Det drar ihop sig. Denna vecka väntar semifinaler med sammanlagt cirka 476 deltagande nationer, följt av lördagens final i Kiev. Lämpligt tillfälle att se tillbaka på några bidrag som jag av någon anledning fastnat för i tävlingens historia, av ganska olika orsaker. Första gången jag såg tävlingen direkt bör ha varit 1978, men det var framförallt under 1980-talet som det blev en familjesammankomst när finalerna sändes från olika hörn av Europa. Och varför inte leta sig tillbaka ungefär till den eran först? Jo, en liten reservation: de klipp som existerar av de flesta berörda bidragen lämnar en del övrigt att önska både bild- och ljudkvalitetsmässigt. Så är det bara.

Allvarligt talat. Riktigt hur radikalt det här bidraget verkligen var på sin tid, kanske är svårt att greppa i dag. Belgarna har faktiskt en tradition av ett testa gränserna i tävlingen och har genom åren låtit fler udda fåglar flyga iväg till finalen än de flesta konkurrerande länder. 1980 års ”Euro-vision” är möjligen en ren gökunge i boet, en drift med hela evenemanget, men min skolfranska är för rostig för att helt avgöra frågan. Men – kolla kostymerna, den nonchalanta hållningen och inte minst, kom ihåg att det här var 1980. Syntpopvågen som skulle välla fram främst från brittiska öarna hade inte alls gjort så starka avtryck ännu. Något år senare hade många av oss lärt oss namn som Ultravox, Depeche Mode och Human League. Men i Eurovision Song Context måste trion Telex ha varit pionjärer på området.

Ingen förstod. I alla fall inte Europas samlade jurygrupper. Eller Ulf Elfving, som i en kvällstidning profetiskt förutsåg en nollpoängare för Spanien. Inga poäng, någonstans ifrån. Jag vågar nog hävda att jag gillade ”Quién maneja mi barca” med Remedios Amaya redan då och har inte haft någon anledning att göra avbön. Ett av de absolut groovigaste och mest passionerade inslagen i tävlingen under den eran, med en fascinerande syntes mellan funk och flamenco.

Italienarna. Man vet aldrig vad de hittar på. Mästerstycke? Maximal såsighet? Sårade känslor för uteblivna segerkransar och påföljande bojkott i flera år? Det här är i alla händelser ett exempel på deras excentriska inställning när den är som bäst. Stråkar, mystik och hemsökande melodislingor av en sort vi inte hör varje dag. Eller varje år. Inramningen är givetvis åldrad men kärnan är frisk. Och just det, studera damkören uppe i vänstra hörnet som får sjunga några takter strax innan slutsignalen.

Irland har förmodligen vunnit alldeles för många gånger. Men inte med den här, pianobaserade balladen vars inledning lånat ogenerat mycket från karaokefavoriten framför alla, ”Bohemian Rhapsody”. Det här är stämsångsnostalgi från en svunnen era, men helt enkelt rätt snyggt.

Turkarna slog till flera gånger om med fantasifulla och fartfyllda bidrag som hade en tendens att avvika från den breda vägen under det här årtiondet. Numera skulle de inte vara lika uppseendeväckande. Ett av även med ett kvartssekels perspektiv roligaste av deras bidrag är 1989 års ”Bana bana” som förmodligen landade någonstans på nedre halvan av resultatlistan, men åtminstone skaffade viss kultstatus när det begav sig.

Coming up… Åtminstone förhoppningsvis. Några nedslag i 1990-talets Eurovision-utbud, om tiden tillåter.