VM 2018: Spänstiga spanjorer, potenta portugiser och digitaldriven dötid

Äntligen! VM har börjat. På riktigt. Drabbningen mellan de iberiska eviga rivalerna Spanien och Portugal var en liten grundkurs för övriga lag som hittills visat upp sig. Vad spelet går ut på, ungefär. Spanjorerna var överlag bättre. Portugiserna lite smartare. Och de hade Cristiano Ronaldo. En kollektiv uppvisning av spanjorerna som antagligen lärt sig läxan från den förra fiaskobetonade VM-insatsen. Behåll koncentrationen. Aldrig ta något för givet. Bara för att krångla till det för skojs skull värmde de upp med att sparka sin förbundskapten bara några dagar före premiären efter lite principiella kontraktsbråk. Hur många andra lag skulle inte bli ohjälpligt störda av det förhållandet? Matchen som helhet pendlade mellan blixtrande fotbollspropaganda och mer kontrollerad krigföring mellan två kolosser som tog ut varandra. Men som sagt, en liten snabbkurs för andra aspiranter i samma mästerskap. På tal om aspiranter; siktar Diego Costa redan nu på att bli sommarens skyttekung? Ronaldo gör det definitivt. Den sanslöst skruvade frisparken i slutminuterna (när hans lag verkade ha gett upp) fullbordade ett hattrick mot ett av världens för närvarande bästa lag, som egentligen hade varit närmare utökad ledning än att släppa till kvittering i det läget. 3-3. Målrikaste och överlägset bästa matchen i mästerskapet så här långt. Båda lagen borde rimligtvis göra slarvsylta av sina konkurrenter i gruppen. Men livet och fotbollen är fulla av överraskningar.

Vädret: värmen brukar alltid vara ett diskussionsämne om inte turneringen råkar spelas någonstans på klotet där det är vinter i juni. Skillnaden i tempo mellan tidiga matcher och de som utspelas efter mörkrets inbrott kan vara något att lägga märke till redan nu. Om den skillnaden blir uppenbar. 

Ska vi säga något om VAR? Ja, det ska vi. Alla andra gör ju det. Det nya videogranskningssystemet med assisterande domare på distans och digital kommunikation. Lika lysande idé som målkamerorna eller något som i värsta fall riskerar få hela matcher att tappa momentum och självdö? Mellan Frankrike och Australien utdömdes en straff efter betydande betänketid och konfererande. Det kändes…avigt. Men jag kanske vänjer mig. Mer videogranskning efter ett franskt mål som knappt kom över mållinjen men ändå med hjälp av kameran ganska tydligt var inne. Det som granskades var troligen misstänkt offside, men det är inte lätt att hänga med i allt. Överlag inte direkt överimponerande av fransoserna som till slut klarade av Australien med vissa besvär. Australierna har i och för sig länge varit att räkna med i sammanhanget och kunde mycket väl fått en poäng med sig härifrån. Den där terapeutiska ringen där de samlade ihop laget efter slutsignalen verkar också sympatisk. De ’där nere’ ska inte räknas ut än.

Det ska tydligen inte heller de konstant överraskande islänningarna som efter en halvlek håller 1-1 mot Argentina. Ett Argentina som fått kämpa för att ta sig vidare från sydamerikanska kvalgruppen, vilket inte betyder att de inte kan lyfta sig nu. De har liksom ärkerivalerna Brasilien en förmåga att ibland göra starka slutspel efter svaga kvalspel – och vice versa. Brassarna betade av sitt kvalspel med bravur den här gången, så de borde vara bekymrade…

Annonser

VM 2018: Rationella ryssar rullade upp slarviga saudier

De skulle ju inte vara så bra. Och det är de kanske inte heller. Saudiarabien är det sannolikt inte den starkaste motståndaren de har att möta. Men arrangörslandet Ryssland och inte minst dess utvalda representanter på planen andas förmodligen ut efter att ha klarat av sitt första eldprov; att inte göra bort sig redan i premiärmatchen. När det väl lossnade, så gjorde det det. Fem strutar från ryssarna var i överkant, men särskilt de sista två alldeles i slutskedet var riktigt snygga. 

Hemmaplan brukar vara en fördel i sammanhanget, även om det oftast ändå inte leder till guld. Men de första minuterna såg hemmaspelarna darriga och initiativlösa ut. Saudiernas slarviga och ibland lätt nonchalanta inställning till bollhållande på egen planhalva straffade sig dock för deras del, vilket troligen bara var en försmak av deras förestående elimination i första rundan. Och detta i vad som ser ut som en av de svagaste grupperna i turneringen. Men vad som verkligen är en dödens grupp eller dess motsats får vi facit på först i ett senare skede.

Jo, innan jag glömmer det: en av de mer underhållande aspekterna av den här premiärmatchen var de återkommande glimtarna upp mot VIP-läktaren där de båda ländernas respektive statsöverhuvuden idkade kärvänlig diplomati inklusive efterhand allt mer tröstande blinkningar och klappar från Vladimir Putin till kronprinsen Mohammed bin Salman. Från en despot till en annan.

Just avklarat: Iran  tar tre poäng! De har inte direkt rosat marknaden i tidigare VM-slutspel där de medverkat. Marocko har ett bättre facit från förr, men så kan det gå. Självmål – ett snyggt sådant – på tilläggstid efter en frispark som ordnats fram av Sverigebekante inhopparen Saman Ghoddos. Annars var marockanerna bäst i en högst medelmåttig match. Tyvärr har de hamnat i en nästan hopplös sits. Övriga lag gruppen heter ju Portugal och Spanien…

Revisited: VM-krönika 1978

Italienaren Giancarlo Antognoni krutar på mot Frankrike i turneringens ‘Dödens grupp’. Till höger i det franska försvaret skymtas en ung Michel Platini. By Organizing committee of Argentina 1978 World Cup – Argentine Football Association and FIFA [Public domain], via Wikimedia Commons
Kulturgärning! Jo visst. SVT Play har inför årets fotbolls-VM på rysk mark lagt upp samtliga i arkivet existerande krönikor över de fotbolls-VM som utspelats under de senaste 40 åren. Här verkar de finnas, sedan 1978 och framåt, för en tid. Varför inte börja från början?

Om jag hinner beta av samtliga sammanfattningar innan årets tänkta idrottsliga höjdpunkt öppnar portarna är en annan sak. Men VM-78 är speciellt för mig av flera orsaker. Först och främst var det första gången som jag följde ett världsmästerskap i fotboll på TV medan det pågick. Mestadels via vår svartvita lilla fyrkantiga apparat i då regerande 4:3-format hemmavid. Såg jag något i färg måste det ha varit hemma hos grannar eller släktingar. Men jag minns det mest i gråskala. Den nu repriserade krönikan från Sveriges Television bör jag ha sett någon gång i fordom dagar, men mina intryck från turneringen har också påverkats av en bok jag antagligen fick i julklapp, med emellanåt spirituella texter av Lars-Gunnar Björklund. Var har jag gjort av den förresten?

Mycket finns att notera kring hur sporten och TV-mediet utvecklats. Här har vi chansen att se Snillen Spekulerar i studion med yngre upplagor av Bo Hansson, Tommy Engstrand och före detta proffsspelaren Ove Kindvall. Dekor och design i TV-studion är försiktigt uttryckt något mer spartansk än i våra dagar. Men det är klart och koncist på något sätt. De experter som intervjuas i efterdyningarna av turneringen som försiggick något halvår innan programmet, är inte oväntat en kavalkad av grånade gubbar med då legendarisk status i sammanhanget. Intressant så här i efterhand är hur mycket de upprepar det faktum att fotbollen ’går så mycket fortare’ än en gång gjorde. Och med den generösa flora av klipp från turneringen som visas är det märkbart att bollen faktiskt fraktades runt ganska fort redan då. Och att det VM som fruktades bli defensivt ändå blev förhållandevis offensivt. Dessutom med ett flertal imponerande projektiler susande in i nätmaskorna från distans. Inte minst från holländarna.

Argentinske burväktaren Fillol lyfter högt och kniper bolluslingen i finalen mot Holland. By El Gráfico (here) [Public domain], via Wikimedia Commons
Sverige slogs ut redan i gruppspelet, vilket av naturliga skäl analyseras. Det var ett mer försvarsstarkt än framåtsatsande lag som eliminerades men fiaskostämpeln verkar inte ha varit lika kraftig som tolv år senare efter det snöpliga svenska uttåget ut Italien-VM. Det uttrycks ingen okontrollerad ilska över försmådda förhoppningar på samma sätt som 1990, snarare slås det fast att laget helt enkelt inte hängde med  i den nya moderna och snabbare fotbollen.

Två timmar långt. Lite längre och i sig inte lika tempostarkt som senare tiders motsvarigheter i krönikesammanhang. Med vissa upprepningar inkluderade. Men vi möter personligheter på planen, alltifrån den excentriske peruanske målvakten Quiroga som vid ett tillfälle ses bära en skadad motspelare av planen och vid ett annat leka mittfältare med offensiva ambitioner. Eller den italienske måltjuven Paolo Rossi som (om jag minns rätt) senare blev avstängd under en nationell mutskandal men kom tillbaka och – spoiler alert – gjorde ännu större succé i Spanien fyra år senare. Men profilen framför andra blev till slut arrangörslandets anfallare Mario Kempes, inte minst för att han avgjorde VM-finalen mot Holland som till denna dag aldrig lyckas vinna VM-guld trots tre finaler. Som svenskar drömde vi mardrömmar om österrikaren Krankl som starkt bidrog till tidiga avsked och ledde ett lag som började starkt men tröttnade på slutet. Lite oproportioneligt mycket speltid i programmet ägnas åt Skottland som tydligen skulle ha varit större favoriter än vad jag kan komma ihåg, men knallade hem efter gruppspelet. Här finns ett reportage gjort efter själva turneringen från just Skottland. Riktigt varför är jag inte riktigt klar över. Vi var visserligen rätt anglofila på den tiden med Tipsextra och allt. Men ändå.

De politiska förutsättningarna för slutspelet ignoreras inte heller. Arrangörslandet Argentina var vid den här tiden en diktatur, vilket påpekas flera gånger om i programmet. Oh – en liten detalj till: all denna konfetti på planen i några viktiga matcher! Det skulle väl ändå inte vara lagligt i dag? Samma fråga kan ställas om den flitiga förekomsten av fotbollsstjärnor med hockeyfrisyr. Hippieeran hade fortfarande satt sina spår i samtiden.

Stolta och målmedvetna. Till slut också världsmästare på hemmaplan; Argentina anno 1978. [Public domain], via Wikimedia Commons
Ris och ros. Tiden har verkligen gått. Men 40 år senare framstår den svenska licensfinansierade post mortem av den här turneringen ändå som mer sevärd jag vågade hoppas. 

Fler kulturgärningar i tiden: Monty Python har plötsligt blivit väldigt mycket mer närvarande på Netflix. Inte minst genom de fyra säsongerna av den snart halvsekelgamla TV-showen ”Flying Circus”. Och ett par filmer på det. Men det visste ni väl redan. Flera goda nyheter för oss som nyttjar streamingtjänsten Spotify och råkar gilla Peter Gabriel. Nu är samtliga studioalbum där. Vilket föranlett del återbesök i hans audiotek för egen del även om jag har samma skivor hemma främst i CD-format. Ni vet. De där lite mindre kompakta skivorna som gradvis efterträdde LP:n under den sena järnåldern. 

Och så tar vi en tyst minut för mitt eget favoritlag Åtvidabergs FF, för närvarande i fritt fall genom svenska seriesystemet, OK? För några år sedan var de uppe i Allsvenskan. Nu är det bottenskiktet i Division 1 södra som gäller, en förskönande omskrivning för vad som ju egentligen är Division III. Det måste vara frustrerande att bygga ett nytt lag i princip varje säsong. Men må det vända snart…

Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Bland polariserande profeter och religiösa rebeller i poddjungeln

Pastor Billy Graham (1918-2018) var troligen en av det senaste seklets mest kända evangelikaler. Känd för sina massmöten och goda relationer till i princip alla amerikanska presidenter som valdes under hans livstid. Här är det Ronald Reagan som delar ut en medalj 1983. By White House/ Ronald Reagan Presidential Library [Public domain], via Wikimedia Commons
Evangelical. Ordet kanske låter bekant? Det är alltså den engelskspråkiga benämningen på något som på svenska ibland kallas evangelikal. Och som ytterst få egentligen kan definiera. Det har i alla fall med religion att göra – mer specifikt kristendom. Och en form av kristendom som lägger stor vikt vid att läsa Bibeln och tolka den, nej kanske inte bokstavligt, men i alla fall som en bok direkt inspirerad av Gud och därmed med viss betydelse för just du lever ditt liv. Om du betraktar dig själv som troende. På allvar. Tja, var det här den definitiva definitionen av vad ordet står för? Nej. Troligen inte. Du kan få serverat något hundratal andra versioner av vad evangelical, evangelikal eller evangeliskt kristen innebär. 

Vad många kanske även i Sverige uppfattat på senare år är nog ändå att det kan ha betydelse i politiken. Amerikansk politik framförallt. Och att många amerikaner i den aningen svävande kategorin ’white evangelicals’ helst röstar på republikanerna och att de i nuläget utgör en av regerande presidenten Donald Trumps stadigaste stödtrupper. Vilket i sig är ytterst motsägelsefullt, med tanke på hans ganska väl dokumenterade moraliska tillkortakommanden och hur viktigt just sådana personliga egenskaper traditionellt har ansetts vara av just den här väljargruppen. Själv är jag uppväxt (och fortfarande medlem) i ett svenskt samfund, en så kallad frikyrka som oftast inte brukar sätta den här etiketten på sig själv (snarare som reformert-kongregationalistisk, vilket vi kan analysera en annan gång) men där många aktiva nog ändå känner viss samhörighet med amerikanska evangelicals i flera avseenden. Inte i huvudsak i frågan om Trumps kvalifikationer men vad gäller världsåskådning i allmänhet. OK, allt det här kan diskuteras och ventileras. Och – var hittar man enklast exempel på hur den här diskussionen ser ut från amerikansk horisont? Som så mycket annat: podcaster. 

Och man råkar ha fått för sig att alla där borta på andra sidan Atlanten ser allting i svartvitt och oreflekterat delar in sig i två fientligt inställda fraktioner vad gäller religion kontra sekularism, liberalism kontra konservatism, millennialister mot baby boomers… et al – så, think again. Under de senaste månaderna har jag plöjt igenom och åtminstone ytligt utforskat utbudet av podcaster som i någon form utgår från evangelikal kristendom och sedan försöker ta reda på vad det i grunden är, och om det är något att hålla fast vid. Åsikterna går isär. Å andra sidan kommer inte många av de här följande tipsen att handla om definitiva slutsatser skrivna i sten. Det här är pågående diskussioner där programledarna själva har ganska olika utgångspunkter, eller regelbundet konfererar med gäster som bidrar med nya perspektiv. What’s not to like about that? 

Nåja, som jag sade, än så länge har jag inte hunnit lyssna av mer än ett par avsnitt av varje exempel här, men några favoriter har utkristalliserat sig, medan andra kanske kommer att bli det så småningom. Så många poddar, så lite tid… Noterbart är också att det försiggår en del korsbefruktning och flera programmakare jobbar intensivt på att bygga upp nätverk som bland annat gör att de kan poppa upp i flera poddar som programledare eller gästspelare. 

The Liturgists. Programförklaringen är så öppen det bara går. Här ska alla känna sig välkomna. Om man får tro deras egen presentation är det snarast frågan om att starta en ny folkrörelse med dialoger om livet, universum och allting. Community är ett nyckelord. Och det slår igenom även i podcasten som genomsyras av en samtalston som faktiskt låter genuint öppen och nyfiken, civiliserad och samtidigt potentiellt provocerande för vissa. Pröva själv, för all del!

Hillsong United – ett av flaggskeppen för nutida evangelikal popkultur. Typ. CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2828526

Exvangelical. Han ger ett allvarligt intryck, Mr Blake Chastain som utan omsvep deklarerat att han lämnat vad han kallat ”the messed up subculture of evangelicalism” bakom sig för att utforska allt spännande som finns utanför. Ett avsnitt bjuder på en längre intervju med sångaren Derek Webb som tycks ha gjort en liknande resa. I övrigt finns nog fler djup att ösa ur som jag inte hunnit med än…

Drunk Ex-Pastors. Exakt hur alkoholpåverkade de är vid inspelningstillfällena, de två före detta pastorerna, är jag inte riktigt klar över. Men de blandar friskt och emellanåt lite lagom sarkastiskt observationer om sina förflutna karriärer, samtidskulturen och pågående processer i samhället. Som så många andra caster kunde korta ner uppvärmningssträckan och de mer lösryckta ’ i förbigående’-kommentarerna, men något finns här. Absolut. 

BadChristian Podcast. Hur bad är de, på en skala? Trion Toby, Matt och Joey vill i alla fall gärna poängtera sin frispråkighet och att de inte går i någons ledband. Och de har en bredd. Ställer bra frågor om livet. Också det här ett program med lite flytande, på gränsen till konturlös karaktär men som ändå lyckas hitta en riktning i regel. Som intervjun med ”The Shack”-författaren Paul Young eller sångaren Kevin Max. 

Homebrewed CultureCast. Fler exempel på ett poddkoncept som presenteras som en del av ett större paket, ett träd med olika grenar. Och kräver lite mer ingående bekantskap innan jag kan definiera precis vad de i första hand vill åstadkomma. Teologi, frågan om vad Bibeln i grunden ska vara bra för, är dock ett tydligt löpande tema, manifesterat i deviser som hashtaggen #SurvivingTheBible. 

Depolarize! Sade någon att USA var en smula splittrat? I så fall, hur ska man ändra på det? Och har den här podden några svar? Av det jag hört verkar det intressant för fler än jänkare i alla fall, till exempel samtalen med just de omtalade vita evangelikaler som befinner sig på olika sidor i den politiska debatten där. Producerat av delvis samma gäng som gör ovan nämnda BadChristian Podcast. 

En fri fågel, händelsevis flygande i havsbrisen över södra Texas en soldränkt sommarafton. Bara för att. Foto: J. Lindahl

Good Christian Fun. Visst! Jag medger. Det kan bli för mycket allvar av allt det här… Låt oss ha lite kul när vi ändå kan. För den superkristna subkulturen med dess populärkulturella utskott har genom åren gett upphov till en hel del minnesvärt stoff. Antingen för att det skulle förtjäna mer uppmärksamhet – eller för att vi kunde önska att det inte trängt igenom i bruset så mycket som det gjort. Duon Kevin T. Porter och Caroline Ely  betonar att detta verkligen är en show för vem som än vill höra på, oavsett världsbild och grad av exponering för kristen popkultur, representerad av filmer som ”God’s Not Dead” (som de dissekerar lustfyllt obarmhärtigt) eller artister som Carman. Samma sak här; jag har verkligen bara börjat utforska deras utbud efter att ha snubblat över dess existens häromveckan. Men de har producerat sig flitigt sedan starten i höstas. 

Fortsättning följer, kanske…

Påskfilmtips für de passionerade!

Christ Pantocrator mosaic in the dome above the Catholicon of the Church of the Holy Sepulchre. By Andrew Shiva / Wikipedia, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=48659808

Passion. Ett av de ord som förknippas med påsken, om än inte i riktigt samma betydelse som ordet oftast använts vardagligt. Filmer som på olika sätt skildrar den bibliska bakgrunden till påskfirande finns det en uppsjö av. Ett antal av dem har vi hunnit recensera på russin.nu genom åren. Som ”Jesus Christ Superstar”, den aningen kontroversiella musikalen från tidigt 1970-tal, vars filmversion plägar dyka upp i SVT under påskhelgen – så även i år. På söndag eftermiddag den förste april och förhoppningsvis inte bara utannonserad i tablån som ett aprilskämt. På tal om kontroverser pockar även Mel Gibsons opus ”The Passion of the Christ” på uppmärksamhet i sammanhanget, även om den sällan visas i någon svensk TV-kanal. Själv såg jag den på bio i Ecuador för vad som nu måste vara 14 år sedan och värderade filmen en smula högre än kritikergenomsnittet. Inte lika känd, men värd en bläng är ”Risen” som släpptes häromåret och följer Joseph Fiennes som en romersk officer på jakt efter sanningen om försvinnandet av den judiske uppviglaren Yeshuas korsfästa kropp. I fjol visade SVT miniserien ”Killing Jesus”, som knappast kan kallas obligatorisk i sammanhanget. Den vet inte riktigt vad den vill, kort sagt. Ett indirekt bibelrelaterat epos som ”Ben-Hur” kan också vara värt att påminna om. Jovisst, det finns två versioner, av vilka den äldre från 1959 brukar skattas högre än den senare från 2016. Och det finns orsaker till det…

Moses rescued from The Nile. Nicolas Poussin [Public domain], via Wikimedia Commons
För dig som dras åt det gammaltestamentliga i tider som dessa, sök upp exempelvis ”Exodus: Gods and Kings” i regi av Ridley Scott. Också det en film jag värderar högre än majoriteten i kritikerkåren. Eller ”Noah”, Darren Aronofskys kontroversiella (ja, där kom det ordet igen) version av berättelsen om den stora översvämningen och arken. En del skönhetsfel hindrar inte att även den väcker viss fascination.

Den Stora Apokalypsen på film – tips medan tid finns!

”The Last Judgement”. By Gustave Doré [Public domain], via Wikimedia Commons
En liten distraktion känd som Vinter-OS genomfördes nyligen på den koreanska halvön. Kortvarig med kanske välbehövlig respit från allsköns terrorbalans och tuppfäktning som annars pågår på vår illustra planet. Sedan tog de slut, de olympiska lekarna i skidbackar, ishallar och vindpinade vinterlandskap. Vilket bland annat betydde att de högsta eminenserna för Nordamerika och Nordkorea kunde återgå till sitt privata prestigeprojekt att planera för skottväxlingen som ska avsluta alla andra skottväxlingar. Och i förbifarten sätta punkt för det vi stundtals definierar som Projekt Civilisation i världsomspännande betydelse överhuvudtaget. Såvitt ingen lyckas övertyga dem om en alternativ plan, något som det ryktas om mellan varven. Samtal och sådant. Alltnog, i tider som dessa är det naturligtvis på sin plats  att närstudera hur slutet på allting, eller ett akut överhängande hot om total termination, kan ta sig ut. På film, exempelvis.

”La virgen del Apocalipsis” / ”The Virgin of the Apocalypse”. Miguel Cabrera [Public domain], via Wikimedia Commons
Veckan som  gått har vi gjort just detta på russin.nu. Synat en handfull filmer som behandlar en global katastrof av något slag och hur människor reagerar inför den. Det är kanske inte de mest kända i sitt slag som vi betat av nu, men filmer som australiska ”These Final Hours”, nyzealändska ”Den tysta jorden” eller spanska ”The Last Days” kan vara värda mer uppmärksamhet. Sedan tidigare huserar vi även ett övergripande tema med titeln ”Laglös värld efter katastrof”, där ytterligare ett antal recensioner av relaterade filmer av varierad kaliber och genretillhörighet samlats. Sett ”Waterworld”, ”Mad Max 2” eller ”Snowpiercer” nyligen? Hälsa gärna på i vårt lilla apokalypsbibliotek medan det – och vi alla – fortfarande existerar i fysisk form…