Nittiotalsnästet Del 4: Decenniets bästa album Nr 11-20

Nummer 21-30 är avklarade. Nirvana, Madonna och Nordman var inte med. Och, kan jag avslöja, de finns inte med här heller. Nu närmar vi oss den verkliga gräddan av skivproduktion från 1900-talets sista årtionde.

20. Francis Dunnery ”Fearless” (1994)francisdunnery1994

Efter avhoppet från It Bites 1990 tog sig sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten Dunnerys karriär en avsevärt mindre komplex och konstrockinriktad väg genom terrängen. Trodde jag i alla fall. Jag har inte följt den särskilt omsorgsfullt, men inser via snabba efterforskningar att han kommit att idka samröre med folk som Robert Plant, Lauryn Hill och Santana sedan dess. Och att han kandiderade till posten som sångare i Genesis efter Phil Collins avsked 1996 (vilket inte blev fallet). Förmodligen finns det en hel del värt att leta upp. ”Fearless” är dock en farligt nära klockren samling power pop i egen rätt, eller i varje fall pop med både power och potential för en bred publik. Pulserande basgångar, gitarrer pendlande mellan funkiga figurer och metallmangel. Lyriken och stämningen överlag också pendlande mellan det glättigt humoristiska och det rent hjärtskärande bitterljuva. Idag är det väl främst ”American Life in the Summertime” som skulle få minnesklockorna att ringa för genomsnittliga radiolyssnare från tiden som var, men även ”Everyone’s a Star” och ”What’s He Gonna Say” förtjänar fler ärevarv än de förlänats i det allmänna medvetandet.

davematthews-before19. Dave Matthews Band ”Before These Crowded Streets” (1998)

Under en period var umgänget med den här skivan (och i viss mån ett par andra de gjorde) intensivt. Sedan vet jag inte var exemplaret tog vägen. Tyvärr. Men en uppdaterad lyssning visar att det här håller bra fortfarande. Kraften, ja nästan urkraften, och den malande tyngden kan knäcka ben – när det inte svänger frenetiskt på ett mer lättsamt sätt. Aningen. Banalt blir det aldrig. Men ofta rättframt reflekterande och kontemplativt mitt i den råa ohyvlade utlevelsen. Visst gjorde de sig ett namn som ett av världens främsta liveband ett tag? Praktexempel på deras kvaliteter finns inte minst i ”The Last Stop”, ”The Stone” och den hypnotiskt innerliga finalen ”Spoon”.

18. Afro Celt Sound System ”Volume 2 – Release” (1999)afrocelt-release

Suggestiva, rytmiska, seansliknande sessioner sammansatta av en skara experimentella britter och irländare med regelbundna partners in crime från olika delar av Afrika. Främst västra delen av kontinenten om jag förstått rätt. De har väl hållit samman konceptet under snart två decennier nu, även om skivsläppen blivit allt glesare. Vi lever i en stor värld, det påminns man om när combon slår ihop sina skallar och utforskar det organiserade ljudets olika rum och skrymslen, från mörka källarutrymmen och fuktdrypande djungelområden till urbana betongbarriärer och öppna landskap med stekande sol.

deepforest-boheme17. Deep Forest ”Boheme” (1995)

Två fransoser med förkärlek för att plocka in vokalister från världens alla hörn och snart sagt alla språk representerade (utom engelska, av princip tror jag). Eric Mouquet och Michael Sanchez lägger an en syntetisk, väldigt studioproducerad grundplåt som ändå har ett organiskt liv och lyfter högre med hjälp av de flitiga gästspelen från varierande världsdelar, även om ”Boheme” har ett mer europeiskt fokus än exempelvis uppföljaren ”Comparsa” tre år senare. Här finns exempelvis omedelbara klassikern ”Marta’s Song” med ungerska Marta Sebestyen och hyperenergiskt pulserande ”While the Earth Sleeps” med Peter Gabriel.

16. Margaret Becker ”Simple House” (1991)margaretbecker-simple

Hon var åtminstone då en pionjär i amerikansk CCM (Christian Contemporary Music) främst för sitt personliga anslag och viljan att gå djupare än de flesta kolleger i det lyriska avseendet. Det kändes nästan alltid som om hon faktiskt menade det hon sjöng och att det var självupplevt. Som bäst och jämnast var hon nog här, med influenser från såväl Kate Bush som AOR och en nästan ständig inneboende spänning i spår som ”Look Me in the Eye”, ”Scatter These Thieves” och ”I Will Not Lay Down”, nedsänkta i en dynamisk ljudbild med hjälp av den vid den här tiden närmast arbetsnarkomaniske kollegan Charlie Peacock.

yes-talk199415. Yes ”Talk” (1994)

För de tidigare trogna fans som tröttnade redan ett decennium tidigare i och med ”90125” är det här troligen ännu ett bevis på bandets dekadens under den Trevor Rabin-dominerade gitarrkrigföringen i stället för Steve Howes eviga dribblande. Och de mer listorienterade ambitionerna i vissa stycken. Själv tycker jag fortfarande att det är är en riktigt tung, tilltalande pryl mitt i en period som definitivt var ojämn och ibland oinspirerad. Medlemsbytena var legio mellan varje uppdykande och en kortare tid med två parallella uppsättningar av bandet hade just passerat. ”Talk” har en korthuggen titel, förhållandevis korta låtar med vissa undantag och en kraftfull, konkret inriktning snarare än de mest utstuderade universalutflykterna – läs: motpolen till ”Tales of Topographic Oceans”. Men det är trots allt Yes det handlar om, bara som en konsumentupplysning.

14. The Flower Kings ”Back in the World of Adventures” (1995)flowerkings-adventures

I mitten av 90-talet samlade de ihop sig, ett gäng svenska virtuoser med förkärlek för det storslagna och influenser från 1970-talets progressiva, ofta symfoniskt inspirerade era och inledde processen att skapa sin egen variant – vilket de sedan fortsatt göra med både konstnärlig och sett i sitt sammanhang även relativt kommersiell framgång. Det här är ett tidigt exempel på hur de snabbt hittade sin egen identitet, visade hur man fyller ett ljudrum och inte skäms för att bre ut sig. Eller att mitt i allt dra till med en nästan dansant ådra som i ”My Cosmic Lover”. Strikt uttryckt är det här den första skivan under The Flower Kings-etiketten, efter Roine Stolts närmast föregående soloalbum ”The Flower King” med delvis samma sättning – och sound. Fängslande är det i alla fall. Och en föraning om vad mer som skulle komma, som jag själv började upptäcka en dryg handfull år senare.

ofrahaza-kirya13. Ofra Haza ”Kirya” (1992)

Hon försvann alldeles för tidigt, redan 2000 i sviter av aids. Innan dess hade hon släppt ifrån sig flera idag legendariska inspelningar med djupa spår både av sin israeliska nationalitet och sina jemenitiska rötter. Heltigenom jämna och fungerande album var inte riktigt lika vanliga, men på ”Kirya” (händelsevis släppt samma år som mitt hittills enda besök i hennes hemland inträffade) med Don Was i producentstolen, stämde det mesta. Det doftar, brinner och drar in dig i sitt inbjudande töcken och borde kanske främst avlyssnas med tänd rökelse och abstrakt orientalisk konst på väggarna. ”Daw da hiya” är en dramatisk skildring av tvångsäktenskap och brott med traditioner, med narrativa passager av Iggy Pop och en av de rytmiskt mest medryckande på plattan, tillsammans med ”Horashoot”. Den hymnlika skönheten som egentligen finns ständigt närvarande, manifesteras starkast i ”Mystery, Fate and Love” och ”Don’t Forsake Me”.

12. Iona – ”Beyond These Shores” (1993)iona-beyondthese

I den kontemporära musikaliska keltokratin  har väl aldrig Iona uppnått celebritetsstatus rent kommersiellt, men de har hängivna fans här och var. Och vad kan vara mer spännande än ett par skopor irisk folkton, parat med återkommande men inte övervällande symfoniska ambitioner och sammanhängande berättelser om sjöfarande munkar som korsade Atlanten cirka tusen år före Columbus? Titlar som ”Edge of the World” och ”Bird of Heaven” ger en föraning om vilken sorts poetisk och narrativ inriktning som genomsyrar just denna resa. Musikaliskt kan man tänka sig ett Clannad med lite mer kraft eller en Enya med mer värme och variation. Joanne Hoggs röst är ett vapen att räkna med (och hon har senare samarbetat med Moya Brennan från just Clannad i andra sammanhang). Basist i bandet var för övrigt vid den här tiden Nick Beggs med ett förflutet i Kajagoogoo. Bara som kompletterande basfakta…

nilserikson-spar11. Nils Erikson ”Spår” (1996)

Det hade varit lönlöst för skånske Nils att försöka förneka ett intag av Peter Gabriel närmande överdos när den här solodebuten släpptes. Å andra sidan kan man i princip aldrig få för mycket Gabriel rent psykosomatisk-medicinskt. Nils lyckades dessutom omvandla inspirationen till ett eget koncept som stack ut på svensk mark – och fortfarande gör det. Numera är han även medlem i Karmakanic och utflykterna på egen hand mer sällsynta, åtminstone i den tappning han visade prov på med sin både introverta och hitmässiga samling från 1996. Mest genomslag fick de radiovänliga ”Somliga tror på stenar” och ”Silver i ditt hår” men det här är häpnadsväckande bra nästan hela vägen. Något år senare kom uppföljaren ”Albert, tyfonen” som åtminstone delvis nådde samma höjder, men inte riktigt med samma stringens.

Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Återförenade kungligheter och unga energitillskott i Slottsskogen

Efter ett längre uppehåll är de återförenade som organisk enhet i egen rätt: The Flower Kings. Och inte helt oväntat fick de finalpasset som dragplåster numero uno i årets upplaga av ”Slottsskogen Goes Progressive”.

Göteborgs Artrockförening hade flyttat tillbaka till utomhusscenen vid Björngårdsvillan, där det här konceptet tydligen inledde sin existens för tiotalet år sedan. Allt flöt inte felfritt, åtminstone inte under förberedelserna när bandet kämpade med något ljudproblem som för de flesta av oss vanliga dödliga knappast blev begripligt. Det ledde till en försening på nästan en halvtimme, men väntan var värd sitt pris. Så dags hade mörkret fallit över Göteborg och fler besökare strömmat till. Hur många? Jag vågar inte gissa exakt, men några hundra personer, drygt. Kallt. Ungefär.

Dessförinnan hade fyra andra svenska band visat upp fyra olika varianter på artrock, i alla fall om man ska vara generös i sin bedömning. Var går gränsen för vilken rock som anses ha tillräckligt mycket konstnärlighet och komplexitetsfaktor för att kvalificera sig i kategorin? Slutgiltigt facit saknas fortfarande.

Det började med Brother Ape. En aning…funky? Rytmiskt oerhört drivet på tre man hand, men även lite för ensidigt i längden, särskilt när sången bara når fram marginellt i ljudmixen och med en del snedseglande toner i omlopp. Publikkontakten, försöken att verkligen kommunicera med dem som kommit dit, var också på lågvarv. Kapabelt, oftast svängigt men svårt att bygga en relation till, i alla fall om man aldrig hört dem förut. Och jag ska redan nu erkänna att fyra av fem band på scenen i lördags var helt nya bekantskaper för mig.

Så ock alltså Skånska Mord som opererar mer i den blues- och grungeorienterade sfären. Ernst-Hugo Järegård var inte närvarande. Annars är det väl inte bara jag som associerar bandnamnet med miniserien från sent 1980-tal där en av våra mest välkända och möjligen folkkära aktörer gjorde mördarrollen i snart sagt alla rekonstruktioner av verkliga fall utom i Yngsjömordet. I stället stod nu fem stadiga skåningar på scen och levererade en hel del tyngd och stabil gitarrdominerad stenkrossrock. Ett behärskat primalskrik, om det kan föreställas.

Aftonens första riktiga charmoffensiv från scenen kom nog ändå från göteborgska Akribi med sitt intensiva utspel – i första hand representerat av den operainspirerade sångerskan Jessica Åhman – och en humoristisk framtoning mitt i alla pretentioner. För här handlar det om metallprog med möjliga influenser från såväl Dream Theater som Within Temptation och… vågar man dra till med Nina Hagen? För att inte glömma bort de instuckna orientaliska harmonierna och upprepade taktbyten. Oftast lekfullt, ibland till synes på väg att spricka men spännande.

My Brother The Wind, med medlemmar från Stockholm och Åmål och med meriter från band som Anekdoten, låter i vissa stycken inte helt väsensskilda från Ozric Tentacles. Med ett enkelt uttryck: flummigt. Eller med andra ordval meditativt, för att inte säga kontemplativt inriktade instrumentalister.
– Ta fram rökelsepinnarna, uppmanade kvällens konferencier vars namn jag tyvärr aldrig antecknade.
Väldigt skickligt, samspelt, med ett nästintill perfekt ljud och utsökt utförande rent tekniskt. OK, det tenderar att bli ensidigt och malande i perioder, men det har helt klart hypnotiska kvaliteter inbakade. Sanna mystiker? Tja, de inledde i alla fall med att visa sin sympati för de nyligen till fängelse dömda medlemmarna i ryska punkbandet Pussy Riot, så helt bortkopplade från verkligheten är de troligen inte. Bandets egen FaceBook-sida anger namn som Popol Vuh, King Crimson och Gong bland influenserna. Där definierar man också sig själva som ett ‘improvisationskollektiv’. Kan vara bra att veta.

De är alltså tillbaka. Efter drygt fem års uppehåll – som inneburit neddykningar i diverse sidoprojekt, ibland så djupa att just The Flower Kings fortsatta existens inte förefallit helt självklar. I somras kom dock ”Banks of Eden” som delvis uppenbarar en lite tyngre, mörkare sida av bandet. Åtminstone uppfattar många kritiker och kommentatorer det så. Allt är relativt. Själv har jag tillbringat en hel del tid med CD:n den sista månaden och är tilltalad, även om det knappast är det mest banbrytande eller harmoniskt hisnande de gjort någonsin.

På scen i Slottsskogen denna lördag den 18 augusti 2012 satsade de verkligen inte bara på att plugga sitt senaste hetaste alster utan rev snarare av en provkarta, en liten odyssé genom hela sin karriär som band. Förhållandevis kort inledning med ”Paradox Hotel”, följt av ”Last Minute on Earth” (som i själva verket varar i cirka tio minuter) och ”In the Eyes of the World” innan de verkliga mastodontpjäserna plockades fram ur garderoben. ”The Truth Will Set You Free” är om jag inte räknar fel i hastigheten den längsta sammanhängande svit de skapat, kring halvtimmen. Inte långt efter i längd kommer ”Numbers” från senaste skivan, här introducerad av bandet som ‘ett riktigt örhänge’. Som avrundning fick vi den inte heller helt schlagermässiga ”I Am the Sun”. Sammantaget; de har rutinen, de har ett rikt material att ösa ur och det svajar egentligen ingenstans, även om de själva kläckte ur sig kommentarer om ‘kaotiska’ förhållanden som kanske kan förklaras med just det längre uppehållet.

Allmänna iakttagelser: Alla artister har naturligtvis inte verbala och utåtriktade förmågor med sig i bagaget och just på den svenska artrockscenen vill jag generaliserande hävda att musikaliteten prioriteras så mycket högre än showmanship att det i sig bidrar till den ‘smala’ genomslagskraft genren anses ha. Men visst växer den! Eller? Själv tycker jag att publiken verkar bli mer och mer varierad, inte minst åldersmässigt under det handfull år jag i stort sett regelbundet besökt Slottsskogsproggen och även andra liknande evenemang. Det vill säga: medelåldern ligger inte självklart över 50 år längre. Band som Akribi med sin injektion av mer påtaglig ungdomlig energi bidrar säkert till den utvecklingen.

Mer om respektive band finns på hemsidorna för The Flower Kings, Akribi och Brother Ape. My Brother The Wind visar sig på FaceBook, liksom Skånska Mord. Förra årets inomhusversion av samma evenemang i Göteborg finns också dokumenterat här på Fair Slave Trade.

Kraft och kreativitet före karisma – Karmakanic levererade i Lidköping

Musiken framförallt – det är vad som gäller när Karmakanic ställer sig på scen. Och det som kommer ur högtalarna, det är något av det mest kompetenta och kreativa som vi har i Sverige i just nu. I veckan lät de tonerna tala i Lidköping, i sällskap med unge gitarrekvilibristen Johan Randén. Fair Slave Trade-redaktören var där…

För uppvärmningen svarade alltså underbarnet, strängdomptören Johan Randén, numera några och 20 år, ackompanjerad av två mognare män; Bengan Andersson och Björn Milton på trummor respektive bas. Stilen? Ja, lite av samma fusionfunk som jag vill minnas dominerade hans repertoar på Slottsskogen Goes Progressive häromåret. Lite av ’tillbaka till 1980-talet’-känsla, en tid när föreningen av jazz och funk var vanlig, inte minst i de frikyrkokretsar som påverkade mycket av mitt musikaliska intag på den tiden. Randén var rent logiskt inte fysiskt närvarande då, men hämtar åtminstone en skönjbar procent av sina influenser från en värld som befolkas eller har befolkats av akter som Weather Report, Yellowjackets, Koinonia, Michael Ruff med många flera. Jag nödgas medge att jag inte längre har lika intensiv inblick i vad som rör sig i den genren numera – om det rör sig. Rent nostalgiskt väcks något till liv av Randéns riff i kombination med ogenerad woodslapping från Milton och jag imponeras av det täta, sammangaddade sound som skapas av bara tre personer på en scen utan ytterligare extravaganser eller artificiell andning.

Däremot är inte kompositionerna i sig av den sort som fastnar automatiskt eller berör mig på djupet längre. De kan kräva mer tid än så här, eller så har jag passerat den mest mottagliga fasen och kan numera främst uppleva konceptet som trevligt och tilltalande men inte extremt engagerande. Randéns tekniska färdigheter och musikaliska mognad finns det dock ingen anledning att betvivla. Han kommer knappast att vara sysslolös i framtiden, vilken genre eller vilka samarbetspartners han än väljer att prioritera.

Karmakanic var nyligen aktuella med sin.. få se nu… fjärde CD, ”In a Perfect World”. Därifrån hämtades bland annat deras för kvällen inledande nummer ”When the World Is Caving In”, liksom senare i programmet, sviten ”1969”. Med åren har Jonas Reingolds vid-sidan-av-projekt hunnit bygga upp en repertoar med tydlig spännvidd, vilket tydligast kan illustreras med den (i en bättre värld?) hitmässiga ”Turn It Up” omedelbart följd av den experimentella danslektionen ”Do U Tango?”. Företrädesvis är det de längre och mer utsvävande övningarna som tar plats i programmet på Röda kvarn. Då är ”Send a Message from the Heart” visserligen extranummer, men det är å andra sidan ett cirka 20 minuter långt sådant, i sin tur uppföljt av en Genesis-cover som jag irriterande nog länge har svårt att placera – men visst är det ”Undertow” från 1978?

Medlemmarna har skiftat en smula genom åren och senaste nytillskottet är Morgan Ågren bakom trummorna. Relativt ny är väl även Nils Erikson på keyboard och backupsång. (Vilket i sig väcker en fråga jag inte tidigare reflekterat över: är det samme Nils som släppte skivorna  ”Spår” och ”Albert, tyfonen” under sent 1990-tal och sedan tycktes ha virvlat bort i världsalltet utan just… spår? Javisst, en vanlig enkel googling och grundläggande innantilläsning senare är det uppenbart att han inte varit så bortsprungen som jag förleddes att tro. Egna hemsidan vittnar om fler soloskivor samt körverk, filmmusik och andra skriverier.) Erikson håller sig i den här scenuppställningen ute på ena flanken medan hans kollega, tillika den likaledes flitigt arbetande klaviaturvirtuosen Lalle Larsson huserar på den motsatta.Utmärker sig gör även gitarristen Krister Jonsson som inte bara utövar egna små dueller med dystboxen utan även i stort svarar för nästan allt som kan kallas scenshow i sammanhanget. Nej, Karmakanic prioriterar inte precis det visuella uttrycket eller dramatiska utspel, vilket personifieras inte bara av den relativt lågprofilerade bandledaren (vilket jag i alla fall föreställer mig att han är) och basisten Reingold utan även av sångaren Göran Edman som är robust och rejäl men långtifrån lika utagerande och karismatisk som flera andra kolleger i jämförbara konstellationer (med Nad Sylvan i Agents of Mercy som ett för ändamålet pedagogiskt typexempel).

Spännvidd, ja. Den andäktiga balladen ”Eternal” får avsluta gruppens ordinarie set… före de redan nämnda bonusinslagen. Sedan jag såg dem förra gången strax norr om Göteborg i slutet av 2009 har Karmakanic frigjort sig mer från Flower Kings-trädet och mutat in ett eget revir, intensivt inriktade på det musikaliska uttrycket före allt annat. Som sagt inte det mest scenshowmässigt spännande Sverige har att erbjuda, men svårslagna på andra plan.

Second opinion från min fru Emilia:

– En intressant blandning och delvis genial, men ibland lämnar de för lite utrymme för tystnad vilket kan vara tröttande. Musik i allmänhet är en kombination av ljud och tystnad i harmoni. Men i stort var det bra.

BASFAKTA

Plats: Röda kvarn, före detta biograf i Lidköping, numera främst lokaler för vuxenutbildning

Tid: 2 maj 2012, kl. 18.30 – ca 21.30

Arrangörer: LARS (Lidköpings Artrocksällskap) i samarbete med Studiefrämjandet

Publik: ett 100-tal; i princip fullsatt

Ljudet: i stort sett utmärkt, möjligen aningen för vasst i kanten – mest märkbart i slutskedet av konserten

För övrigt: Apropå The Flower Kings, där Jonas Reingold är en av de drivande medlemmarna, så har de faktiskt återupptagit samarbetet och arbetar på sitt tolfte album tillsammans, det första på fem år. Detta enligt marsnumret av den brittiska tidskriften Prog (formerly known as Classic Rock Presents Prog) som anger releasedatum till början av juni och utlovar en del turnerande efter det, både i Sverige och internationellt.

Reingold mekar vidare med sitt hobbyprojekt

Hantverksskickligt, halv-episkt, helgjutet… Svenska Karmakanic fortsätter imponera – och engagera – med ”In a Perfect World” (InsideOut Music 2011).

Av alla avknoppningar som uppstått med The Flower Kings som ursprung är kanske, kanske Karmakanic det som tilltalar mig mest. Med reservation för att, ja, Transatlantic borde väl räknas dit också. Och konkurrensen är kraftfull, nästan osannolikt så. Här finns kanske ingen utpräglat karismatisk och teatralisk scendomptör som i fallet Agents of Mercy (från samma släktträd) att döma av den enda konsert jag sett med konstellationen, strax norr om Göteborg för ungefär två år sedan. Men här finns en imponerande stabilitet och en slående balans mellan de symfoniska anspråken, instrumental ekvilibrism och faktiskt helgjuten hitkapacitet mellan varven.

Karmakanic är framförallt basisten Jonas Reingolds baby. Hittills har de släppt ifrån sig fyra album, med föregångaren ”Who’s the Boss in the Factory” som höjdpunkt. Man kan inbilla sig höra mer betoning på just basens roll i ljudbilden men jag vet inte om det är självbedrägeri byggd på detta… eh… basfaktum. Bra låter det i alla fall nästan alltid. Tungt, ofta bastant och pådrivande men med välbehövlig dynamik och spänst. Samt inte minst lekfullhet, den här gången främst uppenbarad i ”Can’t Take It with You” med sina hispaniserade gitarrfigurer och pianokombinationer. ”Turn It Up” har just den där nämnda hitmässigheten inbakad men är inte det mest minnesvärda spåret sett över helheten. Snarare är det den jämna leveransen av stadiga, smakfullt ödesmättade och reflekterande halv-epos med en snittlängd på sju-åtta minuter som utgör stommen och sätter standarden. Med den äran. Till den kategorin hör exempelvis ”When the World Is Caving In” och ”There’s Nothing Wrong with the World”. Inte bara Reingold får utrymme att briljera, utan även klaviaturisten Lalle Larsson (som även spelar med Agents of Mercy). Göran Edman står i fören med sina potenta, egentligen inte extremt igenkännbara men i sammanhanget fullt funktionsdugliga stämband. Han breder inte ut sig utan spelar sin roll i ljudbygget, respektingivande utan åthävor.

Apropå hitmässighet och radiovänlighet (som sannolikt inte uppfattas av de flesta radiostationer vår civilisation känner till, särskilt inte i Sverige, men i alla fall) så har ”Bite the Grit” en hel del av det också. Medan det mest episka och ambitiösa är det inledande stycket ”1969” med sina lyriska referenser till året då allting hände, eller åtminstone vissa avgörande moment som legendariska musikfestivaler och Peace, Love and Understanding-promotion med mera. Själv kommer jag inte ihåg så mycket, eftersom jag föddes året innan. Men det ska poängteras att ”In a Perfect World” inte precis är en nostalgiorgie i stort, utan progressivrock med både en tidlös prägel (om det nu finns något sådant) och planterad i ett musikaliskt klimat som genomgått en del förändringar sedan den här genren såg dagens ljus. Jag har i alla fall svårt att se något patetiskt och tvångsmässigt bakåtblickande i stort; utan hör snarare ett gäng, erkänt medelåldriga, män göra det de själva gillar, med en pondus och hantverksskicklighet som borde kunna uppskattas av fler än bara en hård kärna beundrare. Troligtvis en av höjdpunkterna för mig personligen från det nyligen avslutade skivåret 2011. Ta det som ett hot eller…

 

Fler relevanta recensioner finns på Progarchives och Allmusic.