Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Fem fullfjädrade musiker förenas med flygande färger

Knappast helt originellt, men nästan konstant tilltalande vuxenrock levereras av supergruppen Flying Colors på det självbetitlade album de släppte tidigare i år.

Now that’s what I call gubbrock. Skulle man kunna säga spontant. Det hjälper om gubbarna heter saker som Neal Morse och Mike Portnoy. Där den ene är, där är påfallande ofta den andre, skulle man också kunna tillägga om just de två. Nu har någon fått snilledraget att tussa ihop inte bara dem återigen, utan ytterligare tre meriterade musiker och se vad det leder till.

Innehållet skvallrar om en rad olika influenser och ger ett slags provkarta på vad de sammansvurna är kapabla till. Inte minst imponeras jag av stämsången som sticks in här och var, inte för att den skulle vara så överjordiskt skicklig att man häpnar. Det handlar mer om att de lyckas spränga in så mycket nerv och känsla där som lyfter hela konceptet högre än det skulle ha gjort med hjälp av bara deras instrumentella virtuositet (vilken är betydande). ”Blue Ocean” och ”Kayla” ger utmärkta exempel på just det där lilla extra. Progressive Rock har medlemmarna sammantaget några kiloton erfarenhet av, men det är egentligen inte det som dominerar här. Frågan är vad det enklast definieras som. AOR? Bredbent storstilad och stolt amerikansk radiorock av den lite äldre skolan, med tydliga rottrådar nedsänkta i 1970-talet. Men de begraver sig ändå inte i alltför uppenbar nostalgi.

Resultatet har något jag nästan vågar kalla tidlös dragningskraft, utan att landa bland blivande klassiker eller tillhöra det allra bästa de här personerna varit inblandade i totalt sett. Då uttalar jag mig främst om multitalangen Neal Morse som jag slaviskt följt i flera år som soloartist respektive komponent i Transatlantic och tidigare Spock’s Beard. Här har han lämnat över ledsången till Casey McPherson som för mig tidigare varit ett blankt blad. Gruppen Alpha Rev är tydligen hans vanliga hemvist. Men han har en personlig röst som vinner på att slåss om utrymmet i stämmorna med övriga medbrottslingar, för att tänja sig fram till sitt starkaste möjliga uttryck. Steve Morse (såvitt jag vet inte släkt med Neal) är en etablerad ekvilibristisk och egensinnig gitarrhjälte i egen rätt, även om jag själv lyssnat ganska sparsamt på honom. Här får han stort utrymme att forma soundet och ge det en spets, ett eget liv i ett tämligen välbefolkat universum. Bakom trummorna huserar alltså Mike Portnoy, tidigare i Dream Theater och sedan flera år stadig samarbetspartner med Neal Morse. Kvar att nämna: basisten Dave Larue från Dixie Dregs.

Överhuvudtaget är grundidéerna sällan totalt originella eller det allmänna intrycket chockerande konventionsbrytande. Men det låter bra, fylligt, med komplett kontroll över uttrycken utan att förlora spänning och spänst. Att i varje fall Neal Morse och Portnoy är gamla Beatles-beundrare är känt och här är det framförallt den rent trallvänliga ”Love Is What I’m Waiting For” som fyller den pastisch-kvoten. Bitterljuva balladen ”Everything Changes” har också den en fästande hook, liksom oväntade (eller kanske i det är sällskapet mer väntade) tvära kast och tempoväxlingar. I samma fåra rör sig ”Better than Walking Away”, dock med mer komprimerat omfång och genomgående finstämd karaktär. Funkinslagen i ”Forever in a Daze” bryter av mot huvudfåran, i den mån man kan identifiera en sådan. En del explicit dramatik genereras i den metallinfluerade ”All Falls Down”, kryddad med ett blodfyllt bildspråk som hämtat från en mastodontisk medeltidsroman; ”Red knights coming to Rome / Blood in the streets / Kingdoms die overthrown…”. Tja, ren ploj eller med några mer ambitiösa undertexter? Jag vet faktiskt inte. Det känns mest som en lekfull parentes för att testa så många genrer som möjligt.

Annars kommer det mest pretentiösa och påtagligt progrockiga till sist i tolvminutersverket ”Infinite Fire” där de samlade krafterna och kapaciteten utnyttjas som mest. Inte minst Steve Morse får sväva ut och briljera med strängaspelet. Annars låter det strukturellt och och musikaliskt inte alltför väsensfrämmande från supergruppen Transatlantic. För övrigt anges hela bandet som gemensamma kompositörer till samtliga spår. Teamwork. Det understryks – och helheten låter som ett sådant också.

Just recenserat: Flying Colors ”Flying Colors” (Mascot Label Group, 2012)

Mer om konstellationen finns att hämta på Progarchives, AllMusic och deras egen officiella FaceBook-sida