Storpolitik, storslagen tragik och mammons matematik – Årets TV-serier 2016

05_kirsten_car_110-clean-retouch-v7-800x800Dags igen: Här är mina personliga favoriter från det nyss flydda årets utbud av ny TV-seriedramatik (med vissa kronologiska gränsfall inkluderade). Inom parentes visas den kanal där jag själv sett den berörda serien, medan länkarna löper vidare till de recensioner jag i förekommande fall skrivit för russin.nu. För den som vill roa sig med jämförelser bakåt i tiden finns förra årets lista här. Överhuvudtaget släpptes så många serier med så jämförbara kvaliteter att de var svåra att skilja åt i rangordningen. Lösningen? Utöka platserna från tio till tolv, följt av ett antal bubblare, hedersomnämnanden och slikt…

 

1. The Americans (Netflix). Fyra säsonger har sänts i USA. Sverige ligger efter, men den tredje är den bästa hittills. Vilka ska vi egentligen sympatisera med, vilken sida ska vi välja i detta kalla kriget-drama? Alla! Ingen! Se bara till att de mest betydelsefulla personerna håller sig vid liv ett par säsonger till. De behövs.

2. Fargo (HBO). Lite dispens, kanske? Andra säsongen släpptes väl ut i frihet senhösten 2015 och jag började följa den förra vintern, efter att sent nog ha betat av den första. Om den första var utmärkt, så är den andra sensationellt sagolik till största delen. Om jag nu ändå kunde förklara exakt varför…

3. Penny Dreadful (HBO). Storslagen – och lite oväntad, eftersom den inte var utannonserad som en sådan – final krönte den gotiska ’släng in alla skräckfigurer i samma soppa och gör något mycket bättre än man kan förvänta sig av konceptet’-serien. Ett bryskt men ganska briljant avslut för en skapelse som kommer att saknas.

4. Game of Thrones (HBO). De senaste två rundorna har inte utgjort de definitivaste höjdpunkterna i storybågen så här långt, men även en strax-under-max-säsong av serievärldens största spektakel är bland det bästa man kan se just nu – och temat om maktkamp och vad som krävs för att nå toppen, tycks aldrig bli föråldrat.

5. The Knick (HBO). Hör möjligen strikt hemma under slutvarvet av 2015, alltså om vi talar om den andra säsongen – som kanske var den sista av Steven Soderberghs sjukhusepos. Hur som helst är det ett litet unikum, som förtjänar upprepade påminnelser om sin blotta existens. Och Clive Owen har haft en rent magnetisk närvaro genom hela skärseldsvandringen.

crime_cb_ep102_09_14_14_40-1600x16006. The Night Of (HBO). Oskyldig eller inte? Vad händer i processen med en person som tros ha begått ett allvarligt brott och ska malas genom rättvisans kvarnar? Och hur påverkas alla runtomkring? John Turturro var rent – vilket adjektiv ska jag ta till? –  sinnesvrängande slug som ambulansjagande advokat med en uppsjö egna problem att brottas med men hjärtat på rätta stället.

7. Narcos (Netflix). Jakten på Pablo Escobar fortsatte fram till sin dramatiska final i denna verklighetsinspirerade narkotikaspanarföljetong främst förlagd till Colombia under tidigt 1990-tal. Frågan är hur de ska fortsätta, men något har de tydligen i sikte. Fler karteller fanns och finns bevisligen.

8. Westworld (HBO). Komplicerad historia som inte levde upp till allas förväntningar, men mestadels till mina (som var ohälsosamt högt ställda). Med förhoppningar om en fortsättning med ännu mer fördjupning så småningom. ‘Vem är du, vem är jag, levande char…?’ Några fina och viktiga nomineringar för Thandie Newton och Jeffrey Wright vore på sin plats.

9. Billions (HBO). Hur man blir rik och låter andra dö i processen, ibland bokstavligt. Hjärnornas krig mellan Damian Lewis och Paul Giamatti som kaxig klippare på Wall Street respektive tjurskallig åklagare var en tvekamp som vi förhoppningsvis inte sett det sista och bästa av ännu.

10. Black Sails (HBO). De seglar vidare. Utan att ändra något grundläggande i upplägget som skulle göra det mer lättsmält, lättföljt eller strömlinjeformat. Respektingivande och ofta slående kraftfullt om mer eller mindre mytologiserade pirater i Karibien några sekler tillbaka.

11. Bloodline (Netflix). Andra säsongen ansågs allmänt kanske snårigare än den första, men allvarligt talat; vilka närgångna personporträtt, vilken förtätad atmosfär, vilka betagande överblicksbilder, vilket ödesdrama…

thepath-week4-del-1-49-800x80012. The Path (HBO). En fiktiv sekt. Inre konflikter. Inget är självklart – vad står de för och är det något samhället ska frukta eller inte? Ständigt triangeldrama med nerverna utanpå tröjorna med Aaron Paul, Michelle Monaghan och Hugh Dancy.

 

Bubblare: ”Orphan Black” (Netflix) var kanske som bäst under första säsongen, men fortsätter vara underhållande och Tatiana Maslanys mångsidighet är magnifik. Scifi-serien ”The Expanse” (Netflix) är aningen svårgreppad, men har ett speciellt eget tilltal som är svårt att motstå. Kriminaldramat ”Quarry” (HBO) borde jag ha betat av i sin helhet nu, men kom i kläm mellan andra åtaganden. Här finns definitivt något eget och rafflande. Återkommer… ”Mr Robot” (SVT) krånglade till det för sig än mer under andra säsongen, kanske mer än nödvändigt, men är ändå svårt att slita blicken från när man väl slagit på ett avsnitt.

bosch_201_00413_rt_s1-800x800Hedersomnämnanden: Svensk-franska ”Midnattssol” (SVT) var definitivt ojämn, men ansatserna och intentionerna att placera ett makabert morddrama med internationella implikationer i ett majestätiskt lappländskt landskap och vrida upp alla tänkbara kreativa kranar till galenskapens gräns var helt rätt. En del slog slint, annat träffade klockrent men det blev aldrig ointressant. ”Banshee” (HBO) har alltid varit ett slags ’guilty pleasure’ för mig, balanserande på gränsen mellan udda fågel och överhettad slaktuppvisning i småstaden staten glömde. Vanebildande var det i alla fall ända in i mål. Brottsbekämparna i ”Bosch” (HBO) bryter ingen ny mark egentligen, men det är väldigt välspelat och nästan behagligt mitt bland all korruption och hårdkokt kriminalitet.

Reservationer: Jag ligger långt efter med  ”The Walking Dead”, ”Orange Is the New Black”, ”Ray Donovan” och ”Outlander”. Har heller inte hunnit med andra säsongen av ”Better Call Saul”. Och ”Stranger Things”… Ett avsnitt så här långt. Är den verkligen så speciell som det sägs? Synpunkter? Av orsaker jag inte helt kan klargöra har ”House of Cards” känts mindre angelägen under de senaste två säsongerna än inledningsvis. Något verkar ha stannat i växten i och med Mr Underwoods uppstigande till det högsta ämbetet. För all del – jag kan ha fel. Och hur är det med Netflix megaproduktion ”Marco Polo” som fick utstå myckna bannor efter sin första säsong, men ändå levererade en del spektakel mellan belackarnas skrattsalvor? Hittills har jag bara sett ett avsnitt av den andra vändan. Värt att fortsätta?

 

BILDMATERIAL – UPPIFRÅN OCH NER: Kirsten Dunst bakom ratten i ”Fargo”. Riz Ahmed och John Turturro i cellen i ”The Night Of”. Hugh Dancy predikar i ”The Path”. Titus Welliver kniper ännu en kriminell odåga i ”Bosch” (Credit: hbonordic.com; gäller samtliga bilder).

Välkommen till västvärlden – var den nu finns…

westworld2016-james-evan-hboNågonstans ligger den, men exakt var? Ett resursstarkt företagskluster har sponsrat spektaklet och ett synnerligen excentriskt geni med potentiellt psykotiska personlighetsdrag har satt sin prägel på innehållet. ”Westworld” var en av det här allmänt kognitiv dissonans-framkallande årets emotsedda TV-följetonger, om inte annat av mig… Hur blev det? Nu har vi på russin publicerat inte mindre än två recensioner av resultatet, med två aningen särskiljande slutsatser. Men vänta ett tag, jag kanske borde säga något mer om premissen. I korta drag: handlingen tilldrar sig i en nöjespark dit förmodat finansiellt välförsedda gäster kommer för att roa sig i en artificiellt anlagd vilda västern-miljö som inkluderar flera mycket människoliknande varelser, framställda i ett avancerat laboratorium i anslutning till parken. Allt är strikt kontrollerat och inget kan gå snett, oavsett hur många vapen det än viftas med och hur många olika scenarier som teoretiskt kan utspelas under ett vanligt dagsverke. Fast det är klart att inte allt är under kontroll. Det är för övrigt inte glasklart vem som egentligen har den yttersta makten att bestämma som kan och får hända. I rollerna syns bland andra Thandie Newton, Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Anthony Hopkins. Serien produceras av amerikanska HBO och sändes i Sverige via HBO Nordic, där alla avsnitt ur den första, nu avslutade, säsongen finns tillgängliga för prenumeranterna. Eller abonnenter, eller vilken terminologi som egentligen gäller numera.

Våra sägenomstörtande recensioner finns alltså på russin.nu. Mer basfakta finns på Internet Movie Database

Bild: James Marsden och Evan Rachel Wood samspråkar på prärien i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com.

Planeten Jorden – inte längre så självständig som vi tror?

För 20 år sedan blev ”Independence Day” en filmsuccé i rekordformat, med fyllda biosalonger världen över. I somras släpptes en senkommen uppföljare och resultatet blev väl… Sådär. Nu är den aktuell på DVD och BluRay och förra veckan såg jag den själv. Mer kött på benen om själva filmen finns i min recension på filmsajten russin. Men som ni kanske märkt har det hänt en del annat i världen dessa skälvande sista veckor. Några kompletterande funderingar tillkom liksom av bara farten denna omskakande novembermånad som tillfört vår verklighet mer surrealism än man riktigt mår bra av.

Den amerikanska presidenten i ”Independence Day: Återkomsten” är en kvinna, något som inte är så revolutionerande på film och som många av oss trodde var på väg att inträffa i verklighetens aktuella amerikanska val. Så blev det alltså inte. Vilket leder vidare till en del andra oblida associationer, kanske mer intrikata än vad filmen förtjänar. Jag menar, ponera följande scenario: De. Är. Redan. Här. Sakta men säkert har de tillskansat sig strategiska positioner för att skaffa sig ett reellt inflytande och kunna konspirera för totalt maktövertagande. Visst borde vi ha sett detta tidigare? Den där lille tomten i Nordkorea. Den paranoide och lättstötte narcissisten i Moskva med sin syskonsjäl i Turkiet (jo, de ger intryck av att bråka ibland, men det måste vara en listigt anlagd rökridå). Förmodligen den numera avpolletterade men förut förvånansvärt framgångsrike mediemagnaten och tidigare landsförföraren nere i gamla Rom. Fler kandidater kan definitivt tänkas ingå i klubben – och så nu. Mannen med den malplacerade morotsfärgade manen, på väg mot Washington. Sammantaget, den ultimata bekräftelsen på summan av alla science fiction-scenarier. De försöker egentligen inte ens förställa sig eller dölja sig bakom några masker längre. Vi är numera helt utlämnade åt deras godtycke. Och de har inte ens behövt sätta in de där gigantiska moderskeppen för att visa vem som bestämmer.

Så, utöver alla övriga brister presenterar väl ”Independence Day: Återkomsten” trots allt en lite överdrivet optimistisk syn på vår förmåga att genomskåda och göra aktivt motstånd mot det fientliga företagsövertagandet från yttre rymden. Kanske den illustra arten homo sapiens väljer att försvinna tyst och diskret in i natten i alla fall…

Kalla krig, kalla klimat och kokainkungar – Årets TV-serier 2015

Det finns för mycket att välja mellan. Och samtidigt kan man känna en övermättnad. Att följa en TV-serie i vått och torrt är mer av en investering, ett åtagande än att lägga några timmar på en enskild film. Och att alltid vara uppdaterad med de senaste avsnitten är en utmaning för dagspendlande förvärvsarbetare. Det är mycket annat som ska hinnas med också.

Dramatiska formkurvor går upp och ner. Tillgång till rätt kanaler med möjligheter att se det man önskar när man så önskar, spelar in. Men, med beaktande av en och annan reservation i förbifarten, här är de bästa aktuella dramatiserade TV-serierna just nu. Tycker jag. Ungefär…

Notera 1: Inom parentes visas de kanaler där jag själv sett serien ifråga, som en liten konsumentupplysning. Inte alltid där den först presenterats.

Notera 2: Länkarna går till de recensioner eller blogginlägg jag i förekommande fall publicerat på russin.nu, företrädesvis av den senaste säsongen eller annars närmast föregående. Eller…

Topp tio:

1. Narcos (Netflix). ”Full av fängslande episoder i ett livsöde – och ett lands öde. Full även av förbipasserande fakta och svårsmälta komplexiteter. Det speglar hur våldsam perioden var och riskfylld för dem som vågade konfrontera kungen av kokainindustrin. Liksom hur den amerikanska strategin långtifrån alltid var konsekvent eller överdrivet intelligent.” (ur recensionen på russin)

2. The Americans (Netflix). Reservation: Jag har inte sett den tredje, senaste säsongen än, men den här kalla kriget-skildringen har hittills bara blivit bättre och bättre, så den får någon form av dispens här. När trean dyker upp på Netflix kommer det bara att bekräfta pallplaceringen. Ojalá

3. The Knick (HBO). Nästan otäckt sofistikerat och samtidigt så… dekadent. Och övertygande om att man själv inte hade velat vara en allvarligt skadad eller insjuknad patient i New York anno 1900.

4. Penny Dreadful (HBO). Så tjusigt. Och så psykiskt påfrestande att ta sig igenom. Det är inte allmän trevnad som gäller, men en väldigt, väldigt speciell skapelse. Frågan är vart det ska ta vägen nästa säsong?

5. Game of Thrones (HBO). Femte säsongen var strängt taget inte lika stark som de närmast föregående. Vilket ändå räcker till en plats i solen här. Det är fortfarande ett epos på en skala och en ambitionsnivå som få andra kommer i närheten av.

6. Fortitude (SVT). Mord och mysterier långt upp i arktiska regioner, där människor egentligen inte borde kunna bosätta sig. Mysigt!

7. Black Sails (HBO). Riktiga rejäla piratäventyr med allmänt oförskönad inramning och episkt omfång. Sådana finns det för få av. Men Black Sails finns. Än så länge.

8. The Brink (HBO). Snitsiga satirserier på randen till tredje världskriget finns det alldeles för få av. Men The Brink… fanns. Tyvärr ser det inte ut att bli en andra säsong rakt av. Än.

9. Mr Robot (SVT). Hallucinatorisk personlighetsupplösning och högteknologisk paranoia frodas i en serie som verkligen hittat sitt eget språk. Inte alltid så hundraprocentigt pådrivande och så händelserik som jag skulle önska, men Mr Robot har karaktär. Och en mycket udda antihjälte i centrum.

10. True Detective (HBO). Ofta utskälld uppföljare till den hysteriskt hyllade första vändan nere i Louisiana, nu med nya personer, ny plats och en intrig som många tydligen tappade intresset för på ett tidigt stadium. Jag tillhör möjligen en minoritet, men följde utvecklingen fascinerat fram till slutet.

Bubblare och hedersomnämnanden:

Orphan Black (Netflix) saknar en del av sina mystiska kvaliteter från inledningen, men fortfarande vildsint underhållande och idérikt. Och inte minst är det fortfarande en fröjd att se Tatiana Maslany jonglera med alla sina skiftande klonroller.

Hannibal (Netflix) är tillsammans med Penny Dreadful den troligen visuellt mest anslående serien överhuvudtaget just nu, men ibland tappar jag fokus och börjar undra var botten i det mörkaste av det mörka egentligen finns. Men visst är den enormt välgjord och välspelad över hela brädet.

Homeland har alltid haft synliga håligheter, men jag är ohjälpligt fast och följer slaviskt varje säsong så länge den existerar. Min personliga favoritvända var den tredje, vilket förmodligen också kan vara en minoritetsuppfattning.

Bloodline (Netflix) är ett floridianskt familjedrama som hela tiden imponerar på det skådespelande och miljöbeskrivande planet, men ibland kunde ta sig framåt i lite raskare takt.

Jessica Jones (Netflix) ryckte omgående tag mer än den, hm, en aning överskattade Marvel-kollegan Daredevil, men även här kunde det finnas fog att ta fram saxen lite oftare. Mycket trauma, mycken intensitet, en hjältinna med ständigt svårmodig uppsyn och en karismatisk nemesis. Som sagt, mycket är bra. Men också tärande.

Club de Cuervos (Netflix): Satiriska komediserier om maktkamp i mexikanska fotbollsklubbar finns det kanske inte alltför många av. Den här är i portioner mycket underhållande, men kan skapa övermättnad vid alltför intensivt intag.

Jordskott (SVT) haltade ibland, men är värd ett hedersomnämnande i avdelningen svenska serier som nästan nådde bättre än bra-status.

Better Call Saul (Netflix) är inte Breaking Bad, men som bihang har den sin charm och en del oerhört fängslande partier. Lite ojämn formkurva.

Reservationer i olika former:

Wolf Hall (SVT) var väldigt intressant under de inledande avsnitt vi såg i hushållet, innan jag av olika orsaker inte hann med resten förrän de försvunnit från SVT Play.

Orange Is the New Black (Netflix), Ray Donovan (HBO), Show Me a Hero (HBO), Fargo (HBO), Masters of Sex (HBO)… Jag ligger efter. Helt enkelt. Men här är kreationer med klara kvaliteter. Framförallt Fargo var en positiv uppenbarelse när jag sent omsider kom till skott och betade av första omgången kring jul.

The Walking Dead (HBO/Netflix): Jag är verkligen långt, långt efter…

Mest frustrerande ojämna men ändå för ambitiösa för att avfärdas: Sense8 (Netflix), syskonen Wachowskis globetrottande psykomutantföljetong. Marco Polo (Netflix): Sex och våld och snygga scenerier i medeltida mongolmiljö. Väckte många följdfrågor, men även en nästan barnslig rastlös nyfikenhet inför vart allt egentligen barkade hän i den här möjligen historierevisionistiska mångmiljonsatsningen.

Avdelningen ’Nyfiken på’, det vill säga serier jag inte sett alls, men borde kunna uppskatta:

Empire och Outlander.

Och så det kanske mest lovande konceptet som utlovats under 2016: science fiction-serien Westworld.

”Ascension”: 100 år av missunnsamhet – i rymden?

”Uppslaget är ju strålande. Hur är det med utförandet? Någonting hugger tag direkt, men det svajar samtidigt. Dialogerna växlar väldigt i kvalitet och ibland lurar en livlöshetens ande över utvecklingen under den första timmen av miniserien. Några dramatiska moment senare har allting fått mer styrfart. Och ett ganska rejält avslöjande skapar nya perspektiv.”

Häromveckan skrev jag ihop en recension av miniserien ”Ascension” som i Sverige visas av HBO Nordic. En skapelse som avslöjar vissa aspirationer på att bli en ny ”Battlestar Galactica”. Eller något ditåt. Finns potentialen? Kanske, kanske inte. Tillräckligt intressant för att tillbringa några timmar med åtminstone, tillsvidare, i väntan på en möjlig fortsättning. Facit i frågan (om en sådan fortsättning är planerad och fullskaligt finansierad) har jag i skrifvande stund icke…

”Interstellar” – intensivt och rafflande rymdäventyr

Det är dags nu, ni vet. Den här tiden på året ska allting sammanställas, vägas, mätas och jämföras. Vad var bäst, sämst, förorsakade största besvikelserna eller värsta irritationsmomenten? I alla kategorier som kan tänkas. Jag är också där och väger samman mina egna värderingar. Exempelvis av filmer. Helt klar är jag inte, men just nu känns det väldigt sannolikt att en av de tre som tronar högst upp ur årets filmskörd heter ”Interstellar”, ett spännande science fiction-epos av Christopher Nolan som tidigare gett oss bland annat den senaste Batman-trilogin, ”The Prestige” och ”Inception”. Strax före jul hann jag se den, innan den försvann från vår lokala småstadsbiografs repertoar. Recensionen finns på russin.nu. 

Allt annat värt att nämnas i slutet av året återkommer jag till. Snart. 

Tom Cruise i tidlöst tillstånd

Utomjordingarna anfaller oss. Igen. Och Tom Cruise är med i den globala försvarsmakten, men mest som propagandamaskin. Till dess han begår ett taktiskt misstag och kastas rakt in i korselden, där han dessutom drabbas av ungefär samma åkomma som Bill Murray i komedin ”Måndag hela veckan”. Precis som för Murray, så handlar det om betydligt mer än en vecka av samma dag, om och om och om igen. Men även här har huvudpersonen chansen att förbättra saker längs vägen. Vilket är välbehövligt med tanke på att hela världen sådan vi känner den ligger i vågskålen och mänskligheten riskerar att utplånas för all överskådlig tid. ”Edge of Tomorrow” kom på bio i somras och är nu DVD-aktuell (vilket inkluderar BluRay, bara för att vara tydlig med konsumentupplysningen). Förutom farbror Cruise medverkar bland andra Emily Blunt, Brendan Gleeson och Bill Paxton i fältslaget mot inkräktarna från yttre rymden. Regissören heter Doug Liman och har tidigare tussat ihop Brad Pitt med Angelina Jolie i ”Mr & Mrs Smith”, liksom Sean Penn med Naomi Watts i den politiska thrillern ”Fair Game”. De, liksom den här aktuella filmen finns recenserade av mig på russin.nu. Där vi för övrigt presenterar ännu en temavecka under de kommande dagarna, nu liksom flera gånger förut om andra världskriget. Once more unto the breach, dear friends… Som Shakespeare formulerar det i pjäsen ”Henry V”. Ta gärna en sväng förbi någon gång under närmaste veckans surfrundor!