Hantverksskickligt, halv-episkt, helgjutet… Svenska Karmakanic fortsätter imponera – och engagera – med ”In a Perfect World” (InsideOut Music 2011).

Av alla avknoppningar som uppstått med The Flower Kings som ursprung är kanske, kanske Karmakanic det som tilltalar mig mest. Med reservation för att, ja, Transatlantic borde väl räknas dit också. Och konkurrensen är kraftfull, nästan osannolikt så. Här finns kanske ingen utpräglat karismatisk och teatralisk scendomptör som i fallet Agents of Mercy (från samma släktträd) att döma av den enda konsert jag sett med konstellationen, strax norr om Göteborg för ungefär två år sedan. Men här finns en imponerande stabilitet och en slående balans mellan de symfoniska anspråken, instrumental ekvilibrism och faktiskt helgjuten hitkapacitet mellan varven.

Karmakanic är framförallt basisten Jonas Reingolds baby. Hittills har de släppt ifrån sig fyra album, med föregångaren ”Who’s the Boss in the Factory” som höjdpunkt. Man kan inbilla sig höra mer betoning på just basens roll i ljudbilden men jag vet inte om det är självbedrägeri byggd på detta… eh… basfaktum. Bra låter det i alla fall nästan alltid. Tungt, ofta bastant och pådrivande men med välbehövlig dynamik och spänst. Samt inte minst lekfullhet, den här gången främst uppenbarad i ”Can’t Take It with You” med sina hispaniserade gitarrfigurer och pianokombinationer. ”Turn It Up” har just den där nämnda hitmässigheten inbakad men är inte det mest minnesvärda spåret sett över helheten. Snarare är det den jämna leveransen av stadiga, smakfullt ödesmättade och reflekterande halv-epos med en snittlängd på sju-åtta minuter som utgör stommen och sätter standarden. Med den äran. Till den kategorin hör exempelvis ”When the World Is Caving In” och ”There’s Nothing Wrong with the World”. Inte bara Reingold får utrymme att briljera, utan även klaviaturisten Lalle Larsson (som även spelar med Agents of Mercy). Göran Edman står i fören med sina potenta, egentligen inte extremt igenkännbara men i sammanhanget fullt funktionsdugliga stämband. Han breder inte ut sig utan spelar sin roll i ljudbygget, respektingivande utan åthävor.

Apropå hitmässighet och radiovänlighet (som sannolikt inte uppfattas av de flesta radiostationer vår civilisation känner till, särskilt inte i Sverige, men i alla fall) så har ”Bite the Grit” en hel del av det också. Medan det mest episka och ambitiösa är det inledande stycket ”1969” med sina lyriska referenser till året då allting hände, eller åtminstone vissa avgörande moment som legendariska musikfestivaler och Peace, Love and Understanding-promotion med mera. Själv kommer jag inte ihåg så mycket, eftersom jag föddes året innan. Men det ska poängteras att ”In a Perfect World” inte precis är en nostalgiorgie i stort, utan progressivrock med både en tidlös prägel (om det nu finns något sådant) och planterad i ett musikaliskt klimat som genomgått en del förändringar sedan den här genren såg dagens ljus. Jag har i alla fall svårt att se något patetiskt och tvångsmässigt bakåtblickande i stort; utan hör snarare ett gäng, erkänt medelåldriga, män göra det de själva gillar, med en pondus och hantverksskicklighet som borde kunna uppskattas av fler än bara en hård kärna beundrare. Troligtvis en av höjdpunkterna för mig personligen från det nyligen avslutade skivåret 2011. Ta det som ett hot eller…

Fler relevanta recensioner finns på Progarchives och Allmusic.