Faderlig musikpoet filosoferar om livet, universum och allting runtomkring

Han har ett kluvet förhållande till religion. Och med kluvet menas komplicerat, inte minst på grund av uppväxten inom diverse olika samfundssammanhang. Nu blir han alltmer etablerad som en av de stora svårmodiga, men – vågar jag påstå – inte särskilt svårlyssnade singer-songwriters som synts på senare år. Själv fick jag nys om Father John Misty häromåret och har lyssnat en del på hans album ”I Love You, Honeybear” via Spotify. Där finns nu även uppföljaren ”Pure Comedy”. Och i samband med senaste släppet intervjuades Father John, civilt namngiven Josh Tillman, av Jan Gradvall i podcasten ”Gradvall”. Lite lagom sinnesvidgande, provocerande och tankeväckande – något mer än genomsnittligt i dagens kulturklimat. Rekommenderas. Alltså albumet och intervjun.

I förbifarten borde jag även puffa för samme Gradvalls program om gospel och dess inflytande på modern musik, där tre svenska artister från olika perspektiv ger sin syn. Det avsnittet sändes kring årsskiftet och jag hade tänkt nämna det då, men… Bättre sänt än aldrig. Oskar Linnros, Jonatan Johansson och Carola Häggkvist broderar ut sina respektive gospelinfluenser med referenser till allt från Aretha Franklin, Elvis Presley, Andrae Crouch och Kanye West.

Gradvalls podcast hittas bland annat via Sveriges Radios hemsida.

Populära tronpretendenter tar det kallt i ny sketch

Ja, ni har säkert redan sett den. Under en ovanligt ogästvänlig majmånad behövs det saker som lyser upp tillvaron. Som sketchen (eller sketcherna) där ett av vår tids mer publikdragande band bestämmer sig för att inta inte bara den här världen, utan även Westeros. Coldplay ger sig på att göra musikal av ”Game of Thrones”. Vad kan gå fel? Initiativet hörde samman med välgörenhetskampanj i USA kallad Red Nose Day. Och i den tolv minuter långa kompletta (?) versionen av sketchen kallas delar av skådespelarensemblen från den just nu högaktuella serien in i en studio för att dra sitt strå till stacken.

Nåja, det tar sin tid att få dem med på noterna – bokstavligen. Avgörande blir ‘några samtal från Jon Snow och löften om gratis mat’, som inlånade speakerrösten Liam Neeson uttrycker det. Sedan får vi tillfälle att höra livsbejakande refränger som ”Red Wedding – lots of stabbing and a bit of beheading” i klämkäck varietévariant. Liksom drottning Daenerys av Mereen (det vill säga Emilia Clarke) i ”Rastafarien Targaryen” (en reggaehistoria, givetvis) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) berätta om framlidne kung Joffrey (”I was his uncle, I was also his dad”) i den bitterljuva balladen ”Closer to Home”. För att inte tala om Peter Dinklage, även känd som Tyrion Lannister, som stolt deklarerar sig vara ”Still Going Strong” (till skillnad från en del andra avpolletterade rollfigurer) i svulstig soultappning. Med mera. Som sagt, det finns en längre version på YouTube där hela den sorglustiga storyn om den genialt uttänkta musikalen skildras, samt ett par kompletterande klipp där vi får lite mer av några utvalda nummer, men inte så mycket mer. Jag är inte säker på hur många av de här låtarna som finns färdigkomponerade och i så fall inspelade i sin helhet (om någon av dem). Tyvärr…

Serien i sig är nu inne på sin femte säsong, och om den här vändan hittills väckt blandade reaktioner från publik och offentliga tyckare (som det finns ganska många av) så bör ändå det senaste avsnittet ”Hardhome”, som fanns tillgängligt från HBO i Sverige igår, ha imponerat på de flesta. Snö. Vildingar. Vita vandrare (alltså den här världens variant av zombier). Slagsmål. Rent utmattande intensivt, hävdar jag själv. Återstår att se, eller snarare, höra vad den i sammanhanget hett engagerade podcastduon David & Joanna i ”A Cast of Kings” har att säga om saken…

För övrigt har Paste Magazine nyligen rankat HBO:s bästa serier under kanalens hela historia och placerade ”Game of Thrones” på fjärde plats. Konkurrensen där är hård, vilket man kan påminnas om genom att studera vilka som hamnade strax efter, och inte minst, strax över ”GoT” på listan. Några geografiska ledtrådar: Louisiana, New Jersey, Baltimore…

I stort sett orelaterat: Nu tar vi en tyst minut av kontemplation och andligt moraliskt stöd åt Åtvidabergs FF, eller hur? Det går helt enkelt inte bra just nu. Jag sade ju att det var en kall vår, eller försommar, eller vad det här klimatet vi har egentligen ska föreställa.

 

Taylor tar ton igen?

Han har finansierat åtminstone en film den vägen. Via Kickstarter, där entusiaster kan stödja diverse projekt ekonomiskt. Många bäckar små… Steve Taylor var under 1980- och 90-talen en av mina, ja jag får nog använda ordet musikaliska och artistiska hjältar. Det har gått 20 år sedan hans senaste kompletta studioalbum. Nu annonserar han planer på ett nytt, efter en del uppdykanden på scen på sista tiden som jag sett strödda rapporter om men varit på fel sida Atlanten för att kunna se själv. Och nu är det alltså crowdsourcing – eller kallas det crowdfunding? – som kan vara vägen framåt igen. Lysande idé eller luftslott? Jag hoppas på det förstnämnda. Läs mer på, just det, Kickstarter.

Genesis och Wakeman prisbelönade vid Progressive Rock Awards

Prisutdelningar i Progressive Rock-sammanhang är inte så fruktansvärt vanligt förekommande. Men nu har det hänt, i regi av brittiska Prog Magazine, vars redaktör Jerry Ewing tyckte att det verkligen var dags för ett evenemang av det här slaget. Tidskriften (som finns tillgänglig även i Sverige, men är ganska dyr) säljer för övrigt 25 000 exemplar i månaden, enligt BBC. Men vart gick priserna? Ja, bland annat belönades Genesis i avdelningen ”Lifetime Achievement” och Steven Wilson från Porcupine Tree kröntes som ett ”Guiding Light” för sin förmåga att spränga gränser och inspirera andra. Rush, även de veteraner i genren, ansågs ha gjort årets bästa album med ”Clockwork Angels” (som jag erkänner att jag inte hört). Och gamle Yes-keyboardisten Rick Wakeman titulerades med det vördnadsinbjudande epitetet Prog God. Själv tvivlade han på att det finns så många band idag som inte på något sätt influerats  av genren. Och det är väl inte ett heltigenom världsfrånvänt påstående.

Nostalgiska nästet: Proto-Kaw – progressiva eller konservativa?

En till synes grottmålad buffel på omslaget. En musikaliks profil som för många säkert kan verka lika antikverad och överspelad. Medlemmarna var också i vissa fall före detta medlemmar i ett av 1970-talets mer inflytelserika band (som jag uppfattat det i efterhand; mitt eget musikintresse väcktes på allvar under tonårstiden som råkade infalla det efterföljande decenniet); Kansas. Med Kerry Livgren i spetsen gjorde amerikanska Proto-Kaw ett par album som… ja, vad skrev jag själv för några år sedan om ”The Wait of Glory” från 2006?

”Proto-Kaw gör så kallad progressiv rock med stark 70-talskänsla. Det är inte mycket i det här soundet som inte kunde ha hört hemma på 30 år gamla LP-skivor. Men det har tidlösa kvaliteter, utan att revolutionera” (27 mars 2007, på websajten Folket Jublar). Vidare att ”…man kan utan problem anklaga de här gubbarnas idéer om musik för att vara mossbelupna, men det är en ganska mysig mossa.” Jag fick för mig att plocka fram CD:n igen just idag och är ganska överens med mig själv – vilket inte alltid behöver vara fallet när man konfronterar sina förflutna formuleringar. Hela recensionen finns här.

Men vad hände sedan? Jo, bandet har faktiskt en officiell hemsida (tämligen spartansk, men ändå existerande) som avslöjar att konstellationen skingrades anno 2008, för att sedan återupplivas förra våren och producera ett nytt album, ”Forth”. Det hade fram till nu gått mig helt förbi, men jag kanske återkommer i ärendet om tiden och energin räcker till.

Djupsinniga hjärtslag i P1

Idag handlade det om musik och dess förhållande till krig, eller mer exakt om hur musikliv och annan kultur i ett samhälle utvecklas efter ett stort krig. Förra veckan var temat Musik och maktutövning. Perspektiven är historiska men kopplade till nutiden och urvalet av exempel från perioder och platser är brett. Och spännande. Tydligen sändes programmet Hjärtslag först i P2 för att sedan lanseras i en P1-version (vad nu skillnaden är). Det är i alla fall under de senaste veckorna i P1 som jag själv upptäckt serien, som leds av Per Feltzin. Mer utvecklade resonemang om innehållet kanske jag hinner med vid ett senare tillfälle. Till att börja med är det i alla fall högst motiverat att upplysa om programmets existens. Det sänds i reguljäretern på torsdagseftermiddagar men kan givetvis även hittas på nätet.

Campos krönt i korta klipp

För inte så länge sedan recenserade jag albumet ”Lenguaje de amor” med colombianen Alex Campos. Nu har han uppenbarligen belönats med en Latin Grammy i kategorin Bästa kristna album på spanska, vilket visas i följande klipp utlagt på YouTube. Stämningen i lokalen verkar en aning avslagen, men Campos får i alla fall en fin plakett och passar på att tacka sin fru samt en del kolleger – samt Gud. Alex och frun har även förevigats på röda, förlåt gröna, mattan i samband med galan och avslöjar planer på en kommande turné i Sydamerika. Dock inte närmare hitåt.