränslösa och oförvägna.

22. Bent Knee ”You Know What They Mean”. De gör mig aldrig likgiltig. Jag har fascinerats djupt av deras tidigare album och den här ger definitivt avtryck också. Även om en del djärva stilbrott gör det lite svårare att smälta och processa. Men bara lite.

23. The Flower Kings ”Waiting for Miracles”. Exakt hur många år sedan de släppte något senast, före ett längre uppehåll? Sex-sju år ungefär. Nu är de tillbaka och ingenting har hänt. I alla fall ingenting som liknar ålderstecken.

24. Rodrigo y Gabriela ”Mettavolution”. Finnes: Två mexikanska gitarrister som ser som sitt uppdrag att få världen att svänga lättare och fortare. De har gjort så i ett antal år, även om de ändå på något vis lyckats flyga under min radar. Bättre sent upptäckt än aldrig.

25. Derek Webb ”Democracy Volume Two”. Vad ska man göra efter alla svårmodiga excesser och extensivt existentiella kriser? Kanske bara släppa en platta med coverversioner av klassiker från olika epoker? Tja, varför inte?

26. Natacha Atlas ”Strange Days”. En av de mest magiska rösterna i modern tid. Och nu har hon väl testat de flesta existerande genrer minst en gång var. Numera lutar hon åt lätt tillbakalutad jazz med orientaliska influenser, men exakt hur det här egentligen ska definieras är mindre intressant. Hon är naturligt cool i alla väder.

 

27. Rubén Blades ”Paraíso Road Gang”. Han har hållit på ungefär hur länge som helst. Ett halvt sekel, kanske. Lyckligtvis gjorde någon mig uppmärksam på att han släppte det här i slutet av året. En del mer äventyrligt, ofta med en politisk udd och med flera akut angelägna alster, både lyriskt och musikaliskt.

28. Peter Gabriel ”Rated PG”. Ett riktigt album eller inte? Sammanställning av sånger han skapat i filmsammanhang och en allmänt supertrevlig stund på jorden. Alltså inte helt bokstavligt nytt, men ändå välkommet, med en del tidigare inte alltid tillgängligt stoff.

29. Evan Carson ”Ocipinski”. Rutinerad slagverkare slår till med eget album och utforskar familjens polska historia under andra världskriget. Riktigt bra.

30.  Flying Colors ”Third Degree”. Nej, inte tredje graden i betydelsen tortyr, såvitt jag kan uppfatta. Däremot är den amerikanska supergruppens tredje session tillsammans kanske det bästa de gjort. Och jag gillade verkligen de två tidigare.

More Good stuff, liksom: 

Foals ”Part One Everything Not Saved Will Be Lost”, Hejira ”Thread of Gold” Howard Jones ”Transform”, Hozier ”Wasteland Baby”, India Arie ”Worthy”, IZZ ”Don’t Panic”, Mavis Staples ”We Get By”, Mediaeval Baebes ”Pocket Full of Posies”, Nad Sylvan ”The Regal Bastard”, Opeth ”In Cauda Venenum”, Pond ”Tasmania”, Kate Bush ”Selection from ‘The Other Sides’”, Phil Keaggy & Rex Paul ”llumination”, Temples ”Hot Motion”, Thank You Scientist ”Terraformer”, Big Big Train ”Grand Tour”, Pattern-Seeking Animals ”Pattern-Seeking Animals”…

…samt en del annat jag glömde nämna just nu och kommer att be om ursäkt för senare. 

 

Förra årets lista finns alltså tillgänglig även den via ett enkelt knapptryck, liksom året dessförinnan och några till före det…

Kort men klatschig återfödelse för A.C.T.

yemenity2010 skivrecension , , ,

 

Bra men kort. Eller kort men bra. De kunde tyckas ha avslutat karriären för flera år sedan men återvände 2014 med ett tematiskt album som utspelades på en cirkus. Jomenvisst. Och visade att deras grundläggande koncept stod fast. Musikaliskt, med dessa svängningar mellan symfoniska influenser, schlager, ABBA, slickrock och pastischer på stämsångsfantomer ur alla tider. Välbekant och bra. Konceptet står starkt nu också, om än i mindre format. Tillgänglig för strömning finns EP:n ”Rebirth” med en handfull stycken att spisa. Och de har fortfarande inte ändrat särskilt mycket, som sagt. Tack och lov höll jag på att säga. Det är både fartfyllt och uppiggande parallellt med den där melankoliska bismaken som alltid funnits där i framkanten eller bakgrunden. Precis som i alla fall jag vill ha dem.

Det här är väl inte det mest banbrytande A.C.T. släppt ifrån sig, inga större överraskningar väntar men de har ett drabbande driv och en del hitmässiga hooks i refrängerna. Lekfullhet med ledsna ögon, men energiskt och svåremotståndligt. De 22 minuterna går i och för sig alldeles för fort. Men det kanske är meningen. Motsatsen brukar inte vara lika tilltalande.

Artist: A.C.T.

Titel: Rebirth

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. Andra strömningsplattformar? Kanske. 

Nyfiken på mer av samma grupp? Starta gärna med ”Imaginary Friends” (2001) eller ”Last Epic” (2003).

Officiell hemsida

Diskografi och dylikt från Progarchives

Värdig återkomst med välkomna åthävor för A.C.T.

yemenity2010 skivrecension , , ,

Det var några år sedan sist, men svenska artrockakrobaterna A.C.T. låter allt annat än åldrade när de nu återkommer med ”Circus Pandemonium” (Actworld, 2014). 

act-circus-2014Det finns introverta konstrockensembler, som utmanar sig att korsa bron, med bävan kliva in i deras tempel och visa dig värdig deras gunst. Och så finns det sådana som svenska A.C.T. Kan man kalla dem extremt extroverta? Utan att vara heltigenom transparenta och tillvända. Här kommer influenser och inspiration lika väl från Saga och Yes som It Bites. Toto. Och ABBA. Men det är väl de förstnämnda som lättast kan identifieras.

Nu har de hållit tyst i otäckt nära ett decennium. Senaste CD:n ”Silence” släpptes 2006. Slutet? Så verkade det. Men allt är möjligt i återföreningarnas tidevarv. Och när de nu vaknat till liv är det som om ingenting har hänt. Det menar jag mest som beröm. De har energin och ekvilibristiken. De har lekfullheten och den lurande melankolin ständigt till hands. Allt utom letargi, i princip.

Kan det bli för mycket av popkulturellt kaospiloteri? Eller är det för lättsmält för att kunna nämnas i de progressive-sammanhang de oftast kopplas ihop med? Antar att man kan svara ja på båda frågorna. Men det här är en av de mest välkomna återkomster jag stött på de senaste åren. Och för mig kom den till synes helt ut ur det blå. Utan förvarning. Men jag har väl missat i researchen någonstans…

Liksom på 2003 års ”Last Epic” rör det sig nu om ett sammanhängande konceptalbum. Livet på en cirkus, där harmonin i arbetsklimatet har sina brister. Någonstans (om jag nu tolkar lyriken rätt – jag är medveten om att jag fortfarande håller på att tränga in i detta lilla universum) finns en tyrannisk ledargestalt. Förtryckta freaks och slavdrivna undersåtar. Spekulation och publikmanipulation. Mycket drama. Och med gruppens Queen-ska känsla för teatraliska manövrer är stegen inte långa mellan dur och moll. Extas och misär. Eufori och misantropi. Men något händer hela tiden. Trampa vatten är inte ett alternativ.

Förmodligen frekvent frågade följdfrågor: Finns bandet på FaceBook? Ja. Finns det något överskådligt på Progarchives? Ja.

Nittiotalsnästet Del 2: Fler album värda ett hedersomnämnande

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , ,

Sällsynta rariteter. Klassikerstämplade storsäljare. Veteraners verk. Drabbande debuter. Samtliga släpptes mellan 1990 och 1999 och jag uppskattar dem alla. Samtliga aspirerade på en plats bland decenniets 30 bästa album, men konkurrensen var hård…

A.C.T. ”Today’s Report” (1998)ACT-todaysreport

Storhetsvansinne kan börja tidigt. Det vilar inget ödmjukt, sparsmakat eller behärskat över debutskivan från svenska symfoniprogrockarna A.C.T. som särskilt vid det här stadiet lånat väldigt mycket från kanadensiska Saga. Fläskigt och vräkigt, för att inte säga påfallande pompöst många gånger med oförskämt extroverta och hitmässiga melodislingor instoppade i en orgiastisk studie i taktbyten och självmedvetna uppvisningar i instrumental skicklighet. Och ja, jag säger det mesta av det här som beröm. Uttrycken skulle bli mer förfinade och få en progressivt personligare prägel efterhand, det vill säga bli ännu bättre under det följande decenniet, då jag upptäckte dem lite slumpartat. Men det ÄR lovande och läckert arrangerat redan här, oftast i alla fall. Nyckelspår: ”Waltz with Mother Nature”,  ”Welcome” och sviten ”Personalities”.

Crumbächer-Duke ”Worlds Away” (1990)

crumbacher-duke-worldsGruppen Crumbächer satsade (som jag minns det) framförallt på synthesizerbaserad, ibland starkt scifi-påverkad pop med symfoniska drag och missionerande ambitioner. Ledaren Stephen Crumbächer gjorde med Christopher Duke en avstickare med mer varierat sound och apokalyptiska inslag bredvid romantiska slagdängor och kort sagt en provkarta på dåtidens musiklandskap. Inte klockrent hela vägen, men melodikänslan gör den här i mängden bortblåsta skivan förvånansvärt fungerande fortfarande. Knockoutrefränger som ”No Kind of Magic” och ”Hooks” rostar inte så lätt. En föga känd, ofta påfallande trevlig och ibland respektingivande robust liten raritet.

DC Talk ”Jesus Freak” (1995)DCtalk-jesusfreak

De började som någon form av hiphop-enhet men utvecklades och fick en mer rock-orienterad, gitarrbaserad prägel. Höjdpunkten inträffade nog här, där de effektivt blandade sina influenser och inbördes talanger i ett musikaliskt brandtal på för det de trodde på rent existentiellt och det sound, den framtoning de föredrog. Tonen slås an med emfas direkt i ”So Help Me God” och avslutas i samma anda med den både melodiska och massiva ”Mind’s Eye”. En detalj är att deras version av Charlie Peacocks ”In the Light” fått sådant fäste på sina håll att många tror att de faktiskt gjort originalet.

laurynhill-miseducationLauryn Hill ”The Miseducation of Lauryn Hill”(1998)

Hyllad som världens frälsarinna med solodebuten efter tiden i Fugees. Sedan har hon hållit sig ifrån rampljuset nästan konstant i ett decennium, eller åtminstone visat sig väldigt sparsamt. Mystiken tätnar… Här är hon i högform och mina egna invändningar har mer att göra med personliga preferenser där vissa dominerande hiphop- och reggaerytmer i mina öron gör att en viss monotoni smyger sig in efter ett tag. Annars: rösten är fantastisk, med ett påträngande patos och engagemang. Stämningen är intim och personlig. Texterna bildar en odyssé genom ett liv och en värld i ständiga födslovåndor. Titellåten, en pianobaserad ballad mot slutet är kanske min personliga höjdpunkt, samtidigt som jag rycks obönhörligt med av ”Everything Is Everything” och det dolda coverspåret ”Can’t Take My Eyes Off You”.

Iona ”Journey into the Morn” (1995)

Pompöst, pretentiöst, pampigt. Mytiskt betingad irisk extravagans med drag av Clannads finstämda folklore och mer utpräglad symfonirock. Ofta som bäst när de vågar dra ut på kompositionerna, utvecklaiona-journey dem och understryka både sin egen instrumentala skicklighet samtidigt som den andliga, reflekterande lyriken lockar till kontemplation. I stycken som ”Encircling” och ”Heaven’s Bright Sun” rycker de loss de flesta säkerhetsspärrar och kastar ut sig själva oss i rymden, när de inte ägnar sig åt chockerande intrikata taktbyten som i ”Bi-se-mo-shuil Part 2”. Ibland sänks intrycket av möjliga eftergifter åt amerikansk from popradio eller vad det nu kan vara där de anar en utökad marknad, men i stort sett en skiva som står starkt även flera år senare.

liquidtension-vol2Liquid Tension Experiment ”Liquid Tension Experiment 2” (1999)

Ett opretentiöst litet sidoprojekt för medlemmar i Dream Theater i samröre med basisten Tony Levin ledde till två ytterst komplexa, instrumentalt orienterade album i slutet av decenniet. Det svänger, sprakar och slår ibland kokheta gnistor i en dos progressivt metallmangel med jazzinfluenser följda av rent sakrala andningspauser med akustisk prägel och psalmliknande finlemmade harmonier. Allt kröns av ”When the Water Breaks”, en knappt 17 minuter lång orgie med extra allt.

Manic Street Preachers ”This Is My Truth Tell Me Yours” (1998)manicstreet-thisis

Gitarristen, den där som karvade sig i själv i armarna under intervjuer och sedan försvann spårlöst. Det är den del av berättelsen om de walesiska powerpoparna med storslagna drömmar och ett ofta, som i det här fallet, stort och mäktigt ljudlandskap att bära fram dem med. Det här är egentligen den enda av deras skivor jag på allvar lyssnat på. Vad det nu kan bero på. Livet är fullt av svåra prioriteringar. Men det är en oftast storslagen (där har vi det igen…) upplevelse, som i de två inledande spåren ”The Everlasting” och hitsingeln med den inte så lättrabblade titeln ”If You Tolerate This Then Your Children Will Be Next”. Precis det mesta av materialet är inte den uppsluppna glädjen det mest framträdande draget. Allt är mer eller mindre mollstämt och melankoliskt. Men ändå magnifikt hoppingivande någonstans bland de mörka molnen.

Maria McKee ”You Gotta Sin to Get Saved” (1993)

maria-mckee-you-gottaDet börjar så bra. Ex-Lone Justice-Maria vevar igång med ”I’m Gonna Soothe You” och skingrar alla befaranden att hennes tidigare solodebut på egen hand skulle varit en lyckträff. Andra storslagna ögonblick är balladen ”I Forgive You” med det mäktiga klättrandet mot klimax och en kombination av sargad kärlek och svidande strupe som kan definiera innerlighet. Eller en stänkare med sorgband som ”The Way Young Lovers Do”. Så är hon som bäst, McKee. Inte riktigt lika underkuvande utmattande bra när hon letar runt i den mer countryorienterade, avskalade jorden som hon i och för sig sällan avlägsnar sig helt ifrån. Och det finns en del sådana små bagateller även här, mellan de bestämt framförda och berörande brännheta bekännelserna.

The Prayer Chain ”Mercury” (1995)

En väldigt speciell, svårbeskrivlig sak i sitt slag. Eller i alla slag? Ett kristet amerikanskt independentband som gick sina egna vägar och som jag själv visste väldigt lite om när, som jag minns det, expediten i en skivhandel i Örebro tipsade om att de kunde vara något. Enligt Wikipedia så beror det där splittrade soundet på olika idéer inom bandet och det kan vara fullständigt sant. En tekniker påstås prayerchain-mercuryha sagt att ‘du kan höra bandet spricka på den här skivan’. Recensenten på nästan allomfattande musiksajten AllMusic liknar upplevelsen vid en skräckfilm. Bara egensinnigheten och de djärva kombinationerna av slammer och sakrala toner, vedhuggande och vacker melankoli gör den till ett av 1990-talets nästan-unikum. Möjliga själsfränder med The Choir, om det säger något. En något bredare men samtidigt trubbigare och vanskligare referens kan vara Nirvana… på någon form av nedåttjack. Inte för alla individer, inte heller för alla humör. Men speciellt. Med massivt meditativa höjdpunkter som ”Manta Rae” och ”Bendy Line”.

Prefab Sprout ”Andromeda Heights” (1997)

Eleganter. Sofistikerade, nästan intill överdrift ibland. Men ofta geniala och oemotståndliga, synbart naiva romantiker med en del dolda insikter mellan tinningarna. Knappt ett decennium efter klassikern ”From Langley Park to Memphis” var de nu aningen softare och mer slipade på gott och ont, kanske med prefab-sprout-andromedaålderns rätt. Men med en nästan lika imponerande koncentrerad sångskatt i bagaget. ”We were quoted out of context – it was great” mässar de förtjust i inledande ”Electric Guitars” som ska vara en hyllning till Beatles. Och sedan ångar det på med de orkestrerade 60-talsosande ”Prisoner of the Past”, charmoffensiver som ”Life’s a Miracle” och tvetydiga deklarationer som att kärleken är den femte ryttaren i apokalypsen – med samma övertygande tonfall som samtidigt gör klart att det mesta ordnar sig ändå till slut. Eller åtminstone fram till det bittra slutet. Resan dit är värd att företa sig ändå.

Nästa kapitel: Nummer 21-30 på listan. Jodå, snart börjar det på allvar.

Första delen av följetongen finns här.