Decenniets bästa TV-serier enligt russin.nu

– Kom tillbaka. Allt förlåtet! Du har alltid en plats vid min sida – och inte minst på russins decennielista!
Photo Credit: hbonordic.com

Det måste göras. Annars gör någon annan det. Ja, troligen har flera andra redan gjort det och kommer att göra det innan året är slut. Och decenniet. Nu är det ju på väg att avslutas och gå över i nästa. 10-talet. Åren 2010-2019 när så mycket hände i världen (som det brukar göra) på gott och ont. Tack och lov skapades samtidigt en mängd värdefull musik, film, litteratur och inte minst TV-serier. För första gången har nu redaktionen på russin.nu röstat fram sina favoriter bland de TV-serier som producerats under ett decennium. 

Vem vann? Vilka kom med i övrigt? Svaren finns alltså på russin. Där finns även recensioner av  ”Game of Thrones”, ”The Americans”, ”The Walking Dead”, ”Penny Dreadful”, ”Narcos”, ”Breaking Bad” och flera andra skapelser som huserar på listan eller får ett hedersommämnande. Konkurrensen var nämligen hård. Och då har vi ändå inte hunnit se allt som borde ses. För ärligt talat, ingen kommer ens i närheten av det…

 

Från frysboxen: Transatlantic ”The Whirlwind” (2009)

Nyligen påmindes jag via diverse sociala medieuppdateringar med fokus på artrock med omnejd om att det är tio år sedan det släpptes. ”The Whirlwind” av och med supergruppen Transatlantic. Händelsevis hade jag lyssnat på just det albumet en del under den senaste månaden. I arkiven fanns min gamla recension från en numera nedlagd hemsida vid namn Folket Jublar. Så, vad skrev jag för snart tio år sedan?

 

Tillbaka. Tunga. Tilltalande.

De slog sig ihop kring millennieskiftet och lämnade efter sig två studioalbum, lika många liveinspelningar förevigade och en del annat samlarstoff – typ. Sedan splittrades gruppen, och det är svårt att klandra dem – tidsbrist skulle kunna vara en anledning. Till vardags var samtliga medlemmar aktiva i minst varsitt band som huvudsaklig födkrok, ibland fler än så. Sångaren, keyboardisten med mera Neal Morse, då i Spock’s Beard, gick vidare med egna soloprojekt men släppte inte det fruktbara samarbetet med trumekvilibristen Mike Portnoy från Transatlantic och Dream Theater. Basisten Pete Trewavas hade väl nog med sitt Marillion medan svenske gitarristen Roine Stolt fortsatte med Flower Kings… och en del annat.

Uppehållet för just den här kombinationen av multiaktiva musiker från båda sidor Atlanten varade i, om jag räknar rätt, åtta år. Sedan fick de för sig att gå in i studion tillsammans igen och resultatet blev ”The whirlwind”, ett sammanhängande stycke i flera akter med influenser från Genesis, Beatles, Yes och andra giganter – samt givetvis från de sammanhang där grabbarna (eller gubbarna) vanligtvis verkar. Om någon satt sin prägel på helheten mer än övriga så är det nog ändå Morse. Steget mellan hans egna soloalbum (som recenserats flitigt i de här spalterna) och den här kollektivt skapade virvelvinden är verkligen inte påfallande långt, för att uttrycka det milt. Men visst osar det av de övrigas hörbara inblandning också. Till att börja med gjorde sviten inte så fruktansvärt starka intryck på mig, eftersom jag helt enkelt kände igen många av idéerna, knepen och den dramatiska strukturen. Allt kändes tilltalande, bekant och dynamiskt men inte skrämmande nyskapande.

Tyngden och substansen börjar tränga in mer efterhand och nu kan jag väl säga att det här är den CD som snurrat flitigast i mina hushåll (jag har ju rört lite på mig) de senaste månaderna. Framförallt är starten och slutsträckan väldigt starka; inte minst då den sista skjutsen med ”Dancing with eternal grace/Whirlwind (reprise)” där lyriken är påtagligt spirituell och bär tydliga spår av Morses personliga utveckling under 2000-talets första decennium. På genre-forumet Progarchives (www.progarchives.com) har flera lyssnare ropat hurra och utsett albumet till alternativt årets bästa i sitt slag eller till och med ett tidlöst mästerverk. Nåja, det finns avvikande röster också. För egen del ser jag det här i dagsläget som ett av de bästa skivsläppen under 2009 i konkurrens med i första hand Dream Theater (jo, de fortsätter också parallellt), Jars Of Clay och Alicia Keys – se där en lite lagom eklektisk namndropparinbrytning, inte sant?

”The whirlwind” finns tillgänglig i tre versioner, av vilka jag valde mellanklassen med en bonus-CD (men utan DVD). Här levereras ytterligare fyra bandkompositioner, där balladen ”For such a time as this” är mest akut angelägen, trots eller tack vare sina uppenbara ekon från huvud-CDn:s avslutning men i en mer akustisk och avskalad tappning. De andra bonusbidragen börjar ta sig in i mitt medvetande så sakteliga och antar kanske monumentala dimensioner där om något halvår eller så. Den som lever och lyssnar får se. Vidare tolkar Transatlantic fyra gamla – mer eller mindre – godingar. Vill man hylla Genesis finns väl bättre coverval än ”The return of the giant hogweed” från det halvt misslyckade ”Nursery cryme”-albumet, anser jag spontant. Och Santanas ”Soul sacrifice” är mest en jazzfusionistisk jamsession på vinst och förlust. Men Procol Harums ”A salty dog” har jag ett nostalgiskt förhållande till på grund av en grannes LP-samling under min uppväxt i Askeby, där jag kunde indoktrinera mig i Harums åtminstone aningen legendariska epos från sent 1960- och tidigt 70-tal. Och ”I need you” är faktiskt två låtar i en, av America respektive Beatles. Extraskivan har således sitt existensberättigande, men kvartettens återuppståndelses framgång står och faller med huvudtemats hållbarhet. Och det håller ju – mer än väl.

(Tips: Transatlantic turnerar på europeisk mark under våren 2010, men Sverige står inte på schemat. Däremot olika platser i England och på kontinenten, för den som är entusiastisk nog och har resurser att röra sig med. Själv lär jag få svårt att se dem. Kul detalj: där medverkar ännu en svensk, Daniel Gildenlöw från den inte helt lättbeskrivliga artrockensemblen Pain of Salvation, ett band som i år även kvalificerat sig för – svenska melodifestivalen! Trodde ni att The Ark var en främmande fågel i det sammanhanget, så…)

 

Titel: ”The whirlwind”

Artist: Transatlantic

Skivbolag: Century Media/EMI

Utgivningsår: 2009

Recensent: Johan Lindahl

Datum: 2010-01-17

Är rockoperan död? Inte enligt Neal Morse

 

En renodlad rockopera. Det var väl bara det som saknades i repertoaren. Mitt bland alla pågående projekt har Neal Morse, en av de filurer som seriöst aspirerar på titeln ”hardest working middle-aged man in progressive rock show business”, hunnit med att komponera sin egen tagning av Jesu tid på jorden och inte minst hans andliga kamp, inklusive återkommande frestelser från djävulen. Och visst låter det här i långa stycken som en uppdaterad upplaga av klassikern ”Jesus Christ Superstar”, nu med en mer uttalad kristen profil, ett perspektiv från en kille som för ett antal år sedan sällade sig till skaran av så kallade ’born-again Christians’. Den livsresan har utgjort en given del av textinnehållet under hans påfallande produktiva period från tidigt 2000-tal och framåt. Tidigt i år släpptes dubbelalbumet ”The Great Adventure” med konstellationen The Neal Morse Band, ett tematiskt äventyr som byggde vidare på ”The Similitude of a Dream” häromåret, i sin tur inspirerat av romanen ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress” i original) av John Bunyan. Han har i perioder även utgjort en betydande beståndsdel i supergrupperna (om den definitionen fortfarande används) Transatlantic och Flying Colors. 

Exakt när Morse mellan allt turnerande, komponerande och alternerande mellan olika band knåpade ihop det här vet jag inte, men det låter förväntat 1970-talsaktigt och med alla grepp vi känner igen, om vi nu är bekanta med hans föregående oeuvre. Hans inledande solokarriär efter avhoppet från Spock’s Beard sammanföll på något vis med att jag själv arbetade i Sydamerika under några år och regelbundet körde albumen ”Testimony” och ”One” i hemmet, vilket ibland hade en välbehövlig närmast terapeutisk effekt. Det är en underbar kontinent på många sätt, det där, men som i alla sammanhang där man ger sig på att arbeta i en annorlunda miljö möter man sina utmaningar efterhand… 

Utmaningar har även Morse mött ett antal gånger och tagit med dem som en del av narrativen i sina musikaliska epos. För episk har han varit, mer än de flesta i dagens musiklandskap. Ändå är detta något han inte riktigt gett sig på förut. Själv sjunger han förhållandevis lite på ”Jesus Christ the Exorcist” utan överlåter de uppgifterna på ett antal utvalda solister, några av dem hämtade från forna Spock’s-vapenbröderna och hans ersättare där. Jesus (en hyfsat central roll i sammanhanget) personifieras exempelvis av Ted Leonard, som gör sitt bästa – och lyckas ganska bra – med att frammana forntidsvibrationerna från en Ian Gillan eller Ted Neeley, huvudrollsinnehavare i den första LP-versionen respektive filmmusikalvarianten av ”Jesus Christ Superstar”. Judas görs av Nick d’Virgilio, även han en gammal ”Beard”-broder. Maria Magdalena spelas här av en Talon David, som jag inte kände till innan. Neal fyller i med några stickprov som demoner, lärjungar och ståthållaren Pilatus. Och sonen Wil Morse gör också några vokalinsatser i marginalen. Körinsatser, orkester och annat som hör till en musikal värd namnet? Ja, det förekommer absolut. 

Är det lite av en humörhistoria hur väl allt håller ihop ur lyssnarperspektiv? Kanske det, men min personliga reaktion är liknande nästan varje gång; att det tar en liten startsträcka innan allt verkligen tar fart och drar in dig i sin värld, sedan blir alltmer dynamiskt och bygger upp mot en pampig finalsträcka. Längs vägen har jag som vanligt noterat ett eller annat av Morses återkommande standardknep för att hålla grytan kokande och binda ihop ingredienserna. Det finns partier som kunde ha kortats ner eller justerats men helheten är häftig. Ensemblestycken som ”Jerusalem” eller den publikfriande duetten ”The Greatest Love of All” (nej, inte en Whitney Houston-cover) är bara några höjdpunkter. Karl’n kanske jobbar för mycket för sin egen hälsas skull, men som konsument kan jag inte klaga.

 

Artist: Neal Morse (med flera)

Titel: Jesus Christ the Exorcist

Utgiven på: Frontiers Music 2019

Strömningsbar på Spotify: Ja, faktiskt.

 

Lyssna även på: Sola Scriptura (2007), One (2005), The Grand Experiment (2015) med flera. 

Film och fascism – en komplicerad historia

Leni Riefenstahl regisserar, anno 1940. Källa: Wikimedia Commons. https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/74/Leni_Riefenstahl%2C_1940_%281%29.jpg

Ett antal nya podcaster har dykt upp i mitt blickfång under första halvåret 2019. Som det ska vara. Flera som handlar om film, inte minst. Förresten, helt nya är inte alla. Film Comment är ett magasin i skrift med vissa anor, tror jag, även om jag sällan läst det. Naturligtvis har de även en egen podcast nu, visar det sig. Ett avsnitt från ett halvår tillbaka, som jag själv hittade häromsistens, behandlar det känsliga ämnet konst och fascism. Utgångspunkt är bland annat Leni Riefenstahls berömda (och med ett uttryck i tiden, ’djupt problematiska’) propagandafilmer för Tyskland under nazitiden, som ”Viljans triumf” med mera. Livlig diskussion och analys i flera lager av skribenten J. Hoberman och filmmakaren Zoe Beloff. Riefenstahl har fortfarande sina fans och frågan är i det här fallet inte bara om man kan skilja på konstnär och konstverk utan även om man kan ta avstånd från ett budskap och samtidigt beundra formen det framställs i. I diskussionen nämns även den korta men effektiva dokumentären ”A Night at the Garden” som egentligen bara består i sju minuters bevarade scener från ett nazistiskt möte i New York 1939. Just det, i USA. Den finns enkelt tillgängligt på nätet för alla och envar via anightatthegarden.com. Om någon händelsevis gissar att studiogästerna i Film Comment gör jämförelser med dagens politiska klimat och kanske råkar nämna exempelvis massmöten med Donald Trump på scen, så… Grattis! Det gör de också.

Relaterat: Fler till stor del filmfokuserade podcaster, nya eller inte så nya, som jag upptäckt under det senaste dryga halvåret är The Next Picture Show, Pop Culturally Deprived, Scriptnotes, Think Christian och Filmspotting. Sinsemellan ganska olika, men gemensamt är att de är gjorda av personer som är intresserade av sitt ämne och har en förmåga att göra det intressant även för oss andra.

Rappt berättad modern historia i podcasten ”Fatwa”

Salman Rushdie på en tillställning i New York 2008. By David Shankbone – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4854655

En del av oss kommer ihåg det, även om det nu är 30 år sedan det hände. Ledaren för den islamiska republiken i Iran, ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, gav sig in i bokrecensionsbranschen. Han var missnöjd. Till den grad att det i princip handlade om uppmaning till dödsstraff. Eller lynchning. I en så kallad fatwa. Författaren Salman Rushdie fick därmed publicitet som aldrig förr och blev ett världsnamn, men kanske inte riktigt på det sätt som önskades. Han fick leva med personskydd flera år framöver efter det. Några avsnitt i romanen ”Satansverserna”, som jag erkänner att jag fortfarande inte har läst, provocerade fram processen. Men hur startade kampanjen mot honom egentligen? I podcasten med det kärnfulla namnet Fatwa från BBC reder man ut historien om hur invandrare med muslimsk bakgrund i Storbritannien som kände sig undanskymda i samhället, i vissa fall blev militanta aktivister på grund av ett litterärt verk och faktiskt uppmanade iranska ayatollan till att uttala sin dom. Något som annars kanske inte skulle ha inträffat.

Den här berättelsen rymmer flera lager; om identitet, nationalitet och religion liksom hur människor påverkar och påverkas av drastiska beslut på ett individuellt och kollektivt plan. Spännande rakt över. Tio avsnitt med en snittlängd på ungefär en kvart gör att tiden går undan. Här finns inte många döda punkter. Men en rejäl dos modern historia i rask takt.

(Finns där poddar brukar finnas, ni vet)

Kort men klatschig återfödelse för A.C.T.

 

Bra men kort. Eller kort men bra. De kunde tyckas ha avslutat karriären för flera år sedan men återvände 2014 med ett tematiskt album som utspelades på en cirkus. Jomenvisst. Och visade att deras grundläggande koncept stod fast. Musikaliskt, med dessa svängningar mellan symfoniska influenser, schlager, ABBA, slickrock och pastischer på stämsångsfantomer ur alla tider. Välbekant och bra. Konceptet står starkt nu också, om än i mindre format. Tillgänglig för strömning finns EP:n ”Rebirth” med en handfull stycken att spisa. Och de har fortfarande inte ändrat särskilt mycket, som sagt. Tack och lov höll jag på att säga. Det är både fartfyllt och uppiggande parallellt med den där melankoliska bismaken som alltid funnits där i framkanten eller bakgrunden. Precis som i alla fall jag vill ha dem.

Det här är väl inte det mest banbrytande A.C.T. släppt ifrån sig, inga större överraskningar väntar men de har ett drabbande driv och en del hitmässiga hooks i refrängerna. Lekfullhet med ledsna ögon, men energiskt och svåremotståndligt. De 22 minuterna går i och för sig alldeles för fort. Men det kanske är meningen. Motsatsen brukar inte vara lika tilltalande.

Artist: A.C.T.

Titel: Rebirth

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. Andra strömningsplattformar? Kanske. 

Nyfiken på mer av samma grupp? Starta gärna med ”Imaginary Friends” (2001) eller ”Last Epic” (2003).

Officiell hemsida

Diskografi och dylikt från Progarchives

India Arie ångar på, men fastnar i myshörnan lite för ofta

 

Hon har hållit på i, är det snart 20 år nu? Balanserat mellan smooth soul, lätta jazzinfluenser och rhythm  blues-tongångar. Även budskapen varierar oftast redan inom ett och samma album. Det kan vara personligt, om kärleksbekymmer eller motsatsen, vardagsiakttagelser och sedan de större makroperspektiven. Hur man förändrar världen och sådana delikata frågor. Temperamentet växlar också. Personligen har jag väl en förkärlek för hennes mer ‘argsinta’, taggade och samhällsanalyserande sida. Men det varierar också, platta för platta. Och då var det framför allt i mitten av 00-talet jag på allvar började lyssna.

Här får vi en dos av alla sidor, i princip. Samhällskritiken, kärleken och de små detaljerna i vardagen.Som vanligt är en del spår mer uppeldande och för min del mer akut engagerande, några landar i den här sömniga zonen – lite för välmående och harmoniska, lättsamt gitarrplockande och osande av myshörnan. Inget fel i det. Jag går bara inte igång där på samma sätt som när hon höjer tonläget i exempelvis ”Rollercoaster”, eller den intagande andäktigheten i ”Prayer for Humanity”. Eller när hon inledningsvis åkallar kända namn från medborgarrättskampen i ”What If”. Som helhet betyder det här att skivans formkurva går från starkt, till lite mer mellow och undanglidande, tyvärr ibland alltför nedskruvat, för att sedan ladda upp till en mer mättad avslutning under albumets färd mot målet.

Och hur är det nu? Ska den där punkten i namnet vara kvar eller inte? India.Arie eller India Arie? Det verkar vara det sistnämnda som gäller officiellt numera. 

 

Artist: India Arie

Titel: Worthy

Utgiven: Februari 2019

Strömningsbar på Spotify? Ja. 

Nytt namn för dig? Starta förslagsvis med ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” (2006) och ”Testimony, Vol. 2: Love & Politics” (2009). 

Diskografi på AllMusic