Nyströmbara pärlor från förr: ”Yoyo” – Bourgeois Tagg (1987)

Nu har – lägg in namn på valfri strömningsplattform – inte bara alla dina favoritlåtar. Nu har de även våra fantastiska podcaster.’

Har ni hört den? Bara en i raden av självreklamslogans från olika innehållsproducenter i det härliga nya strömningslandskapet. Och visst är det härligt på många sätt med all denna tillgänglighet. Egentligen är vi bortskämda med så mycket, så nära till hands. Någonting som inte fanns på kartan under min egen uppväxttid. Samtidigt: vi som tillhör en generation fostrad under något annorlunda förutsättningar, är det bara självbedrägeri att intala sig att vi verkligen uppskattade det vi hade – mer? Det du betalade för. Det som måste inhandlas i någon fysisk form om man inte skulle nöja sig med att… host, spela in från radion, låna skivor av varandra eller andra tilltag som inte direkt uppmuntrades av musikbranschen men… Det är väl preskriberat nu, eller?

Så till den akuta poängen. Allting finns faktiskt inte på strömningssajterna. Själv har jag mina favoritexempel, om det nu är rätt ord. Sådant som jag och säkert flera andra noterat som lysande i sin frånvaro. Det här är ett sådant exempel. Eller var. Bourgeois Tagg var en amerikansk duo som kamperade ihop under en relativt kort tid och då framför allt släppte ifrån sig det här albumet 1987. Händelsevis i den där vevan när jag själv lämnade gymnasiet för en del mer eller mindre tillfälliga jobb och prövade på vårdsektorn och diverse serviceknäck, ja – där möjligheten fanns att vikariera och testa arbetslivet för att sedan välja väg i utbildningsdjungeln. Man hade helt enkelt lite mera pengar än tidigare…

Från den tiden har jag kvar LP:n. En vinyl som jag vårdat relativt ömt (hoppas jag). Dess innehåll har nämligen varit påfallande svårt att hitta någonstans i någon form numera. Varför? Visst finns olika förklaringar. Rättigheter, givetvis. Vem som nu har dem. Vilket skivbolag som först gav ut materialet och vem som nu har kontrollen över detsamma. För ska det digitaliseras och publiceras igen måste någon ha tillgång till originalen, någon som dessutom har mandat att ge ut dessa igen eller göra dem tillgängliga via våra nuvarande distributionssystem. Men så, plötsligt – just när jag beslutat göra en offentlig efterlysning: Nu finns ”Yoyo” utlagd åtminstone via två sådana medier. Bland annat det som startades av en svensk, ni vet.

Vad är det nu som folk hitintills gått miste om? Ja, i det här fallet en eklektisk samling sånger med influenser från Beatles och diverse singer-songwriters från 1960-talet och fram till det lätt personlighetskluvna decennium då albumet såg dagens ljus. Lätt psykedeliska anslag, en överhuvudtaget påfallande popkänsla. Ofta klatschigt och lätt att ta till sig, och samtidigt en aning… Vågar jag säga intellektuellt? Om det nu inte fungerar avskräckande snarare än intresseväckande. Stilfull stämsång. Spår som regelbundet spelades i svenska P3 vid den tiden och passade perfekt in inte minst i nattradions utbud eller i princip alla tider på dygnet. De hade aldrig egentligen några gigantiska globala hits, vad jag vet. Men de noterades. Och kan fortfarande framkalla vällustiga vibrationer från förr. Inte bara för mig – tror jag.

Men, jag nämnde ju det. De blev inte så långlivade. Exakt vad som gjorde att de bröt upp har jag inte detaljkoll på. Men ena halvan Brent Bourgeois dök senare upp på solokvist och har även hållit igång som producent och låtskrivare åt andra. Ett visst samröre har skett med en av mina andra gamla favoriter, Charlie Peacock men det blev ett långt uppehåll mellan ett småtrevligt soloalbum från mitten av 1990-talet till nästa som släpptes för några år sedan. Larry Tagg å sin sida har enligt utsago sysslat med låtskriveri, undervisning och historiestudier. Jo, de hade några stadiga medmusikanter, så begreppet duo är nog flytande – men det är väl med band som med advokatbyråer; de som fått med namnen överst har högst status och mest inflytande, eller?

Men den här produktionen med en konstellation som bara gjorde två gemensamma album ihop, har ändå gjort avtryck. Perfekt platta? Troligen inte. Hur många sådana finns det? Men ett slående jämt och innehållsrikt, överhuvudtaget rikt album. Som jag varit på väg att tillägna en pamflett för att göras mer åtkomligt för alla. Nu behövs inte det. Desto bättre.

Basfakta
Artist: Bourgeois Tagg
Album: Yoyo
År: 1987
Producent: Todd Rundgren

Tre nyckelspår:
”What’s Wrong with this Picture?”
”I Don’t Mind at All”
”Cry Like a Baby”

Mer om ”Yoyo” från AllMusic

Inte mycket dötid i Daniel Craigs avsked från 007

Efter många om och men, förseningar på grund av en viss pandemi med mera… I höst har äntligen den senaste (och för stjärnan Daniel Craig den sista) James Bond-filmen ”No Time to Die” haft sin världspremiär. Till slut har jag själv sett – och recenserat den. Kontentan: cirkeln sluts i vissa avseenden i ett äventyr som är både typiskt för konceptet – och inte. Sevärt? Givetvis, om genren och just James Bond intresserar dig överhuvudtaget. Fler detaljer och synpunkter, men inga alltför spektakulära spoilers finns i recensionen på russin.nu.

20 år sedan 9/11: relaterade filmtips

I dag har alltså två decennier passerat sedan dagen då fyra trafikflygplan medvetet kraschades in i skyskrapor i New York, amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon samt en åker, efter att passagerarna på ett av planen ingripit mot kaparna. Sedan dess har ett flertal filmer producerats om händelsen i sig och inte minst vad som hänt i kölvattnet av terrorattackerna. Många är bra – andra inte. På russin.nu har vi samlat ett antal recensioner av filmer och TV-serier, dramatiseringar såväl som dokumentärer, under ett gemensamt tematiskt tak; ”11:e september och därefter”. Där ryms allt från Paul Greengrass ”United 93” om planet som troligen inte träffade det tänkta målet, över Michael Moores dokumentär ”Fahrenheit 9/11” som kritiserar regeringen Bush och dess agerande i anslutning till attackerna; nyligen släppta ”The Mauritanian” om terrormisstänka fångar på Guantánamo-basen, miniserien ”The Looming Tower” om underrättelsetjänsternas oförmåga att samarbeta före dåden, till standupshowen ”The Axis of Avil Comedy Tour”. Med mycket mera…

11 september innebär för övrigt även 48 år sedan militärkuppen i Chile. Även där finns några relaterade filmer recenserade, som svenska ”Svarta nejlikan” och chilenska ”No” om folkomröstningen som i princip avslutade militärdiktaturen general Pinochet byggt upp i det landet efter sagda statskupp 1973. En historia som i dag hamnat i skuggan av den händelse datumet främst förknippas med, men ändå kan vara värd att utforska mer för den som är intresserad. Den kanske bästa internationella filmen om 1973-kuppen hittills, Costa-Gavras ”Försvunnen” har vi tyvärr ännu inte russinserat…

…och just det: apropå terrordåden och dess efterdyningar, har ett par spännande podcastserier producerats senaste året om vad som ledde fram till amerikanska invasionen av Irak 2003 och vad som blev resultatet av det. Dit hör femte säsongen av amerikanska Slow Burn liksom fjolårets The Fault Line, gjort av en brittisk journalist och tidigare förärad några rader på den här bloggen. Historien rör sig ständigt framåt, men lär vi oss något av den?

Ormen i paradiset? Spänning och sociala kommentarer i ”The Serpent”

Jenna Coleman och Tahar Rahim i ”The Serpent”. © Mammoth Screen Ltd – Photographer: Roland Neveu. Credit: NETFLIX

Hur länge kan man komma undan med dödligt allvarliga brott? Och hur påverkar det en person att helt fixeras av att försöka lösa en kriminalgåta som alla andra tycks ignorera? Själv hade jag inte många förkunskaper om verklighetsbakgrunden till miniserien ”The Serpent” som funnits ute på Netflix ett tag. Och den okunskapen kanske är en fördel om man vill få ut så mycket spänning som möjligt. Ryggsäcksresenärer i Asien försvinner under 1970-talet och en ung ambassadtjänsteman börjar nysta i fallen. Om det nu är några fall. Alla myndigheter och andra instanser med inflytande verkar inte så intresserade. Men det kanske ligger något i misstankarna… Mer om ”The Serpent” och mina egna synpunkter på serien kan hittas på russin.nu. I korta drag: Jag ångrar inte att jag såg den…

Slutanförande om fotbolls-EM 2021. Till slut.

Straffsparkar har varit en grundbult i fotbollen sedan samlarstenåldern, i princip. Här är det Polen som bränner en mot Argentina under fotbolls-VM 1978. Unknown author, Public domain, via Wikimedia Commons. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fillol_penal_deyna.jpg

Målvakten, signore Donnarumma, turneringens mest hyllade,  är lurad åt fel håll. Straffen placeras i motsatt hörn – tyvärr i stolpen och ut. Två decimeter längre åt höger och finalen kunde ha varit nära ett avgörande, åtminstone med ett starkt psykologiskt övertag för laget som aldrig vinner några titlar, men denna sommar kom närmare än på ett halvsekel. Marcus Rashford brukar vara säkerheten själv vid straffpunkten, åtminstone i klubblaget där han i regel har flitigt med speltid. Ja, jag utgår från att alla vet vilket legendariskt klubblag det handlar om (Man U, OK?). Jag har alltid varit skeptisk mot taktiken att slänga in så kallade straffspecialister alldeles i dödsryckningarna av en förlängning. Det är som att säga: ‘Det här är ditt jobb idag, grabben (eller tjejen) – ditt enda jobb. Se till att göra det, OK?’ Ibland lyckas tilltaget och engelske förbundskaptenen Gareth Southgate har väl i efterhand erkänt att det var en gambling att sätta in tre så unga spelare med begränsad speltid just där och då i det pressade läge som ett straffavgörande innebär. Även om de sett mest övertygande ut på träningarna från elva meter. Träning är träning – en final är en final. Southgate har gjort mer för Englands vitskrudade gossar än någon företrädare på flera decennier, men tyvärr brast något i den akuta analysen här, tror jag. Att straffsumpare sedan attackeras bortom all reson av osaliga element på nätet har blivit en baksida av kommunikationsrevolutionen som tycks oundviklig. Till att börja med: Straffläggningar går ut på att någon måste misslyckas. Annars tar de aldrig slut. Det är liksom en integral del av den (åtminstone i teorin) softare socialdarwinism som sport på elitnivå innebär. Ska det vara så svårt att förstå, eh

Kanske det sjukaste och mest oansvariga EM-slutspelet någonsin. Det mest osannolika, ett som inte liknar något annat av flera orsaker som ni alla redan känner till. Samtidigt slående händelserikt och hälsofrämjande. I varje fall för själen. Hur det kommer att påverka folkhälsan i Europa under de kommande månaderna är något som säkert kommer att analyseras och redan till viss del görs, specifikt i förhållande till hur det påverkat pandemin och eventuellt ökat fallen av en liten åkomma kallad covid-19

Några har noterat att samtliga fyra semifinallag har haft fördelar av flera hemmamatcher från gruppspelet och framåt. Jo, det vore kanske onaturligt om inte det hade spelat in. Inte minst England har säkert tjänat på det. Deras avgörande straffspark i förlängningen mot Danmark var givetvis väldigt tveksamt dömd. Väldigt. Ändå, med tanke på deras sammantagna insatser och dominansen även mot danskarna kan du inte kalla det oförtjänt att de tog finalplatsen.

Chocköppning i finalen mot italienarna med tusentals fans på hemmaplan i ryggen. Luke Shaw slår till – av alla människor. Jo, som Manchester United-supporter har jag inget emot att han gör det. Om det sker mot något annat lag än Sverige. Före finalen hade jag annars, för ovanlighetens skull, lutat mer åt Italien som personliga favoriter. Inte minst för att de överraskat med sin positiva inställning och kreativa form av det vackra spelet. Semifinalen mot Spanien kändes någonstans då som en moralisk final. Men även efter en sådan ska finalen överlevas också. Inget lag har kunnat glida igenom turneringen. Så är det sällan heller. Alla har sina formsvackor på vägen och det gäller att ha dem på rätt ställe. Säg, en eventuellt betydelselös sista match i gruppspelet (vilket få lag kan kosta på sig). Eller att kämpa sig igenom en åttondelsfinal när man har sin dittills sämsta dag som italienarna gjorde. England saggade kanske som mest under semifinalen. Italienarna hämtar sig efter engelsmännens inledande chocktaktik och uppvisar efterhand ett generellt bollinnehav på närmast spansk nivå utan att få till de riktiga dunderchanserna. Men visst är det snyggt. När gli azzurri-kvitteringen till slut kommer i 67:e minuten efter en tilltrasslad situation kan väl ingen (utom engelsmän) hävda att det är orättvist. Markant övertag på alla fronter, men de tappar rytmen sista tio minuterna efter skadan på Chiesa. Ändå, hemmalaget bör vara mest tacksam för att det gick till förlängning ännu en gång i detta mästerskap.

Scenförändring igen efter ordinarie tid. Hemmanationen verkar mer intresserad av att spela och försöka avgöra än än senaste timmen innan dess. Och det är väl så vi vill ha en final? Två lag med sällsynt spelskickliga deltagare där båda lagen dessutom spelar på gränsen för det tillåtna i en match där domaren släpper igenom mycket som i tidigare matcher skulle ha renderat frisparkar. Ändå en bunt gula kort utdelade. Med andra ord: ganska tufft på plan.

Straffar är ett rafflande sätt att avgöra på, men kanske inte det jag helst ser just i en final. Och för just den här utskjutningen måste man ställa några frågor (som jag och flera andra redan varit inne på). Exemspelvis; var det rätt att skicka fram 19-åring på den sista straffen? Några av de mer rutinerade spelarna borde nog ha klivit fram och varit beredda att ta smällen. Inte för att italienarnas utvalda skarprättare var klockrena heller – det blev en knapp straffseger. Jo, det hade väl varit välkommet för England att äntligen vinna något. Men sett över 120 minuter (och turneringen som helhet) var Italien aningen bättre. Sorry

Marginalnotering: David Beckham i publiken hälsar på Tom Cruise. Eller Tom Hanks, som TV4:s expertvittne Hasse Backe kallar honom.

För övrigt: ett annat fotbollsmästerskap har parallellt pågått i Sydamerika med Argentina som slutsegrare. Har tyvärr inte haft möjlighet att se mycket av det. Mer obegripligt är väl att det finns folk som orkar engagera sig i ett NHL-slutspel mitt i sommaren. Jo, den transatlantiska hockeyligan avslutades också nyligen, ryktas det. Hockey? I juli? Oavsett omständigheterna, ett mindre helgerån.

Som min fru konstaterar: just nu regerar italienare allting. De tog Eurovision Song Contest, de tog EM. Och något halvt dygn tidigare hade Argentina alltså tagit hem sydamerikanska mästerskapet. Ni vet väl hur det är med argentinare? De är egentligen italienare som flyttat till Sydamerika.

Existentiella bonusfrågor: Vilka är det mest synd om? Välbekanta skådespelare som förekommer så frekvent i reklam för spelbolag att de riskerar bli mer förknippade med detta än något annat de gjort? Eller före detta profilerade programledare som tillåts dyka upp någon minut mellan varven från en studio som tycks tillhöra ett annat spelbolag med avtal hos berörd kanal? Jo, alla behöver vi betala räkningarna på något sätt.

Fler noteringar från EM i fotboll 2021. Jo.

Över. För svensk del. Som för många andra svenskar har det krävt återhämtning ett par dagar…

Offensiv inställning. Rätt medicin? Det var upp till bevis. Verkligen. Sverige mot Ukraina i åttondelen i en match utan solklar förhandsfavorit. Sverige med dåliga minnen från förr. Men Forsberg klev fram igen och såg till att Sverige höll jämna steg efter en längre press mot ett Ukraina som aldrig kan räknas bort. Psykologiskt viktigt kvitteringsmål i slutet av första halvlek. 

Nerver som vanligt. Dilemmat med att balansera mellan överoptimism och överdriven försiktighet. Tidiga andra halvlek i matchen stod och vägde, som det brukar heta. Lagen turades om med varsitt stolpskott. Ribban träffad av Forsberg. Sverige med en period av kraftig dominans innan båda lagen tröttnade och slutet såg otäckt chansartat ut. Danielssons aktion som ledde till utvisning i förlängningen såg mer ut som en olyckshändelse men var väl för vårdslös – som det kan bli i stridens hetta, särskilt i slutskedet av matcher. 

Det vore synd att kalla den här utslagsmatchen för en särskilt brutal tillställning, eller att det kunde skönjas någon direkt aggressiv stämning på plan. Men visst, ju längre förlängningen fortskred såg planen alltmer ut som ett slagfält med trötta, slitna och skadade spelare i mängd.

Hårdare än så här kan det väl inte sluta? Ett skadeskjutet och numerärt reducerat svenskt landslag försvarar sig med näbbar och klor fram till tilläggstid i förlängningen. En match som tappat större delen av sin rytm efter att Sverige styrt och ställt under stor del av ordinarie tid. Utvisning. Små marginaler. Visst, några centimeter åt ena hållet så kunde avgörande målet ha dömts bort för offside. Grymt, sade grisen.

Och: nej, jag har väl nämt att jag oftast inte är en beundrare av TV4 i allmänhet eller deras uppbrutna EM-bevakning, till stor del styrt av kommersiella hänsyn som journalisterna själva inte kan göra mycket åt. Det är inte de enda problemen. Men, hyllas de som hyllas bör. Kim Källström i studion. En tillgång. Nykter analys även när det är som tyngst.

ÖVRIGA FRÅGOR: 

  • Vem var gladast efter åttondelsfinalerna? Álvaro Morata, den tidigare utskällde, spanske tänkte målmaskinen som slog till när det som bäst behövdes? Eller kanske Ricardo Rodriguez, som för Schweiz räkning missade en straffspark under ordinarie matchtid i en match som sedan såg ut att gå dem ur händerna, innan en osannolik comeback.
  • Flashback: En spansk sommar för snart 40 år sedan. Jag var inte där. Men det sändes. Fotbolls-VM i ett land som ganska nyligen lämnat diktaturen bakom sig och trätt in i demokratiernas värld. För deras egen del blev mästerskapet en besvikelse. Landslaget, alltså det spanska, var inte det vi brukar se från iberiska halvön idag. Men det spelades matcher att minnas av olika orsaker.
  • Sverige var inte med, nej. Det var så under 1980-talet. Inga stora mästerskap för oss. Men ett VM med en serie kufiska inslag, en och annan skandal och däremellan lysande tillställningar. Brasilien imponerade mest tills de gick in i väggen mot Italien. I semifinalen konfronterades Frankrike med dåvarande Västtyskland. Tyskarna tog ledningen, fransmännen kvitterade och i förlängningen gick man fram till 3-1. Då hade tyske målvakten Schumacher under ordinarie tid i princip klubbat ner en fransk spelare och gjort sig allmänt impopulär på stadion och omvärlden. De envisa västtyskarna kom dock tillbaka till 3-3 och så väntade straffläggning. Där blev den impopuläre västtyske målvakten hjälte.
  • Från 1982 till 2021 går det alltså en tråd. En som fransmännen säkert skulle vilja glömma. Igen! I en överhuvudtaget märklig matchdag 28 juni tappar först spanjorerna 3-1 till 3-3 mot Kroatien i slutminuterna. De kommer ändå igen välförtjänt och vinner i förlängningen, även om kroaterna ryckt upp sig betydligt sedan sin håglösa inledning på gruppspelet.
  • Men detta Frankrike, anno 2021. Vad händer? Borde de ha bytt ut några av sina älsklingar innan matchen? De såsade omkring i en timme för att sedan rycka upp sig och se ut som Europamästare i ungefär en kvart. Tre mål och saken var väl klar? Varpå de slumrade till igen, tappade 3-1 ledning och vi såg ännu en överraskning i detta mästerskap. En överraskning som Schweiz, trots en del näradödenupplevelser trots allt förtjänade. Normalt sett skulle jag haft hjärtat hos Frankrike i en sådan match, men det är svårt att komma över hur oinspirerade och fantasilösa de såg ut under stora delar av den så viktiga kampen. Ibland räcker inte att rycka upp sig under en begränsad tid, inte i det här mästerskapet i alla fall.
  • Straffar. Och den här gången hette nemesis inte Schumacher utan Sommer. Som lyckades plocka en straff och det räckte. Intressant kamerainställning förresten. Har vi sett en så frekvent användning av kameravinkeln från straffläggare perspektiv som nu? Någonsin?
  • Ibland får man äta upp sina spekulationer. Vad skrev jag nu om de tre klassiska storbolagen i ”dödens grupp”? Tyskland, Frankrike och Portugal som alla till lyckades ta sig vidare. ’Då kan de gå hur långt som helst’. Just det. Samtliga utslagna i åttondelen. Portugiserna kommer nog att saknas mest efter sin insats mot ett Belgien, som inte direkt glänste i åttondelen trots sin magnifika reservarsenal med i princip två uppställningar som skulle kunna vara i nivå med Sveriges förstaelva, åtminstone på papperet.
  • Konungadömet England, det vill säga rent politiskt en del av ett större rike som tillåts dela upp sig i fotbollssammanhang, har inte precis presenterat propagandafotboll i den mening ordet brukar betyda. Men de har spelat stabilt, som Dr Alban skulle ha sagt. Och när Thomas Müller inte träffar mål i friläge, då har man nog som motståndare en lyckodag. Medan sagan Joachim Löw som styrman för det ibland oövervinnerliga och ibland underpresterande stortyska mannschaftet är över.
  • Nederländerna, Frankrike, Portugal och Tyskland samtliga eliminerade före kvartsfinalerna. Och, om jag räknar rätt, två lag som enbart skramlat ihop tre poäng var i gruppspelet, kvalificerade för kvartsfinalerna.  Så är det. 
  • Litet mysterium: hur kunde schweizarna vara så precisa straffläggare mot Frankrike och så taffliga i kvartsfinalen mot Spanien? Pur utmattning kanske. De hade trots allt spelat över en halvtimme med en man kort efter en utvisning. Men ändå.

Noteringar från några veckors Europamästerskap i fotboll. Just det.

– There is a good togetherness in this Swedish team.

Citat från livekommentarer på BBC Sport från en före detta irländsk landslagsman, Clinton Morrison, som noterar att Sveriges spelstil inte är så snygg men effektiv. Kanske en bra sammanfattning. Ungefär vad många experter sade om svenskarna under VM 2018 också. Inte den elegantaste fotbollen, men den ledde längre än på många, många år. Själv är jag formad av min ungdom under 1980-talet när Sverige aldrig nådde något större mästerskap. Allt utöver det är en bonus.

  • Vad händer? Vem vinner? Var i Europa är vi? Det är lätt att gå vilse, samtidigt som vi ännu en gång får ta del av ett stort fotbollsmästerskap. Ett internationellt. Omgett av många frågor. Efter allt som varit, alla undantag och all oförutsägbarhet i pandemins spår har ett försenat Europamästerskap i fotboll mellan nationer inletts. Utspritt över flera länder, vilket andra redan påtalat. Konstig idé redan från början och inte mer logisk nu. Men beslutat är väl beslutat…
  • Dramatik på fler sätt än de man förväntat sig. En sak att spelare måste isoleras på grund av coronavirus. Kanske inte att en spelare i toppform, mitt i karriären, plötsligt faller ihop på plan och väcker fruktan om fara för livet. Men det händer trots allt ibland att fotbollsspelare, till synes helt friska, rasar ihop med något tidigare odiagnostiserat hjärtfel eller relaterade orsaker. Att Danmark efter att deras stora stjärna just kollapsat och många fruktat det absolut värsta sedan hade svårigheter att göra sitt bästa mot Finland i en match som många förvånades över att den huvudtaget fortsatte, är begripligt. Nu ett par veckor senare ser samma danskar starkare ut än någonsin och är kvalificerade för kvartsfinal. 
  • Italienarna har allt att bevisa och vill demonstrera sitt nya oslagbara jag. Turkiet rakt av kördes över i öppningsmatchen. Jag har inte alltid älskat italienarnas inställning i stora mästerskap. Att de så ofta lyckas med extrem taktisk hållning, visserligen elegans men också ren skicklighet i att stänga matcher när det behövs. Jag erkänner att jag vid flera tillfällen historien varit en smula skadeglad när de har misslyckats i sina intentioner, hur mycket man än kan beundra de är bra på. Men det här var snyggt, roligt, envetet och ett lag som såg ut som blivande Europamästare. Nu till den eviga frågan: är det inte i grunden favorittippade lag som börjar svagast som i slutändan är starkast? Detta Italien är roliga att se, så offensiva och spelglada att man kan bli bekymrad för deras skull. De brukar väl ändå vinna sina titlar efter att ha inlett under all kritik och bara skrapat ihop tillräckligt för att gneta sig vidare från första omgången, eller? Med en sån här magnifik öppning kan bara besvikelser vänta. Men jag kan ha fel. I åttondelsfinalen kom i alla fall en svacka, innan  de blå blixtrade till och besegrade ett oväntat motståndskraftigt Österrike.
  • Belgien 2021: den bästa generationen från något land någonsin som fortfarande inte vunnit ett mästerskap? De har haft ett av de mest stjärnspäckade landslagen under ett drygt decennium. Varit nära i flera mästerskap, men traditionens makt kanske stör. Det finns länder som fått vänta länge på att verkligen vinna något. Spanien var trots allt ett sådant lag under många årtionden innan det lossnade. Frankrike också. 
  • Just det. Sverige. Personligt måste jag medge att jag sällan njuter så mycket av att se Sverige i stora mästerskap där stora nerver är inblandade. Visst vill jag att Sverige ska vara med, visst vill jag se matcherna. Men det är en pärs. Att uppskatta själva spelets skönhet är lättare när det handlar om andra lag utan lika höga insatser för egen del. Sverige startade turneringen resultatmässigt exakt likadant som VM 2006. Då med en mållös match mot Trinidad följt av en seger över Paraguay med mål i slutminuterna. Då tog det slut i åttondelsfinalen. 
  • Ständigt dessa spanjorer. Numera tycks vi alltid hamna i samma grupp som dem, vare det kval eller slutspel. Åtta gånger av tio vinner de. I bästa fall klarar vi remi i det fria fältets ajedrez eller vid ytterst sällsynta tillfällen en knapp seger. Och nu på spansk mark… Spanjorerna späkte ett svenskt lag som  knappt fick låna lädret. Ibland borde man som nation be om ursäkt. Ja, vi vet att vi borde. Spanien var bättre. Men den svenska extrema försvarstaktiken höll. Ett litet mirakel. Hårt arbete, envishet och bondröta räckte den här gången.
  • Första gången jag minns mig ha följt ett VM-slutspel startade Sverige relativt starkt med 1-1 mot Brasilien. Det var 1978. Sedan gick det sämre. Efter den långa mästerskapstorkan under 1980-talet och floppen i VM 1990 startade Sverige både EM 1992 och VM 1994 med oavgjorda matcher som sedan i bägge fallen följdes av brons, under en osannolikt framgångsrik period som följdes av en ännu en torka. Och sedan en serie mästerskap där Sverige fortsatte rada upp oavgjorda resultatet i premiärmatchen med några undantag. 
  • Att det alltid ska behöva bli så spännande på slutet. Ännu en riktig rysare i Ryssland. Alla nära hjärtattack, med undantag för Hasse Backe i TV4-båset. Precis – det handlar om Sverige-Polen. Det var trots allt skillnad på att vinna gruppen och att bli en av de bästa treorna, vilket svenskarna riskerade till slut om den polska kanonaden med levande legendaren Lewandowski spetsen hade lyckats vända på steken helt och hållet. Han hade väl då blivit helgonförklarad i hemlandet, men såg till att Sverige blev inblandade i en av de spelmässigt mest rafflande matcherna hittills. Samtidigt som spanjorerna äntligen fick fart på sitt målskytte mot de stackars slovakerna. 
  • Frankrike, Tyskland och Portugal i samma grupp. Ja, de stora kanonerna har väl inte alltid varit som bäst de senaste åren, framför allt inte Tyskland. Så det var väl därför en sån här dödens grupp kan uppstå igen. Frankrike och Tyskland var en hetlevrad holmgång med en mestadels rättvis seger för fransmännen men ändå, små marginaler. Die Deutsche Schtridsmaschinen, och inte minst den långvariga handledaren Joachim Löw, slingrar sig ur ännu en dödsfälla. Mannen som varit ansvarig för att både ha tappat 4-0 till 4-4 mot Sverige i en kvalmatch 2012 och sedan köra över Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen 2014 blev utslagna i gruppspelet i senaste VM. Det har varit upp och ner. Och ingen direkt skräckinjagande uppvisning så här långt i stort. Men när de här tre lagen ändå tagit sig vidare kan de givetvis gå hur långt som helst. Vi vet hur det är.
  • Sen måste man fråga: är inte Ungern ett av Europas för närvarande värst drabbade länder när det gäller den där pandemin ni kanske har talas om? Har inte deras stadium varit fullständigt fullsatt under samtliga matcher som spelats där i sommar? Vän av ordning undrar. Och tvivlar på att jag är ensam om detta…

…och för övrigt anser jag fortfarande att WordPress gör sitt bästa för att krångla till arbetsverktyget för invanda användare. I alla fall mig. Just nu är jag inte säker på exakt vad jag skriver på grund av det där feta gråa bakgrundsblocket som täcker mer än halva inlägget. Exempelvis…

Akustisk trend i vårens skivsläpp?

Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock. Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.

Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet. 

Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.

Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.

Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.

”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.

Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.

I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån. 

Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”. 

Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort. 

Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.

Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.

Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg. 

Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”. 

Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”. 

För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.

Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera. 

För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför? 

Änglar och demoner, kraschlandningar och crazy kitsch – strödda iakttagelser från två Eurovision-semifinaler i halvdistansens era

Änglar och demoner två nummer i rad. En liten iakttagelse i flödet. Cypern och Norge följde på varandra med liknande teman både textmässigt och väl synligt på scen. Framgångsrecept? Själv är jag fortfarande kallsinnig inför båda bidragen – men båda är i final, så det finns helt uppenbart andra åsikter. 

Fältet i första semifinalen innehöll faktiskt inslag med viss personlighet. Inte minst Ryssland, med sin kvinnliga kampsång, stilbruten och eklektisk i alla avseenden. Om det är karaktär som efterlyses så har Ukraina det också. Elektropop med harmonier som jag själv på autopilot kopplar ihop med de bulgariska damkörerna som var i ropet för sådär 30 år sedan. Men som sagt, karaktär.

Som svensk kunde man tycka att det varit ett brott mot all god ton om Sverige inte skulle ha gått vidare till final. Tusse har Star Power, refräng som slår i taket och det mesta andra man kan begära. Eller hur? Nu är den där. Men konkurrensen är, jodå, tuff.

Den typen av pop som presenterades av Irland kanske inte existerar i det här sammanhanget längre, men kändes ändå rätt uppfriskande, trots en del halvtoner som slog fel. Den fantasifulla inredningen kunde föra tankarna till Oscar-nominerade animerade filmen ”Wolfwalkers”. Men… Nej, irländarna har hamnat i en dry schlagerframgång-spell ett bra tag nu. Och det är lite synd.

Coolaste gruppnamn?  Troligen belgiska Hooverphonic vars bastanta powerpop har en kaliber jag brukar gilla, även om inte själva exemplaret det är sensationellt. Tillräckligt starkt för att ändå stå ut i sällskapet just för sin naturliga auktoritet och sofistikerade stilkänsla.

Israel verkar inne på de lätt sjuttiotalsinspererade discopopvibrationerna som annars mest fransmän ägnar sig åt allmänt numera. Ganska groovy, trots allt. Och några tydligen rekordhöga toner, som räckte till final.

Koreografin och illustrerande effekter kring någon som eventuellt lider av alkoholproblem och omges av vänner som försöker intervenera (eller motsatsen), gjorde Rumänien åtminstone visuellt spännande. Tyvärr var låten mer konturlös och hade en tendens att flyta ut i marginalerna. 

Mata Hari” – kan det bli mer kitsch? Azerbajdzjan flirtar med förstavärldskrigshistorien och levererar lagom exotisk ekivok dansuppvisning. Kanske årets mest barnförbjudna bidrag, med viss konkurrens från cyprioterna och kanske serbiska trion. 

Hitkänsla, om inte annat. Stark röst och karisma, entusiasm på scenen om än knappast originellt i arrangemang eller budskap. Sade jag att det handlar om Malta, som tydligen alla förebådat som finalist? Kan bli svårslagen där. Trots eller tack vare ett envist återkommande saxofonriff. Kan vi vara överens om att den detaljen är 2017?

Slovenien gjorde något liknande gospel. Kompetent, rätt snyggt men kanske inte det som slår mest här och nu. Och Litauens discokarikatyr det är säkert rolig innerst inne. Kanske.

Men Polen måste väl ändå ha varit kanonmat från scratch? Liksom Lettlands science fiction-inspererade epos utan riktigt definierad tonart. Danskarna flirtade med åttiotalet på helt skamlöst sätt och sjöng dessutom på danska. Djärvt men, som det visade sig, dumdristigt. Islands sjuttiotalsdisco med kärleksbudskap och lite allmänt antipretentiös hållning blev mer omhuldat. 

Snyggt svartvitt intro på Portugals Beatles-pastisch med bluesinfluenser och storslagen orkesterpop återuppväckt. Som kontrast till en trio serbiska brudar med överdos glitter och glam, som hämtade ur ”Helt hysteriskt”. Serien alltså.

Visst är den där unga bulgariskan med sin både bräckliga och till slut klimaktiskt svällande ballad en liten pärla? Stilbrotten är flitiga, som när just hon följs av ett gäng finska metallarbetare från yttre urskogen.

Flitig falsettsång men imponerande vokalt balansnummer och dynamiskt arrangemang av den där unge schweizaren som verkligen inte försöker vara anonym.

San Marino, stadsstaten med en befolkning i paritet med den svenska småstad där jag själv håller till, brukar låna in utomstående krafter, som nu i form av en hyfsat känd amerikansk rappare. Det kanske funkar. Hur långt?

Av de direktkvalificerade länderna lär Storbritannien vara chanslösa. Igen. Frankrike kan få stilpoäng för sin demonstrativt fanatiska franskhet. Och spanjorerna för sin spanskhet. Italien satsar på tungmetall! Lät lite lovande av utdraget som presenterades. Diametralt annan stil från Deutschland som tycker att alla ska vara trevliga mot varandra, medelst glada färger och barnprogramskaraktär. Men i princip som vanligt verkar ingen av de stolta resursstarka nationerna som går direkt till final automatiskt ha så mycket med slutstriden att göra. Det har funnits undantag vissa år, men det är nog inte ett av de åren. Dock, som ordstävet lyder: för all del – jag kan ha fel.

Är det för övrigt svårare än någonsin att försöka avgöra vad som är en komplett kraschlandning och vad som är tillräckligt crazy kitsch för att gå hem? Ska bidragen hålla sig på mattan och vara mainstream eller slå i taket så mycket som möjligt? Det går inte att helt räkna bort någon eller något längre. Eller att försöka likställa sina egna spontana bedömningar med vad majoriteten av européer tycker.  Samt jurygrupperna som på senare år brukat vara Sveriges bästa vän – i synlig kontrast mot folkdjupen runtom på kontinenten, enligt kalla hårda redovisade siffror på skärmen.

För ännu mer övrigt: är det senaste årets misär som gjort att de holländska arrangörerna tycks lägga så stort allvar bakom sina pausinslag? Akvatiska, akrobatiska mellanaktsnummer från landet som delvis ligger under vatten (eller skulle göra om de inte satt upp skyddsvallar). Storskaliga dansnummer med mängder av förhoppningsvis vaccinerade eller på annat sätt immuniserade dansare på scen och kopplingar till jord, luft, eld och vatten parat med en underströmmande halvapokalyptisk atmosfär. Rätt häftigt i det stora hela. Jag klagar inte. 

I ETT NÖTSKAL: 

Personliga favoriter just nu: Bulgarien, Portugal, Ryssland, Schweiz, Ukraina, Sverige, Belgien (ni vet att sju är ett bibliskt och allmänt respekterat antal att hålla sig till , eller hur?). Reservation för att jag inte närstuderat  alla de direktkvalificerade finalbidragen. 

Troligast sju högst placerade i afton: 1) Malta, 2) Schweiz, 3) Ryssland, 4) Cypern, 5) Grekland, 6) Bulgarien, 7) Sverige (optimistiskt, men ändå). 

Musiker pratar musik i mer eller mindre nya podcaster

Kan musiker prata? Vissa av dem i alla fall. Dessutom har några av de mer kompetenta instrumentalisterna/artisterna på kartan fått för sig att börja producera egna podcaster på senare år. Exempelvis för att – surprise – diskutera musik med andra musiker. Dit hör Steven Wilson och Tim Bowness (båda hemmahörande i artocksfären) som med start för kanske något år sedan hunnit släppa ifrån sig en serie till synes spontana, men engagerande konversationer om olika årtal i den moderna musikhistorien och vilka intressanta album (just det, album) som släpptes. Om deras urval av vad som verkligen var bra och eventuellt banbrytande stämmer överens med ditt eget, finns givetvis bara ett vettigt sätt att ta reda på. Gör det! ”The Album Years” finns där man brukar finna podcaster. Själv använder jag ofta Overcast numera, men det är bara en användbar applikation i sammanhanget.

Neal Morse! Visst, han kunde inte hålla sig borta. Under den lediga rubriken ”Musicians Having Coffee & Talking About Stuff” stämmer han träff per distans (standarden just nu, ni vet) med kolleger som Jon Anderson, Steve Hackett eller ständiga samarbetspartnern Mike Portnoy. Kan även sesYouTube via Morses kanal därstädes.

Level 42 på scen vid Kongsberg Jazzfestival 2017. Tore Sætre, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Det senaste i den här vägen jag själv råkat upptäcka är duon Gary Kemp och Guy Pratt, alltså en före detta Spandau Ballet-medlem och en basist som pumpat fram grundrytmer för bland andra Madonna, Tears For Fears, Pink Floyd och inte att förglömma, Bananarama. Hittills har jag bara lyssnat av konversationen med en annan frekvent anlitad basvirtuos; Mr Mark King, för vissa av oss framförallt bekant som centralfigur i popfunkfusionfenomenet Level 42. Men det finns mer där… Just det: ”The Rockonteurs” kallar de sig i rollen som programledare med populärkulturell profil. Förhoppningsvis har de envisheten och uthålligheten som krävs även för att hålla igång ett sådant här projekt en längre period.