Farväl Moya Brennan – magnifik röst som trängde genom bruset

Hon var en av de definierande rösterna på kartan under min uppväxt. Sångerskan i det irländska bandet Clannad (vilket lär betyda, typ, klan). De var i princip ett familjeföretag. Profilen som folkrockare, eller förmedlare av en populärmusikalisk inriktning med tydliga etniska förtecken gav dem en särprägel då och kanske status som pionjärer. För just begrepp som World Music eller mer aktiv blandning av traditionella influenser med energin från modernare populärmusik blev allt vanligare under 1990-talet. Då hade Clannad redan varit en institution i ett par decennier. Själv måste jag ha fått upp ögonen och öron för dem genom den hemsökande hymnartade signaturen till en TV-serie jag fortfarande aldrig sett, ”Theme from Harry’s Game”. Liksom en duett med Bono från U2; de legendariska landsmännen lär för övrigt ha varit närvarande på begravningen när Moya nyligen avled efter en tids sjukdom.

Det var nog häromåret i en intervju med tidningen Prog, som jag minns att Moya nämnde ett kroniskt problem med lungorna som förmodligen gav henne en viss utmätt tid kvar på jorden. Och nu våren 2026 avled hon 73 år gammal. Fenomenet Moya Brennan, född som Máire Philomena Ní Bhraonáin 1952 i Dublin är och förblir ett fundament i min musikaliska fostran. Clannad gick igenom ett par olika faser och under en period verkade de lite mer med intention (och relativt framgångsrikt) anpassa sig till den amerikanska marknaden i slutet av 1980-talet. Kan låta som en tvivelaktig idé beroende på infallsvinkel, men åtminstone ett album från den tiden minns jag som riktigt starkt. Visst gjorde de även musiken till en av de mer udda TV-serierna om Robin Hood någon gång under den perioden också?

Jo, man kanske bör nämna Enya i sammanhanget också. Hennes yngre syster som var medlem i Clannad under en tidig period men sedan gick vidare till en solokarriär och skördade ganska betydande framgångar under ett par år. Moya själv har släppt flera soloalbum i eget namn. 2001 samarbetade hon även med två andra kollegor med hyfsade röstresurser; amerikanska Margaret Becker och nordirländska Joanne Hogg, vokalisten från det likaledes folkinspirerade och samtidigt progressivt storslagna bandet Iona, på albumet ”New Irish Hymns” som bland allt innehåller den första inspelningen av moderna psalmklassikern ”In Christ Alone”, senare tolkad av ett flertal andra artister. Och så ett antal sånger kopplade till storfilmer som ”Den siste mohikanen” med flera. Moya Brennan hann med mycket. Och kommer att saknas i den här jordiska dimensionen.

Några rekommenderade album:
Clannad: ”Magical Ring” (1983) ”Sirius” (1987) ”Banba” (1993)
Moya Brennan, Margaret Becker, Joanne Hogg: ”New Irish Hymns” (2001)
Som soloartist: ”Perfect Time” (1998) ”Signature” (2006)

Relaterade artiklar: ”Her voice was the signature sound of Clannad and will live on forever” / Prog Magazine 14 april 2026, ”U2 among mourners at funeral of ‘First Lady of Irish music’ Moya Brennan” / BBC 17 april 2026

Från frysboxen: Amy Grant i psalmskogen. Eller på klippan.

”Tankfull och tilltalande tillbakablick” hade jag som recensionsrubrik när den här texten första gången publicerades på framlidna folketjublar.se. Det var 7 februari 2006 och handlar om Amy Grants ”Rock of Ages – Hymns & Faith” (Word/Curb/Warner Bros, 2005). Så här gick resten av mina resonemang:

franfrysbox-blogotyp1Hon har gått igenom flera faser i karriären, alla inte lika populära hos kärntrupperna i fancluben, inbillar jag mig. Själv håller jag fortfarande fast vid att hon skapade sin mest värdefulla helhetsinsats på LP:n (som det hette då) ”Lead me on” anno 1988. Men jag bör väl tillägga att jag inte hört mycket av det hon släppt ifrån sig de senaste tio åren, så vem är jag att döma. På omslaget ser hon alltjämt oförskämt ung ut, men det finns ju något som kallas retuschering… Vad vet jag? Med eller utan fusk är det ett ett både stiloch tankfullt foto av en svartklädd Amy strandad uppe på en klippa med blicken Mona Lisa-mystiskt spejande mot framtiden – eller bakåt, mot det arv hon förvaltar här?

Psalmer/hymner är temat, alltså inte modern lovsång om någon förleddes i de tankebanorna av titeln. Amy vittjar sångskatten, ”basic, foundational tools of faith” som hon förklarar själv i texthäftet. Det mesta här skrevs på 1800-talet och håller uppenbarligen, med rätt inramning, än. Efter en något alldaglig, lite väl glättig och sval, inledning med ”Anywhere with Jesus” hittar hon det grundläggande tonläget omgående och stannar där nästan hela distansen ut. Melodierna gör halva jobbet, ungefär. Det är fördelen med att välja med omsorg.

”Rock of ages” har faktiskt en kvalitet som inte är tidsbunden. Den kunde ha kommit ut för tio år sedan och låtit fräsch – eller kanske om tio år, eller längre fram – med liknande arrangemang och varit angelägen. Däremot var det nog rätt tid för just Amy Grant att göra det här nu. Om jag fattat det rätt så slog hon in på den här (tillfälliga?) trafikleden för några år sedan, mellan några mer ”normala” vuxenpop-produktioner. Soundet har en klädsam kapell-på-prärien-prägel med piano, akustiska gitarrer, mandolin och wurlitzerorglar i förgrunden. Däremot inget överdåd av de oftast alldeles för inställsamt söta stråklager som CCM*-akademin i Nashville brukar vilja smaksätta alldeles för många produktioner med. Här finns några medleys, varav ett där hon bygger in sin egen hit ”Helping hand” som dök upp första gången på ett av hennes album för drygt tio år sedan.

Helt egenkomponerad är balladen ”Carry you” som är, enkelt uttryckt, en liten diamant i samlingen. Maken Vince Gill får vara med några gånger, till exempel på titelsången där jag dock fascineras mer av de djupa basrösterna i bakgrunden. Enligt informationen i häftet borde det vara The Fairfield Four som bidrar med dem. En annan evergreen-melodi är ”O Master, let me walk with thee” som författades av Washington Gladden och H. Percy Smith på 1870-talet. Jo, det mesta här är tilltalande och värt att gravera en gång till. Men, men, men… för att komma till det oundvikliga klagomur-partiet: var det verkligen nödvändigt med ännu en version av Michael Cards och John Thompsons överskattade moderna hymn ”El Shaddai”? Där tillåter jag mig tvivla.

*CCM = Christian Contemporary Music. Tror att jag förklarat det i någon annan recension, men för säkerhets skull…