Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling StoneNPR Alt. Latino

Annonser

Mina mest strömmade sånger 2018

 

Nytt och gammalt om vartannat… Eller en smula sorterat. Genremässigt en lagom grönskande djungel av blomster från Vår Herres globala hagar. Några favoriter härrör från 2017 medan andra inslag kanske kommer att återspeglas i den albumlista för 2018 som är på gång. Men hur mycket? Det här är i alla fall vad, just det, Spotify har räknat ut att jag spisat flitigast det senaste året. 

Så, nyare spår (från 2017 0ch 2018) som jag nu statistiskt snurrat flera varv är bland andra följande 20: 

Lauren Daigle ”Still Rolling Stones”

Natalia Lafourcade ”Danza de gardenias”

Ibeyi ”Deathless”

Angelique Kidjo ”Born Under Punches”

Father John Misty ”Hangout at the Gallows”

Gleb Kolyadin ”Insight”

Algiers ”Walk Like a Panther”

Benjamin Bratt ”Remember Me” (från filmen ”Coco”)

Mandisa ”Good News”

Danay Suárez & Idan Raichel ”Closer Now”

The Killers ”Rut”

Luiza Lian ”Tucum”

Florence & the Machine ”Hunger”

Lenny Kravitz ”Who Really Are the Monsters?”

Camila Cabello ”Havana”

Belle & Sebastian ”Poor Boy”

Café Tacuba ”1-2-3”

David Byrne ”I Dance Like This”

Natalie Prass ”Oh My”

Jungle ”Heavy, California”

Nostalgifaktorn, då? I år bevisligen påverkad av planeringen för en fest. Jag fyllde jämnt. Och behövde cover-material för en del av aftonens underhållning, att framföras i opretentiöst sammanhang av ett till stora delar familjerelaterat sammansatt band. Bara för att. Flera inslag i nostalgitrippen nedan kan hänföras till detta (dock inte allt). Och inte blev alla dessa gamla juveler framförda vid det aktuella tillfället heller. Livet handlar som bekant om att sålla… 

FFH ”You Found Me”

The Call ”Let the Day Begin”

Howard Jones ”New Song”

MA Numminen ”Slå mig med din rytmenpinne”

Depeche Mode ”People Are People”

Kool & the Gang ”Celebration”

Soul II Soul ”Back to Life”

Diana Ross ”Upside Down”

Chaka Khan ”Love of a Lifetime”

Quincy Jones ”Ai No Corrida”

Flash & the Pan ”Midnight Man”

Steve Kekana ”Raising my Family”

Al Jarreau ”L Is for Lover”

After The Fire ”Laser Love”

Motsvarande lista från förra året finns här

Det Bästa Börjar med B: Årets Album 2017

 

Artrock. Idiotpop. Samt en hel däremellan, över, under och omkring dessa två storheter. Anno 2017 var kanske inget av mänsklighetens lyckligaste genom tiderna i stora drag. Men musiken levde, trots eller tack vare all oro och allt ofog som florerar i slott och koja. Kanske framför allt slott, residens, presidentpalats och… Ja, ni vet. Ni var ju här. Förmodligen på samma planet under samma period. Här är några exempel på vad som kunde göra tillvaron mer tillfredsställande och ge hopp om framtiden. 

1. Barock Project ”Detachment”. Italienarna. De har det inte lätt. Inget fotbolls-VM nästa sommar… Men ljuv musik kan de fortfarande åstadkomma. Konceptuellt, kraftfullt och finstilt om vartannat. Nyckelspår: ”One Day” och ”Broken”.

2. Bent Knee ”Land Animal”. Ung uppkäftig konstrock med hett temperament och krutstänk på kavajen. Jag har haft ett gott öga till dem sedan ”Shiny Eyed Babies” och det här är ungefär nästan precis lika bra.

3. Beatrix Players ”Magnified”. Trio tonalt välskolade damer som tar oss tillbaka i tiden och till synes ibland till en annan dimension. Sparsamt instrumenterat men extremt smakfullt och nyanserat. Musik som bygger bilder.

4. Steven Wilson ”To the Bone”. Geniförklarade före detta Porcupine Tree-kapellmästaren med en serie synnerligen seriösa skapelser på sitt samvete sedan tidigare, lättade en smula på förlåten in till en lättsammare sida. Relativt sett. Och lyckades åstadkomma såväl rymd och djup och höjd samt en eller annan chockerande tuggummidänga. Didn’t see all that coming…

5. Loney dear ”Loney dear”. Spelade han inte i vår kyrka häromåret? Herr Emil Svanängen från The Junction of Jönköping. Ensam på podiet med sin maskinpark som enda sällskap. En av Sveriges, och kanske världens, mer konsekvent kultförklarade musikmystiker svävar vidare på en våg av surrealistisk magi. Nu med lanseringshjälp av Peter Gabriels skivbolag RealWorld, tror jag bestämt.

6. Father John Misty ”Pure Comedy”. Berättelser om livet i betagande balladform. Inte direkt överoptimistisk grundton men vore det passande i dessa tider? FJM lyckas ändå ladda sin stadiga melankoli med energi och ett snett leende som livar upp.

7. Residente ”Residente”. En resa. På riktigt. Något slags DNA-fascination leder René Pérez Joglar från Puerto Rico på en tur världen runt i jakt på alla influenser som kan få plats på en platta. Rafflande rent musikaliskt och godartad gränsöverskridande globalism som lyser upp.

8. Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”. Tillbaka till medeltiden. Eller något åt det hållet, fast med tillgång till elektronik. Kan inte beskrivas rakt av på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone inte av mig, för stunden.

9. Blondie ”Pollinator”. Gammal är äldst och charmant idiotpop går aldrig ur tiden. ”Fun” är en av titlarna. Och det låter som om de verkligen har kul. De där gamlingarna som man nästan fruktade hade gått i graven för gott.

 

10. Paramore ”After Laughter”. Mer stänkande entusiastisk pop i sin bästa betydelse. Enligt vad jag läste någonstans inspirerad av deras nyvunna intresse för 80-talistisk polyrytmisk pop, eller hur det var. Just det. Skratta inte, ungdomar.

11. Kaipa ”Children of the Sounds”. Svenska veteraner som egentligen parkerat sitt sound någonstans i mitten av 1970-talet men ändå undviker att mossan växer fast på dem. Ärligt talat är det mesta bekant för oss som följt dem ett tag. Men de är ändå välkomna varje gång de dristar sig till att klämma fram något nyproducerat.

12. Arcade Fire ”Everything Now”. Dansa. Pausa och filosofera. Dansa. Pausa och… så vidare.

13. Robert Plant ”Carry Fire”. Gammal och envis, men förmodligen också en smula vis. Och nyfiken, den gamle Led Zeppelinaren som hela tiden vill upptäcka något nytt ur planetens musikaliska flora.

14. Steve Hackett ”The Night Siren”. Urkraften som aldrig tycks tröttna. Den flitigaste före detta Genesis-medlemmen som fortsätta vrida ur vad han kan ur sin gitarr, pensionsåldern uppnådd eller inte.

15. Benny Andersson ”Piano”. De där melodierna verkar bekanta, eller hur? Från ABBA, ”Chess” och andra perioder i klaverdomptörens liv och karriär. Nu avskalade till just bara piano. Snyggt i all syn- och hörbar enkelhet.

 

BUBBLARE och hedersomnämnanden, bestående av en helt osorterad och eklektisk samling artister vars senaste alster lurat länge i vassen och aspirerat på en plats på listan eller i vissa fall dykt upp på min radar i årets sista sensuella slututandningar, så att jag håller på att utforska dem. Anyway, samtliga är värda ett öra. Eller två. Eller tre. 

Temples ”Volcano”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Roger Waters ”Is This the Life We Really Want?”, Danay Suárez ”Palabras manuales” , Beck ”Colors”, The Killers ”Wonderful Wonderful”, Oumou Sangaré ”Mogoya”, Sparks ”Hippopotamus”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Gizmodrome ”Gizmodrome”, Kaitlyn Aurelia Smith ”The Kid”, Lizz Wright ”Grace”, Europe ”Walk the Earth”, The Mute Gods ”Tardigrades Will Inherit the Earth”, Ninet Tayeb ”Paper Parachutes”, Café Tacuba ”Jei Beibi”, Luiza Lian ”Oyá tiempo”, Ibeyi ”Ash”, Natalia Lafourcade ”Musas”, Kesha ”Rainbow…

 

Som ungefär vanligt borde jag rikta ett tack till diverse publicistiska instanser varifrån jag fått förslag på nya namn att upptäcka, eller gamla bekanta att återupptäcka. Till exempel Rolling Stone, Paste Magazine, Prog Magazine, Relevant Podcast, NPR Music, podcasten Song Exploder… Och jo, det allra mesta av detta bästa finns på Spotify – liksom troligen på en del andra strömningsplattformar också.

 

Eurovision très bon: Nittiotalsnostalgi

I afton dans. Eller vad folk nu gör mest i samband med Eurovision-finaler numera. Återkommer om det aktuella fältet senare under dagen. Men som en liten uppföljare på inlägget om 1980-talsbidrag att minnas, följer här ett annat om… 1990-talet. Fem favoriter, lite halvövervägt plockade ur mängden av det jag faktiskt minns. Även om det ibland kan krävas korta men effektiva efterforskningar för att ta reda på exakt när de deltog. 

Frankrike 1991: Amina ”Le dernier qui a parlé”. Hon kämpade mot Carolas stormvindar in på upploppet, i en av jämnaste omröstningarna i tävlingens historia. Frågan är vilket av bidragen som överlevt tidens tands gnagande bäst? Det här är fortfarande starkt, utan att höja rösten. Diskret insvepande genom gardinerna… Fun fact: sångerskan Amina, med efternamnet Annabi, har även haft ett antal filmroller genom åren, bland annat i ökendramat (bokstavligen) ”Den skyddande himlen” mot John Malkovich och Debra Winger.

Holland 1993: Ruth Jacott ”Vrede”. Arg ung dam? Eller var det så att vrede betyder fred? Bra drag är det i alla fall. Och övergenomsnittlig sånginsats. Arrangemang och genreval borde inte ha varit nydanande 1993 i tävlingen, men jag har det bestämda efterhandsintrycket av att det var det ändå. En smula nydanande.

Ryssland 1994: Youddiph ”Vechni strahnik”. Alla kom ihåg den eldröda svepande klänningen, har jag för mig. Men – låten var också bättre än genomsnittet, när ryssarna debuterade i tävlingen. Det här var uppvärmningstider. Öst mötte väst. I det här fallet genom att de forna östblockstaterna släpptes in i en klubb som dittills varit en angelägenhet för oss på andra sidan det vi kallade järnridån. Alla skulle bara vara vänner igen, vilket manifesterades bland annat genom eurovisionen. Och alla politiska spänningar var för evigt upplösta… I wish.

Portugal 1994: Sara Tavares ”Chamar a musica”. Alltså. Det är något speciellt med portugiserna. De ber inte om ursäkt för sin existens, eller för sin kultur eller sitt språk. Det har varit ett extremt framgångsrikt recept i det här sammanhanget, där landet radat upp segrar ovanpå varandra i ett aldrig sinande flöde… Allvarligt talat. Har de någonsin vunnit? Här är i alla fall en av deras inbjudande charmoffensiver, i det här fallet en ballad i klassisk stil med en vinnande refräng. Inte så världsomstörtande, men vackert.

Spanien 1995: Anabel Conde ”Vuelve conmigo”Big drama! Få gör just den akten bättre än spanjorerna. Det orubbliga, otvetydiga budskapet: Kom tillbaka till mig, dammit! Ett vänligt men bestämt nej är troligen inte att rekommendera.

Drömskt och öppet ljudrum med Dengue Fever på ”The Deepest Lake”

Denguefeber. Något besläktat med malaria. Frodas främst i fuktiga tropiska klimat och kallas ibland benknäckarfeber. Har jag för mig. Det varnades för det ibland i Ecuador på sina håll när jag arbetade där. Och i Jemen där jag en gång träffade en volontär som just återhämtat sig från en tids kamp mot den flygfäspridna farsoten.

Något febrigt, lätt hallucinatoriskt eftersträvas också av bandet Dengue Fever. Ett gäng med säte i Los Angeles med sångerskan Chhom Nimol bördig från Kambodja och flera texter framförda på khmer. De har funnits i snart 15 år. Men till helt nyligen tror jag mig aldrig ha hört talas om dem. Inte så att namnet fastnat i alla fall. Nu har de nyligen spelat i Sverige, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet att ta del av.

På senaste albumet ”The Deepest Lake” förflyttas jag dock åtminstone halvvägs ut i djungeln. Ett säreget sväng framkallat av en sättning med traditionell rocktreenighet (trummor, bas, gitarr) berikat av blås och farfisaorgel. Och så den svårdefinierade rösten hos Nimol. Är det 1960-talet som spökar? Rökiga barer i Phnom Penh? Atmosfärskapande retrosoundtrack från valfri Tarantino-film? Folkmusikfestival på ett fält utanför Falun? Eller allt på en gång?

Wikipedia anger genrerna som kambodjansk rock, psykedelisk surf och indie. Det säger väl alltid något. Främst att det inte är fråga om något instängt avgränsat ljudrum utan mer öppet och generöst. Men med sina efterhand lättare igenkännliga drag. Något lätt klagande drömskt och spejande bortåt horisonten. Oavsett om texterna är begripliga eller inte.

Ibland är melodislingorna i förarsätet. Svävande melankoliska asiatiska schlagrar. Eller så är det en jordsprättande groove som styr. Det kan kräva en viss tillvänjningsfas för att uppskatta. Och passar kanske inte för samtliga kända sinnestillstånd. Eller för alla individer. Jag kan uppleva transportsträckor och en del överdrivet introverta inslag. Men helheten har en avig, anarkistisk attraktionskraft – och nästan geniförklarbar charmfaktor.

Recenserat: ”The Deepest Lake” med Dengue Fever (Tuk Tuk Records 2015). Avlyssnat via Spotify. 

Relaterat: Bandets kanal på YouTube. Biografi med mera från engelskspråkiga Wikipedia. Diskografi från AllMusic. Konsertrecensioner från besöket i Sverige av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

 

 

 

 

Allt annat än andefattigt med Al Andaluz Project

Ibland studsar man av små tillfälligheter – och numera även virtuella rekommendationer – in på nya okända domäner. ”Om du gillar det här, så…” ledde mig till Al Andaluz Project via, i det här fallet liksom en del andra, Spotifys tipsarsystem, som ofta gett mig förvånansvärt följvärda ledtrådar i musiklandskapet. Credit where credit’s due.

Spännande, svårbeskrivligt, språkförbistrat. Medlemmarna kommer från olika länder och skiftande bakgrunder. Konstellationen bygger på dels tyska medeltidsinspirerade bandet Estampie med Sigrid Hausen och Michael Popp i spetsen, spanska L’ Ham de Foc samt några marockanska musiker. Att hitta detaljerad information är lite svårare än vad det borde vara, men kombinationens hemsida (än så länge bara tillgänglig på tyska, som jag icke behärskar tillfullo) anger namn som Mara Aranda, Iman Kandoussi, Ernst Schwindl och Aziz Samsaoui bland övriga instrumentalister och vokalister. Något som klingar bekant? Hur aktuell och komplett den uppställningen är vågar jag inte svara på.

En recension från The Guardian avseende skivan ”Al Maraya” från 2010 beskriver syntesen som en blandning av kristna, arabiska och sefardiska judiska musiktraditioner. Tonspråket är följaktligen samplat från såväl Sydeuropa som främre Orienten och Nordafrika. Och kanske mer ändå. Lyriskt länkar man samman spanska med latin (visst är det?) och tydligen även ladino, ett idag sällsynt språk med rötter i Spaniens judiska minoritet före deras förvisning därifrån 1492. Resultatet är till synes tidlöst och eklektiskt, knappast förbi bäst före-datum. Jag har försökt samla mig till en recension under en längre tid, men inte lyckats fånga intrycken i ord på ett tillfredsställande sätt. Jag vet inte om det här borde kallas en recension. Men ta det som ett tips, för all del!

Här frammanas medeltida borgar, slott och kojor. Ödsliga hedar och ökenlandskap, transportleder där kulturer krockar och korspollineras. Renässanskaraktär av det röjigare slaget. Det är som helhet allt annat än andefattigt.

Recenserat: Al Andaluz Project ”Salam” (2013). Från Spotify. 

Diskografi för Al Andaluz Project på Allmusic

Video till sången ”Morena”

Orphaned Land: Upplyftande urkraftsrock från absolut-inte-landet-lagom

Hysteriskt halvgalet, men upplyftande. Och tungt. Orphaned Land erbjuder både orkaner och olivkvistar på ”All Is One” (2013). 

orphanedland2013coverSpotify. Ja, den här upptäckten är deras förtjänst. Sedan jag återupplivade mitt sovande konto där har faktiskt en hel del matnyttiga tips landat framför ögonen på mig enligt den välbekanta mallen ”gillade du det här, så kanske du även gillar…”. Ni vet. Ofta mest irriterande men ibland skrämmande sant.

Israel. De kommer därifrån. Och har trots detta lyckats skaffa sig en ansenlig following i arabvärlden. Bara det är anmärkningsvärt nog att väcka nyfikenheten. Bandet har tydligen funnits i varierande konstellationer i drygt två decennier, men själv hade jag ingen aning om deras existens förrän härommånaden.

Hur låter de då? Metalliskt, till att börja. Med starka inslag av progressive rock, taktbyten och så en betydande dos mellanöstern-harmonier som utnyttjas väldigt effektivt för att förhöja atmosfären och bygga upp en egen identitet. Kombinationen är helt enkelt inte så vanlig, inte så här utpräglat i alla fall. Säg, Dream Theater har ju för vana att länka samman en del av den här typen av harmonik här och där, men av naturliga skäl inte i samma utsträckning som här.

Growling hör till genren och har i grunden aldrig vunnit mitt hjärta, men förekommer förhållandevis sparsamt med tanke på den allmänna tunga karaktären och det i vissa fall högt uppskruvade tempot. Men överhuvudtaget visar bandet på en behaglig balans mitt i tunggunget med återhållna ballader, änglakörer och skickligt skapad stämning i olika genrer som samsas sida vid sida. Den softare sidan kommer fram inte minst i sånger som ”Shama’im” med sin starkt melodiska, närmast allsångsvänliga karaktär, plockande gitarrer och ibland rent schlagerdoftande helhetsuppenbarelse. Den avrundande balladen ”Children” är också en pampig, storslagen historia med slingor som gärna fastnar i hjärnbarken.

Det är ofta lite hysteriskt halvgalet, som i inledande titellåten med sina operatiska körer, orientaliska slingor, growling och centralstimulerande karaktär överhuvudtaget. Det är mycket av allting, men effekten är upplyftande. Landet lagom existerar inte i deras värld. Den synkretistiska symboliken på inte minst skivomslaget kan föra tankarna till de avslutande scenerna i TV-succén ”Lost” häromåret, en visuell manifestation av religions- och idésammanstrålning som i och för sig väckte blandade reaktioner då. Bandet ämnar att överväldiga, erövra sin publik och samtidigt erbjuda olivkvistar åt alla håll, för att skapa en bättre värld. Eller i varje fall inte sämre, om jag tolkar dem rätt. Och jag är djärv nog att tro att jag gör det.

Bonus: En liten biografi om bandet på All Music Guide. Mer fakta och synpunkter på senaste skivan har samlats hos ProgArchives. Den färgstarka videon till ”All Is One” är en av de som finns tillgängliga på YouTube. Inte oväntat finns det några rader om bandet på Wikipedia. Jo, sedan har de en helt egen hemsida. Också.