Melodifestivalföljetongen fortsätter några veckor till. Ikväll är det dags för andra chansen för dem som hoppas på en sådan… Förra helgens fjärde deltävling då? Ja, inte förrän nu har orkat sortera mina egna skriftliga synpunkter med adderade inlägg från ytterligare några personer. Men här är sammanfattningen, till slut. Och en allmän iakttagelse är att standarden var avsevärt högre än veckan före. Ur denna holmgång utkristalliserades åtminstone ett bidrag som jag verkligen gillade. Ledtråd: det innehöll en en brinnande flygel. Det kunde gärna fått med sig en svensk Adéle-aspiratör i sällskap, men man kan inte få allt.

Army Of Lovers hade knappast tonat ner sin välkända vulgofaktor utan snarare skruvat upp  volymen i ett malande monotont men ändå på något sätt effektivt nummer. Som bara räckte till en sjätteplats. Enligt min fru Emilia värt en nolla och det koncisa avfärdandet:

– Jag tycker inte om den på något sätt.

Robin Stjernberg ska väl föreställa tonårsidol och öste på med utbyggd koreografi i ett lagom bombastiskt nummer som räckte till andra chansen. Veteranen Sylvia Vrethammar ordnade en flashback till 40-talet, förlåt, det kanske ska vara 70-talet och lätta latinotakter. Melodiskt och rutinerat utfört men utan märkbart klimax med den talande titeln ”Trivialitet”. Det stannade på sjunde plats, före Lucia Piñera med sin mer tempostarka soulstänkare med bra inlevelse men tyvärr i avsaknad av riktig refräng. Ändå en av mina personliga favoriter.

Och så mannen med flygeln, Ralf Gyllenhammar (kvällens andra -hammar) med en betydligt tyngre pjäs i ”Bed on Fire”. Det osar en del barpianist-syndrom till en början innan introt slår över i något mer kraftfullt med risk för övertändning men med Elton John-vibrationer som som jag inte ser som en nackdel. Och det var tydligen fler som resonerade så, eftersom han skickades direkt till final. Charmoffensiven från Behrang Miri med ”Jalla dansa sawa” kändes som en lättviktare i efterdyningarna av The Grand Piano Attack trots sin multilingvistiska och dansanta prägel.

– Den fastnar och är inte lika clownaktig som Sean Banan, menade Emilia som dock höll efterföljande Terese Fredenwall högre och sörjde hennes missade avancemang.

– Hittills min favorit av alla bidrag i år, tyckte hon.

Själv såg och hörde jag ännu en explicit euforimissionär men med lugnare inramning. Akustisk gitarr, lite svajande engelsk frasering men sympatisk utstrålning och oväntade halvtonskalor i sticket. Jo, jag hade inte klagat om hon klarat sig vidare på bekostnad av exempelvis Robin. Eller Ulrik Munther som är en ung begåvning, men fortfarande för valpig för att fylla ut kostymen han eftersträvar. Annars hade han hjälp av ett snyggt arrangemang och allmänt professionell inramning. Till final bar det.

– Jag gillar hesheten i hans röst och han kan vinna på grund av ungdomsrösterna, förutsåg Emilia.

Vårt se-sällskap för kvällen var delvis inne på samma linje som Emilia.

– Hon med gitarren (alltså fröken Fredenwall) var favoriten, tyckte Roger Ovebratt medan Fabiola Torrescano-Ovebratt framhöll Fredenwall, Lucia Piñera och Ulrik Munther som de bästa bidragen.

Men det här var definitivt inte kvinnornas kväll på scen. Åtminstone inte enligt den manifesterade folkviljan.

Mer från SVT om deltävlingen i Malmö här.