Dotter och de andra i en devalverad deltävling

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

Melodifestivalen 2021: Deltävling 1 – Publiken vill ha party

Publiken poängterar partyfaktorn. Det är en slutsats man kan dra av den första deltävlingen i årets, av omständigheterna framtvingat något annorlunda paketerade festivalföljetong anno 2021. Och till finalen direkt gick två bidrag som representerar olika generationer av dansgolvsdängor. Eller förresten, gör de? Jo, visserligen har vi ett glasklart utslag av dansbandsnostalgi representerat av en kvartett gubbar ungefär i min ålder. Alltså Arvingarna. Som bedyrade sin ambition att stanna ute hela natten och inte gå hem. Ett sista skrik ut i natten innan man går i pension kanske. Nej, nej, nej… Så gamla är ju varken de eller jag. Men. Jag skulle personligen inte ha röstat fram dem. Nostalgifaktor eller inte. Danny Saucedo motsvarar, säger jag på ren autopilot, ett yngre publiksegment. Men låten den här gången, nästan demonstrativt antiambitiös och med en text så tunn att den tycks uppgå i intet, är rytmiskt och i alla andra avseenden en släkting i rakt nedstigande led till Chic med sin pionjärdiscofunk från sent 1970-tal och några år framåt. Nile Rodgers borde väl ha kunnat uppskatta tendenserna här, eller?

Annars kan man redan nu ana fruktan som väller fram över att kvinnorna ska diskrimineras bort, som ibland varit fallet i tidigare års utslagningar. Den här gången blev det nästan löjligt. Både Jessica Andersson, som den här gången begåvats med en kort sagt riktig låt, och den för mig tidigare helt okända Nathalie Brydolf hade väl mer i åtminstone Andra chansen att göra än garagerockarna och den ganska anonyma pojkpopserenaden som hamnade där.

En oroande nyhet inför den här publiklösa säsongen har varit att festivalgeneral Björkman själv tänkte anta rollen som programledare. De godare nyheterna är att han inte gör hela det jobbet själv. Tack och lov. Organisationsförmåga har han säkert gott om, men karisman och ledigheten framför kameran är inte lika  framträdande. Hur lediga och levande kommer de här veckorna nu att bli utan publik? Tja, karaktären kanske blir mer klinisk men det är upp till artister och andras professionalitet att rensa ut eventuellt negativa vibrationer i processen. Och starten var i alla fall inte katastrofal, men till den allmänna sammanbindningen bidrog Lena Philipssons upparbetade rutin och självdistans mer än Björkmans pliktskyldiga presentationer. Startfältet i dej här andra omgången som startar om en stund ser spontant svagare ut. Musikaliskt alltså. Men för all del, jag kan ha fel.

Maktspelare, falskspelare och schackspelare – Bäst på TV 2020

Varför så dyster? Elle Fanning leder ensemblen (och revolutionen) i ”The Great” – en av 2020 års grejtaste serier. Foto: Nick Wall/Hulu. Credit: hbonordic.com

Förvånansvärt nog fortsatte de komma under hela året. Nya TV-serier. Och nya säsonger av redan existerande, trots att så mycket i världen verkade ställas in. Jo, det mesta av scenerier och samspel framför kameran fanns förmodligen redan graverat och väntade på redigering… Men ändå. 2020 var inte bara ett normalt år när det gäller publiceringstakt i sammanhanget, utan verkade i perioder snarast hyperaktivt. Kommer vi att se en backlash under 2021? I vilket fall, det var svårt att hinna med allt. Och
kanske prioriterade jag själv (eller jag och min fru, i de fall vi sammanstrålade i soffan) serier som betonade underhållningsvärde framför de mest inträngande, betungande och konstnärligt högtstående verken.
Om någon skulle väcka sådana invändningar mot den här sammanställningen, är jag kanske inte kapabel att argumentera emot alltför högljutet.

Just nu, i slutet av januari 2021 ser min personliga rangordning av dramatiserade TV-serier under 2020 ut så här, med ett flertal citat ur och länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin insprängda. Samt referenser till aktuell TV-plattform. Here we go… 

1. Falsk identitet (SVT). ”Falsk identitet” har den konsekventa, eftertraktade förmågan att vara både rafflande och samtidigt nästan rogivande. All den där noggrannheten och dialogerna som förklarar komplicerade sammanhang, men där du aldrig har riktigt hela bilden, bygger frekvent upp mot olidligt spännande sekvenser. ” (ur min recension av femte säsongen på russin.nu, 2020-10-31)

2. The Great (HBO Nordic). ”Passion och perversion. Inte nödvändigtvis bokstavligt sanna händelser kan innehålla en hel del sanning. Och lärdomar, samtidigt som det är ruskigt underhållande. Svartsynt men inte komplett cyniskt, obehagligt och oförutsägbart men med något slags hopp om förändring.” (ur recension på russin 2020-07-02) 

3. Perry Mason (HBO). ”Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri.” (russin, 2020-09-05)

Anya Taylor-Joy äger brädet (och bildrutan) i succésagan ”The Queen’s Gambit”. © Phil Bray/NETFLIX 2020.

4. The Queen’s Gambit (Netflix). ”Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.” (2020-12-23)

5. Narcos: Mexico (Netflix). ”Modern historia, alltså. Och ödesdrama. Serien har haft den karaktären sedan starten. Och det blir inte mindre nu av det personliga, hur karaktärer konfronterar varandra och man lockas sympatisera med framträdande personligheter på båda sidor lagen. Åtminstone kan vi förstå deras motivationer och dras in i de interna konflikterna både inom lagväsendet och drogkartellerna.” (säsong 2, recenserad 2020-03-15)

6. Killing Eve (HBO). ”Killing Eve” må ha haft svängdörrar i produktionen och de huvudansvariga för inriktning och manus tycks skifta från säsong till säsong, men tonen har hittills hållit sig förvånansvärt konstant. Och det första avsnittet av tredje säsongen slår an samma tangenter som tidigare. Blandningen av det groteska, det vardagliga och sarkastiska. Livets våldsamma skola i en skrattspegel (eller något liknande ett småleende) men där många bär på synlig sorg.” (säsong 3 recenserades 2020-06-14)

Nej, så här glad och uppsluppen är inte alltid stämningen i ”Stateless”. © Ben King/NETFLIX 2020

7. Stateless (Netflix). ”Desperata människor som gör desperata saker i desperation. Utsliten stressad personal med otacksamma uppgifter och som börjar tappa greppet. Interna stridigheter mellan departement och skuldbeläggande när något går snett. Karriären kontra familjen. Familjer som splittras, inte bara bokstavligen under flykten utan av andra orsaker drivs isär. Psykologiska trauman som kommer upp till ytan. De förhärdade kontra de som har svårt att klara av sina uppgifter. Det är mycket som ska med här. Och ”Stateless” lättar sällan på trycket. Den kräver sin tribut.” (miniserien recenserades 2020-10-04)

8. The Boys (Amazon Prime Video). ”Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara – ibland mer i kubik av detsamma – så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.” (blogginlägg om andra säsongen, 2020-11-27)

Civiliserat samtal i köket. Inte den mest representativa scenen från ”Lovecraft Country”, men den är åtminstone förhållandevis familjevänlig. Credit: hbonordic.com

9. Lovecraft Country (HBO). ”Men efter den första timmen vet även resten av oss att den här kistan kan innehålla nästan vad som helst. Modern historia, mänskliga motsättningar, psykologi och ren terror. Snyggt och stämningsfullt iscensatt, med ett visst inbyggt behov av tålamod för att tränga in i huvudkaraktärernas personligheter och allmänna känslotillstånd. Och så alltså högoktanig horror i halsbrytande tempo och tappning ovanpå allt. När väl regelboken skrivits om och nya världar öppnat sig fortsätter det med mer i samma stil. Efter mörkrets inbrott kan vad som helst hända. De berörda trakterna är både högst ogästvänliga och samtidigt ibland oväntat inbjudande. Och varför drabbas några i den äventyrliga trion av minnesförlust efter de mest fasaväckande händelserna? Mardrömmen och mysterievandringen har bara börjat.” (recension 2020-12-19)

10. Devs (HBO). ”Devs” har flera nästan motstridiga kvaliteter. Skrämmande, inspirerande, överraskande och ibland paradoxalt rogivande. Intrigen kan tyckas röra sig i snigelfart långa sträckor för att sedan explodera i något. Oftast otrevligt. Den formulerar hisnande tankegångar och fixerar sig sedan vid väldigt vardagliga företeelser, sedan tillbaka ut i det outgrundliga och svävar hela tiden på målet kring vad som är ont och gott och om de som till synes gör ont här gör det av en god anledning eller inte. Man kan även skönja den bekanta känslan av att en eller annan rollfigur lite i utkanten rimligtvis måste vara viktigare än han eller hon till synes verkar vara. Och till slut måste det antingen bekräftas eller avfärdas.” (recension av miniserien 2020-05-09)

Inte perfekt, men ändå intressant. Natalie Dormer spelade fler än en roll i ”Penny Dreadful: City of Angels”. Foto: Justin Lubin/SHOWTIME. Credit: hbonordic.com

Bubblare och annat nämnvärt: Fargo (HBO, fjärde säsongen), Billions (HBO, halva (?) femte säsongen sänd hittills), Homeland (sista säsongen på SVT), The Good Fight (HBO, fjärde säsongen) La casa de papel (Netflix, säsong 4…typ), Hunters (Amazon), Messiah (Netflix), Penny Dreadful: City of Angels (HBO), Upload (Amazon), Avenue 5 (HBO), Bosch (säsong 6 – Amazon/HBO) – samt ytterligare några serier jag bara hunnit påbörja hittills men visar viss potential… 

…och här är fjolårets ranking. Förresten, då hade jag inte hunnit se ”Unbelievable” (Netflix) och ”The Morning Show” (Apple TV+) som båda kunde ha kvalat in på den listan. Särskilt ”Unbelievable”. 

 

RELATERAT: En engelskspråkig variant av artikeln finns redan ute på Cast Against Hype.

Fyrverkerier och pånyttfödelser – 2020 års bästa album. Just det.

 

Det flödade på, även ett år som 2020. Att rangordna är i princip alltid omöjligt och fåfängligt, men jag lever fortfarande i villfarelsen att det blir roligare när man gör det. Även om det var, ska understrykas, jämnt. Mycket jämnt. Så… Det här är den helt objektiva sammanställningen av 2020 års bästa album, gillat och åtminstone tillfälligt stadfäst i mitten av januari, 2021 AD. Några har jag hunnit recensera (även om det i vanlig ordning var ett kraftigt underskott på detta) – se länkar. Och ja, i princip allt ska vara strömningsbart via en eller flera existerande plattformar.

 

HETAST I HÖGEN:

1. Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”. Människan söker mening i allt och kan därmed definieras som ett ’mönstersökande kreatur’. Någon som invänder? Ännu ett epos från relativt nystartad, ja – supergrupp kanske passar här? Nästan bokstavligt talat en omstuvad version av Spock’s Beard under annat namn, med John Boegehold som huvudsaklig motor. Nu ännu bättre än på debuten året innan.

2. Gazpacho ”Fireworker”. Norska musikaliska alkemister som skapat sitt eget utrymme, sitt eget universum och fyller det med fängslande visioner.

3. Pure Reason Revolution ”Eupnea”. De är tillbaka efter tio år. Och låter som pånyttfödda. Eller snarare, väldigt mycket som de gjorde i början av karriären – vilket är precis vad vissa av oss längtat efter men i stort sett hade räknat bort.

 

4. Annie Barbazza ”Vive”. I avdelningen dramatiska damer (som var en stark kategori 2020) är Barbazza en av de mest fascinerande fyrbåkarna.

5. Marjana Semkina ”Sleepwalking”. Ena halvan av iamthemorning skapar sirliga stämningar och målar vackra världar på solokvist.

6. Anna von Hausswolff ”All Thoughts Fly”. Kyrkorgel! Vad mer behövs?

7. María José Llergo ”Sanación”. Modern flamenco med elektrifierande effekt.

8. Neal Morse ”Sola Gratia”. Ännu ett år. Ännu ett musikaliskt Morse-epos. Alltid värt en mässa för vissa av oss.

9. Natalia Lafourcade ”Un canto por México, Vol. 1”. Folkligt, festligt och finstämt om vartannat. Eller allt samtidigt.

 

10. Algiers ”There Is No Year”. Aggression och atmosfär. Fångar stämningen 2020 kanske för att de redan verkade förberedda på den.

11. Ms Amy Birks ”All That I Am and All That I Was”. Hon brukade vara en tredjedel av Beatrix Players. Nu levererar hon små berättelser på egen hand, oftast lika mycket vemod som undertryckt vrede.

12. Kansas ”The Absence of Presence”. Närvarande är de allt. Ett band som är mer av en legend och bytt medlemmar så ofta att – ja, finns det en kärna överhuvudtaget? De lyckas i alla fall låta otäckt mycket… Kansas. Ta det som ett hot eller ett löfte.

13. Nick D’Virgilio ”Invisible”. Ett personligt epos från en mångsysslare med meriter från Spock’s Beard med mera.

14. Sparks ”A Steady Drip, Drip, Drip”. De är som de är. Svåra att jämställa med några andra. Omöjliga att efterapa.

15. Nik Kershaw ”Oxymoron”. Mannen är melodiernas mästare. Och den förmågan har inte fallerat med åren.

16. Sufjan Stevens ”The Ascension”. Lite mer elektrisk. Lite aggressivare, kanske. Men fortfarande väldigt mycket Sufjan.

17. Jon Anderson ”1000 Hands”. Uppfinningsrik och infallsrik även på äldre dagar, den gamle Yes-frontmannen (för dem som till äventyrs inte känner igen namnet).

18. Clarice Jensen ”The Experience of Repetition as Death”. Konkurrerar med med von Hausswolffskan i kategorin ödesmättade ljudlandskap som bara suger in dig utan pardon.

19. Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”. Gamle Zimmerman kan fortfarande varva det poetiska och det rent episka inom ramen för sin musikaliska gärning. Nästan hypnotiskt infångande i långa stycken.

20. Tame Impala ”The Slow Rush”. Hur beskriver man det här? Alltid någon form av meditation med transcendent karaktär. Ej att förväxla med transcendental meditation. Det här är mer groovy.

21. Rick Wakeman ”The Red Planet”. Rick. The one and only. En gigant vid tangenterna sedan ett drygt halvsekel. Ännu mer orgel, någon?

22. Louise Patricia Crane ”Deep Blue”. Rymd och djup. Och catchy tunes. Åtminstone bitvis.

23. Frost* ”This and That (B-Sides and Rarities)”. Just det. Överblivet material. Men även en sådan samling kan leta sig in bland hermelinerna ett år som 2020. Om man heter Frost*.

24. Ane Brun ”How Beauty Holds the Hands of Sorrow”. Ja, det låter ungefär som titeln antyder. Bräckligt och nästan på väg att brista.

25. Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”. Ni ser själva. Med den titeln kan det väl inte slå fel?

 

Bubblare och annat som stack ut i flödet på olika sätt:

iamthemorning ”Counting the Ghosts”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Nubya Garcia ”Source”, Johnny Hates Jazz ”Wide Awake”, Bruce Hornsby ”Non-Secure Connection”, Susanna ”Baudelaire & Piano”, Fish On Friday ”Black Rain”, Thundercat ”It Is What It Is”, A. A. Williams ”Forever Blue”, The Flaming Lips ”American Head”, Gloria Estefan ”BRAZIL305”, Haken ”Virus”, The Killers ”Imploding the Mirage”, La Oreja de van Gogh ”Un susurro en la tormenta”, Ingemar Olsson ”Äntligen”, John Petrucci ”Terminal Velocity”, Oceans of Slumber ”Oceans of Slumber”, Rodrigo y Gabriela ”Mettal EP”, Tim Bowness ”Late Night Laments”, Alex Campos ”Soldados”, Jyoti ”Mama, You Can Bet”, Samuel Hällkvist ”Epik, didaktik, pastoral”, Ambrose Akinmusire ”on the tender spot of every calloused moment”, Anubis ”Homeless”, Blackfield ”For the Music”, Buscabulla ”Regresa”, Caligula’s Horse ”Rise Radiant”, Derek Webb ”Targets”, Eivør ”Segl”, Elvis Costello ”Hey Clockface”, The Flower Kings ”Islands”…

…och här är fjolårets rankning. Liksom listan över årtiondets artister 2010-2019. 

The Fault Line – fjolårets kanske mest fängslande podcast (och några rader om resten av det bästa)

Blodsbröderna Bush och Blair möter andra världsledare vid ett NATO-möte i Rom 2002. Foto: Paul Morse, Public domain, via Wikimedia Commons.

Vad hände egentligen under den där ödesdigra perioden mellan september 2001 och våren 2003? Hur gick processen från att New York attackerades av terrorister med flygplan som vapen och att USA invaderade inte bara ett utan två asiatiska länder för att ‘rätta till’ världen igen?

Och inte minst, hur blev Storbritannien en så trogen bundsförvant i det projektet? Den frågan ställs i podcasten ”The Fault Line” under ledning av en äldre distingerad brittisk veteran journalist vid namn David Dimbleby. Under nio avsnitt reder man ut förloppet, med hjälp av en del ganska tunga namn på intervjulistan. Som den forne brittiske premiärministern Tony Blair. Liksom en del av hans gamla ministrar, underrättelseanställda, andra journalister, medarbetare till amerikanska politiker –  med flera. Saddam Hussein var sannolikt inte världens populäraste person vid tiden för det amerikanska och brittiska intåget i Bagdad, men hur var det med de där misstänkt undangömda massförstörelsevapnen? Och vad blev resultatet av invasionen?

Just personer inblandade i sökandet efter gömda kemiska och biologiska vapen får stort utrymme i den här serien som snabbt antar nästan trollbindande status. Inspektionerna i regi av bland annat Förenta nationerna pågick egentligen under flera år. Men mycket hann hända mellan det första så kallade Gulfkriget när Irak drevs ut ur Kuwait i början av 1990-talet och dussintalet år senare när hela Saddams regim avlägsnades, följt av ett långvarigt inbördeskrig.

Just detta faktum att den personliga goda relationen mellan två ledare för USA och Storbritannien var så betydelsefull, är omöjligt att missa i ”The Fault Line”. Tony Blair och George W. Bush hittade snabbt varandra, vilket ledde till en lojalitet dem emellan som överflyglade många andra invändningar och varningsflaggor som restes. Podcasten ger ganska definitiva svar på flera frågor; som varifrån de tvivelaktiga informationerna om kvarvarande hemliga vapen i Irak kom ifrån, men väcker ständigt nya. Hur mycket handlade invasionen om svepskäl för att åstadkomma en förändring, ett regimskifte och om att stå upp för något slags ideal som under den perioden ofta beskrevs som nykonservativt, ett epitet man kunde fästa på många av grabbarna och gubbarna i den amerikanska regeringen? Men frågan är om den brittiske ledare för labourpartiet egentligen var minst lika övertygad om deras respektive länders plikt att förändra världen i önskad riktning, även om det kostade på. Och oavsett vilka som fick betala det högsta priset.

Det här är genuin journalistik med genomarbetade avsnitt utan i princip några döda punkter alls. Kanske 2020 års enskilt mest fastnaglande podcast alla kategorier. Kanske. 

För några år sedan brukade jag lista årets bästa podcaster överhuvudtaget – nu har jag gett upp det projektet, åtminstone för ögonblicket. Men ur olika genrer (i den mån de kan klassificeras) skulle jag vilja framhålla några av dem jag konsumerat flitigast till och från arbetet eller andra timmar som blivit över de senaste tolv månaderna: 

HISTORIA: The History of England (David Crowther), Historia.nu med Urban Lindstedt, The History of Byzantium (Robin Pierson), History of Philosophy Without any Gaps (Peter Adamson), The Medieval Podcasts (Medievalists.net), Noble Blood (iHeartradio), Tides of History (Patrick Wyman / Wondery), Bildningsbyrån (UR), Historia con el móvil & Historia de España para selectividad (Juan Jesús Pleguezuelos / Podium Podcast), P3 Historia (SR), Revolutions (Mike Duncan), Vetenskapsradion Historia (SR). 

SAMHÄLLE / AKTUALITETER: Fresh Air, Americast (BBC), Forgotten: Women of Juárez, Scheer Intelligence (KCRW), Deconstructed (The Intercept). 

RELIGION / TEOLOGI: The Bible for Normal People, SkyPilot: Faith Quest, Christian History Almanac (1517.org), Think Christian: A Faith and Pop Culture Podcast. 

POPULÄRKULTUR: The Big Picture (från The Ringer), Snedtänkt med Kalle Lind, Seeing and Believing, The Watch (The Ringer), Maltin on Movies, The Prog Report, WTF with Marc Maron, Filmspotting, The True Tunes Podcast (John J Thompson)  

HUMOR: The Topical (The Onion)

 

RELATERAT UR ARKIVEN: Mina favoritpodcaster 2018 (engelskspråkiga), 2018 (på svenska), 2017 (engelskspråkiga), 2017 (svenska)

Året som gick på film och TV – enligt russin.nu

Det var kanske inte det lättaste året att sammanfatta när det gäller film, av förklarliga skäl. Om man får tro diverse podcaster och kritiska massor har det tydligen ändå släppts fler filmer än man kan förledas tro, inte bara på streamingsajter. Till och med en del riktigt bra sådana. Men de kan vara knepigare än vanligt att upptäcka. På redaktionen för russin.nu har vi för vana att försöka sammanfatta varje år och komma fram till vilka filmer som verkligen var bäst, trots att vi sällan eller aldrig hunnit se allt som vi borde. År 2020 var det uppenbarligen svårare än någonsin, men någon sorts krönika har vi ändå satt ihop, med individuella val av höjdpunkter, främst från filmvärlden men även TV-seriesammanhang. I dag, årets sista dag, publiceras det.

Själv håller jag fortfarande på och betar av en del av det potentiellt sevärda som jag hittills försummat, exempelvis från de större strömningsplattformarnas utbud. Distributionsformer för långfilmer har ju förändrats till stor del de senaste cirka nio månaderna, och kanske även på sikt. Ingen vet riktigt vad som egentligen händer med kultursfären i stort efter pandemiåret 2020.

Vad gäller TV-följetonger har det hittills faktiskt inte märkts någon direkt avmattning i utbudet. Det kanske kommer en baksmälla nästa år, efter svårigheterna att samla större inspelningsteam på grund av restriktioner och allmänna hälsohänsyn. Personligen siktar jag också på att presentera en mer genomarbetad rankning av det flydda årets mest märkvärdiga serieskapelser, men det dröjer en aning till.

En av senhöstens mest uppmärksammade sådana var för övrigt ”The Queen’s Gambit”, som jag nyligen recenserade och, liksom flertalet andra som tyckt någonting, tyckte var just en av årets höjdpunkter. Allra bäst? Njae, där finns det några andra kandidater, som alltså avslöjas inom kort. Eller inte alltför långt…

Nåden är allt för Neal Morse på ”Sola Gratia”

 

Från förföljare till efterföljare. Så kunde man beskriva huvudpersonen i den berättelse som Neal Morse byggt sitt senaste album kring. 

Eposen har haglat. Om de kan göra det. Den av mig mest regelbundet recenserade sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten överhuvudtaget har i vanlig arbetsnarkomanisk ordning sett till att hålla sig sysselsatt under karantänen som var 2020. Och hittat en ny ingång i världshistorien. Eller en historia han själv inte berättat förut. Nu är det rakt av tillbaka till Nya Testamentet och den fascinerande, inte alltid lätthanterlige men definitivt inflytelserike aposteln Paulus. Tidigare har Morse, för att nämna några exempel, gjort ett album om skapelseberättelsen, ett om Martin Luther, två stycken med anknytning till romanen Kristens resa med mera. Om han de senaste åren framför allt arbetat med det mer tight sammanhållet band och en lite mer kollektivt skapandeprocesse tidigare, så handlar det nu (kanske delvis på grund av omständigheterna) mer om skapande och samarbete på distans. Det hörs nog också, kan man inbillar sig. Men proffsen vet ändå hur man gör. Morse har alltid någonting mer att berätta. Av allt han skapat och krängt fram under möjligen stora våndor, så är ”Sola Gratis” kanske inte kronan på verket i karriären. Men den fyller definitivt sin plats.

Lite förkunskaper om Nya Testamentet skadar inte. Eller överhuvudtaget att det här bör avlyssnas fler gånger än en för att lättare kunna följa storyn. Musikaliskt är det bekant. Inga radikala förändringar i Morses metodik att lägga grunden. Kanske lite mer elektroniskt inriktat i några spår. Men den dramatiska profilen, med en form av introduktion eller uvertyr, långsamt stegrande spänning, konflikter, proklamationer och en pampig final – där är det mesta som vanligt. Och inte mig emot. Det är heller ingen slump att många slingor och formuleringar direkt refererar till ett av hans tidigare album; 2007 års ”Sola Scriptura”. Släktskapet mellan de två sviterna är öppet redovisade och uppenbart, om inte annat, en uppskattande blinkning för många långvariga fans.

En nyhet rent tillgänglingsmässigt senaste året verkar vara Neal Morses öppnare inställning till att just göra sin musik mer åtkomlig. Själv brukar jag av princip ändå köpa albumen för att bidra till att han fortsätter,. Men de har ens tendens att bli mer förekommande på strömningssajter, samtidigt som han driver sin egen parallella webbsida och ständigt publicerar mer material tillgängligt för dem som verkligen vill ta del av allt. Ganska produktiv herre, fortfarande, något som inte tycks avstannat, trots eller tack vare de omvälvningar som drabbat inte minst musikbranschen under det senaste året på grund av pandemin.

För oss som har följt honom under flera år är det här naturligtvis obligatoriskt också. Och om det ska placeras någonstans på en karaktärsskala i hans katalog så är det nog en lite mörkare, dovare stil som helhet. Men budskapet är genomsyrat av samma trosvissa entusiasm som vanligt.

Genuin julstämning med iamthemorning

De har ägnat sig en del åt soloutflykter på senare år. Häromåret släppte Gleb Kolyadin ett eget utmärkt album, medan Marjana Semkina replikerade tidigare i år med det tilltalande soloprojektet ”Sleepwalking”. Strax före jul levererade de i alla fall gemensamt EP:n ”Counting the Ghosts” som inleds en uppvisning i stämsång och videokonst som kan kallas signifikativ för året som snart passerat. Det handlar alltså om iamthemorning. Karantänskänsla eller ej, nästan kusligt kristallklart och atmosfäriskt svävande låter det. Och skapar mer akut julstämning än något annat nyproducerat jag kan tänka ut i hastigheten. Koralt, sakralt, klangrikt och ett välkommet livstecken från en duo som – bevisligen – hållit sig i form var för sig, men gärna får fortsätta förena sina krafter även i framtiden.

Ganska nytt och ganska ljumt: Alicia Keys ”Alicia”

 

Borde jag vänta med att skriva något? Hittills har jag helt enkelt inte lyssnat genom albumet ”Alicia” mer än ett par gånger. Kanske för att besvikelsens mindre behagliga vindpust var det dominerande intrycket av att möta det som helhet första gången. Då måste jag sätta det här i perspektiv: Alicia Keys är en av 2000-talets mest betydande artister överhuvudtaget, alla kategorier. Hon är på den där nivån där man inte kan undvika att mötas av kritik från alla håll för att man för sval, kanske för sofistikerad, inte tillräckligt radikal, inte tillräckligt banbrytande och inte alltid tillräckligt mesig heller. Välj själv. Men jag har sällan eller aldrig själv tyckt att hennes tidigare album misslyckats. Och ja, jag har hört alla.

Nu är jag mer tveksam. För mycket fluff? Är problemet att hon samarbetar med så många andra artister att hon själv anpassar sig mer efter dem än efter sina egna visioner? Är det helt enkelt så att det här är en mer tidstypisk form av soul med – i generös mening – meditativ karaktär och många upprepningar, ett inbjudande välljudande landskap där inte så mycket händer, som råkar vara det nya normala? Jag kan villigt erkänna; mycket av modern popmusik framstår för mig just som allt ovanstående. Det är bara så att jag brukar hoppas att de artister som ändå har en påtaglig profil med brett genomslag, och inte förlorat sin egen röst, ska fortsätta att behålla de karaktärsdragen. Jag har aldrig tvekat så mycket kring ett nytt album med Alicia som nu och här. Jag kanske kan komma att omvärdera det. Och det har trots allt föregåtts av åtminstone en suverän singel, i form av ”Perfect Way to Die”, men den bitterljuva balladen med aktuella referenser till ett våldsamt samhälle och dess konsekvenser, är inte så representativ för resten som jag skulle vilja.

Kanske vore det förmätet att kalla det här i nuläget för en rättvisande recension. Mer i form av en reservation och nedskrivna farhågor om att just den här överbegåvade kompositören och sångerskan just den här gången inte kommer att landa bland det mest överväldigande i musikväg när året är slut. Även om andra halvan generellt är mer engagerande än den första.

Temperament. Framförallt är det nog det jag saknar. Det här är till övervägande delen en behaglig ljudvägg utan en del distinkta drag som brukar göra artisten ifråga mer spännande än så.

Flamenco on Fire – María José Llergo: ”Sanación”

Är det flamenco? Modern experimentell world music utan direkta gränsdragningar? Är det överhuvudtaget så viktigt exakt vad det borde kallas? Med den här María från spanska Córdoba är det helt upp till lyssnaren själv att bedöma vad det borde kallas – och om kategoriseringen är intressant eller inte. Men men här följer mitt facit: musikaliskt är det väldigt intressant och väldigt bra. Någon form av traditionellt stöpt sydeuropeisk musik tvinnas ihop med nutiden i en tråd som löper där under ytan, eller för många kanske är helt uppenbart synlig. Hon är inte ensam om att göra något liknande. Men den här EP:n (eller vad sångsamlingen ”Sanación” nu bör kategoriseras som) med någon knapp halvtimmes provkarta på hennes kapacitet, är mycket av det där som gör världen aningen bättre just nu. Suggestivt. Stämningsfullt. Sparsamt instrumenterat och orkestrerat men sällan stillastående. Här finns en permanent stillsam dramatik och en dynamik. Många av de där adjektiven som helt enkelt kan beskriva musik i vilken form det vara må och förhoppningsvis väcka positiva associationer. 

– Du tittar på mig men ser mig inte, mässar hon andäktigt (och förmodligen en smula förebrående) i ett av spåren. 

Och fler borde ta chansen att upptäcka det här, som annars lätt flyger under radarn. Själv misstänker jag att jag först fick tipset från någon podcast med inriktning på spanskspråkiga artister och liknande. Eller om det var musikavdelningen på amerikanska NPR. I vilket fall, leta upp det på någon tillgänglig strömningsplattform och testa själv. Det är det mest konstruktiva förslag jag kan ge i det här fallet.

 

Officiell hemsida för María José Llergo finns här.