Akustisk trend i vårens skivsläpp?

Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock. Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.

Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet. 

Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.

Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.

Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.

”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.

Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.

I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån. 

Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”. 

Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort. 

Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.

Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.

Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg. 

Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”. 

Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”. 

För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.

Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera. 

För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför? 

Ganska nytt och ganska ljumt: Alicia Keys ”Alicia”

 

Borde jag vänta med att skriva något? Hittills har jag helt enkelt inte lyssnat genom albumet ”Alicia” mer än ett par gånger. Kanske för att besvikelsens mindre behagliga vindpust var det dominerande intrycket av att möta det som helhet första gången. Då måste jag sätta det här i perspektiv: Alicia Keys är en av 2000-talets mest betydande artister överhuvudtaget, alla kategorier. Hon är på den där nivån där man inte kan undvika att mötas av kritik från alla håll för att man för sval, kanske för sofistikerad, inte tillräckligt radikal, inte tillräckligt banbrytande och inte alltid tillräckligt mesig heller. Välj själv. Men jag har sällan eller aldrig själv tyckt att hennes tidigare album misslyckats. Och ja, jag har hört alla.

Nu är jag mer tveksam. För mycket fluff? Är problemet att hon samarbetar med så många andra artister att hon själv anpassar sig mer efter dem än efter sina egna visioner? Är det helt enkelt så att det här är en mer tidstypisk form av soul med – i generös mening – meditativ karaktär och många upprepningar, ett inbjudande välljudande landskap där inte så mycket händer, som råkar vara det nya normala? Jag kan villigt erkänna; mycket av modern popmusik framstår för mig just som allt ovanstående. Det är bara så att jag brukar hoppas att de artister som ändå har en påtaglig profil med brett genomslag, och inte förlorat sin egen röst, ska fortsätta att behålla de karaktärsdragen. Jag har aldrig tvekat så mycket kring ett nytt album med Alicia som nu och här. Jag kanske kan komma att omvärdera det. Och det har trots allt föregåtts av åtminstone en suverän singel, i form av ”Perfect Way to Die”, men den bitterljuva balladen med aktuella referenser till ett våldsamt samhälle och dess konsekvenser, är inte så representativ för resten som jag skulle vilja.

Kanske vore det förmätet att kalla det här i nuläget för en rättvisande recension. Mer i form av en reservation och nedskrivna farhågor om att just den här överbegåvade kompositören och sångerskan just den här gången inte kommer att landa bland det mest överväldigande i musikväg när året är slut. Även om andra halvan generellt är mer engagerande än den första.

Temperament. Framförallt är det nog det jag saknar. Det här är till övervägande delen en behaglig ljudvägg utan en del distinkta drag som brukar göra artisten ifråga mer spännande än så.

Passioner, pretentioner och personliga reflektioner – Bästa band och artister 2010 till 2019

Det blev för svårt. Att bara bestämma vilka album som varit bäst under årtiondet som närmar sig slutet (med de berömda stormstegen). Det verkade mer logiskt att framhålla artisterna och banden som betytt mest för mig personligen under den aktuella perioden. Och i förbifarten rekommendera några av deras nyckelproduktioner under de gångna tio åren. Plats för pretentioner! Ja, det kanske blir en allmänt pretentiös och pompös prägel på sammanställningen i stort, men det tar vi inget extra för, som servitören sade. Är själva  rangordningen en prövning? Absolut, men jag lever troligen i den utbredda villfarelsen att just rangordnade listor är roligare att läsa, kanske just på grund av den lilla extra ansträngning som krävs. När det gäller nummer ett behövde jag dock inte grubbla särskilt länge i det här fallet…

1. Neal Morse. Strängt taget. Det har inte bara varit ett starkt decennium för den här mannen, i mina ögon och öron. Det gäller hela 2000-talet hittills, sedan han lämnade Spock’s Beard och lanserade sin solokarriär som han växt fram till att bli en gigant. En titan som tronar över resten i min bok. Om han under en period tycktes ha kommit in i en viss upprepningsfas, så tändes en ny gnista när han bildade The Neal Morse Band. Tematiska dubbelalbum inspirerade av gamla skrifter som ”Pilgrim’s Progress” är väl inte vad de flesta skulle få för sig att värka fram i studion. Men Morse är inte de flesta. Sverige har han hunnit besöka ett par gånger. I förbigående har mannen varit en vital ingrediens i supergrupperna (gammaldags uttryck men i alla fall) Transatlantic och Flying Colors. Som kronan på moset skrev han ihop en rockopera och släppte tidigare i år. Vad finns att inte gilla?

Viktiga album: ”The Great Adventure” (2019), ”The Similitude of a Dream” (2016), ”The Grand Experiment” (2015)

2. Steve Hackett. Av alla gamla ex-gladiatorer från Genesis är han den som håller fanan lyft högst och studion varmast. Hittills har han inte visat sig tappa energi utan fortsatt släppa en strid ström album med konstant hög kvalitet, eklektiska inslag, tunggung och känsla för dramatik. Levande legendar, sann gitarrhjälte och inspirerande karaktär överlag.

Album i urval: ”Wolflight” (2015), ”The Night Siren” (2017), ”At the Edge of Light” (2019)

(Not: av någon anledning föll stycket om Hackett bort i den första version jag publicerade och återinförs nu rätteligen, bättre sent än aldrig, lagom till jul. 21 december för att vara exakt.)

3. Steven Wilson. Börjar det bli obsolet att referera till honom som före detta ledaren för Porcupine Tree? Nu har han etablerat sig så stadigt i eget namn, trots att namnet i sig kunde verka anonymt. Anonymt är inte hans artisteri. Wilson har också vågat bredda sig, leka loss med olika genrer och även det lättsmälta, utifrån sin status som en av världens mest ogenerat pretentiösa progressivrockare.

Starta med: ”Hand. Cannot. Erase.” (2015), ”To the Bone” (2017)

4. Dream Theater. Storvulna. Lite lätt vansinniga. Ambitiösa och ibland övermättande. Även de har gått igenom sina perioder av repetitioner och återbruk av gamla idéer. Men under drygt tre decennier har de ändå alltid studsat tillbaka med nyvunnen energi. Efter en del inre turbulens innebar även det här senaste årtiondet en halv nystart och resulterade i ett par album som definitivt platsar i deras kanon. Det vill säga, bland det bästa de har gjort. Formkurvan går inte alltid spikrakt uppåt, men med sportspråk är även deras lägstanivå några tum över många andras högsta.

Höjdpunkter: ”Dream Theater” (2013), ”Distance over Time” (2019)

5. Alicia Keys. Hon verkar på något sätt så ung fortfarande. Och ändå har hon också nu haft en stadig karriär i snart 20 år. Alicia skulle också kunna passa in på bilden av en artist som börjar från lite slick, sofistikerad soul och rhythm & blues och sedan vidgat synfältet. Sakta men säkert och med små men märkbara skiftningar har hon visat sig vara expert på såväl klatschiga popdängor som ballader, 80-talsinspirerad elektropop, avskalad soul med nästan minimalistiska drag – snart sagt allt utom heavy metal. Ok, jag överdriver en aning. Men är ändå en universalbegåvning som liksom aldrig gör dig besviken. Inte mig i alla fall.

Rekommenderas: ”Here” (2016), ”Girl on Fire” (2012). Förresten måste jag ändå nämna ”The Element of Freedom” (2009). Fusk, men jag lyssnade på den ganska flitigt under 2010, så det är nästan OK…

6. Barock Project. Italienare! Kan något gott komma därifrån annat än renässanskonst, kulinariska kreationer och fotbollsspelare? Jo, det är värt att påminna om att landet faktiskt var ett av de ledande när konstrocken krängde sig fram i det forntida 70-talet. Traditionen hålls vid liv av band som Barock Project med ett par starkt tilltalande, melodiska album som demonstrerar både skicklighet och organiskt liv.

Leta upp: ”Detachment” (2017), ”Seven Seas” (2019)

7. Bent Knee. Unga, experimentella och spelglada musikskolestuderande med bas på USA:s östkust. Hittills har jag fallit pladask för de album som släppts, utom ett som är svårare att få tag i och inte lika strömningsbart. Det senaste som kom nu under senhösten håller jag fortfarande på att hitta in i, efter en del även för deras del djärva stilgreppsförändringar. Men de är ett band vars attityd måste respekteras, liksom deras spelskicklighet och ibland oerhörda intensitet.

Nyckelskivor: ”Shiny Eyed Babies” (2014), ”Land Animal” (2017)

8. iamthemorning. Ryssland! Kan något gott, därifrån, förutom tonsättare från 1800-talet, författare från samma sekel och klappklappspelet som förnedrade alla konkurrenter under en serie ishockey-VM under min egen uppväxt? Svar ja. Duon blandar det klassiskt skolade med innerliga, böljande ballader och kraftfulla röstresurser kontra virtuosa klaviaturfigurer.

Ordineras: ”Lighthouse” (2016), ”The Bell” (2019), Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin” (2018, soloalbum)

9. Lila Downs. På tal om röster. En del har det där, omisskännliga och närmast unika. Hur är det förresten, är det ens teoretiskt möjligt att ha en helt unik röst? Lila har varit på kartan i många år och själv upptäckte jag henne början av millenniet när hon bidrog till soundtracket för filmen ”Frida”. Hon släpper regelbundet nytt material, antingen solo eller via diverse samarbeten. Den där närmast hjärtskärande starka och samtidigt spröda stämman med en dynamik och inneboende vulkanisk hetta kan ta sig an både traditionell mexikansk folkmusik och utveckla densamma, eller låta den korsbefruktas med andra kulturella uttryck och vibrera på ett kort sagt svåremotståndligt sätt.

Testa: ”Al Chile” (2019), ”Raiz” (med Niña Pastori och Soledad, 2014) 

 

10. The Flower Kings. Trotjänare finns det några på den här listan. Och det måste man givetvis säga även om den här svenska kvintetten, sextetten eller hur många medlemmar de för ögonblicket är. Senaste skivsläppet kom sent i höstas och då hade jag nästan räknat bort dem som en enhet i egen rätt. Var för sig gör medlemmarna alltid någonting. Roine Stolt inte minst genom sin inblandning i Transatlantic och andra projekt, medan andra medlemmar roar sig med band som Karmakanic – med flera. Det kan vara svårt att hålla isär dem och vilka som vänstrar med vilka för ögonblicket. Så mycket har inte förändrats sedan de slogs ihop första gången någon gång före millennieskiftet, men de är i stort sett alltid tilltalande, med en massiv musikalitet och energi. Så även på scen om man har chansen att se dem i den formen, vilket jag själv senast gjorde för någon handfull år sedan. Det börjar bli dags igen.

Sök upp: ”Desolation Rose” (2013), ”Waiting for Miracles” (2019)

11. Moon Safari. Jovisst hade en önskat att Västerbottenspojkarna varit ännu flitigare med sådant som vi gammalmodiga kalla skivsläpp under det här decenniet. Men vad de ändå har släppt var bra. Och inte minst hamnar de här på listan för de konserter i små, tajta lokaler eller ibland för rymliga med alldeles för lite publik, där de oavsett förutsättningar gjort kvällen oförglömlig.

Lyssna på: ”Lover’s End” (2010), ”Himlabacken Vol. 1” (2013)

12. Anna von Hausswolff. Kan inte beskrivas. Måste upplevas. Sällan har det epitetet passat så väl på en artist som Anna med sina experimentella kyrkorgelsmässor där lika delar Pink Floyd och 1700-talsvibrationer varvas med allmänt organiserat kaos. Anarkistisk andäktighet och kanske definitionen av kreativt kaos, som troligen inte alls är kaos.

Leta upp: ”The Miraculous” (2015), ”Dead Magic” (2018)

13. Father John Misty. Han berättar sina historier i form av ballader med syrlighet och melankoliskt betraktande blick. Han är sin egen genre. En kulturklenod som skriver sina egna regler och bygger sitt eget hus i vildmarken. Ändå skulle väl ingen kan säga att han är särskilt svår? Som i svårtillgänglig eller distanserad? Att sammanfatta tiotalet utan att nämna honom vore tjänstefel.

Hör upp: ”God’s Favorite Customer” (2018), ”I Love You, Honeybear” (2015)

14. Gazpacho. Norge! Ja. De fostrar fram fler spännande, eklektiska, experimentvilliga band än de flesta på vår sida kölen inser. Kanske allra bäst är det här (alltså inte spanska) gänget med sina ytterst svårbeskrivliga seanser över ryska rymdprojekt eller andra egensinniga teman. Att lyssna igenom en skiva är något slags gudstjänst eller meditationssession. Det svänger, suger tag, vibrerar och väcker alltid associationer som stimulerar fantasin.

Bra skivor ju: ”Soyuz” (2018), ”Molok” (2015)

15. Bat for Lashes. Eget tilltal. De där utvikningarna och uttrycken för originalitet som en del har och andra inte. Hon har det. Det elektroniska. Lätt suggestivt sensuella och alltid lätt pyrande. Det finns en kraft här som hela tiden pockar på uppmärksamhet, ibland med små medel och andra stunder mer påfallande.

Lyssna på: ”The Haunted Man” (2012), ”Lost Girls” (2019)

16. Spock’s Beard. Fler ärrade veteraner med pretentiösa drag, som efter en serie medlemsväxlingar och skinnömsningar ändå fortsätter låta sig ganska… lika. Och det är i det här fallet sagt som beröm. Kan även de sägas ha kommit över en mindre formsvacka för ett antal år sedan och lyft igen.

Lyssna på: ”Noise Floor” (2018), ”The Oblivion Particle” (2015)

17. Julia Holter. För några år sedan på flera renommerade musikmagasins årsbästalistor, rentav högst upp på några av dem. Hon är alltid lite lagom oförutsägbar men skapar sina egna världar, med mer eller mindre utsvävande resonans men alltid genomsyrat av denna uppenbara begåvning och, ja, rent ut: briljans.

Viktigt: ”Aviary” (2018), ”Have You in My Wilderness” (2015)

18. Kaipa. Gamla goa gubbar. Och en kvinna. De har hållit ihop i olika konstellationer, eller åtminstone funnits väldigt länge och producerat musik med ganska jämna mellanrum under imponerande lång tid. Kanske ibland uppenbart nostalgiska – men med ett eget identifierbara sound. Symfoniska ambitioner kombinerat med folkton som slår an strängar hos mig jag ibland inte visste fanns.

Några nyckelsläpp: ”Children of the Sounds” (2017), ”In the Wake of Evolution” (2010)

19. Kate Bush. Hon är modern tids största kvinnliga musikgeni, men har av möjligen godtagbara skäl dragit ner på takten sedan den mest produktiva perioden, cirka 1978-1993. Det hade varit roligt att kunna åka till London och bevista någon av de konserter hon faktiskt arrangerade efter flera decenniers uppehåll från scenframträdanden. Nu har hon i alla fall släppt några plattor under perioden och visat att hon fortfarande har det där. Nej, inte det absolut bästa hon gjort men tillräckligt bra för att ändå lysa i dagens musiklandskap.

Lyskraftiga livstecken: ”50 Words for Snow” (2011), ”Before the Dawn” (live, 2016)

20. Derek Webb. Kriser genomgår vi alla. För Webb har det handlat om att lämna en bransch där han byggt upp ett namn under lång tid, den amerikanska kristna musikbranschen i det här fallet. För att istället karva ut en ny karriär på andra sidan, i sitt sökande efter sanningen. En påträngande personlighet som kanske inte riktigt passar in någonstans. Men som definitivt hittat ett eget uttryck, oavsett vad det är han framförallt vill tala om för världen.

Bra album: ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013), ”Fingers Crossed” (2017). Förresten, ”Stockholm Syndrome” släpptes väl redan 2009 men kolla den också, för bövelen!

21. India Arie. Hon har själ. Ideal och passion. Skivproduktionen har varit ganska stadig under snart 20 år och formkurvan kan variera. Men hon levererar alltid något med en egen vision väl synlig och hörbar. Vare sig fokus för ögonblicket ligger på politik, samhället i stort eller personliga relationer så har India alltid något att säga. Och ett eget språk för det.

Skivor: ”SongVersation” (2013), ”Worthy” (2019)

22. Adele. Alla älskar Adele. Alla. Visst gjorde Saturday Night Live en sketch för några år sedan om hur man överlever en Thanksgiving-fest där alla hyser besvärande olika politiska preferenser, men stämningen alltid kan räddas om någon börjar gnola på ”Hello”… Det är överhuvudtaget inte särskilt ofta som jag själv lyssnar på henne. Och inget av hennes album är fullkomligt perfekt rakt ut i fingerspetsarna. Men hon är ju alltid Adele. Och det räcker väldigt långt. Ett fenomen i egen rätt som ingen riktigt kan förklara.

Album: ”25” (2015), ”21” (2011)

23. Frost*. Om jag önskar att de vore lite mer produktiva när de väl samlas? Eller snarare samlades lite oftare? Jo. Det är ett litet sidoprojekt av brittiska professionella musikanter som ibland får för sig att skapa progressive rock med en pikant modern touch och inget övernostalgiskt tillbakablickande. Då och då gör de det alltså. Och det blir alltid spännande.

Senaste släpp: ”Falling Satellites” (2016)

24. Steve Taylor. Inte direkt överproduktiv musikaliskt på senare år, men efter att ha pausat musikmakandet i eget namn under många år för att i stället producera åt andra eller regissera filmer gjorde han ändå tillfällig (?) comeback med kvartetten Steve Taylor & The Perfect Foil som släppte albumet ”Goliath” 2014. Strödda livstecken från studiosessioner med ytterligare samarbetspartners motiverar ett omnämnande. För en gammal hjälte.

25. Lilly Goodman. Vad? Känner ni inte igen namnet? Själv stiftade jag bekantskap med henne första gången när hon agerade förband under ett par konserter i Quito, Ecuador i mitten av 00-talet. Bördig från Dominikanska republiken och ett hyfsat stort namn inom åtminstone ett segment: latinamerikansk pop med kristen profil. Hon är helt enkelt en väldigt duktig sångerska med en bokstavligen gudabenådad röst. Och det räcker ganska långt, åtminstone om man har kompetenta producenter, inte särskilt banbrytande profil men den osvikliga förmågan att lyfta även konventionellt material. Och ballader… Där kan hon belt out med de bästa. Skivproduktionen senaste årtiondet har varit sparsam men om inte annat resulterat i ”Amor favor gracia” (2013) som är riktigt bra och ”A viva voz” (2018) som är betydligt beigare. Men, whatever. Med den rösten kan hon få ett wild card för lång och trogen tjänst.

 

…och visst måste jag nämna Peter Gabriel, som trots allt släppte orkesterplattan ”New Blood” i decenniets gryning och i år samlat ihop ett gäng samlade filmmusikspår under titeln ”Rated PG”. Annars håller han sig mest aktiv utanför studion. Men, som sagt, gamla hjältar…

Ytterligare namn att icke förglömma från den berörda perioden: Brooke Fraser, Robert Plant, Flying Colors, Muse, Haken, Esperanza Spalding, Lauren Daigle, Perfect Beings, Natalie Prass, North Atlantic Oscillation, Angelique Kidjo, Natalia Lafourcade, Thank You Scientist, Beatrix Players, Arcade Fire, Temples, Jon Anderson, Karmakanic, Foals, Florence & the Machine, Native Construct, Big Big Train…

 

…och, ja, det allra mesta är strömningsbart från Spotify och säkert andra plattformar. Ett lysande undantag är stora delar av Neal Morses produktion. 

India Arie ångar på, men fastnar i myshörnan lite för ofta

 

Hon har hållit på i, är det snart 20 år nu? Balanserat mellan smooth soul, lätta jazzinfluenser och rhythm  blues-tongångar. Även budskapen varierar oftast redan inom ett och samma album. Det kan vara personligt, om kärleksbekymmer eller motsatsen, vardagsiakttagelser och sedan de större makroperspektiven. Hur man förändrar världen och sådana delikata frågor. Temperamentet växlar också. Personligen har jag väl en förkärlek för hennes mer ‘argsinta’, taggade och samhällsanalyserande sida. Men det varierar också, platta för platta. Och då var det framför allt i mitten av 00-talet jag på allvar började lyssna.

Här får vi en dos av alla sidor, i princip. Samhällskritiken, kärleken och de små detaljerna i vardagen.Som vanligt är en del spår mer uppeldande och för min del mer akut engagerande, några landar i den här sömniga zonen – lite för välmående och harmoniska, lättsamt gitarrplockande och osande av myshörnan. Inget fel i det. Jag går bara inte igång där på samma sätt som när hon höjer tonläget i exempelvis ”Rollercoaster”, eller den intagande andäktigheten i ”Prayer for Humanity”. Eller när hon inledningsvis åkallar kända namn från medborgarrättskampen i ”What If”. Som helhet betyder det här att skivans formkurva går från starkt, till lite mer mellow och undanglidande, tyvärr ibland alltför nedskruvat, för att sedan ladda upp till en mer mättad avslutning under albumets färd mot målet.

Och hur är det nu? Ska den där punkten i namnet vara kvar eller inte? India.Arie eller India Arie? Det verkar vara det sistnämnda som gäller officiellt numera. 

 

Artist: India Arie

Titel: Worthy

Utgiven: Februari 2019

Strömningsbar på Spotify? Ja. 

Nytt namn för dig? Starta förslagsvis med ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” (2006) och ”Testimony, Vol. 2: Love & Politics” (2009). 

Diskografi på AllMusic

Mina mest strömmade sånger 2018

 

Nytt och gammalt om vartannat… Eller en smula sorterat. Genremässigt en lagom grönskande djungel av blomster från Vår Herres globala hagar. Några favoriter härrör från 2017 medan andra inslag kanske kommer att återspeglas i den albumlista för 2018 som är på gång. Men hur mycket? Det här är i alla fall vad, just det, Spotify har räknat ut att jag spisat flitigast det senaste året. 

Så, nyare spår (från 2017 0ch 2018) som jag nu statistiskt snurrat flera varv är bland andra följande 20: 

Lauren Daigle ”Still Rolling Stones”

Natalia Lafourcade ”Danza de gardenias”

Ibeyi ”Deathless”

Angelique Kidjo ”Born Under Punches”

Father John Misty ”Hangout at the Gallows”

Gleb Kolyadin ”Insight”

Algiers ”Walk Like a Panther”

Benjamin Bratt ”Remember Me” (från filmen ”Coco”)

Mandisa ”Good News”

Danay Suárez & Idan Raichel ”Closer Now”

The Killers ”Rut”

Luiza Lian ”Tucum”

Florence & the Machine ”Hunger”

Lenny Kravitz ”Who Really Are the Monsters?”

Camila Cabello ”Havana”

Belle & Sebastian ”Poor Boy”

Café Tacuba ”1-2-3”

David Byrne ”I Dance Like This”

Natalie Prass ”Oh My”

Jungle ”Heavy, California”

Nostalgifaktorn, då? I år bevisligen påverkad av planeringen för en fest. Jag fyllde jämnt. Och behövde cover-material för en del av aftonens underhållning, att framföras i opretentiöst sammanhang av ett till stora delar familjerelaterat sammansatt band. Bara för att. Flera inslag i nostalgitrippen nedan kan hänföras till detta (dock inte allt). Och inte blev alla dessa gamla juveler framförda vid det aktuella tillfället heller. Livet handlar som bekant om att sålla… 

FFH ”You Found Me”

The Call ”Let the Day Begin”

Howard Jones ”New Song”

MA Numminen ”Slå mig med din rytmenpinne”

Depeche Mode ”People Are People”

Kool & the Gang ”Celebration”

Soul II Soul ”Back to Life”

Diana Ross ”Upside Down”

Chaka Khan ”Love of a Lifetime”

Quincy Jones ”Ai No Corrida”

Flash & the Pan ”Midnight Man”

Steve Kekana ”Raising my Family”

Al Jarreau ”L Is for Lover”

After The Fire ”Laser Love”

Motsvarande lista från förra året finns här

Karriären lyfter för Lauren Daigle med ”Look Up Child”

 

Nej, det är inte Adele. Hon heter fortfarande inte Adele. Men inledande ”Still Rolling Stones” ger sken av att Lauren Daigle och hennes medbrottslingar mer än någonsin vill rida på vågen och dra fördel av de slående röstmässiga likheterna. Den medryckande old school-rhythm & blues som genomsyrar startspåret följs dock inte upp i den utsträckning man kunde befara. Eller, ärligt talat, hoppas. För den ger mersmak. Drivet, själfullheten och hur väl de sträva sambanden sammanstrålar med den musikaliska omgivningen. Refrängen kanske inte är den ultimata kioskvältaren, men samspelet mellan Lauren själv och de intensiva instickskörerna är ett av flera smarta drag på det här ganska nysläppta albumet. Som går att strömma på – just det – Spotify (och troligen fler jämförbara plattformar). Körinsatserna är något som däremot återkommer på en samling sånger som inte på något sätt kan skryta med att vara nyskapande eller pionjärandefyllda. Men det låter mestadels mycket bra. Och tjänar på att avlyssnas ett par gånger. 

Vad Lauren & Co har insett är hur man lyfter fram hennes övergenomsnittligt genomträngande röst, vare sig man satsar på mellanvägspop, vagt worship-doftande (OK, på svenska: lovsångsdito) material eller potenta powerballaderna. Melodierna behöver i första hand vara funktionella, orden upplyftande utan att vara klämkäcka och märkbart avisera Laurens andligt inspirerade intentioner utan att skrämma bort övrig publik med eventuell religionsfobi. Apropå det heter ett av spåren bokstavligen ”Losing My Religion” men har inte riktigt samma lyriska undertext som REM:s klassiker med samma namn. ”I’m losing my religion / and finding something new / cause I need something different / and different looks like you…”. Frikyrkligt så det förslår, med ett svenskt språkbruk som inte säger alla någonting, men ändå. Bra låt det också, för övrigt. Kompositionsnivån är alltså överlag en smula ojämn och knappast överambitiös men på ett sätt som kan låta väldigt beige – anpassad för ändamålet. Jag kan förstå att skivan på senare tid blivit en storsäljare i USA, i den mån man kan mäta musikförsäljning på ett meningsfullt sätt numera. Så mycket impact har ”Look Up Child” i alla fall haft på marknaden att det uppmärksammats av sekulära tidskriftsgiganten Rolling Stone (som kanske i och för sig fastnade för ovan nämnda inledningsspår bara för titeln också). De konstaterade häromveckan att 27-åriga Daigle i alla fall för ögonblicket utmanövrerade världsnamn som Drake, Ariana Grande och Nicki Minaj på listorna. I sammanhanget passade de på att analysera den, för många kanske överraskande, överlevnadsförmågan hos det som kallas kristen musik (ibland sammanfattad som CCM). Detta faktum uppmärksammades också nyligen av The New Yorker i en text som Rolling Stone själva refererar till. Från 1950-talet och framåt har det funnits en påtaglig koppling mellan inte minst amerikanska pingstkyrkor och populärmusik, ett samband som i och för sig ofta upplevts som obekvämt av representanter för båda sidor. Men band med uttalat kristna medlemmar har lyckats bli framgångsrika även på den vanliga, ’profana’ marknaden under lång tid och New Yorkers artikelförfattare kan rada upp exempel som Creed, P.O.D., The Fray och givetvis U2. 

Om vi går tillbaka till The Marvelous Miss Daigle så har det hänt en del sedan förra albumet ”How Can It Be” (som jag själv recenserat här). I fjol bidrog hon med balladen ”Almost Human” till eftertexterna på scifi-eposet ”Blade Runner 2049”. Hon har hunnit med att spela in en julskiva (ja, sådant hör ju till karriärstegen för många artister) och belönats med ett och annat pris på olika galor. Och det är högst osannolikt att hennes stigande stjärna skulle stanna av efter ”Look Up Child”. Även om jag själv kunde ha önskat mer av rivjärns-R&B, risktagande i allmänhet och fler sensationella slingor i harmonibygget, är det väl oförståndigt att ifrågasätta strategin när den verkar vara så fruktbar. Lauren Daigle lär ha en ljus framtid för sig. Om bara rösten håller och branschen inte äter upp henne levande. 

Relaterat: ”A Christian Singer Is Bigger Than Drake and Ariana Grande This Week” (Amy X. Wang, Rolling Stone 21 september 2018. ”The Unlikely Endurance of Christian Rock” (Kelefa Sanneh, The New Yorker, 24 september 2018). ”You Have to Hear Lauren Daigle’s New Song ‘Still Rolling Stones’” (Relevant Magazine, 21 augusti 2018). Lauren Daigle enligt Wikipedia. 

Annat jag strömmat på sistone: Jungle ”For Ever”, Natalie Prass ”The Future and the Past”, Florence + The Machine ”High as Hope”, Anna von Hausswolff ”Dead Magic”, Angelique Kidjo ”Remain in Light”, Lenny Kravitz ”Raise Vibration”, Spock’s Beard ”Noise Floor”, Paul McCartney ”Egypt Station”… Och mycket annat jag kanske hinner skriva mer om innan jul. Om Gud är god och en får leva.

När Aretha gjorde det för sig själv – med andra

De har säkert rätt. Alla som nu stilsäkert och med rätt känsla för historiska prioriteringar lyfter fram hennes tidiga år och legendariska pionjärinsatser för soul/ R&B och i princip hela den moderna musiken. 1960-talet! 1970-talet! Nu är hon borta, efter förvarningar om allvarligt sviktande hälsa och alla är överens – vi saknar henne redan. Aretha. Så mycket och så uttömmande om hennes karriär och liv hann publiceras redan under gårdagen att jag inte ens tänker försöka tillägga något substantiellt för egen maskin. Men, bara för att, här är en duett från det (åtminstone tidvis) glada 80-talet, där legendaren går loss ihop en av den erans superstars, Annie Lennox, eller mer exakt brittiska duon Eurythmics i en påstridig popdänga parad med en pamflett för kvinnors karriärmöjligheter. Visst kommer ni ihåg den om ni levde så dags.

Och när vi ändå är igång; varför inte ytterligare en duett, en som mötte visst förakt från främst soulpuritaner, men visst har den hook? Vad? Att den aningen äldre souldrottningen (född 1942) skulle överleva unge Mr Michael (1963-2016) var nog ingen populär profetia då, men så blev det. Har de hunnit med något gemensamt framträdande ovan molnen redan eller är det inplanerat? Den som lever får se. Eller, tvärtom, möjligen…

För fler hyllningar till fröken Franklin se bland annat Rolling Stone, NPR, The New Yorker, The Guardian… Bara för att ta några ur högen.

Uppfinningsrikedom och udda infall – Årets album 2016

Det där med att sätta gränser… Någon ordning får det vara. Alltså ska (enligt min förhoppningsvis fungerande faktakoll) det här vara mina favoritalbum – av det som släpptes under 2016. Vidare ett gäng bubblare och sist men inte minst rekommendationer rörande riktiga rökare som kom aningen tidigare och i vissa fall finns recenserade här på Fair Slave Trade (se länkar nedan i de aktuella fallen). Särskilt i slutskedet av året har jag exponerats för flera spännande saker som jag fortfarande utvecklar ett förhållande till, men förtjänar en plats bland det övriga som bubblar under det översta lagret. 

Som konsumentupplysning är det här musik som i de allra flesta fall går att strömma från Spotify (och mycket väl kan finnas på fler jämförbara tjänster).

1. Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge”. Ingen rast, ingen ro för de gamla uvarna som byter samarbetspartners i samma takt som andra byter…(lägg in valfritt klädesplagg eller något annat adekvat substantiv här). Jon Anderson och Roine Stolt – tillsammans till sist. Och vad trevligt det blev!

2. David Bowie ”Blackstar”. Han tog ut sina sista krafter, släppte ett magnifikt litet mysterieverk och dog några dagar senare. Ja, allt det där vet ni redan. Jag som ens aldrig riktigt har kunnat erkänna att Bowie var en av de senaste decenniernas viktigaste artister, inser mer och mer vad som kommer att fattas nu när han är borta.

3. Frost* ”Falling Satellites”. De höll tyst i nästan ett decennium. Eller antagligen slet de hund ihop med andra samarbetspartners innan de tussade ihop sig igen under Jem Godfreys ledning och graverade ännu ett stilbildande stycke elektroprog med ett eget språk och smittande stuns att gödsla med.

4. Bat For Lashes ”The Bride”. Tar sin tid att äta sig in, men den här damen (som civilt ska heta Natasha Khan) är en sällsynt begåvning som inte låter sig förklaras och beskrivas hur som helst.

5. Dream Theater ”The Astonishing”. Har de prövat allt utom en riktig rockopera redan? Det var väl dags för det nu då. Och mestadels en dynamisk och dansant liten komedi blev det. Eller, glöm det mesta i den meningen. Utom dynamisk.

6. Iamthemorning ”Lighthouse”. Rysk duo som väljer andra medel än maktspråk för att sätta sig i respekt. Mjuka vågor rullar in och öppnar nya horisonter i en värld som behöver fler sådana. I sina bästa stunder ren musikmagi.

7. The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist”. An auteur, indeed! Catherine Anne Davies, bördig från Wales, kan ses som arvtagare till en uppsjö andra lagom konsthusliga kvinnliga singer-songwriters jag kunde nämna, men låter bli. Lyssna och leta referenser och möjliga inspirationskällor själv i stället. Eller bara… Lyssna. (För övrigt en av de artister jag troligen inte upptäckt utan det nu akut nedläggningshotade Prog Magazine).

8. The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear From Me”. Multimusikern Nick Beggs frontar eget band för första gången sedan… Kajagoogoo? Groovy. Det drar åt alla håll och luftrummet ekar av eviga frågor – liksom det nerviga nuläget.

9. Alicia Keys ”Here”. Ja, hon är här igen! Och fortsätter släppa på garden, vara mer levande, intensivt närvarande och kanske lite mindre kyligt sofistikerad än i början av karriären. Hon har alltid varit skicklig, melodisk, inspirerande och karismatisk men tycks instinktivt bara röra sig mer och mer mot den verkliga kärnan av något – vad det nu är, men det berör.

10. Young the Giant ”Home of the Strange”. Tipstack till Relevant Podcast är på sin plats. Utan dem hade väl det här gått mig förbi fullständigt.  (vilket gäller fler artister på senare tid). Fylligt sound, oväntade infall och filosoferande texter som tränger sig på lite i taget.

BUBBLARE:

The Neal Morse Band ”The Similitude of a Dream”. Damp ner i slutet av året efter en tids tystnad från konstellationen. Eller vad jag tolkade som tystnad. Håller fortfarande på att bekanta mig med den här musikaliska versionen av John Bunyans klassiska pilgrimsberättelse ”Kristens resa” – kanske det mest episkt orienterade album Morse släppt ifrån sig. Vilket säger något…

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution”. Eklektisk och energisk, musik som alltid är i rörelse och aldrig synbart stagnerar.

Gungor  ”One Wild Life” – en trilogi med undertitlarna ”Soul”, ”Spirit” och ”Body” släppt under drygt ett och halvt år, tror jag. En liten bragd i sig, bara det. Ofta luftig, lätt minimalistisk pop med drag av soul och en hel del annat.

Karmakanic ”DOT”. Supergruppen från Skåne (eller åtminstone brukade de väl sammanstråla i en studio där förut) synar meningen med livet. Och ’annat som ingen bryr sig om’. Spännande.

Sho Baraka ”The Narrative”: Ras, religion, konflikter – inre och yttre, en resa jag börjar utforska under senhösten och långtifrån är färdig med ännu. Genredefinition? Organisk hip hop, med rottrådar och utvikningar åt flera håll. Ännu ett tipstack till Relevant Podcast…

Solange ”A Seat at the Table”: Beyoncés syrra. Så var det avklarat. Men det är knappast tillräckligt för att definiera eller sammanfatta vad som finns att upptäcka här. Jag är i färd med det… Vilket även gäller de här:

Thank You Scientist ”Stranger Heads Prevail”, Anohni ”Hopelessness”, Dan Reed Network ”Fight Another Day”, Cosmograf ”The Unreasonable Silence”, Bonnie Raitt ”Dig In Deep”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Marillion ”F*** Everyone and Run”, The Dear Hunter ”Act V: Hymns with the Devil in Confessional”

LEST WE FORGET – riktigt bra saker från 2015 som snurrat en del, främst hemma och på tåget under året som gick…

Native Construct ”Quiet World”, Julia Holter ”Have You in My Wilderness”, Anna von Hausswolff ”The Miraculous” , The Gentle Storm ”The Diary”, Perfect Beings ”II”, Florence & The Machine ”How Big, How Blue, How Beautiful”, Circuline ”Return”, Father John Misty ”I Love You, Honeybear”, Foals ”What Went Down”, Gazpacho ”Molok”, Lana Del Rey ”Honeymoon”, Public Service Broadcasting ”The Race for Space”, Steve Hackett ”Wolflight”, Tame Impala ”Currents”, Seinabo Sey ”Pretend”, Sufjan Stevens ”Carrie & Lowell”, Steven Wilson ”Hand. Cannot. Erase.”

 

SISTA SUCKARNA:

Någon DVD har hittills inte släppts från Kate Bushs aningen otippade konserter i London för två år sedan. Men till slut kom ändå en CD-utgåva. Tror ni att jag hunnit skaffa den än? Nej. Ska jag göra det snart? Ja.

Alla talar om Beyoncé och hennes redan sägenomsusade tematiska album ”Lemonade”. Tyvärr har jag hittills bara hört brottstycken av det och inte heller sett hela den hett omdiskuterade videosviten som hör till. Jag vet. Det är inte OK. Återkommer…

Mina mest strömmade sånger 2016. Tydligen!

 

Det är den tiden på året. Allt ska sammanfattas och jag är naturligtvis inte bättre än att jag följer strömmen och gör samma sak, oavsett om det i den stora universella planen har någon betydelse eller inte. Men ibland kan man ju ta hjälp. Till exempel av en automatiserad uträkning.

Tiden räcker inte till för allt, såsom att testa alla tillgängliga strömningstjänster som existerar och jämföra. Inte heller köper jag skivor i den utsträckning jag en gång gjorde – vilket bevisligen gäller för många andra människor också. Dock har jag börjat återupptäcka mina ibland kvartssekelgamla kassettblandband och tryckt igång i köket, vilket min fru har accepterat i högre utsträckning än jag kanske hade vågat hoppas.  Spotify har annars varit den främsta källan till att upptäcka och provlyssna ny musik. Eller musik överhuvudtaget. Vare sig tipsen kommer från andra källor eller inte, så är jag fortfarande fascinerad över hur mycket som faktiskt finns där. En längre tid har jag övervägt att testa Apple Music, men hittills inte kommit till skott.

Så här i slutet av året har den svenskstartade strömningsplattformen generöst nog sammanställt en lista på 101 musikstycken som jag uppenbarligen avnjutit mer än andra. Varför just 101? Ärligt talat, jag har inte en aning. Stämmer urvalet med min egen upplevelse av vad jag faktiskt gillat mest? Delvis, ja. Systemet verkar ha en förkärlek för att prioritera låtar i början av album, vilket logiskt sett borde innebära att jag inte alltid tagit mig igenom ett helt sådant innan jag varit på humör att gå vidare just i detta då. Eller att förstlingarna får representera familjen, if you catch my drift. Men helt missvisande är det inte. Och hur skulle jag kunna argumentera med ett statistiskt säkerställt system där den mänskliga faktorn förväntas vara helt frånvarande? Digitala system är trots allt ärligare och mer pålitliga än någon av oss icke-artificiella existenser, eller hur?

Genremässigt skönjer jag inte helt chockartat en tendens åt det progressiv- och artrockaktiga hållet. Med betydande konkurrens från diverse singer-songwriters som kan ha rekommenderats av ambitiösa musikmagasin, en och annan levande legendar eller nyligen avliden sådan, några soul/R&B-orienterade alster och sådant som enkelt skulle kunna sorteras in som indierock. Liksom en lagom dos bitterljuva ballader, vad det nu kan bero på. Något förvånande och en liten väckarklocka är den kraftiga dominansen av engelskspråkiga sånger. Alltså, inte nödvändigtvis dominansen i sig, men i min egen bubbla hade jag intrycket av att ägnat mer tid och uppmärksamhet åt, säg, world music i olika former eller åtminstone något mer på spanska. Tydligen inte tillräckligt mycket.

Nyårslöfte för 2017: balansera den lingvistisk-musikaliska gungbrädan i högre utsträckning.

Allt som letat sig in bland dessa 101 av systemet utvalda spår är inte nytt, men den övervägande delen är det. Bland ’oldies but goodies’ kan nämnas klassiker som ”I’ll Find My Way Home” med Jon & Vangelis, ”Find a Way to my Heart” med Phil Collins och ”The Lion’s Mouth” med Kajagoogoo. Ah, 1980-talsnostalgi…

Spontant smakprov från sammanställningen, i form av 15 av mig i detta nu utvalda spår. Bara för att de är relativt nya, av olika anledningar är bra, samt, inbillar jag mig, representerar något slags bredd och musikalisk dynamik:

”Ship to Wreck” – Florence & the Machine

”I Am a Man of Constant Sorrow” – Blitzen Trapper

”Feel You” – Julia Holter

”Mar Del Fuego” – Perfect Beings

”Blackstar” – David Bowie

”Good Lava” – Esperanza Spalding

”Discovery” – Anna von Hausswolff

”Popular” – The Anchoress

”Mountain at my Gates” – Foals

”The Sound” – The 1975

”Clear Clearer” – Iamthemorning

”Numbers” – Frost*

”Your Familiar Face” – Native Construct

”I Love You, Honeybear” – Father John Misty

”Honeymoon” – Lana Del Rey

Och ett väldigt speciellt omnämnande till Bostonbandet Bent Knee, vars blotta existens jag via något kvalificerat scoop eller (mer troligt) ren bondröta varseblev under året, även om deras senaste verk inte finns på strömningstjänsten ifråga ännu. Det gör däremot deras album ”Shiny Eyed Babies” från 2014, varifrån det inledande korta titelspåret tagit sig in på listan. Men i det fallet har jag rätt konsekvent sträcklyssnat mig igenom albumet som helhet ett antal gånger i höst. Återkommer om dem. Det är löfte. Eller ett löfte om en målsättning. Här är ett exempel på hur de kan låta:

 

(Länk till hela den automatgenererade listan kan bifogas vid akut efterfrågan. Coming snart up: Albumlistan – det som jag själv trodde att jag lyssnat mest och bäst på under året.)

 

En sång en gång: ”What’s the Colour of Money” – Hollywood Beyond

 

Flygande start. Åtminstone är det vad jag siktar på. För en seriestart i detta forum, enkelt och förhoppningsvis kärnfullt kallad ”En sång en gång”. De är ju så många. Låtarna, som en gång betytt något utöver det vanliga, ibland av helt olika anledningar och som fastnat och inte försvunnit genom åren utan med jämna mellanrum dykt upp i någon av ens gamla samlingar, såsom blandband (ett begrepp kanske inte allom bekant för alla födda efter cirka -97 eller så, men har en viss emotionell bäring för många av oss något äldre och gråare till konstitutionen). Eller spellistor i strömmande format. Eller ibland på YouTube.

I första hand ska det här, tänkta återkommande inslaget, beröra låtar. Enskilda sånger och stycken på allt mellan två och tolv minuter. Möjligen längre, men de riktiga monumentala sviterna kommer nog inte att prioriteras först och främmeligen. Dessutom är ett av syftena att framhålla artister och grupper som kanske inte lyckats släppa de allra mest helgjutna albumen, sådana som jag tidigare uppmärksammat på albumlistor över svunna decennier (och som jag också tänkt följa upp med exempelvis 00-talets skörd någon gång). En del av dem bara försvinner ju i grönskan efter ett enstaka album eller harvar på men utan större succéer i åratal, men ibland ändå med den där enskilda låten som efterlämnat ett odiskutabelt arv, de där magiska tre minuterna som skvallrar om något mer som kunde ha blivit…

Programförklaringen är inte huggen i sten och prioriteringarna kanske förändras och omformuleras längs vägen, men öppningsnumret är i alla händelser vad jag anser som en av 1980-talets mest genialt konstruerade kompositioner och som inte verkar ha tappat ett mätbart dyft i slagkraft sedan den släpptes sommaren 1986. Åtminstone går mina egna tidigare minnesbilder tillbaka till den sommaren, då fotbolls-VM utspelades i Mexiko (tyvärr utan svensk medverkan, men ändå) och jag själv befann mig mellan två läsår på gymnasiet i Linköping. Då, under de varmare månaderna, sändes i Sveriges Radios P3 något som kallades ”Sommartoppen”. Nu börjar osäkerheten inträda. Var den här låten verkligen med på den listan den sommaren eller är det något minnet har processat fram i eftertankens kranka blekmedel? Nej, jag tror att den varit med där. Tror. Det var om inte annat från den radiokanalen som mycket, väldigt mycket, av det nyproducerade musikaliska som jag utsattes för under den perioden, emanerade. Och mina minnen säger mig att det här var en sommarhit, i den mån den överhuvudtaget var en riktig hit. Några spår tycks den ändå ha satt i musikhistorien, men konstellationen bakom verket var just av den sort som bara tycktes uppenbara sig ur tomma intet, för att sedan försvinna, närmast vaporiseras och upplösas utan spår.

Hollywood Beyond, med brittiske medborgaren Mr Mark Rogers i spetsen har förärats några rader (bokstavligen några rader) på engelska Wikipedia. Där framgår basfakta som att just den där magiska första singeln ”What’s the Colour of Money” var en mindre hit i några länder och följdes 1987 av ett album med titeln ”If”. Kort och kärnfullt. Det finns tillgängligt på Spotify och är en stundtals spänstig men som helhet ganska ojämn historia. En av producenterna ska ha varit Bernard Edwards från gamla funkikonerna Chic. AllMusic bidrar med en aning mer intel i sammanhanget. Men inte så översvallande mycket.

Logo1-ensangengangLåten, då. Lyssna bara, vill jag framhålla först och sist och däremellan. Den har ett groove, en avighet och djärvhet, musikaliskt och lyriskt, som sticker ut och sätter spår. Det gjorde den då och det skulle den gjort även i dagens musiklandskap, vill jag hävda, nästan oavsett om det i dag hade resulterat i någon kommersiell framgång överhuvudtaget. Texten, ja. Enkel på ytan och med relativt okomplicerade men passionerat poetiska och elakt effektiva fraseringar om att pengar inte är gröna – utan röda.

One Hit Wonder in the extreme, kanske. Men vilken hit! Oavsett hur väl den lever upp till den publicitetsmässiga och monetära definitionen av en sådan. Pengar är ju inte allt här i världen, och de är som sagt inte helt obefläckade av oskyldigt blod, om man får tro Mark Rogers och hans musikaliska medbrottslingar.