Film och fascism – en komplicerad historia

Leni Riefenstahl regisserar, anno 1940. Källa: Wikimedia Commons. https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/74/Leni_Riefenstahl%2C_1940_%281%29.jpg

Ett antal nya podcaster har dykt upp i mitt blickfång under första halvåret 2019. Som det ska vara. Flera som handlar om film, inte minst. Förresten, helt nya är inte alla. Film Comment är ett magasin i skrift med vissa anor, tror jag, även om jag sällan läst det. Naturligtvis har de även en egen podcast nu, visar det sig. Ett avsnitt från ett halvår tillbaka, som jag själv hittade häromsistens, behandlar det känsliga ämnet konst och fascism. Utgångspunkt är bland annat Leni Riefenstahls berömda (och med ett uttryck i tiden, ’djupt problematiska’) propagandafilmer för Tyskland under nazitiden, som ”Viljans triumf” med mera. Livlig diskussion och analys i flera lager av skribenten J. Hoberman och filmmakaren Zoe Beloff. Riefenstahl har fortfarande sina fans och frågan är i det här fallet inte bara om man kan skilja på konstnär och konstverk utan även om man kan ta avstånd från ett budskap och samtidigt beundra formen det framställs i. I diskussionen nämns även den korta men effektiva dokumentären ”A Night at the Garden” som egentligen bara består i sju minuters bevarade scener från ett nazistiskt möte i New York 1939. Just det, i USA. Den finns enkelt tillgängligt på nätet för alla och envar via anightatthegarden.com. Om någon händelsevis gissar att studiogästerna i Film Comment gör jämförelser med dagens politiska klimat och kanske råkar nämna exempelvis massmöten med Donald Trump på scen, så… Grattis! Det gör de också.

Relaterat: Fler till stor del filmfokuserade podcaster, nya eller inte så nya, som jag upptäckt under det senaste dryga halvåret är The Next Picture Show, Pop Culturally Deprived, Scriptnotes, Think Christian och Filmspotting. Sinsemellan ganska olika, men gemensamt är att de är gjorda av personer som är intresserade av sitt ämne och har en förmåga att göra det intressant även för oss andra.

Annonser

Rappt berättad modern historia i podcasten ”Fatwa”

Salman Rushdie på en tillställning i New York 2008. By David Shankbone – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4854655

En del av oss kommer ihåg det, även om det nu är 30 år sedan det hände. Ledaren för den islamiska republiken i Iran, ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, gav sig in i bokrecensionsbranschen. Han var missnöjd. Till den grad att det i princip handlade om uppmaning till dödsstraff. Eller lynchning. I en så kallad fatwa. Författaren Salman Rushdie fick därmed publicitet som aldrig förr och blev ett världsnamn, men kanske inte riktigt på det sätt som önskades. Han fick leva med personskydd flera år framöver efter det. Några avsnitt i romanen ”Satansverserna”, som jag erkänner att jag fortfarande inte har läst, provocerade fram processen. Men hur startade kampanjen mot honom egentligen? I podcasten med det kärnfulla namnet Fatwa från BBC reder man ut historien om hur invandrare med muslimsk bakgrund i Storbritannien som kände sig undanskymda i samhället, i vissa fall blev militanta aktivister på grund av ett litterärt verk och faktiskt uppmanade iranska ayatollan till att uttala sin dom. Något som annars kanske inte skulle ha inträffat.

Den här berättelsen rymmer flera lager; om identitet, nationalitet och religion liksom hur människor påverkar och påverkas av drastiska beslut på ett individuellt och kollektivt plan. Spännande rakt över. Tio avsnitt med en snittlängd på ungefär en kvart gör att tiden går undan. Här finns inte många döda punkter. Men en rejäl dos modern historia i rask takt.

(Finns där poddar brukar finnas, ni vet)

Kort men klatschig återfödelse för A.C.T.

 

Bra men kort. Eller kort men bra. De kunde tyckas ha avslutat karriären för flera år sedan men återvände 2014 med ett tematiskt album som utspelades på en cirkus. Jomenvisst. Och visade att deras grundläggande koncept stod fast. Musikaliskt, med dessa svängningar mellan symfoniska influenser, schlager, ABBA, slickrock och pastischer på stämsångsfantomer ur alla tider. Välbekant och bra. Konceptet står starkt nu också, om än i mindre format. Tillgänglig för strömning finns EP:n ”Rebirth” med en handfull stycken att spisa. Och de har fortfarande inte ändrat särskilt mycket, som sagt. Tack och lov höll jag på att säga. Det är både fartfyllt och uppiggande parallellt med den där melankoliska bismaken som alltid funnits där i framkanten eller bakgrunden. Precis som i alla fall jag vill ha dem.

Det här är väl inte det mest banbrytande A.C.T. släppt ifrån sig, inga större överraskningar väntar men de har ett drabbande driv och en del hitmässiga hooks i refrängerna. Lekfullhet med ledsna ögon, men energiskt och svåremotståndligt. De 22 minuterna går i och för sig alldeles för fort. Men det kanske är meningen. Motsatsen brukar inte vara lika tilltalande.

Artist: A.C.T.

Titel: Rebirth

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. Andra strömningsplattformar? Kanske. 

Nyfiken på mer av samma grupp? Starta gärna med ”Imaginary Friends” (2001) eller ”Last Epic” (2003).

Officiell hemsida

Diskografi och dylikt från Progarchives

India Arie ångar på, men fastnar i myshörnan lite för ofta

 

Hon har hållit på i, är det snart 20 år nu? Balanserat mellan smooth soul, lätta jazzinfluenser och rhythm  blues-tongångar. Även budskapen varierar oftast redan inom ett och samma album. Det kan vara personligt, om kärleksbekymmer eller motsatsen, vardagsiakttagelser och sedan de större makroperspektiven. Hur man förändrar världen och sådana delikata frågor. Temperamentet växlar också. Personligen har jag väl en förkärlek för hennes mer ‘argsinta’, taggade och samhällsanalyserande sida. Men det varierar också, platta för platta. Och då var det framför allt i mitten av 00-talet jag på allvar började lyssna.

Här får vi en dos av alla sidor, i princip. Samhällskritiken, kärleken och de små detaljerna i vardagen.Som vanligt är en del spår mer uppeldande och för min del mer akut engagerande, några landar i den här sömniga zonen – lite för välmående och harmoniska, lättsamt gitarrplockande och osande av myshörnan. Inget fel i det. Jag går bara inte igång där på samma sätt som när hon höjer tonläget i exempelvis ”Rollercoaster”, eller den intagande andäktigheten i ”Prayer for Humanity”. Eller när hon inledningsvis åkallar kända namn från medborgarrättskampen i ”What If”. Som helhet betyder det här att skivans formkurva går från starkt, till lite mer mellow och undanglidande, tyvärr ibland alltför nedskruvat, för att sedan ladda upp till en mer mättad avslutning under albumets färd mot målet.

Och hur är det nu? Ska den där punkten i namnet vara kvar eller inte? India.Arie eller India Arie? Det verkar vara det sistnämnda som gäller officiellt numera. 

 

Artist: India Arie

Titel: Worthy

Utgiven: Februari 2019

Strömningsbar på Spotify? Ja. 

Nytt namn för dig? Starta förslagsvis med ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” (2006) och ”Testimony, Vol. 2: Love & Politics” (2009). 

Diskografi på AllMusic

Tyckartexter till tusen!

Så var den gränsen nådd.Man måste ha sina mål i livet. Och delmål. På russin.nu började vi recensera filmer för 19 år sedan – med andra ord väntar en typ av jubileum nästa vår om Gud är god och vi får leva. Själv släppte jag i dag en recension av thrillern ”Widows” som funnits ute på DVD ett tag och insåg att det var nummer 1000 för egen del. Där ingår utvärderingar av främst filmer, men även ett antal TV-seriesäsonger. Dags att pensionera sig? Nej, det blir svårt att lägga av helt och hållet. Kanske efter det eventuellt kommande 20-årsfirandet. Möjligen. To be continued…

Alan Parsons satsar på säkra kort efter 15 års tystnad

 

Finns han fortfarande? Frågan är motiverad. Många år sedan han gav ut något i eget namn. Forne samarbetspartnern Eric Woolfson (1945-2009) är ju däremot inte längre ibland oss, vilket gör det osannolikt med något nytt under namnet Alan Parsons Project. Men varje gång han gör något så är det i regel ett antal kollaboratörer inblandade. Så även nu, med visiter av vokalister som Jason Mraz och Lou Gramm, gitarrekvilibristen Steve Hackett och inte minst ukulelespelaren Jake Shimabukuro. Allvarligt talat, jag hade inte noterat ukululelen någonstans förrän jag skummade igenom personallistan via Wikipedia, men jag lovar att lyssna mer uppmärksamt efter den i fortsättningen. 

I mitten av 00-talet släppte han något nästan monstruöst som jag bara orkade lyssna på ett ytterst begränsat antal gånger. På ”A Valid Path” lät det som om han försökte ge sig in i electronica-genren utan att ha någon riktig aning om vad han skulle där att göra. Låter den lika illa som jag tyckte då? Jag har ärligt talat inte vågat återvända dit. Sedan har det varit tyst om den gamle mästeringenjören (han inledde sin karriärbana som 18-årig assisterande tekniker i studion där Beatles spelade in ”Abbey Road”) ett antal år. Åtminstone har jag upplevt det så. Men med ålderns rätt hade han väl egentligen kunnat fortsätta pensionärslivet. Möjligen vis av erfarenheten är han tillbaka på säkrare mark. Ballader i den gamla skolan, med en del dramatiska strukturer, andra gånger mer nedtonat, vissa orkestrala inslag och överlag  en behaglig, väldigt bekant känsla. Förutom kanske det där tematiska draget som en gång var hans signum. Det hörs inte mycket av den här gången.

Så frånsett en liten fanfar med filmmusikkaraktär, så dominerar de bitterljuva balladerna och diskret pulserande popdängorna. En smula lagomsymfoni smyger sig in, med den lätt ironiska titeln ”One Note Symphony”, men i stort sett är det en rätt riskfri formel han följer. Och som han bevisligen behärskar. Själv har jag bevisligen lyssnat på det här flera gånger nu, så något i det nostalgiska och igenkännbara fungerar uppenbarligen för vissa av oss.

 

Artist: Alan Parsons

Titel: The Secret

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. 

Även andra strömningsplattformar? Se den officiella hemsidan.

Annan recension av ”The Secret” från AllMusic.

Tipshörnan: Aldrig hört Alan Parsons Project? Starta med ”Tales of Mystery and Imagination” (1976), ”Eye in the Sky” (1982) och ”Stereotomy” (1985) som representerar olika faser i konstellationens karriärkurva.

Brons med guldkant efter brittisk anstormning

Puuuuuhhh…. 25 minuters härlig offensiv och inte minst två fullträffar. Sedan en dryg timmes, och då menar jag verkligen en dryg timmes, kamp och lidande. Men där är det igen: en bronsmedalj. Ingen hade väl riktigt vågat hoppats på det före turneringen, men så blev det. Detta damlandslag som lyckats väcka så mycket entusiasm för sin attityd och framåtanda, som ibland framkallar hjärtsnörp efter fatala felbeslut i farten, men hela tiden kommit igen och jobbat vidare.

Det var ju en lysande start. England verkade knappt finnas på planen överhuvudtaget och någon statistik visade osannolika 63 procents bollinnehav för Sverige ungefär mitt i första halvlek. Det har de väl inte haft sedan möjligen mot Thailand. Men stämningen svängde fort efter skadan på Rolfö, likaledes på Asllani som dock höll ut till pausen och ett plötsligt reduceringsmål efter att brittiskorna knappt organiserat ett enda nämnvärt anfall fram till halvtimmesstrecket. Efter den efterföljande lika plötsliga kvitteringen så, ja – ni vet. Det är nu jag utan skam och vanära, opportunistiskt välsignar VAR. Målet korrekt bortdömt för hands och vi fick andas ut en stund till. Eller, inte riktigt. Resten utvecklade sig som sagt till en kamp för överlevnad. England har kanske uppriktigt sagt ett bättre lag som helhet och har övertygat turneringen igenom, åtminstone när jag sett dem spela. Men de vaknade på fel sida sida i dag, eller verkade knappt ha vaknat alls till att börja med, så de får skylla sig själva. För Sverige var skillnaden jämfört med Hollands-matchen att man lyckades kapitalisera på sin kanonstart och fick överläget som så väl visade sig krävas.

Jag trodde, jag fruktade, att det skulle ha bli tvärtom. Att Phil Nevilles lejoninnor skulle vara piggare, mer utvilade och koncentrerade. Tack och lov fick jag fel. Att döma av scenerna som utspelade sig på TV4 efter matchen så är de nyblivna bronsmedaljörerna genuint glada och har kommit över semifinalförlusten. Det är skillnad på tredje och fjärde plats i slutändan, vilket inte minst ett annat svenskt fotbollslandslag bedrifter för 25 år sedan i USA kan vittna om.

– Det var vår tur idag, tyckte Nilla Fischer som bidrog med en aningen betydelsefull räddning på mållinjen och sammanfattade med det ganska bra matchen i stort. Det var inte lagets bästa match, men den knöt ihop turneringen på bästa möjliga sätt. Den största bragden måste väl ändå ha varit den taktiska triumfen mot Tyskland, det gamla spöket. Bara en sådan sak ger väl guldkant på den här insatsen totalt sätt.