Rappt berättad modern historia i podcasten ”Fatwa”

Salman Rushdie på en tillställning i New York 2008. By David Shankbone – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4854655

En del av oss kommer ihåg det, även om det nu är 30 år sedan det hände. Ledaren för den islamiska republiken i Iran, ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, gav sig in i bokrecensionsbranschen. Han var missnöjd. Till den grad att det i princip handlade om uppmaning till dödsstraff. Eller lynchning. I en så kallad fatwa. Författaren Salman Rushdie fick därmed publicitet som aldrig förr och blev ett världsnamn, men kanske inte riktigt på det sätt som önskades. Han fick leva med personskydd flera år framöver efter det. Några avsnitt i romanen ”Satansverserna”, som jag erkänner att jag fortfarande inte har läst, provocerade fram processen. Men hur startade kampanjen mot honom egentligen? I podcasten med det kärnfulla namnet Fatwa från BBC reder man ut historien om hur invandrare med muslimsk bakgrund i Storbritannien som kände sig undanskymda i samhället, i vissa fall blev militanta aktivister på grund av ett litterärt verk och faktiskt uppmanade iranska ayatollan till att uttala sin dom. Något som annars kanske inte skulle ha inträffat.

Den här berättelsen rymmer flera lager; om identitet, nationalitet och religion liksom hur människor påverkar och påverkas av drastiska beslut på ett individuellt och kollektivt plan. Spännande rakt över. Tio avsnitt med en snittlängd på ungefär en kvart gör att tiden går undan. Här finns inte många döda punkter. Men en rejäl dos modern historia i rask takt.

(Finns där poddar brukar finnas, ni vet)

Delvis bojkottad men långtifrån nedmonterad: Nedslag i Bokmässan 2017 – del 1

Lost in the blåst? Nej, det fanns spår av mänskligt liv även i årets göteborgska bokmässa.

28 september anno 2017. Blåsig torsdagförmiddag vid Korsvägen. På ena sidan korsningen skymtas flera skolklasser på väg mot Universeum. På andra sidan ett i snitt något äldre klientel i riktning mot Bokmässan.

En polispatrull går förbi utanför entrén medan jag inväntar kolleger och kursdeltagare från min arbetsplats. Jag hade själv inte med mig någon entrébiljett när jag kom till staden tidigare på morgonen.

– Härlig göteborgsvind! Konstaterar en av dem högt och frejdigt. Ni vet hur de är, göteborgare…

Utanför står ett och annat reklammärkt fordon parkerat. Böcker delas ut gratis som ett led i en eller annan PR-kampanj. En färgglad bokbuss från Krokoms kommun konkurrerar med själva mässan. Eller tar snarare draghjälp därifrån. Men vad fick de betala i parkeringsavgift?

Inuti mässhallarna kan det åtminstone inledningsvis tyckas en aning tommare än vanligt. Eller är det en illusion? Det har varit en del debatt, som bekant, om vilka som egentligen borde få ställa ut här. Högerextremister eller extremnationalister, hur vi nu definierar dem exakt – hör de hemma i ett sammanhang som förväntas hålla fanan högt inte bara för det fria ordet, utan även för mänskliga rättigheter i allmänhet? Det kan diskuteras. Och har diskuterats. En del av den kontroversen syns i montrarna, men på varierande sätt. Ett allmänt intryck är att det finns fler och noggrannare säkerhetskontroller på plats. Frampå eftermiddagen börjar det i alla fall tätna med folktillströmningen. Och mycket är sig likt mot hur det brukar vara.

Uppgifter efteråt gör gällande att lördagens besökarantal låg långt under genomsnittet för en typisk bokmässlördag. Hur mycket av det som handlar om den rent konkreta nazistdemonstrationen i Göteborg den dagen kan väl också diskuteras. För egen del blir det ’bara’ en torsdagsvisit i år. Och här är några nedslag i vimlet från den dagens aktiviteter.

Hmmmm… Är det bara jag, eller är det någon liten detalj som saknas i den här texten? Särskilt med tanke på sammanhanget.
Nytt stort reportage om svenska nazister lanseras gemensamt av Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Chefredaktörerna Fredric Karén och Sofia Olsson Olsén förklarar varför, under överinseende av Anna Andersson i Aftonbladets monter.
Ja, vilket är DITT speciella favoritord på svenska? Tänk efter!
Groove på arabiska. Tyvärr hann jag inte skaffa mig fler detaljkunskaper om bandet, dess ursprung och vanliga hemvist.
Internationella scenen rymde i vanlig ordning hela världen. Åtminstone i princip. Här, en debatt om yttrandefrihet och hot mot civilsamhället i olika delar av världen. Representanter från Sida, Union to Union, Diakonia och Östgruppen ger sina synpunkter.

 

 

 

Fortsättning följer…

 

 

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

Från frysboxen: Jeffrey Overstreet ser närmare på film…

Böcker om film. Det har skrivits några stycken genom åren. För ungefär närmare sju och ett halvt år sedan recenserade jag en av de bättre och mer existentiellt djuplodande (utan att vara generande självupptagen och överpretentiös) jag själv läst i genren: Through a Screen Darkly av Jeffrey Overstreet:

franfrysbox-blogotyp1Filmer väcker starka känslor, men alla känner inte likadant för exakt samma filmer… Tvärtom kan biobesökare hamna i rena konflikter med varann; för och emot, ”oavbrutet fängslande” eller ”sövande”, ”skräp” eller ”årets film alla kategorier”. Jeffrey Overstreet, som rent fysiskt håller till i Seattle, vet. Han gav sig ut på en resa med filmens hjälp på ett tidigt stadium i sitt liv, har skrivit om det i tiotalet år och lärt sig att man aldrig kan vara alla till lags. Och varför skulle man vara det? På internet kan man hitta hans synpunkter på egna sidan Looking Closer och Christianity Todays filmdepartement. En till synes enkel devis han lärde sig av en vis lärare en gång, har satt spår i skrivarbanan för all framtid: ”saker betyder saker”. Overstreet är aldrig nöjd. Det finns alltid något mer att ta reda på, sanningar att söka i konsten.

Att kalla sig filmkritiker och kristen i USA är att be om stryk, verkar det. Hur man än vänder sig kommer framförallt andra troende att ifrågasätta dina åsikter, inte bara om enskilda filmer, utan även dina motivationer och principer. Det lyser igenom med all önskvärd tydlighet i författarens resonemang kring egna erfarenheter. Inte bara underhållningsvärde och konstnärlig kvalitet kommer in i bilden, utan även moraliska aspekter; bör man till exempel skriva om barnförbjudna filmer överhuvudtaget? Alla som surfat in på någon amerikansk websajt där kulturfrågor ventileras och folkets röst kommer fram i öppna forum vet hur känslig den frågan kan vara, hur stor spännvidden är i åsikter och med vilken hetta argumenten framförs. Generellt gäller också att medan svenskar framförallt diskuterar filmvåldets dåliga inflytande, så är sex en än större stötesten i USA. Och särskilt bland ”evangelicals”, en kategori man nog får räkna Overstreet till.

Kieslowski, Wim Wenders, Indiana Jones-trilogin… han hittar favoriter i alla genrer och poängterar hur individuellt man kan reagera på film, och hur det går att hitta guldkorn även i högst mediokra verk. Van som han är att argumentera och möta mothugg, beskriver han ingående varför han sett om Terrence Malicks ”The New World” flera gånger, medan många bekanta bara skakat på huvudet och undrat hur han höll sig vaken. Under uppväxten matades han med en hel budskapsorienterad kristen film; i allmänhet enkla moraliteter med svartvit personteckning och förutsägbara slutsatser. Även kristen musik har en tendens att fastna i en mall och i ett stickspår får vi veta hur artisten Leslie Phillips (numera Sam i förnamn) inspirerade honom genom att bryta sig ur fållan. Andra gränsöverskridande artister som intresserar Overstreet är Over The Rhine, Bruce Cockburn, U2 och 16 Horsepower. Och den inställningen, att fångas av det som inte vill låta sig placeras i ett fack, färgar av sig på filmanalyserna.

Våld – som underhållning eller katharsis eller vad det nu fyller för för funktion – ägnas ett kapitel. Hur förenar man fascinationen för James Bond, ”Die Hard” och Indiana Jones med budet att älska sin nästa och be för sina fiender? Även om det handlar om en rättskaffens man som slåss ur underläge mot en ondskefull Goliat-gestalt? Overstreet lägger märke till en ström av revanschteman i amerikansk film i samband med invasionerna av Afghanistan och Irak efter 9/11 och tar som exempel ”Man on fire” med Denzel Washington i huvudrollen som en bibelläsande hämnare. Det är en film som jag själv inte kunde låta bli att ryckas med av, samtidigt som den gav en viss besk eftersmak. ”Braveheart” och ”Gladiator” är äventyr som av många upplevts som inspirerande, men Overstreet är mindre imponerad av fokuseringen på att förgöra sina fiender och lanserar uttrycket ”porn for justice junkies”. Återigen har han en poäng, samtidigt som jag själv är rätt förtjust i bägge de filmerna. Däremot upplever jag ”Top gun” som mer problematisk än vad han gör, kanske inte minst för vad den INTE visar eller berättar om bakgrunden till de käcka flygargossarnas bravader.

Av barn och dårar får man höra sanningen, lyder ett gammalt… sägesätt/ordstäv/välj själv. Författaren jämför bland andra ”Forrest Gump” och ”The Fisher King” och inser – oh yes! – att den sistnämnda är den mer insiktsfulla och intressanta av de två. ”Forrest Gump” är lätt att charmas av, men den kan också lura oss att tro att allting i livet är så mycket enklare än det egentligen är. Humor har däremot betydligt fler dimensioner än att bara roa. Och den mest lyckade komiken är ofta den som får oss att skratta åt oss själva. Det gäller även religion. Det är helt OK att driva med religiösa uttryck eller föreställningar, som i Monty Pythons karikatyrer (inte minst Terry Gilliams animationer) tycker Jeffrey Overstreet, som också uppskattar mycket av satiren i ”Saved!” som kom för några år sedan. Den filmen har förmodligen mer relevans i USA och har garanterat inte setts av lika många svenskar, men när jag själv skaffade DVDn ganska nyligen kände jag igen ganska många mönster från frikyrkan även här.

Komedi går ut på att någonting gått fel. Om det inte fanns något ”rätt” att utgå ifrån skulle den komiska effekten inte uppnås, resonerar Overstreet. Situationer som spårar ut i slapstick-sammanhang eller absurda slutsatser i mörka satirer som ”Dr Strangelove” pekar på att det finns en motsats, en ordning i universum. Egentligen. Men vi äro ofullkomliga…

”Använt på rätt sätt är humor och satir återuppbyggande, inte vapen för personliga angrepp. Om de påminner oss om våra tendenser till oaktsamhet och dumhet, borde vi ta smällarna med värdighet och erkänna att vi inte når upp till att vara Guds avbilder” (sidan 236, fritt översatt av mig).

Boken avslutas med en lista, eller rättare sagt två, med sammanlagt 200 filmer som lämpar sig för diskussionsgrupper och några anvisningar för hur man kan lägga upp sådana aktiviteter. Ytterligare en positiv sak med en skrift vars svenska motsvarighet jag inte riktigt hittat hittills, i varje fall inte med samma ambitionsnivå.

(Fotnot: en del av de omnämnda filmerna finns recenserade på russin, av mig eller någon annan medarbetare där. Dit hör ”Saved!”, ”The fisher king” och ”Man on fire”.)

Recenserat: Through a Screen Darkly  av Jeffrey Overstreet (Regal Books 2007). ISBN 0-8307-4315-4. Texten publicerades första gången på nu saligen insomnade sidan Folket Jublar 18 oktober 2007. Några små justeringar har skett, som att länkar uppdaterats för att leda till rätt nuvarande adress och dylikt. Textinnehållet i sig har inte ändrats. 

Pop och politik fortsätter förenas

Världsmedborgaren Keys träder fram på den senaste singeln. Keys, alltså hon med Alicia i förnamn och en dryg handfull hyllade album i bagaget. Ja, jag kallar det fortfarande för album. Något ska det ju heta…

Bagdad, Gaza, Nigeria, Harlem… Konfliktområden som vi borde prata om. För alla är här för varandra, poängterar artisten. Just det. Och med hjälp av sina oförändrat flexibla röstresurser och ett till synes löjligt enkelt men likafullt effektivt pianoriff ovanpå lagom bombastiska trumvirvlar vill hon övertyga alla som vill höra om att det är dags att engagera sig för en bättre värld. Budskapspop finns fortfarande – tro inget annat.

Just nu håller jag på och plöjer igenom en bok i det ämnet, av Sveriges radio-profilen Anna Charlotta Gunnarsson, vars programserie ”Pop och politik” avhandlat hur artister i olika epoker tagit ställning mer eller mindre explicit i varierande samhällsfrågor. Nationellt och internationellt. Den relativt nyutkomna boken heter ”Popmusik rimmar på politik – Kamp och protester” (bokförlaget Atlas 2014). Recension? Kan bli en när jag tagit mig igenom de sista kapitlen. Hittills har epoker, fenomen och levande eller avsomnade legendarer  av högst varierande art som James Brown, 80-talistisk naziestetik, 60-talets Vietnamrörelses inverkan på det kulturella klimatet, Kraftwerk, diverse rättighets- och royaltystölder, U2, M. I. A, Nenas 99 luftballonger och en hel del annat betats av, liksom en del betydligt mindre kända men fascinerande människoöden i musikbranschen. Språket växlar mellan snillrikt och i svagare stunder lite slappt, men i det stora hela är det spännande. Underhållande. Och med flera nya insikter jag inte hade förut. Liksom påminnelser om att exempelvis 1980-talets musikvärld ofta var mycket mer politisk än många idag vill minnas. Eller så var dessa många inte tillräckligt uppmärksamma när det begav sig…

Just det, Keys nya kampanj för en bättre värld, kallad We Are Here, har en egen hemsida med programförklaringar och uppmaningar att delta aktivt. Låten med samma namn finns (som så mycket annat) ute på YouTube och Spotify.

Relaterat: Jag brukar lägga de flesta rena bokrecensioner på den här sidan, men nyligen publicerade jag en sådan på parallellbloggen Yemenity2010, främst för den berörda bokens tydliga koppling till Jemen (där just den bloggen föddes). Det handlar om ”The Woman Who Fell From the Sky” av Jennifer Steil.

Underbart är kort – några nedslag i årets mässvimmel

GBG2014-svenningAB

Bokmässan i Göteborg. Med några års mellanrum brukar jag hitta en möjlighet att till bringa några timmar där, åtminstone en av de fyra mässdagarna. Så även i år, efter ett uppehåll på, tror jag, tre år. Intrycken och de mer substantiella materialinsamlingarna håller jag fortfarande på att sortera efter torsdagens utflykt, men här är några nedslag i vimlet:

GBG2014-aronlund1Syrien är ett land i totalt sönderfall. Så kan man – tragiskt nog – sammanfatta Aron Lunds iakttagelser. Han har intresserat sig för mellanöstern i allmänhet och Syrien i synnerhet i flera år och nyligen släppt sin senaste bok i ämnet, ”Syrien brinner”. Intervjuare på Internationella torget, en rulltrappa upp i Göteborgs mässhallar, var ingen mindre än Sveriges Radios mellanösternkorre Cecilia Uddén som inledningsvis beklagade att hon själv hittills inte hunnit knåpa ihop en bok i ämnet. Mer om vad de egentligen diskuterade hoppas jag återkomma till…

…liksom om vad singer-songwritern och i perioder vikarierande pastorn Ingemar Olsson berättade om sin bok ”Utvisningen”, framprovocerad av erfarenheterna när två av hans församlingsmedlemmar i norra Närke var på väg att skickas tillbaka till gamla hemlandet Iran för något år sedan. Han presenterade sin skriftliga rapport i bokförlaget Libris monter, intervjuad av förlagsredaktören Inger Lundin.

minnsdu94-GBG2014De stora drakarna (alltså tidningarna, de som fortfarande finns och utövar en del soft power i samhällskroppen) var som vanligt på plats. Aftonbladets monter var starkt präglad av röd färg – av någon anledning som kan tänkas ha med politik att göra. Om det ämnet överlade bland andra (om jag nu inte är helt ute och cyklar i ogjort vatten) Olle Svenning och kulturchefen Åsa Linderborg. Jag kom mycket sent in i samtalet, såsom i förbifarten, som det ofta blir på en mässa där alltför mycket händer samtidigt, och kan knappast leverera någon grundligare återvgivning av deras diskussion.

Det hoppas jag däremot kunna göra av debatten med rubriken ”Sverigedemokraternas apokalyptiska nationalism” – eller blandar jag ihop något i titeln nu? Involverade var i alla fall journalisterna Per Svensson och Gert Gelotte samt värdstadens kommunalråd Anneli Hulthén.

GBG2014-iolsson1Minns ni 1994? Med hjälp av gamla rubriker och diverse bildmaterial ville någon påminna oss om vad som hände för 20 år sedan, inklusive bronset i fotbolls-VM, storpolitiska skeenden och då aktuella svenska filmpremiärer. Till exempel.

Idealism och solidaritet. Politiska ställningstaganden. Diskussioner och påföljande kontroverser. Kommers och tvära kast mellan storskalighet och uppkomlingar som kämpar om utrymmet i mängden. Som sagt, det är synd att det är svårt att hinna med mer än en dag i den kokande grytan som vrids upp varje år i september. Nästa år kanske det blir mer. Kanske…

GBG2014-ockupation

Från frysboxen: Bekännelser från en ekonomisk yrkesmördare

bro-shell-april2005

Ännu ett nedslag i arkiven: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins, en recension ursprungligen publicerad för sju år sedan på annan plats.

franfrysbox-blogotyp1Vad gör en ekonomisk ”hit man”? John Perkins brukade vara en sådan, säger han. Deras uppdrag är, kort och brutalt uttryckt, att styra flödet av kapital från de bäst behövande till de som ‘redan har’, det vill säga främst multinationella företag. Internationellt bistånd innebär vissa villkor som skapar beroende hos mottagarna, på ett slugt sätt, mer subtilt än öppet imperiebyggande men minst lika effektivt. Är det här en skräckhistoria? Överdriver karln? Det är omöjligt att skriva en sådan här berättelse utan att ifrågasättas, men Perkins har turnerat världen runt flitigt de senaste åren och fått försvara sig utan att någon, såvitt jag vet, har omkullkastat hans teser totalt.

Själv kan jag bara säga att det mesta verkar trovärdigt och tyvärr inte så chockerande. Bilden av världsekonomin är ungefär densamma som genomsyrar filmen ”Syriana”. Någonting är ruttet i kungahus och presidentpalats världen över. Det tog John Perkins sådär 20 år att verkligen bli klar med sin bikt som slutligen kom ut i sin första upplaga 2004. Det hade sina risker att publicera materialet, insåg han själv, innan han ändå bestämde sig. De första tänkta utgivare han kontaktade smålog och föreslog en fiktionalisering, i stil med något av John Le Carré eller Graham Greene.

HouseontheRock2 (kopia)När EHMs (den förkortning Perkins använder och som jag också kommer att hålla mig till för enkelhetens skull) misslyckas med att övertyga eller övertala exempelvis presidenter för mindre stater i tredje världen att lyda påbud från storkapitalet händer det att ”the jackals” – schakalerna – kliver in och ordnar en olycka. Perkins tvivlar inte på att män han mött råkat ut för just det. Två latinamerikanska presidenter förolyckades i flygkrascher i början av 1980-talet, i samma veva som författaren verkligen började reflektera över vad han sysslade med. Omar Torrijos i Panama och Jaime Roldós i Ecuador var alltför självständiga själar och fick betala för det. Teorierna om Roldós död har jag hört flera gånger under åren i Ecuador, ett land som spelar en nyckelroll i Perkins liv. Ingen kan egentligen bevisa något, men det finns för många sammanträffanden kring hans krasch för att spekulationerna om CIAs eventuella inblandning ska slockna. Författaren förklarar att han drivs av en hängivelse åt de ideal som låg bakom grundandet av hans nation, världens idag mäktigaste. Och han är en optimist, som tror att tillräckligt många medvetna människor kan förändra sakernas tillstånd till slut. Boken är verkligen värd att läsa, även om man inte delar alla hans antaganden eller slutsatser.

Hans bild av missionsverksamhet är ofta kritisk. Har han fog för de specifika anklagelser han riktar mot inte minst sina landsmän från Summer Institute of Linguistics i Ecuador? Jag kan faktiskt inte avgöra det. Den enda konkreta punkt i boken där jag omgående tycker att han har fel i sak finns i beskrivningen av samhället Shell i centrala Ecuador. Att det bildades som en utpost för flygtrafik ut i djungeln och bas för oljeletande stämmer, men att de flesta invånare idag skulle vara militärer, oljebolagsanställda samt deras prostituerade och slavarbetare… Nej, så kanske det såg ut för 30-talet år sedan när Perkins kom dit första gången, men här menar jag att han far med onyanserade klichéer som färgats av hans generella erfarenheter genom åren. Jag har varit där flera gånger, senast för några månader sedan och måste bara invända. Oljebolagen har letat sig till andra mer fertila områden i samma djungel och här finns även ett sjukhus, till stor del finansierat med svenska Sida-medel. Till att börja med.

quito-protester10-april05Resan rör sig över flera kontinenter och Perkins hävdar att privata koncerner som MAIN, där han själv var anställd som något slags konsult, är ett slags bulvaner för att se till att amerikanska statens intressen tillgodoses runtom i världen. Han verkar ha varit vagt medveten om och kluven till sin roll som EHM under en lång tid innan han slutligen hoppade av tåget. Vem bestämmer spelreglerna i den globala ekonomin och vilka vinner – respektive förlorar på dem? Svaren kanske inte kommer som en chock, men det här ger intryck av att komma från just ‘insidan’. Exemplen är hämtade från uppdrag i länder som Indonesien, Saudiarabien, Colombia, Ecuador… med flera. Kapitelrubriker som ”Selling my soul”, ”Civilization on trial” och ”Pimping, and financing Osama bin Ladin” skvallrar om vad som väntar. Och John Perkins berättar på ett medryckande, personligt och drivet sätt – som om han skrev just den av vissa förläggare beställda thrillern. Men det här ska alltså inte vara uppdiktat eller omskrivet, även om många individuella människoöden har bearbetats och anonymiserats av säkerhetsskäl. Han kommer (givetvis, höll jag på att säga) in på samröret mellan familjerna Bush och bin Ladin. Han berättar om en oväntad frukost med författaren Graham Greene i Panama och om sina intryck av det då shah-styrda Iran bakom fasaden av samförstånd mellan väst och islamvärlden. Han sammanfattar de återkommande mönstren i relationerna mellan USA och latinamerikanska länder; de går konsekvent ut på att skapa ett beroende. Colombia har länge varit ett strategiskt viktigt land i USA:s ögon och var ett av de länder där Perkins genom personliga möten fick veta mer än vad han egentligen ville och tvingades ompröva sitt karriärval i en värld som han framställer som ett slags global maffia.

– När du väl är inne, är det på livstid, fick han veta efter sin inskolning av en mystisk kvinna vars verkliga namn han fortfarande inte känner till.

Det kan låta lite väl mycket spionroman, ”cloak and dagger”, när man beskriver innehållet, för att verka realistiskt. Men just spionromanförfattare kanske skriver som de gör av en orsak… ”Confessions…” är oavlåtligt spännande och full av skarpa, distinkt formulerade analyser. Jimmy Carter kanske var en ineffektiv och orimligt naiv president enligt Perkins, men hans visioner stämde överens med dem som kännetecknade USA:s frihetsförklaring 200 år tillbaka. Ronald Reagan å andra sidan monterade snabbt ner Carters solenergipaneler från Vita Huset och gick hand i hand med ”the corporatocracy”, alltså samlingsepitetet för de transnationella företagsimperier där den verkliga makten finns. Och korporatokratin (om man kan försvenska det så) ser till att sätta svagare nationalstater i ett skruvstäd genom stora lån som leder till lönsamma kontrakt för amerikanska bolag och storslagna projekt som gynnar ett fåtal, eliten eller oligarkin, i det land det rör sig om. Ecuador ser han som ett klassiskt exempel på detta. Det flesta som är med och upprätthåller systemet vet inte om det själva, menar författaren, som ändå tror att förändring är möjlig.

Och i slutet av boken ger han konkreta förslag på hur. Felet ligger inte i banker, företag eller regeringar i sig, utan hur de kommit att interagera. Och att förvandla världsomspännande företag till symboler för ansvarstagande i stället för girighet borde inte vara mer mirakulöst än att sätta en man på månen, resonerar John Perkins. Dra ner på den personliga energiförbrukningen är en bra början. Lokala aktionsgrupper, protester, studiegrupper, e-postlistor…medlen är många om man bara tänker efter. Var och en behöver inte engagera sig i alla problem som existerar, utan välja ut några och inse sin roll i en mycket större helhet. Det finns passager i boken som jag reagerar på med vissa tvivel, där jag inte hundraprocentigt håller med och jag kan naturligtvis inte med säkerhet veta att alla intrikata incidenter han återger verkligen inträffat. Men det finns en grund här som ändå verkar solid – och konstruktiv. ”Confessions of an economic hit man” borde nog införas på litteraturlistan för studenter inte bara på handelshögskolor. Och för VD:ar världen över, om de har tid med sådana simpla, världsliga tidsfördriv som läsning.

sjukhus-shell1

Recenserat: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins (Plume/Penguin Group 2006, ISBN: 0-452-28708-1). Texten publicerades första gången 28 februari 2007 på numera nedlagda sidan Folket Jublar.