Efter ett längre uppehåll är de återförenade som organisk enhet i egen rätt: The Flower Kings. Och inte helt oväntat fick de finalpasset som dragplåster numero uno i årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive”.

Göteborgs Artrockförening hade flyttat tillbaka till utomhusscenen vid Björngårdsvillan, där det här konceptet tydligen inledde sin existens för tiotalet år sedan. Allt flöt inte felfritt, åtminstone inte under förberedelserna när bandet kämpade med något ljudproblem som för de flesta av oss vanliga dödliga knappast blev begripligt. Det ledde till en försening på nästan en halvtimme, men väntan var värd sitt pris. Så dags hade mörkret fallit över Göteborg och fler besökare strömmat till. Hur många? Jag vågar inte gissa exakt, men några hundra personer, drygt. Kallt. Ungefär.

Dessförinnan hade fyra andra svenska band visat upp fyra olika varianter på artrock, i alla fall om man ska vara generös i sin bedömning. Var går gränsen för vilken rock som anses ha tillräckligt mycket konstnärlighet och komplexitetsfaktor för att kvalificera sig i kategorin? Slutgiltigt facit saknas fortfarande.

Det började med Brother Ape. En aning…funky? Rytmiskt oerhört drivet på tre man hand, men även lite för ensidigt i längden, särskilt när sången bara når fram marginellt i ljudmixen och med en del snedseglande toner i omlopp. Publikkontakten, försöken att verkligen kommunicera med dem som kommit dit, var också på lågvarv. Kapabelt, oftast svängigt men svårt att bygga en relation till, i alla fall om man aldrig hört dem förut. Och jag ska redan nu erkänna att fyra av fem band på scenen i lördags var helt nya bekantskaper för mig.

Så ock alltså Skånska Mord som opererar mer i den blues- och grungeorienterade sfären. Ernst-Hugo Järegård var inte närvarande. Annars är det väl inte bara jag som associerar bandnamnet med miniserien från sent 1980-tal där en av våra mest välkända och möjligen folkkära aktörer gjorde mördarrollen i snart sagt alla rekonstruktioner av verkliga fall utom i Yngsjömordet. I stället stod nu fem stadiga skåningar på scen och levererade en hel del tyngd och stabil gitarrdominerad stenkrossrock. Ett behärskat primalskrik, om det kan föreställas.

Aftonens första riktiga charmoffensiv från scenen kom nog ändå från göteborgska Akribi med sitt intensiva utspel – i första hand representerat av den operainspirerade sångerskan Jessica Åhman – och en humoristisk framtoning mitt i alla pretentioner. För här handlar det om metallprog med möjliga influenser från såväl Dream Theater som Within Temptation och… vågar man dra till med Nina Hagen? För att inte glömma bort de instuckna orientaliska harmonierna och upprepade taktbyten. Oftast lekfullt, ibland till synes på väg att spricka men spännande.

My Brother The Wind, med medlemmar från Stockholm och Åmål och med meriter från band som Anekdoten, låter i vissa stycken inte helt väsensskilda från Ozric Tentacles. Med ett enkelt uttryck: flummigt. Eller med andra ordval meditativt, för att inte säga kontemplativt inriktade instrumentalister.
– Ta fram rökelsepinnarna, uppmanade kvällens konferencier vars namn jag tyvärr aldrig antecknade.
Väldigt skickligt, samspelt, med ett nästintill perfekt ljud och utsökt utförande rent tekniskt. OK, det tenderar att bli ensidigt och malande i perioder, men det har helt klart hypnotiska kvaliteter inbakade. Sanna mystiker? Tja, de inledde i alla fall med att visa sin sympati för de nyligen till fängelse dömda medlemmarna i ryska punkbandet Pussy Riot, så helt bortkopplade från verkligheten är de troligen inte. Bandets egen FaceBook-sida anger namn som Popol Vuh, King Crimson och Gong bland influenserna. Där definierar man också sig själva som ett ‘improvisationskollektiv’. Kan vara bra att veta.

De är alltså tillbaka. Efter drygt fem års uppehåll – som inneburit neddykningar i diverse sidoprojekt, ibland så djupa att just The Flower Kings fortsatta existens inte förefallit helt självklar. I somras kom dock ”Banks of Eden” som delvis uppenbarar en lite tyngre, mörkare sida av bandet. Åtminstone uppfattar många kritiker och kommentatorer det så. Allt är relativt. Själv har jag tillbringat en hel del tid med CD:n den sista månaden och är tilltalad, även om det knappast är det mest banbrytande eller harmoniskt hisnande de gjort någonsin.

På scen i Slottsskogen denna lördag den 18 augusti 2012 satsade de verkligen inte bara på att plugga sitt senaste hetaste alster utan rev snarare av en provkarta, en liten odyssé genom hela sin karriär som band. Förhållandevis kort inledning med ”Paradox Hotel”, följt av ”Last Minute on Earth” (som i själva verket varar i cirka tio minuter) och ”In the Eyes of the World” innan de verkliga mastodontpjäserna plockades fram ur garderoben. ”The Truth Will Set You Free” är om jag inte räknar fel i hastigheten den längsta sammanhängande svit de skapat, kring halvtimmen. Inte långt efter i längd kommer ”Numbers” från senaste skivan, här introducerad av bandet som ‘ett riktigt örhänge’. Som avrundning fick vi den inte heller helt schlagermässiga ”I Am the Sun”. Sammantaget; de har rutinen, de har ett rikt material att ösa ur och det svajar egentligen ingenstans, även om de själva kläckte ur sig kommentarer om ‘kaotiska’ förhållanden som kanske kan förklaras med just det längre uppehållet.

Allmänna iakttagelser: Alla artister har naturligtvis inte verbala och utåtriktade förmågor med sig i bagaget och just på den svenska artrockscenen vill jag generaliserande hävda att musikaliteten prioriteras så mycket högre än showmanship att det i sig bidrar till den ‘smala’ genomslagskraft genren anses ha. Men visst växer den! Eller? Själv tycker jag att publiken verkar bli mer och mer varierad, inte minst åldersmässigt under det handfull år jag i stort sett regelbundet besökt Slottsskogsproggen och även andra liknande evenemang. Det vill säga: medelåldern ligger inte självklart över 50 år längre. Band som Akribi med sin injektion av mer påtaglig ungdomlig energi bidrar säkert till den utvecklingen.

Mer om respektive band finns på hemsidorna för The Flower Kings, Akribi och Brother Ape. My Brother The Wind visar sig på FaceBook, liksom Skånska Mord. Förra årets inomhusversion av samma evenemang i Göteborg finns också dokumenterat här på Fair Slave Trade.