Änglar och demoner, kraschlandningar och crazy kitsch – strödda iakttagelser från två Eurovision-semifinaler i halvdistansens era

Änglar och demoner två nummer i rad. En liten iakttagelse i flödet. Cypern och Norge följde på varandra med liknande teman både textmässigt och väl synligt på scen. Framgångsrecept? Själv är jag fortfarande kallsinnig inför båda bidragen – men båda är i final, så det finns helt uppenbart andra åsikter. 

Fältet i första semifinalen innehöll faktiskt inslag med viss personlighet. Inte minst Ryssland, med sin kvinnliga kampsång, stilbruten och eklektisk i alla avseenden. Om det är karaktär som efterlyses så har Ukraina det också. Elektropop med harmonier som jag själv på autopilot kopplar ihop med de bulgariska damkörerna som var i ropet för sådär 30 år sedan. Men som sagt, karaktär.

Som svensk kunde man tycka att det varit ett brott mot all god ton om Sverige inte skulle ha gått vidare till final. Tusse har Star Power, refräng som slår i taket och det mesta andra man kan begära. Eller hur? Nu är den där. Men konkurrensen är, jodå, tuff.

Den typen av pop som presenterades av Irland kanske inte existerar i det här sammanhanget längre, men kändes ändå rätt uppfriskande, trots en del halvtoner som slog fel. Den fantasifulla inredningen kunde föra tankarna till Oscar-nominerade animerade filmen ”Wolfwalkers”. Men… Nej, irländarna har hamnat i en dry schlagerframgång-spell ett bra tag nu. Och det är lite synd.

Coolaste gruppnamn?  Troligen belgiska Hooverphonic vars bastanta powerpop har en kaliber jag brukar gilla, även om inte själva exemplaret det är sensationellt. Tillräckligt starkt för att ändå stå ut i sällskapet just för sin naturliga auktoritet och sofistikerade stilkänsla.

Israel verkar inne på de lätt sjuttiotalsinspererade discopopvibrationerna som annars mest fransmän ägnar sig åt allmänt numera. Ganska groovy, trots allt. Och några tydligen rekordhöga toner, som räckte till final.

Koreografin och illustrerande effekter kring någon som eventuellt lider av alkoholproblem och omges av vänner som försöker intervenera (eller motsatsen), gjorde Rumänien åtminstone visuellt spännande. Tyvärr var låten mer konturlös och hade en tendens att flyta ut i marginalerna. 

Mata Hari” – kan det bli mer kitsch? Azerbajdzjan flirtar med förstavärldskrigshistorien och levererar lagom exotisk ekivok dansuppvisning. Kanske årets mest barnförbjudna bidrag, med viss konkurrens från cyprioterna och kanske serbiska trion. 

Hitkänsla, om inte annat. Stark röst och karisma, entusiasm på scenen om än knappast originellt i arrangemang eller budskap. Sade jag att det handlar om Malta, som tydligen alla förebådat som finalist? Kan bli svårslagen där. Trots eller tack vare ett envist återkommande saxofonriff. Kan vi vara överens om att den detaljen är 2017?

Slovenien gjorde något liknande gospel. Kompetent, rätt snyggt men kanske inte det som slår mest här och nu. Och Litauens discokarikatyr det är säkert rolig innerst inne. Kanske.

Men Polen måste väl ändå ha varit kanonmat från scratch? Liksom Lettlands science fiction-inspererade epos utan riktigt definierad tonart. Danskarna flirtade med åttiotalet på helt skamlöst sätt och sjöng dessutom på danska. Djärvt men, som det visade sig, dumdristigt. Islands sjuttiotalsdisco med kärleksbudskap och lite allmänt antipretentiös hållning blev mer omhuldat. 

Snyggt svartvitt intro på Portugals Beatles-pastisch med bluesinfluenser och storslagen orkesterpop återuppväckt. Som kontrast till en trio serbiska brudar med överdos glitter och glam, som hämtade ur ”Helt hysteriskt”. Serien alltså.

Visst är den där unga bulgariskan med sin både bräckliga och till slut klimaktiskt svällande ballad en liten pärla? Stilbrotten är flitiga, som när just hon följs av ett gäng finska metallarbetare från yttre urskogen.

Flitig falsettsång men imponerande vokalt balansnummer och dynamiskt arrangemang av den där unge schweizaren som verkligen inte försöker vara anonym.

San Marino, stadsstaten med en befolkning i paritet med den svenska småstad där jag själv håller till, brukar låna in utomstående krafter, som nu i form av en hyfsat känd amerikansk rappare. Det kanske funkar. Hur långt?

Av de direktkvalificerade länderna lär Storbritannien vara chanslösa. Igen. Frankrike kan få stilpoäng för sin demonstrativt fanatiska franskhet. Och spanjorerna för sin spanskhet. Italien satsar på tungmetall! Lät lite lovande av utdraget som presenterades. Diametralt annan stil från Deutschland som tycker att alla ska vara trevliga mot varandra, medelst glada färger och barnprogramskaraktär. Men i princip som vanligt verkar ingen av de stolta resursstarka nationerna som går direkt till final automatiskt ha så mycket med slutstriden att göra. Det har funnits undantag vissa år, men det är nog inte ett av de åren. Dock, som ordstävet lyder: för all del – jag kan ha fel.

Är det för övrigt svårare än någonsin att försöka avgöra vad som är en komplett kraschlandning och vad som är tillräckligt crazy kitsch för att gå hem? Ska bidragen hålla sig på mattan och vara mainstream eller slå i taket så mycket som möjligt? Det går inte att helt räkna bort någon eller något längre. Eller att försöka likställa sina egna spontana bedömningar med vad majoriteten av européer tycker.  Samt jurygrupperna som på senare år brukat vara Sveriges bästa vän – i synlig kontrast mot folkdjupen runtom på kontinenten, enligt kalla hårda redovisade siffror på skärmen.

För ännu mer övrigt: är det senaste årets misär som gjort att de holländska arrangörerna tycks lägga så stort allvar bakom sina pausinslag? Akvatiska, akrobatiska mellanaktsnummer från landet som delvis ligger under vatten (eller skulle göra om de inte satt upp skyddsvallar). Storskaliga dansnummer med mängder av förhoppningsvis vaccinerade eller på annat sätt immuniserade dansare på scen och kopplingar till jord, luft, eld och vatten parat med en underströmmande halvapokalyptisk atmosfär. Rätt häftigt i det stora hela. Jag klagar inte. 

I ETT NÖTSKAL: 

Personliga favoriter just nu: Bulgarien, Portugal, Ryssland, Schweiz, Ukraina, Sverige, Belgien (ni vet att sju är ett bibliskt och allmänt respekterat antal att hålla sig till , eller hur?). Reservation för att jag inte närstuderat  alla de direktkvalificerade finalbidragen. 

Troligast sju högst placerade i afton: 1) Malta, 2) Schweiz, 3) Ryssland, 4) Cypern, 5) Grekland, 6) Bulgarien, 7) Sverige (optimistiskt, men ändå). 

Slutvinjett för svarta segel

Till slut så. I veckan blev jag klar med med min egen recension av ”Black Sails”. Alltså den fjärde och sista säsongen av en storslagen äventyrsserie som återuppväckt gamla sjörövarlegender och i processen kanske skapat sin egen mytbildning. Åtminstone för oss som följt hela seglatsen från början till slut. Samtliga säsonger finns nu recenserade av oss på russin, och den sista har faktiskt dubbelgranskats – det vill säga två hela skriftliga utvärderingar serveras. Bara för att.

”Black Sails” visas i Sverige av HBO Nordic. 

Statistisk sammanfattning av mitt skrivande under 2015…

WordPress.coms trupp av statistikapor skapade en 2015 årlig sammanfattning för denna blogg.

Här är ett utdrag:

En spårvagn i San Francisco rymmer 60 personer. Den här bloggen besöktes cirka 1 400 gånger under 2015. Om den hade varit en spårvagn, skulle det behövas cirka 23 resor för att lika många personer skulle komma med.

Klicka här för att se hela sammanfattingen.

Så, det var mitt skrivarår 2014…

Så här såg det alltså ut i sammandrag. Statistiken kring mitt skrivande på just den här platsen under året som gick. 2015 ska naturligtvis blir mer aktivt och attraktivt, som man alltid lovar inför ett nytt år… Syns!

Here’s an excerpt:

A San Francisco cable car holds 60 people. This blog was viewed about 1,700 times in 2014. If it were a cable car, it would take about 28 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Hedersamma historier, kloner och kannibaler

I en värld full av svårlösta konflikter och svåremotståndliga TV-serier, som ofta handlar om svårlösta konflikter, är det givetvis värt att ödsla några rader på ”The Honourable Woman”, som produceras av brittiska BBC ihop med några medbrottsliga bolag och i Sverige visas av HBO Nordic. Eller mer än några rader. Det har jag gjort på russin.nu. Här är bara en aptitretare:

”Vad som ligger bakom intrigerna i seriens nu börjar tidigt rullas upp i portioner genom tillbakablickar på dramatiska händelser flera år tidigare. Vi kastas fram och tillbaka i tiden, i en samtidsthriller som inte faller för frestelsen att underskatta sin publik. Suggestivt och ständigt emotionellt anspänt, sällan 100 procent begripligt men hela tiden fängslande.”

Handlingen utspelas främst i Storbritannien, men även i området känt som Israel/Palestina, varifrån nyheter om – ja, tyvärr ofta konflikter – ständigt verkar emanera. Genren är närmast att betrakta som en thriller med starka politiska undertexter, parat med fokus på personliga dilemman och tragiska familjedraman. Bakom serien står framför allt kreatören Hugo Blick och i viktiga roller syns bland andra Maggie Gyllenhaal, Stephen Rea och Lubna Azabal.

Just det, på Netflix kan man också hitta en hel del sevärt i serieväg. På senare tid har jag framförallt fastnat för ”Orphan Black” vars första säsong även finns recenserad på russin, och den mörka, nästan påfrestande makabra men väldigt välspelade ”Hannibal” (som jag ännu inte hunnit formulera något mer utförligt om, men där jag börjar närma mig slutet på första vändan). Kloner och kannibaler, eller rättare sagt kloner respektive kannibaler utgör bärande balkar i de bägge serierna. I de senare fallet rör det ju sig om en med ansenlig konstnärlig frihet serverad prequel till filmsviten om den matglade psykiatern Hannibal Lecter, med titlar som ”När lammen tystnar” och ”Röd drake” i bagaget.

Mitt bloggår 2013 i ett nötskal…

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2013 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

A San Francisco cable car holds 60 people. This blog was viewed about 2,000 times in 2013. If it were a cable car, it would take about 33 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Ännu en kvalfylld kväll…

Så var det klart för playoff i alla fall. Som så många andra ohälsosamt engagerade svenskar har jag följt härförare Hamréns adepters bravader i ett stundtals olidligt snabbt växlande tillstånd av spirande förhoppningsfullhet, uppgivenhet och en del hel del frustrationer däremellan. Jag har säkert åtminstone tänkt de där orden ibland, jag också – ‘avgå Hamrén’. Men trots allt vet det svenska landslaget i fotboll under hans både leende och lidande ledarskap hur man skapar lite extra spänning i våra liv.

Gårdagens högst betydelsefulla holmgång mot Österrike var inget undantag. Ni vet, om ni såg det själva. Under långa stunder såg Sverige (som i lite för många andra stunder i detta VM-kval med betoning på kval) inte alls ut som en elva värdigt ett världsmästerskap. Men inställningen, attityden, angreppsviljan och till synes även spelskickligheten lyftes med någonstans mellan 32 och 48 procent efter paus och det räckte. Men inte med bred marginal. Det kunde ha slutat med ett hjärtekrossande antiklimax i det absolut skälvande slutskedet, när någon övertänd blågul försvarare orsakade en frispark farligt nära eget straffområde, strax efter att ledaren, maestron och målgöraren Zlatan, som det heter, ‘tagit den där varningen’ som gör att han inte kan vara med i den sista kvalmatchen mot Tyskland men däremot inte riskerar avstängning i nästa eventuella slutspelsmatch.

Zlatan Ibrahmovic, som under tidigare år tydligen inte alltid statistiskt varit en tillgång för landslaget (märkligt nog) har nu varit en självklar stöttepelare och spjutspets i ett och låg bakom båda målen igår. Det direkt avgörande 2-1 knappt fem minuter före ordinarie speltids utgång var av den där närmast perfekta sorten som kan se slumpartat ut men som kräver väldigt väl utvecklad speluppfattning från åtminstone två spelare i samma tröjfärg. Det var väl ingen tillfällighet att inhopparen Kim Källströms långa lyftning hittade fram till just den världsklassforward som verkligen vet hur man tar ner långa lyftningar och tar sig fram i exakt rätt läge för att vinkla bollen precis i den riktning där motståndarmålvakten inte finns, men målburen fortfarande gör det. Vi såg liknande fenomen i den där osannolika bortamatchen mot Tyskland. Och påminner det inte en smula om det där för oss otroligt snöpliga spanska 2-1-målet mot Sverige i EM 2008, när vi trodde att matchen i princip var över och vi hade klarat en överraskande poäng mot blivande europamästarna? Ursäkta om minnet väcker sorg och förtvivlan även det, men sådant är livet. Inte bara i fotbollen.

Just det. Oavsett hur det går mot tyskarna i en nu mindre viktig match nästa vecka så väntar ett extrakval. Uppenbarligen kan vi där ställas mot allt från Frankrike och England till ett Island som numera styrs från bänken av en bister men slug taktiker som tidigare fört Sverige till ett par mästerskap. Inte dags att jubla för högt än, alltså…

Jo, tro det eller ej spelades fler matcher än vår under gårdagen. Snart sagt hela världen var igång och en del resultat var mer uppseendeväckande än andra. Israel kvitterade borta mot Portugal i slutskedet, vilket borde betyda att Sverige skulle kunna råka få möta även portugiserna i extrakvalet. Holland som redan vunnit sin grupp och hade kunnat fördriva tiden med meningslöst bolltrollande förnedrade i stället ett logiskt sett mer motiverat Ungern med 8-1. I det sydamerikanska kvalet klarade Colombia 3-3 hemma mot Chile i en kamp där båda slåss om slutspelsplatserna. Chile ledde med 3-0 i halvtid i Barranquilla, en soldränkt kuststad där colombianerna brukar förlägga sina hemmamatcher (jag har varit där en gång och det var verkligen… varmt). Ecuador, där jag arbetade i tre år, spelar i stället sina hemmamatcher på höjden i huvudstaden Quito, knappt tre kilometer över havet. Igår slog de Uruguay där med 1-0 och har också en bra chans att kvalificera sig till Brasilien nästa år.

Mexiko, min hustrus hemland, har för vana att alltid finnas med i VM, men den här gången har de haft mer problem än vanligt i kvalrundan. Laget som för några år sedan, under en kort och ganska misslyckade period, leddes av Sven-Göran Eriksson har bytt förbundskapten två gånger under pågående kvalspel och snubblat sig fram, men vann i alla fall igår hemma mot Panama med 2-1 efter visst besvär och avgörande mål i slutminuterna. Vi är inte de enda som kastas mellan hopp och… ja, ni vet.

Relaterat: Bittra österrikare och playoff-information från Aftonbladet. Intervjuer med Ibrahimovic med flera i Dagens Nyheter. Varierad VM-information från institutionen FIFAs egen officiella portal.

Var blev du av, ljuva 90-tal?

Våren var en smula intensiv. Vikariat som lärare vilket till slut innebar ett antal slutbetyg som skulle sättas i avgångsklasser på högstadiet. Deltidsstudier på distans för att förbättra spanskan, som jag hoppas få ännu mer användning för i framtiden. Och så en liten flytt på det. Nej, det blev inte så mycket skrivet och publicerat utöver det nödvändigaste, framförallt inte under den senare delen av terminen. Nu är det aningen lugnare.

Sommar. Om den blir mer av vad vi svenskar i gemen tycker att den borde vara än den var förra året, det vet vi inte än. Men mediala sommartraditioner brukar inte bry sig så mycket om vädret. Inte de mer nyinstiftade traditionerna heller, som att SVT uppmärksammar ett decennium ur musikalisk synvinkel. I fjol var det 1980-talet, vilket provocerade mig att sammanställa en egen lista över favoritalbum från den perioden. Nu är det 1990-talet som skildras av samma kanal och produktionsteam och visst ska jag haka på den trenden också. Allvarligt talat hade jag inlett den återblickande sonderingen av den musikaliska terrängen från Killinggängets och millenniebuggskräckens era långt innan SVT började sända sin odyssé, men nu börjar den anta fastare former och kommer att portioneras ut bit för bit under de närmaste månaderna. Enligt planen.

Där kommer bland annat att framgå hur lite koll jag egentligen hade – och kanske fortfarande har – på det som skulle bli kanoniserat stoff så småningom. Alltså, jag har egentligen inte så mycket emot Nirvana eller Oasis, men av allt att döma kommer ingen av dem att husera bland de troligtvis 30 album som ska definiera mitt 1990-tal.

Tidskriften Rolling Stones 100-lista om samma årtionde är också intressant läsning – och otäckt olik min egen, som det ser ut i nuläget. Vad ska jag säga till mitt försvar? Jobbar på det…

Dessutom: Som så många andra följde jag i perioder fascinerat familjen Sopranos öden och äventyr i den stilbildande och redan sägenomsusade HBO-serien med samma namn som sagda familj, Jag säger i perioder, eftersom utlandsarbeten och annat fick mig att tappa tråden ett par gånger och jag inte slaviskt fortsatte att se allt som hände. Men visst var den bra. Och visst är det synd att Mr Tony Soprano själv, civilt känd som James Gandolfini, nu lämnat jordelivet alldeles för tidigt, efter vad som sägs vara en hjärtattack under semester i Italien. Några rader ytterligare om det har jag levererat på russin. Och nätet är idag späckat av ”rest in peace”-hälsningar och beklaganden av förlusten för den berörda familjen – och kulturvärlden i stort.

Språkspaning: Latinet lever än – men hur?

Studier. Man blir tydligen aldrig för gammal, även om det kan kännas så. Det här året försöker jag vid sidan av obehörigt vikarierande i lärarbranschen, förbättra formella kunskaper i spanska på distans. I paketet ingår en del allmän språkhistoria, med betoning på de latinska språken. Vad kan man lära sig av den? Med hänvisning till professor Ingmar Söhrmans bok ”Vägen från latinet” (och en del andra källor), kan jag konstatera bland annat följande efter en av vårens hemuppgifter…

blogbild-bro-shell

I grunden härstammar de flesta språk i vår världsdel från indoeuropeiskan, som uppstod någonstans i mindre Asien för några tusen år sedan, exakt var är ingen riktigt säker på. Det äldsta kända indoeuropeiska språket i Europa ska för övrigt vara grekiskan. Tja, de var ju först med allt vi känner till, eller hur?

Bildade romare förväntades under imperiets ljusare dagar att kunna åtminstone två språk, det vill säga latin och grekiska. Till en anständig utbildning räknades att ha tillbringat en tid i Grekland inklusive studier för en grekisk legitimerad pedagog för att uppnå värdefulla insikter i denna av romarna högt vördade kultursfär. Romarna tog i anspråk rätt mycket folk för att hålla igång verksamheten, både fältarbetare (som soldater) och skrivbordsslavar (tjänstemän). De lärde sig ofta latin i vuxen ålder för att kunna göra jobbet och tog med sig egna uttal och grammatiska inslag hemifrån. Det ledde senare till utvecklingen av de olika romanska språken, alltså spanska, italienska, franska med flera. Det som idag kallas fornfranska, -spanska och -italienska utvecklades under den period då det sammanhållna romarriket var på väg att falla sönder, men även den växande kristendomens representanters vilja att kunna kommunicera med folk överallt och sprida sitt budskap.

Latinet blev sedan det stora internationella (i den mån man kan tala om nationer) språket under romartiden och fortsatte vara det i ett tusental år i Europa till efter det imperiets fall. Politiska och religiösa samhällseliter i flera länder talade latin i tjänsten i princip fram till 1700-talet. Som språk och kulturbärare var latinet dominerande på den europeiska kontinenten (dit exempelvis inte Skandinavien räknades in) i cirka 2000 år.

blogbild-militarparad-quito

Det sägenomspunna året 1492 nedtecknades den första stilbildande grammatiken för ett modernt europeiskt språk, i Spanien av Antonio de Nebrija. Poängen var tydligen att lära ut språket till de som bodde i moriskt tidigare dominerade delarna av landet och som inte behärskade spanskan. Annars finns tydligen texter på det som kallas fornspanska bevarade från tiden kring 700-900-talet e Kr. Och de äldsta dokumenterade texterna på spanska ska vara två klosterproducerade handskrifter, Glosas emilianses och Glosas silenses från 900-talet.

Kodväxling uppstår när man blandar språk under pågående konversation eller i en skriven text. Inom språksociologin definierad som tvåspråkiga eller bidialektala personers växelvisa användande av mer än ett språk eller mer än en språkvarietet under ett och samma samtal.

Ord som upptagits i spanskan från olika indianspråk klassas som substratord, eftersom de betraktades som inslag från en marginaliserad och underkuvad kultur. När de sedan rörde sig även till andra språk, gjorde de det via spanskan som sågs som likvärdig av de omgivande kulturer och språkgrupper där orden då togs in. De fick då status som adstratord. Just det, det finns hierarkier i allt här i världen. Tre indianspråk i Latinamerika har faktiskt officiell status vid sidan av spanskan: quechua i Bolivia och Peru (besläktat med quichua i Ecuador som också är utbrett använt fortfarande). Vidare aymara i Bolivia och guaraní i Paraguay. Det sistnämnda har den starkaste ställningen sett i relation till de andra i sina territorier. Officiellt i alla fall, antar jag… Ett så kallat substratord som tagit sig in i det svenska språket är tjej, som härrör från romani.

Språkvetare tenderar att dela upp de romanska språken i en västlig och en östlig kategori. Till de förstnämnda hör stora mäktiga tungomål som spanska, portugisiska och franska, men även mindre vanligt förekommande som räto-romanska (talas mest i Schweiz av en liten minoritet motsvarande ungefär invånarantalet i Skövde), franco-provensalska, galiciska, sardiska (som inte verkar vara så levande numer, om jag förstår rätt), liksom occitanska och katalanska. Till de östliga räknas rumänska, italienska och dalmatiska. Det bygger man på saker som användningen av -s i plural (från latinets ackusativ, i de västliga varianterna) respektive -i de östliga.

Devil in the details? Eller är de små finstilta sakerna nyckeln till verklig visdom? Begreppet fonem står i alla fall för ett språks minsta betydelseskiljande enhet. De kan vara viktiga för att förstå hur språket har utvecklats. Det är ett språkljud som är distinktivt och används i språkets ljudsystem för att skilja olika betydelser åt.  Assimilation i fonetiska sammanhang handlar om hur ljuden i ett språk påverkar och anpassas till varandra, som när de ‘ligger intill’ varandra i orden (kontaktassimilation) eller fjärrassimilation när de inte gränsar till varandra.  Exempel är bland annat nasalisering (ljud smälter ihop) och progressiv assimilation (påverkan från föregående språkljud). Regressiv tonassimilation är vanlig i romanska språk och betyder att konsonantljud anpassas till det som kommer närmast efter, alltså den senare konsonanten styr den föregående. I de germanska språken fungerar det ofta tvärtom.

Snillen spekulerar om att de morer som intog Spanien ofta var berber med begränsade grammatiska kunskaper om arabiskan och därför uttalade fraser med den bestämda artikeln a eller al framför substantivet, som ett sammanhängande ord. Däremot var det substantivet utan artikel som fastnade i det italienska språket. Ett exempel skulle alltså vara det arabiska sukkar, i spanska azúcar och italienska zucchero. Och på svenska socker. Dock, alla snillen spekulerar sig inte fram till exakt samma slutsats i frågan om varför spanjorerna lade till ett ”a” i början, har jag förstått. Än ser vi allt som i en dunkel spegelbild.

Men för att avsluta på en söt not, så stannar vi väl där för den här gången…

blogbild-arabiska-mur

För övrigt: Till slut har även jag börjat lyssna på kanadensiska progpionjärerna Rush. Åtminstone den senaste, på många håll hyllade CD:n ”Clockwork Angels”. Och de har definitivt något visst, samt minst en självklart omedelbar borde-vara-en-världshit-men-så-blir-det-inte-alltid-låt i ”The Wreckers”. Kanske kan jag återkomma med en recension, men knappast åstadkomma en mer välartikulerad sammanfattning än Thom JureksAllMusic: ”Its musical athleticism and calisthenic discipline are equaled only by relentless creative drive and its will to express it in a distinct musical language”.

Manlig melodisk dominans i Malmö, på gott och ont

Melodifestivalföljetongen fortsätter några veckor till. Ikväll är det dags för andra chansen för dem som hoppas på en sådan… Förra helgens fjärde deltävling då? Ja, inte förrän nu har orkat sortera mina egna skriftliga synpunkter med adderade inlägg från ytterligare några personer. Men här är sammanfattningen, till slut. Och en allmän iakttagelse är att standarden var avsevärt högre än veckan före. Ur denna holmgång utkristalliserades åtminstone ett bidrag som jag verkligen gillade. Ledtråd: det innehöll en en brinnande flygel. Det kunde gärna fått med sig en svensk Adéle-aspiratör i sällskap, men man kan inte få allt.

Army Of Lovers hade knappast tonat ner sin välkända vulgofaktor utan snarare skruvat upp  volymen i ett malande monotont men ändå på något sätt effektivt nummer. Som bara räckte till en sjätteplats. Enligt min fru Emilia värt en nolla och det koncisa avfärdandet:

– Jag tycker inte om den på något sätt.

Robin Stjernberg ska väl föreställa tonårsidol och öste på med utbyggd koreografi i ett lagom bombastiskt nummer som räckte till andra chansen. Veteranen Sylvia Vrethammar ordnade en flashback till 40-talet, förlåt, det kanske ska vara 70-talet och lätta latinotakter. Melodiskt och rutinerat utfört men utan märkbart klimax med den talande titeln ”Trivialitet”. Det stannade på sjunde plats, före Lucia Piñera med sin mer tempostarka soulstänkare med bra inlevelse men tyvärr i avsaknad av riktig refräng. Ändå en av mina personliga favoriter.

Och så mannen med flygeln, Ralf Gyllenhammar (kvällens andra -hammar) med en betydligt tyngre pjäs i ”Bed on Fire”. Det osar en del barpianist-syndrom till en början innan introt slår över i något mer kraftfullt med risk för övertändning men med Elton John-vibrationer som som jag inte ser som en nackdel. Och det var tydligen fler som resonerade så, eftersom han skickades direkt till final. Charmoffensiven från Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa” kändes som en lättviktare i efterdyningarna av The Grand Piano Attack trots sin multilingvistiska och dansanta prägel.

– Den fastnar och är inte lika clownaktig som Sean Banan, menade Emilia som dock höll efterföljande Terese Fredenwall högre och sörjde hennes missade avancemang.

– Hittills min favorit av alla bidrag i år, tyckte hon.

Själv såg och hörde jag ännu en explicit euforimissionär men med lugnare inramning. Akustisk gitarr, lite svajande engelsk frasering men sympatisk utstrålning och oväntade halvtonskalor i sticket. Jo, jag hade inte klagat om hon klarat sig vidare på bekostnad av exempelvis Robin. Eller Ulrik Munther som är en ung begåvning, men fortfarande för valpig för att fylla ut kostymen han eftersträvar. Annars hade han hjälp av ett snyggt arrangemang och allmänt professionell inramning. Till final bar det.

– Jag gillar hesheten i hans röst och han kan vinna på grund av ungdomsrösterna, förutsåg Emilia.

Vårt se-sällskap för kvällen var delvis inne på samma linje som Emilia.

– Hon med gitarren (alltså fröken Fredenwall) var favoriten, tyckte Roger Ovebratt medan Fabiola Torrescano-Ovebratt framhöll Fredenwall, Lucia Piñera och Ulrik Munther som de bästa bidragen.

Men det här var definitivt inte kvinnornas kväll på scen. Åtminstone inte enligt den manifesterade folkviljan.

Mer från SVT om deltävlingen i Malmö här.