Från frysboxen: Sports Bar – Saba Style

Ursprungligen publicerat på yemenity2010 22 juli 2010 från Taiz i Jemen.

VM är över… och sällan har jag sett så lite av det som den här gången. Men med de speciella förutsättningar som rådde var i alla fall en del av matchupplevelserna mer minnesvärda än vanligt. Företrädesvis inträffade de på speciella platser där såväl vattenpipor (eller shisha, som de plägar kallas här) och qat som ständigt återkommande satellitmottagarproblem och mixtrande med fjärrkontrollen mitt under match är standard. Det var främst kanaler ur Al Jazeera-nätverket som visade matcherna. Det bolaget är numera en institution och medial maktfaktor i den här delen av världen, och har expanderat sitt territorium vidare än så (vilket jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg). Inför VM var situationen sådan att speciella betalkort krävdes och det hade inte jag; faktiskt inte ens TV i lägenheten förrän ganska nyligen när jag flyttade en kort sträcka till en lya där det redan fanns en sådan. Men i Taiz finns det kollektiva alternativ!

Kuddar, dynor och klassiska jemenitiska vardagsrumsvråer är integrala inredningsfundament i Fundoq al-Ochwa, eller Brothers Hotel. Servicenivån är ojämn, men karaktär har stället utan tvekan. En institution i stan? Tidigare under våren såg jag en del Champions League på samma ställe, främst Manchester United i vått och torrt. Strömavbrotten är också en detalj att räkna med i den här staden och de brummande dieseldrivna generatorerna kan snabbt komma till användning. Damer göre sig för övrigt icke besvär i TV-hörnen; ännu ett utslag av hur det offentliga sociala livet ser ut här i Jemen.

Matcherna då? Av de förväntade storheterna såg jag i stort sett ingenting alls av Argentina, Brasilien, Italien eller England. Representanter för stolta nationer som i vissa fall sades gå ut på banan med fruktan i lederna och följaktliga fiaskon som följd när det gällde som mest. Båda finallagen från förra VM utslagna redan efter gruppspelet, till att börja med. Även Italien rök alltså, och jag brukar inte sörja så mycket när de går på pumpen…  Vad fransoserna hade i kroppen är ett sant mysterium. Lugnande medel med muskelförtvinande funktioner? I förlustmatchen mot hemmanationen Sydafrika kunde de ha råkat ut för något betydligt värre än 1-2. USA punkterade Algeriet i sista minuten efter en orgie i målmissar – till besvikelse för de flesta närvarande på hotellet. Tyskland och Ghana var två spelande lag som båda ville vinna och gå vidare – och gjorde så, i den bästa matchen jag hade sett så långt. Men det skulle bli ännu bättre.

Såg Spanien slå Portugal i en mindre TV-bar en but uppåt vår gata Al-Moror, med liknande koncept, det vill säga mafrajer (madrasser och kuddar), vattenpipor och magiska löv i överflöd för dem som så önskade. Jag lät bli bonusutbudet, inte minst för att jag var där med en bekant som själv försöker skära ner på sitt qat-intag (och faktum är att jag själv fortfarande inte prövat, vilket förvånar en del andra utlänningar här i Taiz). Holland -Uruguay var en annan match jag råkade se i samma rökiga bar. Två lag som presterat över förväntan, i en spännande semifinal. Och publiken här verkade jubla lika mycket vilket lag som än gjorde mål.

En och annan match såg jag faktiskt i hemmiljöer, som Uruguay-Ghana, där sydamerikanerna lite oväntat visade sig vara världens ledande handbollsnation just nu. Och det räckte till semifinal… Vad skulle Maradona ha sagt – Guds hand? Och så, finalen: Då hade jag åkt på en kraftigare förkylning än jag vanligtvis råkar ut för och var tacksam för att Al Jazeera var på generöst humör och den avgörande uppgörelsen visades utan kortkrav. Holland är ett gammalt favoritlag för egen del, troligen sedan den första VM-turnering jag minns 1978, men även senare bravader såväl i VM som EM. Spontant sympatiserade jag med deras kämpaglöd mot spanjorerna som dock spelat upp sig till sin högsta nivå så dags i turneringen och trots allt var välförtjänta vinnare. Nu är frågan; var kommer jag att se nästa VM? Det är bara fyra år kvar och det är dags att börja planera…

Några relaterade länkar: Varför gick det så bra för de sydamerikanska lagen i VM (åtminstone fram till kvartsfinalerna)? BBC frågade bland annat en tidigare fixstjärna på planen, numera tränare: ”This is one of the toughest qualifiers in the world,” said Maradona. ”I think Ecuador [edged out in the last official match by Uruguay] deserved to be here. And it is definitely not the same to play against the likes of Ecuador than against, let’s say, the Faroe Islands”. Men analyserna hann svänga ett par gånger fram till slutet, när européerna tagit över dominansen igen. Ingen är profet på sin hemplanet, utom den tyska bläckfisken Paul…

Arrangemanget i stort analyseras av Al Jazeera: Sydafrika trotsade olyckskorparna och levererade vad de skulle. VM ”has been a great success and will leave a lasting legacy in our country” kommenterar landets president Jacob Zuma. Och visst har den här sporten alltid lämpat sig för uttömmande sociopolitiska analyser? Som här i The Nation, som bland annat citerar den kontroversielle amerikanske TV-demagogen Glenn Beck: ”We don’t like the World Cup. We don’t like soccer. We want nothing to do with it…. I hate it so much, probably because the rest of the world likes it so much, and they riot over it, and they continually try to jam it down our throat.” Artikelförfattaren har en sundare syn på sport, bör tilläggas.

Från frysboxen: Anteckningar från en kokhet kulturstad vid Arabiska havet

Tidigare publicerat 4 maj 2010 på yemenity2010 under rubriken ”City by the Sea”

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage”av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

 

 

…och det finns fler drygt decenniegamla texter om Jemen på bloggen yemenity2010