musiknotis

Musiker pratar musik i mer eller mindre nya podcaster

yemenity2010 musiknotis , , , , , , , , , , , , , ,

Kan musiker prata? Vissa av dem i alla fall. Dessutom har några av de mer kompetenta instrumentalisterna/artisterna på kartan fått för sig att börja producera egna podcaster på senare år. Exempelvis för att – surprise – diskutera musik med andra musiker. Dit hör Steven Wilson och Tim Bowness (båda hemmahörande i artocksfären) som med start för kanske något år sedan hunnit släppa ifrån sig en serie till synes spontana, men engagerande konversationer om olika årtal i den moderna musikhistorien och vilka intressanta album (just det, album) som släpptes. Om deras urval av vad som verkligen var bra och eventuellt banbrytande stämmer överens med ditt eget, finns givetvis bara ett vettigt sätt att ta reda på. Gör det! ”The Album Years” finns där man brukar finna podcaster. Själv använder jag ofta Overcast numera, men det är bara en användbar applikation i sammanhanget.

Neal Morse! Visst, han kunde inte hålla sig borta. Under den lediga rubriken ”Musicians Having Coffee & Talking About Stuff” stämmer han träff per distans (standarden just nu, ni vet) med kolleger som Jon Anderson, Steve Hackett eller ständiga samarbetspartnern Mike Portnoy. Kan även ses på YouTube via Morses kanal därstädes.

Level 42 på scen vid Kongsberg Jazzfestival 2017. Tore Sætre, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Det senaste i den här vägen jag själv råkat upptäcka är duon Gary Kemp och Guy Pratt, alltså en före detta Spandau Ballet-medlem och en basist som pumpat fram grundrytmer för bland andra Madonna, Tears For Fears, Pink Floyd och inte att förglömma, Bananarama. Hittills har jag bara lyssnat av konversationen med en annan frekvent anlitad basvirtuos; Mr Mark King, för vissa av oss framförallt bekant som centralfigur i popfunkfusionfenomenet Level 42. Men det finns mer där… Just det: ”The Rockonteurs” kallar de sig i rollen som programledare med populärkulturell profil. Förhoppningsvis har de envisheten och uthålligheten som krävs även för att hålla igång ett sådant här projekt en längre period.

Kortkort Melodifestivalrapport: Ja, rätt låt vann.

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , ,

Egentligen behövs kanske inte så mycket mer än rubriken den här gången. Men… OK. Några korta reflektioner:

  • Kompositionskvaliteten överlag i gårdagens melodifestivalfinal var – helt OK. Det känns som om det här årets deltävlingar i stora drag sållat ut de mer fertila från det mindre fruktbara, med vissa obligatoriska undantag. Och vad som hamnade överst till slut motsvarar ganska bra gradskillnaderna i fältet. Det var en handfull bidrag det handlade om på allvar.
  • ‘Ska man betala bussbiljetten själv?’. Har den frågan ställts förut av en svensk schlagervinnare? Tusse i närmast chockat tillstånd efter sin till slut ganska överlägsna viktoria, verkade tveksam om hur transporten för en svensk representant till en Eurovision-final fungerar. Och den bristen på bortskämdhet bidrar på något sätt till intrycket av en nykläckt stjärna som inte slipat till sin mediepersona ännu.
  • Och ja, jag sade väl det: ”Voices” med Tusse låter mer som en sådan där raketmotorschlager att kasta ut i Europa än resten. The Mamas hade överlag starkast röstresurser, men någonstans saknade jag en riktig refräng som kröning på moussen. Dotter hade nog näst bäst helhetspaket, men fick nöja sig med fjärdeplats, som av en händelse exakt en poäng just efter The Mamas – för andra året i följd. Jag ser ingen total slagkraft i Eric Saades nummer, men det är snyggt iscensatt. Professionellt paketerat, som jag kan ha nämnt förut.
  • Danny Saucedo har aldrig riktigt övertygat mig om sin storhet, men jag gillar fortfarande den opretentiösa 70-talsfunky-karaktären i hans bidrag i år. Och Charlotte Perrelli hade om inte annat en bastant refräng, men kanske för mycket startsträcka fram till den.

 

 

Genuin julstämning med iamthemorning

yemenity2010 musiknotis , , , ,

De har ägnat sig en del åt soloutflykter på senare år. Häromåret släppte Gleb Kolyadin ett eget utmärkt album, medan Marjana Semkina replikerade tidigare i år med det tilltalande soloprojektet ”Sleepwalking”. Strax före jul levererade de i alla fall gemensamt EP:n ”Counting the Ghosts” som inleds en uppvisning i stämsång och videokonst som kan kallas signifikativ för året som snart passerat. Det handlar alltså om iamthemorning. Karantänskänsla eller ej, nästan kusligt kristallklart och atmosfäriskt svävande låter det. Och skapar mer akut julstämning än något annat nyproducerat jag kan tänka ut i hastigheten. Koralt, sakralt, klangrikt och ett välkommet livstecken från en duo som – bevisligen – hållit sig i form var för sig, men gärna får fortsätta förena sina krafter även i framtiden.

Steve Taylor! Aktuell intervju i podcasten True Tunes. 

yemenity2010 musiknotis, reflektion , , , , , , , ,

 

Musiker, satiriker, producent och filmregissör. Numera även lärare på ett college i Nashville. Det sistnämnda var nytt för mig. Men det är mycket man kan lära sig i podcasten True Tunes. Den här gången handlar det om Steve Taylor, en herre som susade in i CCM-världen, eller vad vi kan kan kalla den amerikanska kristna musikbranschen för ett par decennier sedan, händelsevis under mina mest påverkbara ungdomsår. En välsignelse. Även om han inte varit särskilt regelbunden musikmakare det senaste decenniet så har han visat livstecken mellan varven, som med bandet Steve Taylor & the Perfect Foil vars album ”Goliath” jag tror mig ha recenserat häromåret. Jovisst gjorde jag väl det. Liksom han landade på tredje plats i min egen ranking av 1990-talsalbum med ”Squint”, tillika avseende 1980-talsalbum med ”I Predict 1990” i början av 10-talet när den här bloggen var relativt ung och färsk. 

Och med ojämna mellanrum intervjuas han av andra övervintrade fans i podcaster som det kan krävas ett uppammat specialintresse för att hitta. Podcasten  ”True Tunes” startade under förra året men har tydligen en lång förhistoria av tidskriftsproducerande och kontaktskapande i den amerikanska kristna musikbranschen som både rosas och risas frekvent. Värdena John J. Thompson reder ut en hel del sådant i olika intervjuer och inte minst har han nu alltså kommit fram till Steve Taylor. Som berättar om det förflutna, nuet och framtiden. 

   

Ja, det aktuella avsnittet finns där podcaster brukar finnas. Leta under The True Tunes Podcast, Episode Seven (Steve Taylor, Lost Dogs, The Innocence Mission). 

”Rocketman” har landat – värd att se? Svar ja.

yemenity2010 musiknotis, puff, reflektion , , ,

Musikfilmer är hett stoff nu. I betydelsen filmer om musiker med mycket musik i sig. Nu senast har ”Rocketman” haft premiär även i Sverige, en skildring av Elton Johns tidiga karriärbana med berg och dalar och en hel del personlig turbulens. I veckan recenserade jag den själv för russin.nu. Där finns sedan tidigare även recensioner av relaterade cineastiska skapelser som ”Bohemian Rhapsody”, ”A Star Is Born” och ”Almost Famous” (som är snart 20 år gammal nu men bra ändå). Allvarligt talat, snart är det väl dags att sammanställa en lista över de bästa musikfilmerna i historien, hur dessa nu ska definieras… I vilket fall skulle det bli väldigt subjektivt, med tanke på vilka vitt skilda reaktioner filmer som de här brukar väcka. ”Rocketman” verkar dock generellt ha mottagits välvilligt, inte minst av kritiker. Och jag är inne på samma linje. En förutsättning är kanske att du faktiskt uppskattar Eltons komponerande i sig, men även filmer som prioriterar show och poetiskt berättande snarare än ren realism.

För övrigt: min mångårige favoritprogressiverockare Neal Morse har ett produktivt år. I vintras kom dubbelalbumet ”The Great Adventure”, en fläskig historia som även uppfördes live under våren. Tror jag i alla fall. Konserten i Göteborg i slutet av mars var inskriven i min kalender, biljetten klar och… så lyckades jag bli sjuk just den helgen. Skivan är absolut en hörvärd historia – troligen högt placerad på kommande personliga årslista, bara som en förvarning. Nu är rockoperan ”Jesus Christ the Exorcist” ute också. Ja, andas lugnt, så heter den. Något slags morseisk variant av ”Jesus Christ Superstar”-konceptet, dessutom för ovanlighetens skull tillgänglig på Spotify. Vilket inte är standard med Neal Morse. Egentligen borde jag skriva ett par rejäla recensioner av båda, men… Vi får väl se vad tiden räcker till. Här är om inte annat en utvärdering av den färska rockoperan från The Prog Report.

En sång en gång: ”Life’s What You Make It” – Talk Talk 1986

yemenity2010 En sång en gång, musiknotis , , , , ,

 

Det händer inte så mycket. Men det som händer är så bra att det inte behöver hända så mycket mer. Ibland räcker en envetet återkommande basfigur (eller kanske piano i det här fallet), ett lagom psykedeliskt gitarriff, en närmast oförliknelig röst (även om exempelvis Feargal Sharkey hade jämförbara stämbandsegenskaper) och existentiell vibe för att skapa ett potentiellt odödligt mästerverk i fem minuter. Då talar vi om längden på låten. Den har levt längre än så. Men nu har sångaren gått ur tiden. Något som uppmärksammats av flera medier, även om han i princip hållit sig borta från musikbranschen i flera år.

Det handlar om Mark Hollis, som en gång stod i fronten för trion Talk Talk. De var inte strängt talat en hitmaskin. Men några sådana hade de ändå. Hits. Mitt i ett, under en period regelbundet flöde av mestadels meditativt material, ofta snarast kontemplativt men ändå märkbart dynamiskt och medryckande. Som i slagnumret ”Life’s What You Make It” från 1986. Det årets album ”The Colour of Spring” följdes 1988 av det än mer kritikeromhuldade ”Spirit of Eden”, med tydliga tidlösa kvaliteter. Som förtjänar att påminnas om, nu om inte förr. Talk Talk var inte vilket ‘a few hits-wonder’ som helst. Och deras musikaliska efterlämningar kommer knappast att försvinna in i dimman utan spår. De hade för mycket personlighet och transcendent suggestionskraft för det.

När Aretha gjorde det för sig själv – med andra

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , , ,

De har säkert rätt. Alla som nu stilsäkert och med rätt känsla för historiska prioriteringar lyfter fram hennes tidiga år och legendariska pionjärinsatser för soul/ R&B och i princip hela den moderna musiken. 1960-talet! 1970-talet! Nu är hon borta, efter förvarningar om allvarligt sviktande hälsa och alla är överens – vi saknar henne redan. Aretha. Så mycket och så uttömmande om hennes karriär och liv hann publiceras redan under gårdagen att jag inte ens tänker försöka tillägga något substantiellt för egen maskin. Men, bara för att, här är en duett från det (åtminstone tidvis) glada 80-talet, där legendaren går loss ihop en av den erans superstars, Annie Lennox, eller mer exakt brittiska duon Eurythmics i en påstridig popdänga parad med en pamflett för kvinnors karriärmöjligheter. Visst kommer ni ihåg den om ni levde så dags.

Och när vi ändå är igång; varför inte ytterligare en duett, en som mötte visst förakt från främst soulpuritaner, men visst har den hook? Vad? Att den aningen äldre souldrottningen (född 1942) skulle överleva unge Mr Michael (1963-2016) var nog ingen populär profetia då, men så blev det. Har de hunnit med något gemensamt framträdande ovan molnen redan eller är det inplanerat? Den som lever får se. Eller, tvärtom, möjligen…

För fler hyllningar till fröken Franklin se bland annat Rolling Stone, NPR, The New Yorker, The Guardian… Bara för att ta några ur högen.

Faderlig musikpoet filosoferar om livet, universum och allting runtomkring

yemenity2010 musiknotis, puff , , , , , ,

Han har ett kluvet förhållande till religion. Och med kluvet menas komplicerat, inte minst på grund av uppväxten inom diverse olika samfundssammanhang. Nu blir han alltmer etablerad som en av de stora svårmodiga, men – vågar jag påstå – inte särskilt svårlyssnade singer-songwriters som synts på senare år. Själv fick jag nys om Father John Misty häromåret och har lyssnat en del på hans album ”I Love You, Honeybear” via Spotify. Där finns nu även uppföljaren ”Pure Comedy”. Och i samband med senaste släppet intervjuades Father John, civilt namngiven Josh Tillman, av Jan Gradvall i podcasten ”Gradvall”. Lite lagom sinnesvidgande, provocerande och tankeväckande – något mer än genomsnittligt i dagens kulturklimat. Rekommenderas. Alltså albumet och intervjun.

I förbifarten borde jag även puffa för samme Gradvalls program om gospel och dess inflytande på modern musik, där tre svenska artister från olika perspektiv ger sin syn. Det avsnittet sändes kring årsskiftet och jag hade tänkt nämna det då, men… Bättre sänt än aldrig. Oskar Linnros, Jonatan Johansson och Carola Häggkvist broderar ut sina respektive gospelinfluenser med referenser till allt från Aretha Franklin, Elvis Presley, Andrae Crouch och Kanye West.

Gradvalls podcast hittas bland annat via Sveriges Radios hemsida.

Populära tronpretendenter tar det kallt i ny sketch

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Ja, ni har säkert redan sett den. Under en ovanligt ogästvänlig majmånad behövs det saker som lyser upp tillvaron. Som sketchen (eller sketcherna) där ett av vår tids mer publikdragande band bestämmer sig för att inta inte bara den här världen, utan även Westeros. Coldplay ger sig på att göra musikal av ”Game of Thrones”. Vad kan gå fel? Initiativet hörde samman med välgörenhetskampanj i USA kallad Red Nose Day. Och i den tolv minuter långa kompletta (?) versionen av sketchen kallas delar av skådespelarensemblen från den just nu högaktuella serien in i en studio för att dra sitt strå till stacken.

Nåja, det tar sin tid att få dem med på noterna – bokstavligen. Avgörande blir ‘några samtal från Jon Snow och löften om gratis mat’, som inlånade speakerrösten Liam Neeson uttrycker det. Sedan får vi tillfälle att höra livsbejakande refränger som ”Red Wedding – lots of stabbing and a bit of beheading” i klämkäck varietévariant. Liksom drottning Daenerys av Mereen (det vill säga Emilia Clarke) i ”Rastafarien Targaryen” (en reggaehistoria, givetvis) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) berätta om framlidne kung Joffrey (”I was his uncle, I was also his dad”) i den bitterljuva balladen ”Closer to Home”. För att inte tala om Peter Dinklage, även känd som Tyrion Lannister, som stolt deklarerar sig vara ”Still Going Strong” (till skillnad från en del andra avpolletterade rollfigurer) i svulstig soultappning. Med mera. Som sagt, det finns en längre version på YouTube där hela den sorglustiga storyn om den genialt uttänkta musikalen skildras, samt ett par kompletterande klipp där vi får lite mer av några utvalda nummer, men inte så mycket mer. Jag är inte säker på hur många av de här låtarna som finns färdigkomponerade och i så fall inspelade i sin helhet (om någon av dem). Tyvärr…

Serien i sig är nu inne på sin femte säsong, och om den här vändan hittills väckt blandade reaktioner från publik och offentliga tyckare (som det finns ganska många av) så bör ändå det senaste avsnittet ”Hardhome”, som fanns tillgängligt från HBO i Sverige igår, ha imponerat på de flesta. Snö. Vildingar. Vita vandrare (alltså den här världens variant av zombier). Slagsmål. Rent utmattande intensivt, hävdar jag själv. Återstår att se, eller snarare, höra vad den i sammanhanget hett engagerade podcastduon David & Joanna i ”A Cast of Kings” har att säga om saken…

För övrigt har Paste Magazine nyligen rankat HBO:s bästa serier under kanalens hela historia och placerade ”Game of Thrones” på fjärde plats. Konkurrensen där är hård, vilket man kan påminnas om genom att studera vilka som hamnade strax efter, och inte minst, strax över ”GoT” på listan. Några geografiska ledtrådar: Louisiana, New Jersey, Baltimore…

I stort sett orelaterat: Nu tar vi en tyst minut av kontemplation och andligt moraliskt stöd åt Åtvidabergs FF, eller hur? Det går helt enkelt inte bra just nu. Jag sade ju att det var en kall vår, eller försommar, eller vad det här klimatet vi har egentligen ska föreställa.

 

Taylor tar ton igen?

yemenity2010 musiknotis , ,

Han har finansierat åtminstone en film den vägen. Via Kickstarter, där entusiaster kan stödja diverse projekt ekonomiskt. Många bäckar små… Steve Taylor var under 1980- och 90-talen en av mina, ja jag får nog använda ordet musikaliska och artistiska hjältar. Det har gått 20 år sedan hans senaste kompletta studioalbum. Nu annonserar han planer på ett nytt, efter en del uppdykanden på scen på sista tiden som jag sett strödda rapporter om men varit på fel sida Atlanten för att kunna se själv. Och nu är det alltså crowdsourcing – eller kallas det crowdfunding? – som kan vara vägen framåt igen. Lysande idé eller luftslott? Jag hoppas på det förstnämnda. Läs mer på, just det, Kickstarter.