För Tom Cruise finns inga omöjliga uppdrag

Av alla filmfranchiser med bastant budget och världen i fara som utgångspunkt, så är ”Mission: Impossible”-konceptet fortfarande ett av de konstant mest pålitliga ur underhållningssynpunkt. Jo, så är det. Objektivt. Bara så att vi har den förutsättningen fastslagen direkt. Nu är den sjätte filmen i den över 20-åriga sviten ute och själv såg jag den med min fru och svägerska i norra Mexiko för en dryg vecka sedan. Det gjorde vi rätt i. Bäst hittills i serien? Vet inte, men det behöver den inte vara för att överträffa det mesta som pumpas ut av exempelvis Marvel, DC Comics… Etc. Mer uttömmande recension är tillgänglig på russin.nu. Där finns även mina recensioner av de flesta föregångarna med Tom Cruise & Co som katastrofförhindrare DeLuxe.

Annonser

VM 2018: Fransk finalyra trots kraftfull kroatisk offensiv

Den visades på en kanal vi kunde komma åt. Till att börja med. Så var inte fallet med tredjeprismatchen dagen före, även om vi tillfälligtvis befann oss hos några av min frus släktingar med tillgång till ett stort antal kanaler. Tydligen innehades huvudrättigheterna för VM i Mexiko av distributören Sky som ibland nådefullt delade med sig av godsakerna till andra – och ibland inte. Om jag förstod rätt. Allt har ett pris. Och just bronskampen kanske inte var det mest intressanta att köpa in från andra parters perspektiv. Möjligen. Annars har vi varit på resa de senaste veckorna och därför inte hunnit se, eller för min del skriva, lika mycket som tidigare om det mästerskap som just avslutats. Däremot har vi lärt oss mer om den gamla mayavarianten av fotboll under ett besök vid de likaledes populära pyramiderna i Chichén Itzá på Yucatánhalvön. Mer om det vid senare tillfälle.

Men väl framme vid finalen när vi själva stannat till i flermiljonstaden Monterrey var det alltså två europeiska lag kvar. Eller som någon påpekade, Frankrike var samtidigt det sista afrikanska laget som återstod, vilket gav finalen en väldigt internationell prägel i alla fall. Kroatien har överraskat många, men att de har kapacitet i sig ingen nyhet. Starkt lagbygge och lite spetskompetens på det, med Modric, Mandzukic och Perisic first among ic-uals…

Vi ser första halvleken på Televisa och den andra på Azteca. Omväxling förnöjer. Oväntat offensiv start av Kroatien som i slutet av halvleken haft 60 procents bollinnehav. Ändå leder Frankrike, som jag känner att jag håller på i något större utsträckning. Men man måste medge att de haft en del flyt så långt. Ett självmål och en straff som kanske strikt regelmässigt är korrekt men ändå moraliskt tveksam. Det går liksom inte att undvika hands i det där aktuella läget, eller? Utdömd med hjälp av, ni vet, VAR.

Tacos serverades i pausen, upphämtade av min frus morbror på något av ställena som serverar sådana i den ständigt expanderande stadsbildning som Monterrey verkar vara, åtminstone för en förstagångsbesökare som mig.

För två år sedan förlorade Frankrike EM-finalen mot Portugal som dittills lyckats kryssa sig fram och vinna främst via straffläggningar fram till finalen. Kroatien har i sommar som bekant straffat sig till några segrar också. Skulle det visa sig vara ett omen? Med facit i hand, nej.

Andra halvlek. Fransoserna rycker ifrån och verkar ha avgjort allt med två sluga manövrer från fixstjärnorna Pogba och Mbappé. Innan de bjuder in kroaterna i matchen igen. Att även en världsmålvakt får hjärnsläpp ibland är bekant. I årets VM har vi sett spanske De Gea med flera ge motståndarna oväntade men välkomna presenter med mer eller mindre förödande följder. Franske Lloris gjorde Sverige en tjänst i kvalmatchen för något år sedan och en liknande tabbe nu som leder till reducering, men inte får allvarligare konsekvenser än så den här dagen när det mesta rullar fransosernas väg. 4-2 på tavlan till slut. Très bien!

VM-finaler har historiskt lite för ofta blivit besvikelser och antiklimax, även i minnesvärda turneringar. Nerver och säkerhetstänkande sänker underhållningsvärdet när så mycket står på spel. En så här öppen och målrik tillställning var det längesedan vi såg. Var detta den mest underhållande finalen sedan, säg, 1986 när Argentina slog Västtyskland med 3-2? Eller minns jag den finalen som bättre än den verkligen var, just för att så många efterkommande segat sig fram?

– Multikulturellt, multireligiöst och multietniskt. Ett lag fullt av immigranter eller med rötter från andra delar av världen. De har inte den bästa ligan i världen men en väldigt stark organisation och är en kraft att räkna med.

Något av allt som snabba spontana eftermatchanalyser från kanalen Azteca levererar om segrarna efter slutsignalen.

– Fransmännen har några av de individuellt bästa spelarna som samtidigt jobbade hårt bakåt för att försvara sig, fortsätter analysen samtidigt som euforiska blåtröjor hissar sin förbundskapten Deschamps i luften. Vad gäller Kroatien (som just Mexiko slog ut i förra VM efter en gruppspelsmatch som vi delvis följde på storbild på torget Zócalo i Mexico City) så är de i sin nuvarande skepnad enligt kanalen vad alla andra mindre lag vill vara.

För egen del påminns jag om att Frankrike knappast inledde turneringen i världsmästarstil. Men det brukar blivande champions sällan göra av någon anledning. Det var framförallt i utslagsmatcherna de började visa sin klass och inte minst målfarlighet på den svårare halvan av utslagningsträdet. De har eliminerat i tur och ordning Argentina, Uruguay och Belgien. Att de skulle vara så förkrossande effektiva i finalen utan att egentligen dominera matchbilden överraskade mig en aning. Samtidigt verkade kroaternas intensiva inledning ta musten ur dem på slutet när de inte hade krut kvar att kunna vända trots inbjudningen. Det var de franska kobrorna som högg när det krävdes.

Alltmer genomblöta dignitärer och spelare under prisutdelningsceremonin som ackompanjeras av uppenbarligen hällande regn i Moskva. ‘Vem kramar som en president?’ kluckar kommentatorerna på Azteca med syftning på den nu redan legendariskt kramglada kroatiska regeringschefen Kolinda Grabar-Kitarovic på podiet ihop med franske kollegan Macron. Och en viss Vladimir, givetvis.

VM 2018: Svenska psykopater med perfekt plan?

Vem hade trott det här en höstkväll för knappt två år sedan när Jannes nybygge inledde kvalet hemma mot Holland och med ett nödrop klarade oavgjort? Inte jag.

Inte de viktigaste lagen häromkring. Sverige mot Schweiz i det som på sina håll stämplats som den minst intresseväckande åttondelsfinalen. Inte självklart att hitta matchen på någon av de vanligaste kanalerna. Men efter en liten tur till min svägerskas arbetsplats, utrustad med fler kabelkanaler, så kommer jag in i matchen lagom till halvtid.

Spansktalande (möjligen mexikanska) TDN refererar i alla fall engagerat och diagnostiserar svenskarna som extremt koncentrerade och målmedvetna.
– De gillar det här spelet och känner sig som fisken i vattnet. De är effektiva, har tålamod som psykopater och genomför sin plan intill perfektion.

Schweizarna radar upp hörnor och dominerar bollinnehav, särskilt efter Forsbergs strut men svenska försvarsmuren håller ihop. Igen. Synd att inte inhopparen Martin Olsson hann trycka in tvåan i friläge i slutsekunderna innnan den lilla pushen från schweizergardets sista utpost. Det hade varit ett snyggt avslut.

– If you’re going to let the inmates run the asylum it better be the best asylum ever. And it wasn’t.

Jag börjar gilla experterna på amerikanska Fox, faktiskt. Deras fotbollsexperter alltså. Där var i något slags nötskal deras sammanfattning av varför Frankrike och inte Argentina tagit sig vidare och överlevt den stentuffa kvartsfinalen. Var det de argentinska spelarna själva som tog över och körde över sin förbundskapten? En match mellan två giganter där ingen av dem egentligen övertygat i första rundan slutade i alla fall med en av turneringens höjdpunkter. Hittills. Sju mål. Det fanns en punkt där Argentina hade vänt och var på väg att kunna göra vad de gjort förut; gå längre än det aktuella laget egentligen förtjänar. Sedan började fransmännen verkligen briljera och göra skäl för sitt marknadsvärde. De ska ju vara det sammanlagt dyraste laget i VM. Ta bara Mbappé. Ung men inte helt okänd och kanske på väg mot sitt stora genombrott.

Uruguay eliminerade alltså Portugal i en match jag inte hade möjlighet att se, eftersom jag troligen befann mig på väg genom en bilkö till en gränskontroll med min fru och delar av hennes familj just då. Så nu är ytterligare två av de individuella legendarerna borta. Messi och Cristiano Ronaldo. Är det några kvar? Och vilka ska ersätta de fallna hjältarna på tronen? De två nu nämnda har ju enligt de flesta sannolikhetskalkyler gjort sina sista VM. Eller?

Ryssar som springer, ryssar som hoppar, ryssar som fläker sig. Spanjorerna måste vara ett av världshistoriens mest frustrerade landslag just nu. Över 70 procent bollinnehav och kraftigt spelövertag. Tidig ledning men sedan kontring strax före paus och straffspark mot sig. Hemmalaget försvarade sig på ett sätt som man älskar när ett svenskt landslag gör det mot en överlägsen motståndare. Heroiskt och hemmapubliken lite lagom till sig i trasorna av ljudnivån att döma. Spanjorerna, som haft problem att avgöra sina matcher trots att de fortfarande är tekniskt och och taktiskt överlägsna de flesta av sina motståndare lyckades inte dyka upp den här dörren.

Samma matchbild rakt igenom förlängningen. Och turneringens första straffsparksläggning, vilket fortfarande är det minst dåliga sättet att göra slut på sådana här långdragna holmgångar. Men ibland är de grymmare än vanligt. Ryssarna stensäkra eller åtminstone skickligare på att placera bollen där motståndarens målvakt inte är. Spanjorerna darrar. Och förlorar. Men vad är det som gjort att detta spanska landslag haft så svårt att avgöra i den här turneringen? Är de trots allt i avsaknad av den explosivitet de hade när de verkligen regerade? VM i Ryssland är ytterligare några profiler fattigare. Nya folkhjältar har formats. Men det är klart, det här ryska laget kan ju verkligen inte vinna alltihop. Glasklart. Tveklöst. Precis som vi för några år sedan sade om en amerikansk fastighetsmagnat som kampanjade för att bli president. Det kan inte gå hur långt som helst. Det vet vi ju. Så bara slappna av. Ryssland kommer inte att bli världsmästare. Det skulle trotsa allt sunt förnuft och god smak. Men…

– Några stjärnor släcks, men nya tänds. Sådan är existensen.
Citat från en mexikansk TV-kanal som bevakar VM. De kan vara ganska poetiska där med.

Neymar, Lukaku, Mbappé, Cavani, Kane… Fortfarande finns det några som har chansen att bli årets VM-kungar.

– This is a nutty World Cup and I love every minute of it.
Före detta amerikanska VM-spelaren Alexei Lalas på Fox gillar läget. Ryssarna gjorde det enda de kunde, lät bli att blotta sig och siktade på straffarna där vad som helst kunde hända, enligt hans analys. Svårt att säga emot, eller hur?

För mexikanerna är det något av en förbannelse. Till åttondelsfinal och inte längre. Så har det varit i sju mästerskap i följd, tror jag. Ett faktum som mantramässigt upprepas av mexikanska kommentatorer. Hit men inte längre. Och Brasilien är inte deras favoritmotståndare. Nu gjorde mexikanerna en stark första halvlek, inte minst de första 20 minuterna och forcerade för ett första mål som inte kom och i stället vaknade jätten till liv.

– Det saknas något i mexikanska anfallet. Fantasi eller något annat, konstaterade de mexikanska matchkommentatorerna strax innan deras lag tappade bollen och en bryskt effektiv brasiliansk kontring stängde igen luckan för gott. Igen. Förra gången tog det stopp mot Holland efter en sen straff i en match som jag också såg härifrån Mexiko. Holländska fixstjärnan Arjen Robben var inte överdrivet populär i det här landet då. Neymar med anhang tog sig nu vidare på större individuell skicklighet och killerinstinkt.

Japaner som springer, japaner som hoppar, japaner som fläker sig. Eller – nu har jag redan använt den knyckta kommentaren. Men det var ju japaner det handlade om från början, när Sverige i en ökänd olympisk match förlorade mot Japan 1936. Att det optimistiska blåklädda Nippon nu skulle hota Belgien var en ny överraskning. Men nu har vi haft flera sådana. Inget borde överraska längre.

Nu är ändå Belgien i kvartsfinalen efter en fantastisk finish och kanske lite naivt spel från japanerna som inte lade sig på försvar efter att ha tappat sin tvåmålsledning utan ville avgöra inom 90 minuter. 20 minuter från slutet var en rejäl sensation på väg. Belgiens reducering såg ganska tursam ut, men sedan kom de igång. Dock, den där frisparken av Japan i slutet och den efterföljande hörnan där belgarna kontrade blixtsnabbt och spikade igen i slutsekunderna; det är grymt och det är underbart och det är fotboll. Belgien har på papperet ett av de bästa lagen på plats men var på väg mot ännu en besvikelse. Nu väntar Brasilien och efter den här vändningen borde väl ändå lagmoralen vara bevisad.

– The escape act is real and it was spectacular. A comeback for the ages.

Jo, Fox sportkommentatorer har alltid någon punchline redo efter ett dramatiskt dénouement.

VM 2018: Rättvisa och rent spel…?

– The script writers for this World Cup should be getting double pay.

Konklusion från sportstudion hos TV-kanalen Fox (dock inte Fox News) som tycks täcka in stora delar av VM och råkar finnas i kanalutbudet här i Rio Grande Valley kring gränsen mellan Mexiko och USA. Nu hade Colombia precis tagit hem den där oförutsägbara getingbogruppen efter ett sent mål mot Senegal, som eliminerades med minsta möjliga marginal. Synd om Senegal, måste jag säga. Ett av de bästa lagen som inte får spela vidare. Samtidigt sympatiserar jag med Colombia, kanske som ett substitut för Ecuador där jag arbetade några år och som den här gången misslyckades med att ta sig till VM, vilket är lite sorgligt i sig. Ecuadorianerna började VM-kvalet strålande men tappade momentum efterhand.

Det är ett långt kval, det sydamerikanska. Tio lag där alla möter alla två gånger. Formkurvorna kommer och går under några år. Chile med sin stjärnspäckade uppställning, tog sig inte heller till VM den här gången, medan Argentina avancerade med en hårsmån. Colombia imponerade inte lika mycket mot senegaleserna som mot Polen, verkligen inte. Mycket bollinnehav, men som Fox-folket påpekade, en viss brist på idéer innan en kraftfull nick efter hörna räddade dagen. Och förstörde den för Afrikas sista hopp i turneringen. Japan går alltså vidare härifrån, vilket måste vara en av de största överraskningarna för min del. Å andra sidan är de liksom Sydkorea alltid svårbedömda. Hur bra är det asiatiska kvalet egentligen?

Japanerna tog sig vidare på den nya fair play-regeln vilket är historiskt i sig. Lägre antal mottagna gula och röda kort ger fördel när målskillnaden inte kan särskilja lagen. De sista tio minuterna av den matchen ryktas ha varit en transportsträcka där japanerna spelade på resultatet och undvek alla anfallsintentioner trots underläge mot Polen som inte ska ha verkat överdrivet motiverade att förändra läget så dags. Ryker den regeln till nästa stora mästerskap?

Två lag som hittills gjort sina plikter och lite till gjorde upp om gruppsegern i sitt sällskap; England och Belgien. Skvaller om att lagen kanske inte var 100 procent motiverade att ge allt kan vara mer försvarbart när bara just deras egna öden stod på spel och inte ett tredje, som i föregående exempel. Eller 1982. Den infamösa icke-matchen mellan Västtyskland och Österrike som på sin tid provocerade fram de regler som gällt sedan dess med parallellt pågående avslutningsmatcher i respektive grupper. Nu besegrade belgarnas reservlag sin engelska motsvarighet i en kamp, eller kanske inte så mycket av just den varan. Jag såg bara första halvlek, med ett öga som hade problem att behålla fokus.

Relaterat: ”We Came to Win”. Vad? En amerikansk podcast om fotboll? Riktig fotboll? Javisst! Och den är underhållande. Med en del oväntade upptäckter, som historien om Zaires hårt prövade och missförstådda landslag i VM 1974. Bara som ett exempel.

VM 2018: Delad glädje är dubbel glädje. Dock inte i Deutschland.

Det finns många sätt att börja en dag. I går kväll, eller snarare kring midnatt, landade jag i Brownsville i sydöstligaste Texas på gränsen till Mexiko, efter långdragen luftburen leverans i etapper från Landvetter via London och Dallas. Nu är jag på mexikansk mark, där dagens (alltså onsdagens) dramatiska tillställning drog igång klockan nio på morgonen lokal tid. Alltså, ni vet, avgörandet i Sveriges VM-grupp.

Idealet på förhand hade ju varit att Sverige behållit åtminstone en poäng mot Tyskland. Den illusionen gick om intet, så i stället slogs både de blågula och mexikanernas grönvita stoltheter för sin fortsatta överlevnad. Om nu inte tyskarna skulle ha den goda smaken att helst förlora eller åtminstone tappa en poäng mot Sydkorea. 0-0 i halvtid i den matchen, medan svenska spjutspetsarna sumpade målchanser i mängd, inte minst Marcus Berg. De mexikanska kommentatorerna var en aning uppeldade och en smula bekymrade, något som av förklarliga skäl förstärktes efter paus.

– Es una ciudad maldita!
Sagda snacksaliga gossar bokstavligen förbannade staden Jekaterinburg (där matchen spelades) ungefär tio minuter från slutet när Sverige intagit det 3-0-försprång som skulle hålla tiden ut. Svenske målvakten Robin Olsen jämfördes med Batman. Och uppenbar besvikelse uttrycktes över mexikanska landslagets uppträdande den här dagen, samtidigt som hoppet alltmer ställdes till Sydkorea som fortsatte hålla oavgjort mot Tyskland.

– Mexiko är beroende av Sydkorea mer än någonsin i historien eller i livet, slog kommentatorerna fast. Den aktuella TV-kanalen vävde in fler och fler inklippsbilder från läktarna av mexikanska fans som konsulterade sina mobiltelefoner för uppdateringar från Kazan, där – nu vet vi – Sydkorea lyckades trycka in två mål på stopptid och fullständigt kullkasta de flesta förhandstips – inklusive mina egna. Men uppenbarligen har tyskarna blivit fyra år äldre sedan sist begav sig. Äldre och trögare. Och utgör ett undantag vad gäller storlagen hittills i år, eftersom de flesta förhandsfavoriter ändå på något sätt snubblat sig vidare utan att imponera. Ett fantasilöst och synbart demoraliserat Argentina var i brygga och närmast utraderat men… Hann inte se den matchen själv eftersom jag antagligen befann mig i luften någonstans. Frankrike, Spanien och Portugal har tagit sig vidare med knappare marginaler än väntat.

Att Sverige lyckas utan att de tänkta målgörarna direkt visat millimeterprecision säger en del om lagbygget. Kul!

Nu lanseras för övrigt en ny version av den mexikanska flaggan på nätet, visar min frus systerson. En variant där den koreanska flaggan placerats i mitten istället för det mexikanska vapnet med en örn och en kaktus. Rusiga mexikanska fans har festat utanför den sydkoreanska ambassaden i Mexico City. En representant från ambassaden intervjuas i mexikansk TV och uttrycker ödmjuk uppskattning för manifestationen. Och Sveriges första mål kallas en fin kombination, lika fin som tortillas med ost i ett annat segment på mexikansk TV. Just det, en ny hashtag är i omlopp: #GraciasCorea, alltså ”Tack Korea!”.

– What a crazy group that turned out to be.
Kommentar på amerikanska Fox om Sveriges grupp, medan de visade Brasilien mot Serbien. Där brassarna länge hade problem, men efter ett förlösande andra mål kunde spela upp sitt register och bolla runt med hjälp av individuell skicklighet och organisation på ett sätt som få andra lag matchar. Nu är de nog en seriös titelkandidat. Vilket de i och för sig alltid är, även om de inte spelat som världsmästare inledningsvis. Nu syns den potentialen tydligt igen.

Serbien tillhör ändå de där lagen som nu får ta avsked med den proverbiala flaggan ganska högt uppfirad. Ihop med exempelvis Iran, Marocko, Sydkorea och Costa Rica som pressat mer favorittippade lag utan att ha marginalerna eller de dödligaste vinnarinstinkterna med sig i slutändan. Utslagningens bittra öde kommer i morgon att drabba något av lagen Senegal, Japan eller Colombia i den kanske mest svårtippade gruppen där bara Polen hittills underpresterat konsekvent, men troligen är revanschlystna och kan riva upp de japanska framtidsplanerna om Lewandowski har en bra dag.

Förresten; priset för bästa publik måste väl ändå gå till Panama? Öronbedövande jubel på läktarna efter deras historiska första VM-mål någonsin, som innebar reducering till 1-6 till England. Det är entusiasm. Och positiv attityd.

Relaterat: Ni som har Netflix: kolla in den mexikanska dramakomediserien ”Club de cuervos”, översatt ”Korparnas klubb”. En sofistikerad såpa och hysterisk fars om hur två syskon slåss om herraväldet i en fotbollsklubb efter att ägaren, deras far avlidit. Inte för alla smaker, men ge dig själv chansen att avgöra om den råkar vara i din…

VM 2018: Tyskar. Alltid dessa tyskar.

Det gör ont. Det vet ni redan. Det var ju så nära. Så nära att Sverige i bästa fall hade skickat ut regerande världsmästarna ur turneringen. Eller åtminstone gjort det väldigt mycket svårare för dem att ta sig vidare. Den där sista sparken förändrade allt. Men det var ju inte vilken spark som helst.

’Fotboll är ett spel med 22 deltagare och Tyskland vinner’. Det var väl någon engelsk fotbollslegendar som kläckte det bevingade uttrycket. Och det stämmer ju ganska ofta. Inte minst när man påminner sig via gamla VM-krönikor. Hur de på något sätt alltid lyckas ta sig fram i turneringarna, oavsett hur mycket lagbygget svajar. Nu har vi betraktat dem som jordens herrar i några år. Oövervinnerliga. Ändå har de visat sig klart sårbara och kontrades bort av Mexiko. Sverige kunde också lyckats göra det, med lite större effektivitet. För visst, germanerna hade väl omkring 70 procent av bollinnehavet. Och höll på att skyffla in bollen flera gånger under den första kvarten innan Sverige fick ordning på försvaret.

I andra halvlek var svenskarna djupt nedpressade. Ja. Men de följde ändå planen och satsade på kontringar som med lite mer tur och precision kunde ha knutit ihop säcken efter Toivonens delikata lobb över Neuer. Men de där tyskarna… De kommer alltid tillbaka. Efter att ha varit på väg hem till en lynchmobb – eller, något sådant skulle väl de civiliserade stortyskarna aldrig få för sig att skramla ihop, men i alla fall lite lagom vanära – så har de helt plötsligt drömläge. Det är svårt att se Sydkorea av i dag stå emot Herr Löws lagmaskineri även om det hackat. Så, Sverige möter Mexiko på onsdag. Det kunde ha varit en mer avslappnad tillställning. Idealiskt om Sverige verkligen slagit Tyskland. Även oavgjort resultat hade minskat pressen betydligt på båda lagen. Och nu kommer vi till min egen lilla bonus på ett personligt plan. Min fru råkar ju vara mexikanska. Som det nu är lär väl någon av oss få med sitt lag vidare till åttondelsfinal, men mindre troligt båda. På grund av den där eländiga Toni Kroos och hans frisparkskrusiduller i slutsekunderna. Kan de inte bara vara nöjda med sina tidigare framgångar eller måste de fortsätta visa sin överhöghet? Allvarligt talat?

Flera av storlagen vacklar ju för övrigt. Det verkar bara vara Belgien av storfavoriterna som spelat stabilt så här långt. Spanien imponerar men har ändå haft knappa marginaler hittills. Brasilien tryckte inte in sina två mot Costa Rica förrän på tilläggstid. Argentina riskerar att sjunka ner i kvicksanden efter endast en poäng på två matcher och den bedrövliga slutsträckan mot Kroatien, som i och för sig imponerat i egen rätt. Portugal har som vanligt Ronaldo, men hur mycket mer? England öser på men inte med stora marginaler. Å andra sidan, de brukar ju oftast misslyckas i mästerskapen. Hemmalaget Ryssland har bästa resultaten rakt av hittills, men hur mycket har de egentligen satts på prov? Och Frankrike. Det finansiellt högst värderade laget i VM, läste jag någonstans. Kommer deras egon att krocka eller får de fason på sitt lagspel?

Allt det där kan man spekulera i. Om man nu orkar. För i dag har vi en blågul dagen efter. En dag av smärta och sorgarbete. Eller att leta fel på Tyskland, som att påminna om vilket kulturellt u-land det blivit i åminstone vissa avseenden. Har de åstadkommit någon minnesvärd musik sedan Bach och Beethoven? Inte mycket. Film, TV, litteratur – är de inte lite underpresterande där också? OK. Jag får väl ge mig. De är inte helt improduktiva i alla konstarter. Men de är ju ganska många som bor där. Och borde vara ännu bättre. Just nu tänker de väl bara på fotboll och hur de än en gång ska erövra världen via det fria fältets schack. Fast den här gången tror jag inte det räcker hela vägen. Av någon anledning tror jag mest på Spanien i det här läget. Men för all del, jag kan ha…

 

Relaterat: En i sammanhanget viktig påminnelse från Aftonbladets Erik Niva om den sämsta sidan av engagemanget för fotbollslandslaget hos delar av svenska folket. Hets mot egna spelare med rasistiska undertoner, för att vara mer exakt.

VM 2018: Spänstiga spanjorer, potenta portugiser och digitaldriven dötid

Äntligen! VM har börjat. På riktigt. Drabbningen mellan de iberiska eviga rivalerna Spanien och Portugal var en liten grundkurs för övriga lag som hittills visat upp sig. Vad spelet går ut på, ungefär. Spanjorerna var överlag bättre. Portugiserna lite smartare. Och de hade Cristiano Ronaldo. En kollektiv uppvisning av spanjorerna som antagligen lärt sig läxan från den förra fiaskobetonade VM-insatsen. Behåll koncentrationen. Aldrig ta något för givet. Bara för att krångla till det för skojs skull värmde de upp med att sparka sin förbundskapten bara några dagar före premiären efter lite principiella kontraktsbråk. Hur många andra lag skulle inte bli ohjälpligt störda av det förhållandet? Matchen som helhet pendlade mellan blixtrande fotbollspropaganda och mer kontrollerad krigföring mellan två kolosser som tog ut varandra. Men som sagt, en liten snabbkurs för andra aspiranter i samma mästerskap. På tal om aspiranter; siktar Diego Costa redan nu på att bli sommarens skyttekung? Ronaldo gör det definitivt. Den sanslöst skruvade frisparken i slutminuterna (när hans lag verkade ha gett upp) fullbordade ett hattrick mot ett av världens för närvarande bästa lag, som egentligen hade varit närmare utökad ledning än att släppa till kvittering i det läget. 3-3. Målrikaste och överlägset bästa matchen i mästerskapet så här långt. Båda lagen borde rimligtvis göra slarvsylta av sina konkurrenter i gruppen. Men livet och fotbollen är fulla av överraskningar.

Vädret: värmen brukar alltid vara ett diskussionsämne om inte turneringen råkar spelas någonstans på klotet där det är vinter i juni. Skillnaden i tempo mellan tidiga matcher och de som utspelas efter mörkrets inbrott kan vara något att lägga märke till redan nu. Om den skillnaden blir uppenbar. 

Ska vi säga något om VAR? Ja, det ska vi. Alla andra gör ju det. Det nya videogranskningssystemet med assisterande domare på distans och digital kommunikation. Lika lysande idé som målkamerorna eller något som i värsta fall riskerar få hela matcher att tappa momentum och självdö? Mellan Frankrike och Australien utdömdes en straff efter betydande betänketid och konfererande. Det kändes…avigt. Men jag kanske vänjer mig. Mer videogranskning efter ett franskt mål som knappt kom över mållinjen men ändå med hjälp av kameran ganska tydligt var inne. Det som granskades var troligen misstänkt offside, men det är inte lätt att hänga med i allt. Överlag inte direkt överimponerande av fransoserna som till slut klarade av Australien med vissa besvär. Australierna har i och för sig länge varit att räkna med i sammanhanget och kunde mycket väl fått en poäng med sig härifrån. Den där terapeutiska ringen där de samlade ihop laget efter slutsignalen verkar också sympatisk. De ’där nere’ ska inte räknas ut än.

Det ska tydligen inte heller de konstant överraskande islänningarna som efter en halvlek håller 1-1 mot Argentina. Ett Argentina som fått kämpa för att ta sig vidare från sydamerikanska kvalgruppen, vilket inte betyder att de inte kan lyfta sig nu. De har liksom ärkerivalerna Brasilien en förmåga att ibland göra starka slutspel efter svaga kvalspel – och vice versa. Brassarna betade av sitt kvalspel med bravur den här gången, så de borde vara bekymrade…