Delvis bojkottad men långtifrån nedmonterad: Nedslag i Bokmässan 2017 – del 1

Lost in the blåst? Nej, det fanns spår av mänskligt liv även i årets göteborgska bokmässa.

28 september anno 2017. Blåsig torsdagförmiddag vid Korsvägen. På ena sidan korsningen skymtas flera skolklasser på väg mot Universeum. På andra sidan ett i snitt något äldre klientel i riktning mot Bokmässan.

En polispatrull går förbi utanför entrén medan jag inväntar kolleger och kursdeltagare från min arbetsplats. Jag hade själv inte med mig någon entrébiljett när jag kom till staden tidigare på morgonen.

– Härlig göteborgsvind! Konstaterar en av dem högt och frejdigt. Ni vet hur de är, göteborgare…

Utanför står ett och annat reklammärkt fordon parkerat. Böcker delas ut gratis som ett led i en eller annan PR-kampanj. En färgglad bokbuss från Krokoms kommun konkurrerar med själva mässan. Eller tar snarare draghjälp därifrån. Men vad fick de betala i parkeringsavgift?

Inuti mässhallarna kan det åtminstone inledningsvis tyckas en aning tommare än vanligt. Eller är det en illusion? Det har varit en del debatt, som bekant, om vilka som egentligen borde få ställa ut här. Högerextremister eller extremnationalister, hur vi nu definierar dem exakt – hör de hemma i ett sammanhang som förväntas hålla fanan högt inte bara för det fria ordet, utan även för mänskliga rättigheter i allmänhet? Det kan diskuteras. Och har diskuterats. En del av den kontroversen syns i montrarna, men på varierande sätt. Ett allmänt intryck är att det finns fler och noggrannare säkerhetskontroller på plats. Frampå eftermiddagen börjar det i alla fall tätna med folktillströmningen. Och mycket är sig likt mot hur det brukar vara.

Uppgifter efteråt gör gällande att lördagens besökarantal låg långt under genomsnittet för en typisk bokmässlördag. Hur mycket av det som handlar om den rent konkreta nazistdemonstrationen i Göteborg den dagen kan väl också diskuteras. För egen del blir det ’bara’ en torsdagsvisit i år. Och här är några nedslag i vimlet från den dagens aktiviteter.

Hmmmm… Är det bara jag, eller är det någon liten detalj som saknas i den här texten? Särskilt med tanke på sammanhanget.
Nytt stort reportage om svenska nazister lanseras gemensamt av Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Chefredaktörerna Fredric Karén och Sofia Olsson Olsén förklarar varför, under överinseende av Anna Andersson i Aftonbladets monter.
Ja, vilket är DITT speciella favoritord på svenska? Tänk efter!
Groove på arabiska. Tyvärr hann jag inte skaffa mig fler detaljkunskaper om bandet, dess ursprung och vanliga hemvist.
Internationella scenen rymde i vanlig ordning hela världen. Åtminstone i princip. Här, en debatt om yttrandefrihet och hot mot civilsamhället i olika delar av världen. Representanter från Sida, Union to Union, Diakonia och Östgruppen ger sina synpunkter.

 

 

 

Fortsättning följer…

 

 

Annonser

Spännande spel närmar sig slutet – ”Game of Thrones” ur två synvinklar

Macall B. Polay – HBO. Credit: hbonordic.com

Häftigt och visuellt storslaget, men kanske inte alltid fullständigt logiskt. Sjunde säsongen har väckt blandade reaktioner, men många är om inte annat väldigt spända på hur det hela ska sluta. Och när slutet egentligen kommer. Det lär dröja minst ett år innan den åttonde och sista omgången av ”Game of Thrones” sänds och svaren levereras. Tills vidare har vi på russin.nu recenserat den nyligen avslutade säsong 7. Typ gånger om. Dubbelt upp. Men med ganska sammanstrålande slutsatser trots allt. Recensioner av samtliga föregående säsonger finns också att tillgå där för den hugade. Inte alltid dubbelvarianten, men i alla fall.

 

Meximal konstpaus

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJa, det var ett tag sedan. Som någonting nytt publicerades just här. Den senaste tiden har fritidsförfattandet främst fokuserats på en serie semesterbetraktelser från nordöstra Mexiko och sydöstra Texas, publicerade på yemenity2010. Där finns bland annat inlägg om gränspasseringsbryderier, kulturlivet i gränstrakterna och hur det står till med strandlivet i den mexikanska golfen. De senaste veckorna har mycket medierapportering handlat om sensommarens och den tidiga höstens orkaner som dragit in över Karibien och delar av USA. Texas, inte minst Houston (som jag och min fru mellanlandade i ett par gånger i somras) har drabbats hårt, medan min frus gamla hemstad Matamoros precis vid amerikanska gränsen tycks ha klarat sig relativt väl i sammanhanget. Stormvindarna är förmodligen inte helt över och stora delar av regionen har upprensningsarbete och andra problem att lösa under lång tid framöver. Fler texter om TexMex-land ska släppas efterhand.

Här på Fair Slave Trade ska kulturbevakningen också komma igång igen. Snart…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

BILDER: Utsikt från ett plan på väg att landa i Houston; parkering i Matamoros, inklusive stenmur dekorerat med ett porträtt av staden stolthet, sångaren Rigo Tovar; varningsskylt från ett naturcenter på South Padre Island.

Relaterat tips i form av två podcaster jag upptäckt nyligen från amerikanska NPR: Latino USA och Alt.Latino, av vilka den sistnämnda framförallt siktar in sig på mindre känd musik med latinamerikansk prägel…

… och så några mer eller mindre aktuella skivtips i förbifarten, tillgängliga för strömning från, just det, Spotify (och möjligen andra jämförbara kanaler): Barock Project ”Detachment”, Bent Knee ”Land Animal”, Steven Wilson ”To the Bone”, Arcade Fire ”Everything Now”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Beatrix Players ”Magnified”, Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”, Epica ”The Holographic Principle”… Ja, det får väl räcka för tillfället. Och har jag nämnt någon av dem förut, ber jag hundra gånger om tusen kronor. Ett löfte om att fabulera mer omfångsrikt om allt detta är naturligtvis inget annat än ett löfte om en målsättning att göra just det, men dock. Det är andemeningen som räknas, eller hur?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mindre golf, mer grönska åt folket – evangelium enligt Gladwell

‘Jag hatar golf. Förhoppningsvis kommer du också att göra det efter det här…’

Kan man annat än älska den inledningen på ett podcastavsnitt? Ja, jag är medveten om att det finns en ansenlig skara människor som spontant skulle svara med ett rungande och kanske rent aggressivt, koketterande kränkt ‘Nej!’. Men den senaste episoden av ”Revisionist History” riktar sig inte till dem, utan till resten av mänskligheten. Författaren Malcolm Gladwell är känd för sina skrifter om sociologi, psykologi, intuitiv intelligens och allmänt oväntade vinklingar av filosofiska frågor. Typ. Podcasten har precis inlett sin andra säsong och går alltså ut hårt i startgroparna. Med utgångspunkt från Los Angeles, där den brittisk-kanadensiske Gladwell hälsar på med jämna mellanrum, funderar han över varför det finns så få allmänna parker och friluftsområden i den metropolen, medan golfklubbarna tillåts ockupera enorma ytor som bara ett fåtal betalande medlemmar får beträda.

Gladwell granskar bland annat hur mycket tid som direktörer för flera framgångsrika företag faktiskt tillbringar på golfbanan, hur detta eventuellt påverkar de berörda företagens finansiella rapporter, liksom hur en ganska gammalmodig och svårbegriplig skattelagstiftning i staden i praktiken gör att övriga medborgare förmodligen ovetande och högst ofrivilligt subventionerar en handfull fashionabla golfklubbar runtom i Los Angeles. Hur det ser ut i resten av världen får väl någon annan reda ut…

Nyfiken? ”Revisionist History” finns att avlyssna via poddens egen hemsida, eller där poddar plägar finnas för prenumeration. Det aktuella avsnittet har rubriken ”A Good Walk Spoiled”. 

Progressive Rock – en envist överlevande elefant i musikdjungeln

Finns den fortfarande – och i så fall varför? Den av många omhuldade och av förmodligen ännu fler närmast avgrundsdjupt ogillade musikaliska genren Progressive Rock har en förmåga att framkalla… Ja, ni förstår: varierade reaktionsmönster. Nyligen publicerades en artikel i The New Yorker med rubriken ”The Persistence of Prog Rock” där artikelförfattaren Kelefa Sanneh återberättar en del av historien om stilens framväxt och analyserar en smula varför den inte är totalt stendöd och bortglömd, när så många inte minst inom kritikerkåren helst skulle vilja att det vore så. Intressant!

Notera att den är skriven från ett amerikanskt perspektiv, men framförallt riktar in sig på de brittiska pionjärerna på gott och ont (King Crimson, Yes, Pink Floyd et al). Sanneh refererar också till ett par relativt nyutgivna böcker i ämnet, vilket kanske kan vara ett boktips för de verkligt insyltade. För de inte alls invigda i genrens välsignelser, kanske artikeln i sig kan vara en ingång. Vem vet. Om den nuvarande scenen med efterföljare och nydanare, de som tagit idéerna vidare åt olika håll läggs tyvärr inte lika mycket krut i texten. Men två svenska band, Meshuggah och Opeth, hinner i alla fall namedroppas i de ett av de sista styckena. Sanneh konstaterar också att Progressive Rock i bred bemärkelse egentligen kan försvinna, eftersom det alltid ‘det alltid kommer att finnas musiker som vill experimentera med långa låtar, storstilade koncept, komplexa strukturer och fantasifulla texter’. Amen till det. 

Källa: ”The Persistence of Prog Rock” /Kelefa Sanneh, The New Yorker, 19 juni 2017

 

Förresten: Apropå gamla elefanter; visste ni att Blondie fortfarande gav sig på att spela in skivor? Inte jag, förrän till alldeles nyligen. Den sista tiden har jag med ojämna mellanrum lyssnat av albumet ”Pollinator” från Spotify. De känns igen, i sin patenterade blandning av idiotpop, rymdklangsdisco och Retro New Wave – eller hur de nu ska definieras. Annat jag på senare tid fyllt luftrummet med, men inte tyckt mig ha tid att skriva mer utförligt om: Beatrix Players (lätt koral kvinnotrio), North Sea Radio Orchestra, franska Justice, Kansas comeback med ”The Prelude Implicit”, folkprogmystikerduon Cobalt Chapel och Steve Hacketts senaste släpp ”The Night Siren”. Nej, de vistas inte alla på samma musikaliska planhalva. Men alla har förtjänster.

En sång en gång: ”Under the Gun” – Sheila Walsh

 

’80-talet det ljuva – som ett majackord på en DX7a…”.

Nej, vänta, det där var väl Just D? Man kan ibland känna sig nödgad att påminna om att 1980-talet kunde vara både grällt, och extremt allvarsamt, samtidigt. Dead serious. Rosa plysch, överdimensionerade glasögon, nya och fräcka men i dag komiskt åldrade koreografiska kreationer föddes under molnet av nukleära hotbilder, som var eller i varje fall upplevdes mer påträngande nära då än nu. Kanske för att vi inte i lika hög grad diskuterade, eller trodde oss vara drabbade av det vi kallar terrorism. Den fanns, men såg inte ut på samma sätt och kändes i alla fall i Sverige avlägsen. Mycket kändes avlägset och osannolikt i vårt oskuldsfulla land. Åtminstone fram till en februarinatt 1986 då statsministern aldrig kom hem från biobesöket med hustrun.

Men kärnvapnen; de fanns alltid där i bakgrunden. Ordet terror användes flitigt och inte minst i sammansättningen terrorbalans. Supermakterna satt på sina förråd och vi hoppades slippa veta hur stor skada de kunde åsamka. Även om vi göddes med information och scenarier om hur mycket. Som i komplett global härdsmälta och civilisationens undergång. Filmer som ”War Games” kunde närma sig temat på ett lekfullt sätt – utan att banalisera den grundläggande fruktan som fanns.

Kristen pop, frikyrkopop, Christian Contemporary Music, vad vi nu än kallar det, konfronterade inte alltid det här ämnet så konkret, trots att det kunde vara ett populärt ämne för predikningar. Men ”Under the Gun” är ovanligt explicit. Brittiska chanteusen Sheila Walsh var ett stort namn i sin genre på den här tiden. En kristen motsvarighet till, säg, Sheena Easton eller Kim Wilde eller… Ja, referenserna kanske säger något för somliga av er; för andra absolut intet. Rösten var fyllig och spänstig, men matchades inte alltid av materialet. Albumet ”Don’t Hide your Heart” från 1985 kan sägas vara representativt för hennes dåvarande inriktning. Drama saknas inte. Ett påtagligt apokalyptiskt stråk löper genom framför allt sida två på LP:n, som hämtat inspiration från Uppenbarelseboken och andra profeterande texter i Bibeln, med vilka troende kämpat med sina tolkningar i ett par millennier. Sheilas uttryck blir också ofta överteatraliskt och definitivt inte lämpat för alla stämningslägen som lyssnare.

Men ”Under the Gun” var en omedelbar höjdpunkt då och framstår fortfarande som en av hennes karriärs finaste stunder. För att inte säga en av det decenniets milstolpar i sin genre, sitt speciella hörn av musikvärlden. Här håller sångerskan igen, ger inte allt bara för sakens skull, är nedtonad men innerlig och hittar precis rätt tonläge för att framhäva ordens paradoxalt lyckosamma äktenskap mellan hotfullhet och hoppfullhet. Kompositörerna anges på skivomslaget som Rushing/Martin. Det här är det enda de skrivit på skivan. Varför? Har de förnamn? Någon vet säkerligen bättre än jag.

Första textraderna ”Looking at a baby’s face, I saw the plight of the human race dying to survive…” slår an tonen. Det fortsätter med insikten om att vi lever som gisslan under enorma krafter vi inte skulle kunna kontrollera om de släpptes lösa, att varje ’dödlig människas öde vilar i någons dödliga hand’ (så rakt översatt som jag förmår) men knyts ihop med  trosbekännelsen ”there’s a finger on the button, but if it’s pressed we’re not forgotten”. Alltså, hopp. Om lyssnaren själv kan ansluta sig till den hoppingivande bilden varierar naturligtvis beroende på vem denne lyssnare råkar vara. Men budskapet är att allt inte är, som vi säger på svenska – kört – hur illa det än kan verka. Och när skivan släpptes framstod just det här akuta massförstörelsescenariot som mänsklighetens värsta mardröm och ibland det mest sannolika slutet på allting omkring oss. Klimatförändringar hade kanske börjat ventileras, men inte alls i samma utsträckning som i dag.

Men musik ska helst inte bara bäras fram av ord. I det här fallet frammanar Sheila Walsh sina syner över en mestadels minimalistisk matta av syntet, en som var tidstypisk då och kan väcka behagliga nostalgiska vibrationer i dag. Producenten och arrangören heter Craig Pruess och trakterar själv keyboards och det som anges som ’electronics’ på snart sagt hela plattan. Och just här, under de här cirka tre minuterna, verkar hans instinkter om inramning landat med gudomligt nedhämtad vishet i studion och kommit till publikens fromma. Vi har även bakgrundssånginstick av en bekant stämma (i fordom dagar om inte annat) och ja, det är Cliff Richard. Som definitiv temperaturhöjare dyker sedan den numera legendarstämplade gitarrhjälten Phil Manzanera upp med med psykedeliskt gitarrsolo, säkerligen stämplat om syndfullt och rent ogudaktigt dissonant av delar av den potentiella publiken när det begav sig.

Och så till de dåliga nyheterna: om man nu inte råkar ha en gammal LP stående i hyllan (som jag själv) eller möjligen en CD-version, så är det här svårfunnet i dag. Låten, eller lejonparten av sångerskans illustra (och just det, ojämna) oeuvre finns inte tillgänglig på alla streamingsajter. Sedan en längre existerar i alla händelser den här ovanstående, inofficiellt uppladdade versionen på YouTube, utan tillhörande originalvideo (om någon sådan ens existerat). Alltid något. Men den är värd bättre exponering än så. Texten är både tidstypisk och tidlös. Just det här möjliga hotet mot vår existens har ju faktiskt inte upphört. Och med tanke på alla andra alternativa domedagsoptioner som återvänt eller tillkommit eller alltid funnits där, är kombinationen av klarsynthet och krisbearbetning lika aktuell och inspirerande nu som då.

Slutvinjett för svarta segel

Till slut så. I veckan blev jag klar med med min egen recension av ”Black Sails”. Alltså den fjärde och sista säsongen av en storslagen äventyrsserie som återuppväckt gamla sjörövarlegender och i processen kanske skapat sin egen mytbildning. Åtminstone för oss som följt hela seglatsen från början till slut. Samtliga säsonger finns nu recenserade av oss på russin, och den sista har faktiskt dubbelgranskats – det vill säga två hela skriftliga utvärderingar serveras. Bara för att.

”Black Sails” visas i Sverige av HBO Nordic.