Prog Magazine

Organisk pop med progressiv ådra – bläddra inte bort Exploring Birdsong

yemenity2010 skivrecension , , , , , , , ,

Nästintill perfekt pop. Ibland är det det enklaste sättet att sammanfatta en upplevelse. Den brittiska trion har tydligen släppt några EP:ar tidigare som jag hittills totalt har missat. Nu är det fråga om ett längre album. Efter ett större reportage i senaste numret av tidskriften Prog och en entusiastisk recension där insåg jag nödvändigheten i att ge dem en chans. Bland dagens översvallande utbud av allt är det alltför lätt att spontant scrolla bort även sådant som skulle kunna träffa precis rätt och lyfta livsandarna. Själv var jag farligt nära att bläddra bort Explore Birdsong. Lyckligtvis kom jag på andra tankar.

Är de verkligen bara tre? Några fler måste ändå varit inblandade i inspelningen. Svårlyssnade är de inte direkt heller. Genren Progressiv rock (eller om det här borde kallas progressiv pop) rymmer så mycket numera att det kan betyda nästan vad som helst. Det här skulle kunna landa perfekt hos fans av, säg Kate Bush (den eviga referensen), Tori Amos, Clannad, Iona, iamthemorning eller tja, kanske nästan vilken smakriktning som helst. ”Every House We Built” borde ha ansenlig attraktionskraft bara genom sitt konkreta, uppfordrande tilltal, men du kan behöva ge det viss tid, åtminstone från starten där trion öppnar i ett glätt melankoliskt, meditativt läge. Långsamt bygger inledande ”Archipelago” upp för att sedan följas av några klockrena nummer i en hitkavalkad som varvas med aningen längre, mer komplexa kompositioner, men det är nästan som om de gör pop med samma attityd som – okej, en vildsint hänvisning – Chic närmade sig disco på den tiden det begav sig. Du känner igen mönstret och beståndsdelarna, men någonting är mer disciplinerat, mer utvecklat och finslipat än majoriteten av allt annat du hör som du skulle kunna jämföra med.

Just Kate Bush ska dock vara en av deras musikaliska förebilder, enligt intervjun som nämns ovan. Bandet bildades för övrigt på ett institut för performativa konstnärliga utbildningar i Liverpool för tiotalet år sedan. En av dess tidigare studenter ska ha varit Paul McCartney. Alla tre hävdar sig vara mer eller mindre inkompetenta vad gäller att traktera gitarrer i en annan intervju från podcasten Prog Report. De framhäver också bestämt att det verkligen inte förekommer några gitarrer på den här plattan. Även om det stundtals kan låta som om de faktiskt finns där i ljudlandskapet.

Det här är kanske inte direkt revolutionerande eller banbrytande. Men det är så snyggt. Rogivande eller rivigt men alltid med resonansbotten. Inte minst sångerskan Lynsey Ward i centrum har en av de där rösterna som inte är omedelbart unik men bär på en genuin känsla och förmedlar något som känns äkta, substantiellt och relaterbart mitt i den genomarbetade och polerade produktionen.

Avslutande ”Meadowlands” böljar fram och tillbaka i drygt sju minuter och bildar en nästintill fulländad final på ett anmärkningsvärt album.

Recenserat: Exploring Birdsong ”Every House We Built” (släppt 26 juni 2026 av Long Branch Records)

Farväl Moya Brennan – magnifik röst som trängde genom bruset

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar , , , , , , , , , , , , , , ,

Hon var en av de definierande rösterna på kartan under min uppväxt. Sångerskan i det irländska bandet Clannad (vilket lär betyda, typ, klan). De var i princip ett familjeföretag. Profilen som folkrockare, eller förmedlare av en populärmusikalisk inriktning med tydliga etniska förtecken gav dem en särprägel då och kanske status som pionjärer. För just begrepp som World Music eller mer aktiv blandning av traditionella influenser med energin från modernare populärmusik blev allt vanligare under 1990-talet. Då hade Clannad redan varit en institution i ett par decennier. Själv måste jag ha fått upp ögonen och öron för dem genom den hemsökande hymnartade signaturen till en TV-serie jag fortfarande aldrig sett, ”Theme from Harry’s Game”. Liksom en duett med Bono från U2; de legendariska landsmännen lär för övrigt ha varit närvarande på begravningen när Moya nyligen avled efter en tids sjukdom.

Det var nog häromåret i en intervju med tidningen Prog, som jag minns att Moya nämnde ett kroniskt problem med lungorna som förmodligen gav henne en viss utmätt tid kvar på jorden. Och nu våren 2026 avled hon 73 år gammal. Fenomenet Moya Brennan, född som Máire Philomena Ní Bhraonáin 1952 i Dublin är och förblir ett fundament i min musikaliska fostran. Clannad gick igenom ett par olika faser och under en period verkade de lite mer med intention (och relativt framgångsrikt) anpassa sig till den amerikanska marknaden i slutet av 1980-talet. Kan låta som en tvivelaktig idé beroende på infallsvinkel, men åtminstone ett album från den tiden minns jag som riktigt starkt. Visst gjorde de även musiken till en av de mer udda TV-serierna om Robin Hood någon gång under den perioden också?

Jo, man kanske bör nämna Enya i sammanhanget också. Hennes yngre syster som var medlem i Clannad under en tidig period men sedan gick vidare till en solokarriär och skördade ganska betydande framgångar under ett par år. Moya själv har släppt flera soloalbum i eget namn. 2001 samarbetade hon även med två andra kollegor med hyfsade röstresurser; amerikanska Margaret Becker och nordirländska Joanne Hogg, vokalisten från det likaledes folkinspirerade och samtidigt progressivt storslagna bandet Iona, på albumet ”New Irish Hymns” som bland allt innehåller den första inspelningen av moderna psalmklassikern ”In Christ Alone”, senare tolkad av ett flertal andra artister. Och så ett antal sånger kopplade till storfilmer som ”Den siste mohikanen” med flera. Moya Brennan hann med mycket. Och kommer att saknas i den här jordiska dimensionen.

Några rekommenderade album:
Clannad: ”Magical Ring” (1983) ”Sirius” (1987) ”Banba” (1993)
Moya Brennan, Margaret Becker, Joanne Hogg: ”New Irish Hymns” (2001)
Som soloartist: ”Perfect Time” (1998) ”Signature” (2006)

Relaterade artiklar: ”Her voice was the signature sound of Clannad and will live on forever” / Prog Magazine 14 april 2026, ”U2 among mourners at funeral of ‘First Lady of Irish music’ Moya Brennan” / BBC 17 april 2026

Peter Gabriel prisas för sin progressiva gärning

yemenity2010 nyhetskommentar , , , ,

Klart grabben ska ha ett pris. Eller gubben, borde man kanske säga. Men kan Peter Gabriel någonsin kategoriseras som ‘gubbe’? Han åldras, han som alla andra. Och numera producerar han knappast musik i samma takt som han en gång gjorde. Eller var han någonsin särskilt snabb, när man tänker efter? Det var ju inte det som var huvudargumentet för hans upphöjning till statusen legendar i sin egen livstid, vilken inofficiellt instiftades redan någon gång under 1970- eller 1980-talet – beroende på vem man frågar. Själva började jag på allvar lyssna på honom 1986, när jag själv gick på gymnasiet och Gabriel just släppt ifrån sig ”So”. Men mycket hade hänt innan dess, hade jag förmånen att uppdaga efterhand. Och mycket fortsatte att hända.

Nu har han tilldelats tidningen Prog Magazines minst sagt förpliktande specialutmärkelse Prog God Award 2014. Eller strikt uttryckt, det har offentliggjorts att han kommer att få det priset vid en ceremoni den 11 september.

– Få personer i musikvärlden uppfyller kriterierna för en Progressive Music-utmärkelse bättre än Peter Gabriel, hälsar tidskriftens redaktör Jerry Ewing i ett uttalande.

Sångare, låtskrivare, scenkonstnär, skivbolagsdirektör, människorättsaktivist och festivalgrundare är en del av paketet när det handlar om den före detta Genesis-frontmannen. Det är nu 40 år sedan han och bandet släppte klassikern ”The Lamb Lies Down on Broadway”, vilken följdes av Gabriels uttåg och starten på en solokarriär som i princip fortfarande pågår. Även om det som sagt går längre mellan de konkreta skivsläppen medan han sysslar med någon av alla de andra nämnda sakerna ovan. Eller möjligen tar en paus då och då, vad vet jag?

Mer om priset och motiveringen finns på Prog Magazines websida. Översikter över hans musikaliska bana finns på exempelvis Progarchives och Allmusic.

Genesis och Wakeman prisbelönade vid Progressive Rock Awards

yemenity2010 musiknotis , , , ,

Prisutdelningar i Progressive Rock-sammanhang är inte så fruktansvärt vanligt förekommande. Men nu har det hänt, i regi av brittiska Prog Magazine, vars redaktör Jerry Ewing tyckte att det verkligen var dags för ett evenemang av det här slaget. Tidskriften (som finns tillgänglig även i Sverige, men är ganska dyr) säljer för övrigt 25 000 exemplar i månaden, enligt BBC. Men vart gick priserna? Ja, bland annat belönades Genesis i avdelningen ”Lifetime Achievement” och Steven Wilson från Porcupine Tree kröntes som ett ”Guiding Light” för sin förmåga att spränga gränser och inspirera andra. Rush, även de veteraner i genren, ansågs ha gjort årets bästa album med ”Clockwork Angels” (som jag erkänner att jag inte hört). Och gamle Yes-keyboardisten Rick Wakeman titulerades med det vördnadsinbjudande epitetet Prog God. Själv tvivlade han på att det finns så många band idag som inte på något sätt influerats  av genren. Och det är väl inte ett heltigenom världsfrånvänt påstående.