Från frysboxen: Anteckningar från en kokhet kulturstad vid Arabiska havet

Tidigare publicerat 4 maj 2010 på yemenity2010 under rubriken ”City by the Sea”

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage”av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

 

 

…och det finns fler drygt decenniegamla texter om Jemen på bloggen yemenity2010

Rappt berättad modern historia i podcasten ”Fatwa”

Salman Rushdie på en tillställning i New York 2008. By David Shankbone – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4854655

En del av oss kommer ihåg det, även om det nu är 30 år sedan det hände. Ledaren för den islamiska republiken i Iran, ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, gav sig in i bokrecensionsbranschen. Han var missnöjd. Till den grad att det i princip handlade om uppmaning till dödsstraff. Eller lynchning. I en så kallad fatwa. Författaren Salman Rushdie fick därmed publicitet som aldrig förr och blev ett världsnamn, men kanske inte riktigt på det sätt som önskades. Han fick leva med personskydd flera år framöver efter det. Några avsnitt i romanen ”Satansverserna”, som jag erkänner att jag fortfarande inte har läst, provocerade fram processen. Men hur startade kampanjen mot honom egentligen? I podcasten med det kärnfulla namnet Fatwa från BBC reder man ut historien om hur invandrare med muslimsk bakgrund i Storbritannien som kände sig undanskymda i samhället, i vissa fall blev militanta aktivister på grund av ett litterärt verk och faktiskt uppmanade iranska ayatollan till att uttala sin dom. Något som annars kanske inte skulle ha inträffat.

Den här berättelsen rymmer flera lager; om identitet, nationalitet och religion liksom hur människor påverkar och påverkas av drastiska beslut på ett individuellt och kollektivt plan. Spännande rakt över. Tio avsnitt med en snittlängd på ungefär en kvart gör att tiden går undan. Här finns inte många döda punkter. Men en rejäl dos modern historia i rask takt.

(Finns där poddar brukar finnas, ni vet)

Delvis bojkottad men långtifrån nedmonterad: Nedslag i Bokmässan 2017 – del 1

Lost in the blåst? Nej, det fanns spår av mänskligt liv även i årets göteborgska bokmässa.

28 september anno 2017. Blåsig torsdagförmiddag vid Korsvägen. På ena sidan korsningen skymtas flera skolklasser på väg mot Universeum. På andra sidan ett i snitt något äldre klientel i riktning mot Bokmässan.

En polispatrull går förbi utanför entrén medan jag inväntar kolleger och kursdeltagare från min arbetsplats. Jag hade själv inte med mig någon entrébiljett när jag kom till staden tidigare på morgonen.

– Härlig göteborgsvind! Konstaterar en av dem högt och frejdigt. Ni vet hur de är, göteborgare…

Utanför står ett och annat reklammärkt fordon parkerat. Böcker delas ut gratis som ett led i en eller annan PR-kampanj. En färgglad bokbuss från Krokoms kommun konkurrerar med själva mässan. Eller tar snarare draghjälp därifrån. Men vad fick de betala i parkeringsavgift?

Inuti mässhallarna kan det åtminstone inledningsvis tyckas en aning tommare än vanligt. Eller är det en illusion? Det har varit en del debatt, som bekant, om vilka som egentligen borde få ställa ut här. Högerextremister eller extremnationalister, hur vi nu definierar dem exakt – hör de hemma i ett sammanhang som förväntas hålla fanan högt inte bara för det fria ordet, utan även för mänskliga rättigheter i allmänhet? Det kan diskuteras. Och har diskuterats. En del av den kontroversen syns i montrarna, men på varierande sätt. Ett allmänt intryck är att det finns fler och noggrannare säkerhetskontroller på plats. Frampå eftermiddagen börjar det i alla fall tätna med folktillströmningen. Och mycket är sig likt mot hur det brukar vara.

Uppgifter efteråt gör gällande att lördagens besökarantal låg långt under genomsnittet för en typisk bokmässlördag. Hur mycket av det som handlar om den rent konkreta nazistdemonstrationen i Göteborg den dagen kan väl också diskuteras. För egen del blir det ’bara’ en torsdagsvisit i år. Och här är några nedslag i vimlet från den dagens aktiviteter.

Hmmmm… Är det bara jag, eller är det någon liten detalj som saknas i den här texten? Särskilt med tanke på sammanhanget.
Nytt stort reportage om svenska nazister lanseras gemensamt av Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Chefredaktörerna Fredric Karén och Sofia Olsson Olsén förklarar varför, under överinseende av Anna Andersson i Aftonbladets monter.
Ja, vilket är DITT speciella favoritord på svenska? Tänk efter!
Groove på arabiska. Tyvärr hann jag inte skaffa mig fler detaljkunskaper om bandet, dess ursprung och vanliga hemvist.
Internationella scenen rymde i vanlig ordning hela världen. Åtminstone i princip. Här, en debatt om yttrandefrihet och hot mot civilsamhället i olika delar av världen. Representanter från Sida, Union to Union, Diakonia och Östgruppen ger sina synpunkter.

 

 

 

Fortsättning följer…

 

 

Bokmässan 2015: Uddén om Egypten

Bok2015-udden1

För en dryg vecka sedan avslutades årets, som vanligt korta men komprimerat intensiva, bok- och biblioteksmässa i Göteborg. Här är det första av några nedslag i vimlet från de timmar jag själv tillbringade i vimlet på torsdagen 24 september då allt inleddes. Vad händer egentligen i Egypten just nu?

– De flesta är beredda att offra friheter de slogs för för fyra år sedan.

Internationella torget på mässhallarnas övre plan är av tradition en samlingspunkt för, ja, aktuella rapporter och meningsutbyten om internationella frågor. Vilket brukar innebära ett antal utblickar mot i princip alla kontinenter och med tanke på händelseutvecklingen i världen de senaste åren, inte minst mellanöstern. En som har viss inblick i den regionen är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén, med normal hemvist i Egypten, ett folkrikt land som blev ett slags centrum, åtminstone massmedialt, för den så kallade ’arabiska våren’ 2011. Då störtades till slut en diktator. Val hölls. Spänningarna mellan olika grupper fortsatte dock splittra nationen som nu i princip gått tillbaka till en typ av militärdiktatur igen. Vilket uppenbarligen många är beredda att acceptera för att inte kastas in i mer kaos, om man får tro SR:s rutinerade utlandskorre.

Dock inte alla, berättar hon och återger intryck från ett möte med en ung ISIS-anhängare som såg väpnad kamp som enda alternativet för att ta makten. Demokrati var inte mycket att tro på – inte nu längre i alla fall. Innan dess har Uddén även reflekterat över reaktioner hon mött i en koptisk by, hemort för flera unga män som blivit offer för en av alla massakrer begångna av just ISIS (alltså det vi ibland kallar Islamiska staten och ibland bara IS). Där såg man sina mördade söner som martyrer – ett sätt att hantera tragedin och skapa en mening i den på något sätt, menar Uddén. Ja, Egypten har gått igenom mycket tragik och de inre konflikterna har skördat många offer de senaste åren. Muslimska brödraskapet som en period hade makten, är nu stämplade som terrorister och all kontakt med dem är förbjuden. Det kan i sig göra att fler söker sig till olika radikala rörelser, men samtidigt verkar majoriteten mer intresserad av stabilitet än sönderfall, de vill se en starkare ekonomi och accepterar därför general Sisis militärstyre.

– Det värsta är att de är beredda att offra sin humor, tycker Cecilia Uddén och noterar frånvaron i press och TV av den omfattande satiriska verksamhet som odlades flitigt till ganska nyligen. Inte minst  den mest populäre utövaren, Bassem Youssef som fick gatorna att tömmas när han program sändes. Inte nu längre. Även han har gett upp. Överhuvudtaget finns ingen form av oppositionell press i Egypten nu.

De demokratiförespråkare som en gång var med i protesterna mot Mubarak 2011 kan beklaga sig över att de saknade en riktig ledare och kom att klämmas mellan två block. Vilket (om jag förstår rätt) grovt uttryckt betyder repressiv militärmakt kontra militant islamism. Däremellan synes inte finnas mycket utrymme längre.

– Man ser en liten spillra av en revolt, konstaterar Cecilia Uddén.

Relaterat: Amnesty Press återger seminariesamtal mellan Cecilia Uddén och italienska terroristexperten Loretta Napoleoni om Islamiska statens framfart. UR Samtiden presenterar en trekvartslång diskussion med bland andra Uddén och Martin Schibbye under rubriken ”Journalistik till varje pris”, inspelad 25 september på Bokmässan och tillgängligt fram till 25 mars nästa år. P1:s ”Lantzkampen” med ett gäng murvlar som tävlande, däribland Uddén och GP:s Britt-Marie Mattsson. Samt länkar till en samling reportage med mera som samma Uddén producerat för Sveriges Radio. 

Från frysboxen: Jeffrey Overstreet ser närmare på film…

Böcker om film. Det har skrivits några stycken genom åren. För ungefär närmare sju och ett halvt år sedan recenserade jag en av de bättre och mer existentiellt djuplodande (utan att vara generande självupptagen och överpretentiös) jag själv läst i genren: Through a Screen Darkly av Jeffrey Overstreet:

franfrysbox-blogotyp1Filmer väcker starka känslor, men alla känner inte likadant för exakt samma filmer… Tvärtom kan biobesökare hamna i rena konflikter med varann; för och emot, ”oavbrutet fängslande” eller ”sövande”, ”skräp” eller ”årets film alla kategorier”. Jeffrey Overstreet, som rent fysiskt håller till i Seattle, vet. Han gav sig ut på en resa med filmens hjälp på ett tidigt stadium i sitt liv, har skrivit om det i tiotalet år och lärt sig att man aldrig kan vara alla till lags. Och varför skulle man vara det? På internet kan man hitta hans synpunkter på egna sidan Looking Closer och Christianity Todays filmdepartement. En till synes enkel devis han lärde sig av en vis lärare en gång, har satt spår i skrivarbanan för all framtid: ”saker betyder saker”. Overstreet är aldrig nöjd. Det finns alltid något mer att ta reda på, sanningar att söka i konsten.

Att kalla sig filmkritiker och kristen i USA är att be om stryk, verkar det. Hur man än vänder sig kommer framförallt andra troende att ifrågasätta dina åsikter, inte bara om enskilda filmer, utan även dina motivationer och principer. Det lyser igenom med all önskvärd tydlighet i författarens resonemang kring egna erfarenheter. Inte bara underhållningsvärde och konstnärlig kvalitet kommer in i bilden, utan även moraliska aspekter; bör man till exempel skriva om barnförbjudna filmer överhuvudtaget? Alla som surfat in på någon amerikansk websajt där kulturfrågor ventileras och folkets röst kommer fram i öppna forum vet hur känslig den frågan kan vara, hur stor spännvidden är i åsikter och med vilken hetta argumenten framförs. Generellt gäller också att medan svenskar framförallt diskuterar filmvåldets dåliga inflytande, så är sex en än större stötesten i USA. Och särskilt bland ”evangelicals”, en kategori man nog får räkna Overstreet till.

Kieslowski, Wim Wenders, Indiana Jones-trilogin… han hittar favoriter i alla genrer och poängterar hur individuellt man kan reagera på film, och hur det går att hitta guldkorn även i högst mediokra verk. Van som han är att argumentera och möta mothugg, beskriver han ingående varför han sett om Terrence Malicks ”The New World” flera gånger, medan många bekanta bara skakat på huvudet och undrat hur han höll sig vaken. Under uppväxten matades han med en hel budskapsorienterad kristen film; i allmänhet enkla moraliteter med svartvit personteckning och förutsägbara slutsatser. Även kristen musik har en tendens att fastna i en mall och i ett stickspår får vi veta hur artisten Leslie Phillips (numera Sam i förnamn) inspirerade honom genom att bryta sig ur fållan. Andra gränsöverskridande artister som intresserar Overstreet är Over The Rhine, Bruce Cockburn, U2 och 16 Horsepower. Och den inställningen, att fångas av det som inte vill låta sig placeras i ett fack, färgar av sig på filmanalyserna.

Våld – som underhållning eller katharsis eller vad det nu fyller för för funktion – ägnas ett kapitel. Hur förenar man fascinationen för James Bond, ”Die Hard” och Indiana Jones med budet att älska sin nästa och be för sina fiender? Även om det handlar om en rättskaffens man som slåss ur underläge mot en ondskefull Goliat-gestalt? Overstreet lägger märke till en ström av revanschteman i amerikansk film i samband med invasionerna av Afghanistan och Irak efter 9/11 och tar som exempel ”Man on fire” med Denzel Washington i huvudrollen som en bibelläsande hämnare. Det är en film som jag själv inte kunde låta bli att ryckas med av, samtidigt som den gav en viss besk eftersmak. ”Braveheart” och ”Gladiator” är äventyr som av många upplevts som inspirerande, men Overstreet är mindre imponerad av fokuseringen på att förgöra sina fiender och lanserar uttrycket ”porn for justice junkies”. Återigen har han en poäng, samtidigt som jag själv är rätt förtjust i bägge de filmerna. Däremot upplever jag ”Top gun” som mer problematisk än vad han gör, kanske inte minst för vad den INTE visar eller berättar om bakgrunden till de käcka flygargossarnas bravader.

Av barn och dårar får man höra sanningen, lyder ett gammalt… sägesätt/ordstäv/välj själv. Författaren jämför bland andra ”Forrest Gump” och ”The Fisher King” och inser – oh yes! – att den sistnämnda är den mer insiktsfulla och intressanta av de två. ”Forrest Gump” är lätt att charmas av, men den kan också lura oss att tro att allting i livet är så mycket enklare än det egentligen är. Humor har däremot betydligt fler dimensioner än att bara roa. Och den mest lyckade komiken är ofta den som får oss att skratta åt oss själva. Det gäller även religion. Det är helt OK att driva med religiösa uttryck eller föreställningar, som i Monty Pythons karikatyrer (inte minst Terry Gilliams animationer) tycker Jeffrey Overstreet, som också uppskattar mycket av satiren i ”Saved!” som kom för några år sedan. Den filmen har förmodligen mer relevans i USA och har garanterat inte setts av lika många svenskar, men när jag själv skaffade DVDn ganska nyligen kände jag igen ganska många mönster från frikyrkan även här.

Komedi går ut på att någonting gått fel. Om det inte fanns något ”rätt” att utgå ifrån skulle den komiska effekten inte uppnås, resonerar Overstreet. Situationer som spårar ut i slapstick-sammanhang eller absurda slutsatser i mörka satirer som ”Dr Strangelove” pekar på att det finns en motsats, en ordning i universum. Egentligen. Men vi äro ofullkomliga…

”Använt på rätt sätt är humor och satir återuppbyggande, inte vapen för personliga angrepp. Om de påminner oss om våra tendenser till oaktsamhet och dumhet, borde vi ta smällarna med värdighet och erkänna att vi inte når upp till att vara Guds avbilder” (sidan 236, fritt översatt av mig).

Boken avslutas med en lista, eller rättare sagt två, med sammanlagt 200 filmer som lämpar sig för diskussionsgrupper och några anvisningar för hur man kan lägga upp sådana aktiviteter. Ytterligare en positiv sak med en skrift vars svenska motsvarighet jag inte riktigt hittat hittills, i varje fall inte med samma ambitionsnivå.

(Fotnot: en del av de omnämnda filmerna finns recenserade på russin, av mig eller någon annan medarbetare där. Dit hör ”Saved!”, ”The fisher king” och ”Man on fire”.)

Recenserat: Through a Screen Darkly  av Jeffrey Overstreet (Regal Books 2007). ISBN 0-8307-4315-4. Texten publicerades första gången på nu saligen insomnade sidan Folket Jublar 18 oktober 2007. Några små justeringar har skett, som att länkar uppdaterats för att leda till rätt nuvarande adress och dylikt. Textinnehållet i sig har inte ändrats. 

Pop och politik fortsätter förenas

Världsmedborgaren Keys träder fram på den senaste singeln. Keys, alltså hon med Alicia i förnamn och en dryg handfull hyllade album i bagaget. Ja, jag kallar det fortfarande för album. Något ska det ju heta…

Bagdad, Gaza, Nigeria, Harlem… Konfliktområden som vi borde prata om. För alla är här för varandra, poängterar artisten. Just det. Och med hjälp av sina oförändrat flexibla röstresurser och ett till synes löjligt enkelt men likafullt effektivt pianoriff ovanpå lagom bombastiska trumvirvlar vill hon övertyga alla som vill höra om att det är dags att engagera sig för en bättre värld. Budskapspop finns fortfarande – tro inget annat.

Just nu håller jag på och plöjer igenom en bok i det ämnet, av Sveriges radio-profilen Anna Charlotta Gunnarsson, vars programserie ”Pop och politik” avhandlat hur artister i olika epoker tagit ställning mer eller mindre explicit i varierande samhällsfrågor. Nationellt och internationellt. Den relativt nyutkomna boken heter ”Popmusik rimmar på politik – Kamp och protester” (bokförlaget Atlas 2014). Recension? Kan bli en när jag tagit mig igenom de sista kapitlen. Hittills har epoker, fenomen och levande eller avsomnade legendarer  av högst varierande art som James Brown, 80-talistisk naziestetik, 60-talets Vietnamrörelses inverkan på det kulturella klimatet, Kraftwerk, diverse rättighets- och royaltystölder, U2, M. I. A, Nenas 99 luftballonger och en hel del annat betats av, liksom en del betydligt mindre kända men fascinerande människoöden i musikbranschen. Språket växlar mellan snillrikt och i svagare stunder lite slappt, men i det stora hela är det spännande. Underhållande. Och med flera nya insikter jag inte hade förut. Liksom påminnelser om att exempelvis 1980-talets musikvärld ofta var mycket mer politisk än många idag vill minnas. Eller så var dessa många inte tillräckligt uppmärksamma när det begav sig…

Just det, Keys nya kampanj för en bättre värld, kallad We Are Here, har en egen hemsida med programförklaringar och uppmaningar att delta aktivt. Låten med samma namn finns (som så mycket annat) ute på YouTube och Spotify.

Relaterat: Jag brukar lägga de flesta rena bokrecensioner på den här sidan, men nyligen publicerade jag en sådan på parallellbloggen Yemenity2010, främst för den berörda bokens tydliga koppling till Jemen (där just den bloggen föddes). Det handlar om ”The Woman Who Fell From the Sky” av Jennifer Steil.

Underbart är kort – några nedslag i årets mässvimmel

GBG2014-svenningAB

Bokmässan i Göteborg. Med några års mellanrum brukar jag hitta en möjlighet att till bringa några timmar där, åtminstone en av de fyra mässdagarna. Så även i år, efter ett uppehåll på, tror jag, tre år. Intrycken och de mer substantiella materialinsamlingarna håller jag fortfarande på att sortera efter torsdagens utflykt, men här är några nedslag i vimlet:

GBG2014-aronlund1Syrien är ett land i totalt sönderfall. Så kan man – tragiskt nog – sammanfatta Aron Lunds iakttagelser. Han har intresserat sig för mellanöstern i allmänhet och Syrien i synnerhet i flera år och nyligen släppt sin senaste bok i ämnet, ”Syrien brinner”. Intervjuare på Internationella torget, en rulltrappa upp i Göteborgs mässhallar, var ingen mindre än Sveriges Radios mellanösternkorre Cecilia Uddén som inledningsvis beklagade att hon själv hittills inte hunnit knåpa ihop en bok i ämnet. Mer om vad de egentligen diskuterade hoppas jag återkomma till…

…liksom om vad singer-songwritern och i perioder vikarierande pastorn Ingemar Olsson berättade om sin bok ”Utvisningen”, framprovocerad av erfarenheterna när två av hans församlingsmedlemmar i norra Närke var på väg att skickas tillbaka till gamla hemlandet Iran för något år sedan. Han presenterade sin skriftliga rapport i bokförlaget Libris monter, intervjuad av förlagsredaktören Inger Lundin.

minnsdu94-GBG2014De stora drakarna (alltså tidningarna, de som fortfarande finns och utövar en del soft power i samhällskroppen) var som vanligt på plats. Aftonbladets monter var starkt präglad av röd färg – av någon anledning som kan tänkas ha med politik att göra. Om det ämnet överlade bland andra (om jag nu inte är helt ute och cyklar i ogjort vatten) Olle Svenning och kulturchefen Åsa Linderborg. Jag kom mycket sent in i samtalet, såsom i förbifarten, som det ofta blir på en mässa där alltför mycket händer samtidigt, och kan knappast leverera någon grundligare återvgivning av deras diskussion.

Det hoppas jag däremot kunna göra av debatten med rubriken ”Sverigedemokraternas apokalyptiska nationalism” – eller blandar jag ihop något i titeln nu? Involverade var i alla fall journalisterna Per Svensson och Gert Gelotte samt värdstadens kommunalråd Anneli Hulthén.

GBG2014-iolsson1Minns ni 1994? Med hjälp av gamla rubriker och diverse bildmaterial ville någon påminna oss om vad som hände för 20 år sedan, inklusive bronset i fotbolls-VM, storpolitiska skeenden och då aktuella svenska filmpremiärer. Till exempel.

Idealism och solidaritet. Politiska ställningstaganden. Diskussioner och påföljande kontroverser. Kommers och tvära kast mellan storskalighet och uppkomlingar som kämpar om utrymmet i mängden. Som sagt, det är synd att det är svårt att hinna med mer än en dag i den kokande grytan som vrids upp varje år i september. Nästa år kanske det blir mer. Kanske…

GBG2014-ockupation

Från frysboxen: Bekännelser från en ekonomisk yrkesmördare

bro-shell-april2005

Ännu ett nedslag i arkiven: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins, en recension ursprungligen publicerad för sju år sedan på annan plats.

franfrysbox-blogotyp1Vad gör en ekonomisk ”hit man”? John Perkins brukade vara en sådan, säger han. Deras uppdrag är, kort och brutalt uttryckt, att styra flödet av kapital från de bäst behövande till de som ‘redan har’, det vill säga främst multinationella företag. Internationellt bistånd innebär vissa villkor som skapar beroende hos mottagarna, på ett slugt sätt, mer subtilt än öppet imperiebyggande men minst lika effektivt. Är det här en skräckhistoria? Överdriver karln? Det är omöjligt att skriva en sådan här berättelse utan att ifrågasättas, men Perkins har turnerat världen runt flitigt de senaste åren och fått försvara sig utan att någon, såvitt jag vet, har omkullkastat hans teser totalt.

Själv kan jag bara säga att det mesta verkar trovärdigt och tyvärr inte så chockerande. Bilden av världsekonomin är ungefär densamma som genomsyrar filmen ”Syriana”. Någonting är ruttet i kungahus och presidentpalats världen över. Det tog John Perkins sådär 20 år att verkligen bli klar med sin bikt som slutligen kom ut i sin första upplaga 2004. Det hade sina risker att publicera materialet, insåg han själv, innan han ändå bestämde sig. De första tänkta utgivare han kontaktade smålog och föreslog en fiktionalisering, i stil med något av John Le Carré eller Graham Greene.

HouseontheRock2 (kopia)När EHMs (den förkortning Perkins använder och som jag också kommer att hålla mig till för enkelhetens skull) misslyckas med att övertyga eller övertala exempelvis presidenter för mindre stater i tredje världen att lyda påbud från storkapitalet händer det att ”the jackals” – schakalerna – kliver in och ordnar en olycka. Perkins tvivlar inte på att män han mött råkat ut för just det. Två latinamerikanska presidenter förolyckades i flygkrascher i början av 1980-talet, i samma veva som författaren verkligen började reflektera över vad han sysslade med. Omar Torrijos i Panama och Jaime Roldós i Ecuador var alltför självständiga själar och fick betala för det. Teorierna om Roldós död har jag hört flera gånger under åren i Ecuador, ett land som spelar en nyckelroll i Perkins liv. Ingen kan egentligen bevisa något, men det finns för många sammanträffanden kring hans krasch för att spekulationerna om CIAs eventuella inblandning ska slockna. Författaren förklarar att han drivs av en hängivelse åt de ideal som låg bakom grundandet av hans nation, världens idag mäktigaste. Och han är en optimist, som tror att tillräckligt många medvetna människor kan förändra sakernas tillstånd till slut. Boken är verkligen värd att läsa, även om man inte delar alla hans antaganden eller slutsatser.

Hans bild av missionsverksamhet är ofta kritisk. Har han fog för de specifika anklagelser han riktar mot inte minst sina landsmän från Summer Institute of Linguistics i Ecuador? Jag kan faktiskt inte avgöra det. Den enda konkreta punkt i boken där jag omgående tycker att han har fel i sak finns i beskrivningen av samhället Shell i centrala Ecuador. Att det bildades som en utpost för flygtrafik ut i djungeln och bas för oljeletande stämmer, men att de flesta invånare idag skulle vara militärer, oljebolagsanställda samt deras prostituerade och slavarbetare… Nej, så kanske det såg ut för 30-talet år sedan när Perkins kom dit första gången, men här menar jag att han far med onyanserade klichéer som färgats av hans generella erfarenheter genom åren. Jag har varit där flera gånger, senast för några månader sedan och måste bara invända. Oljebolagen har letat sig till andra mer fertila områden i samma djungel och här finns även ett sjukhus, till stor del finansierat med svenska Sida-medel. Till att börja med.

quito-protester10-april05Resan rör sig över flera kontinenter och Perkins hävdar att privata koncerner som MAIN, där han själv var anställd som något slags konsult, är ett slags bulvaner för att se till att amerikanska statens intressen tillgodoses runtom i världen. Han verkar ha varit vagt medveten om och kluven till sin roll som EHM under en lång tid innan han slutligen hoppade av tåget. Vem bestämmer spelreglerna i den globala ekonomin och vilka vinner – respektive förlorar på dem? Svaren kanske inte kommer som en chock, men det här ger intryck av att komma från just ‘insidan’. Exemplen är hämtade från uppdrag i länder som Indonesien, Saudiarabien, Colombia, Ecuador… med flera. Kapitelrubriker som ”Selling my soul”, ”Civilization on trial” och ”Pimping, and financing Osama bin Ladin” skvallrar om vad som väntar. Och John Perkins berättar på ett medryckande, personligt och drivet sätt – som om han skrev just den av vissa förläggare beställda thrillern. Men det här ska alltså inte vara uppdiktat eller omskrivet, även om många individuella människoöden har bearbetats och anonymiserats av säkerhetsskäl. Han kommer (givetvis, höll jag på att säga) in på samröret mellan familjerna Bush och bin Ladin. Han berättar om en oväntad frukost med författaren Graham Greene i Panama och om sina intryck av det då shah-styrda Iran bakom fasaden av samförstånd mellan väst och islamvärlden. Han sammanfattar de återkommande mönstren i relationerna mellan USA och latinamerikanska länder; de går konsekvent ut på att skapa ett beroende. Colombia har länge varit ett strategiskt viktigt land i USA:s ögon och var ett av de länder där Perkins genom personliga möten fick veta mer än vad han egentligen ville och tvingades ompröva sitt karriärval i en värld som han framställer som ett slags global maffia.

– När du väl är inne, är det på livstid, fick han veta efter sin inskolning av en mystisk kvinna vars verkliga namn han fortfarande inte känner till.

Det kan låta lite väl mycket spionroman, ”cloak and dagger”, när man beskriver innehållet, för att verka realistiskt. Men just spionromanförfattare kanske skriver som de gör av en orsak… ”Confessions…” är oavlåtligt spännande och full av skarpa, distinkt formulerade analyser. Jimmy Carter kanske var en ineffektiv och orimligt naiv president enligt Perkins, men hans visioner stämde överens med dem som kännetecknade USA:s frihetsförklaring 200 år tillbaka. Ronald Reagan å andra sidan monterade snabbt ner Carters solenergipaneler från Vita Huset och gick hand i hand med ”the corporatocracy”, alltså samlingsepitetet för de transnationella företagsimperier där den verkliga makten finns. Och korporatokratin (om man kan försvenska det så) ser till att sätta svagare nationalstater i ett skruvstäd genom stora lån som leder till lönsamma kontrakt för amerikanska bolag och storslagna projekt som gynnar ett fåtal, eliten eller oligarkin, i det land det rör sig om. Ecuador ser han som ett klassiskt exempel på detta. Det flesta som är med och upprätthåller systemet vet inte om det själva, menar författaren, som ändå tror att förändring är möjlig.

Och i slutet av boken ger han konkreta förslag på hur. Felet ligger inte i banker, företag eller regeringar i sig, utan hur de kommit att interagera. Och att förvandla världsomspännande företag till symboler för ansvarstagande i stället för girighet borde inte vara mer mirakulöst än att sätta en man på månen, resonerar John Perkins. Dra ner på den personliga energiförbrukningen är en bra början. Lokala aktionsgrupper, protester, studiegrupper, e-postlistor…medlen är många om man bara tänker efter. Var och en behöver inte engagera sig i alla problem som existerar, utan välja ut några och inse sin roll i en mycket större helhet. Det finns passager i boken som jag reagerar på med vissa tvivel, där jag inte hundraprocentigt håller med och jag kan naturligtvis inte med säkerhet veta att alla intrikata incidenter han återger verkligen inträffat. Men det finns en grund här som ändå verkar solid – och konstruktiv. ”Confessions of an economic hit man” borde nog införas på litteraturlistan för studenter inte bara på handelshögskolor. Och för VD:ar världen över, om de har tid med sådana simpla, världsliga tidsfördriv som läsning.

sjukhus-shell1

Recenserat: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins (Plume/Penguin Group 2006, ISBN: 0-452-28708-1). Texten publicerades första gången 28 februari 2007 på numera nedlagda sidan Folket Jublar.

Från frysboxen: Latinamerikas historia på ett levande sätt

dans-raftingVM-ecuador1

Recension: Latinamerikas historia av John Charles Chasteen (Historiska Media 2003, ISBN: 91-89442-69-5). Tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 18 januari 2007

franfrysbox-blogotyp1Har Latinamerika verkligen en enda gemensam historia? Naturligtvis inte, erkänner författaren ganska omedelbart. Men han försöker ändå sammanfatta de stora dragen på ett lättfattligt sätt – och lyckas förvånansvärt bra, om inte annat med att väcka intresse och lust att forska vidare kring det finstilta.

Originaltiteln är mer levande: ”Born in Blood and Fire. A Concise History of Latin America”. Den kom ut år 2001. John Charles Chasteen är docent i historia vid ett universitet i North Carolina och säger sig vilja förklara framförallt för sina studenter och andra nordamerikaner vad som gör kontinenten söder om speciell och varför. Men jag vill påstå att han skriver så att det blir angeläget för européer också. Blod och eld är inte bara en slogan för Frälsningsarmén, utan ur dessa element föddes det vi kallar Latinamerika, förklarar Chasteen. Erövring och slaveri var avgörande för utvecklingen. Fortfarande ryms enorma kontraster inom det 20-tal nationer som kan räknas in under paraplyet (lite beroende på hur man definierar vad som tillhör Latinamerika och inte). Varför har liberalism och marknadsekonomi till största delen fört välstånd till norra Amerika det senaste seklet medan de flesta latinamerikaner kan kallas fattiga? Det är en fråga som engagerar docenten.

”Vinnare och förlorare. Rika och fattiga. Erövrare och erövrade. Herrar och slavar. Detta är den uråldriga konflikten som den latinamerikanska historien utgår från” förklarar han lite lagom dialektiskt som en del av introduktionen (sidan 19). Det var verkligen inte bara kolonierna i USA som hämtade arbetskraft med våld från Afrika. Brasilien ensamt svarade för sju gånger fler slavar än USA under de drygt 300 år det tilläts.

Chasteen väljer att ta avstamp i mötet mellan de första conquistadorerna och den inhemska befolkningen i slutet av 1400-talet och fortsätter fram till våra dagar. Och bidrar med en del små, men viktiga klargöranden längs vägen. Namnet azteker syftar på ett rike och inte ett folkslag, till exempel. Riket styrdes av mexica-folket, som sedan gett namn åt staten…ja, ni förstår vilken. Här beskrivs kortfattat deras och inka-rikets öde längre söderut när de konfronterades med spanjorerna, medan maya-civilisationen redan ”var på fallrepet när européerna dök upp på scenen” (sidan 33). Erövrarna från Iberiska halvön (det vill säga spanjorer och portugiser) hade också formats av sin egen historia, där de nordafrikanska morernas inflytande bidragit med vetenskapliga upptäckter, kulturmöten och en stor del av ordförrådet.

Utvecklingen i det område som kontrollerades av portugiserna, så småningom Brasilien, brukar ofta beskrivas som mindre brutal och blodig än spanskamerikas, men det är en sanning med modifikation. Även de exploaterade mark och kuvade ursprungsbefolkning. Däremot blev självständighetskampen inte alls lika dramatisk där medan de spanska kolonierna förde krig mot överhögheten på 1800-talet. Boken redogör för de stora omvälvningarna överlag, vad som är gemensamt och vad som var speciellt i de större, mest betydelsefulla nationerna framöver. Mexiko, Brasilien och Argentina får successivt alltmer utrymme här.

kyrka-sanmiguel-mexikoEtt intressant återkommande grepp efter kapitlen om de generella dragen genom århundradena är rubriken ”Motströmningar”. Dit hör dominikanermunken Bartolomé de las Casas som tidigt protesterade mot sina landsmäns giriga framfart och övergreppen mot indianerna i Anderna. Så även de revolutionära teologerna som dök upp i katolska kyrkan på 1960-talet. Frigörelseteologin fick dock i sin tur påven Johannes Paulus II emot sig. Hur kommer det sig att de politiska strukturerna ser ut som de gör och varför har förtryck alltid förefallit vara en ‘naturlig’ del av samhället på den här kontinenten? Chasteen är givetvis inne och analyserar det här förhållandet också, genom att hänvisa till begreppet hegemoni, ”…. en sorts styrelseform som förutsätter ett visst mått av medgivande från dem längst ner på stegen. Hegemoni skiljer sig alltså från kontroll med hjälp av våld. Den utgår från en oavlåtlig övermakt snarare än järnhård diktatur” (sidan 72). Nu är ju området fullt av paradoxer och bevisligen har här etablerats flera just ”järnhårda diktaturer”, men något av av det här invanda tänkesättet tycker jag mig själv (och många andra) ha noterat i Ecuador. De som under flera generationer vant sig vid att se sig som underlägsna, de, som Chasteen uttrycker det, ”deltar aktivt i förtrycket av sig själva”.

Hierarkier är fortfarande starka i Latinamerika, även om det många gånger kommit till konfrontationer mellan konservativa krafter och mer revolutionära. En klassisk konflikt som beskrivs i boken är den mellan konservativa och liberaler, särskilt under 1800-talet med Colombia som typexempel. Senare kom socialismen in som en kraft att räkna med. Vad patriarkatet har betytt är en annan punkt, alltså principen att män har mest att säga till om, något som säkert fanns i de inhemska kulturerna före den europeiska erövringen, men definitivt förstärktes under den koloniala eran. Geografiskt fanns det stora skillnader i utvecklingen i Sydamerika. De territorier som exploaterades först och mest målmedvetet var nuvarande Colombia, Peru och Ecuador för spanjorernas del, medan Chile och Argentina länge låg i utkanten av imperiet. För att inte tala om det mystiska Paraguay, där jesuiterna tidigt anlade missionsstationer, men annars inte var en prioriterad provins ur strategisk synpunkt. På 1800-talet efter självständigheten styrdes landet av diktatorn Solano som olyckligtvis provocerade fram(eller provocerades till) ett krig med de tre grannarna Argentina, Uruguay och Brasilien 1865-70. Det slutade med att större delen av landets manliga befolkning föll offer på slagfälten i ”det värsta blodbad som någonsin hade utkämpats i Sydamerika” (sidan 186).

Naturresurserna har varit nyckeln till varför Latinamerika varit attraktivt för lycksökare, kungahus och konkurrerande stormakter fram till idag. Här finns det mesta som är värt att exploatera och exportera. Sydeuropéerna kom först och behöll kontrollen fram till att kolonierna började slå sig lösa i början av 1800-talet. Och då var det i första hand vita människor födda i ”den nya världen” – kreolerna – som tröttnat på kontrollen från andra sidan Atlanten och ville sköta sina egna affärer. Sedan blev marknaden friare – eller huggsexa med ett annat ord. Britter, fransmän och den växande stormakten USA ville ha mer än ett ord med i laget. Kommers kombinerades med kanonbåtar och expeditionsstyrkor vid behov. På 1900-talet har kampen mellan ideologier och olika intressegrupper knappast minskat.

John Charles Chasteen ger även en överskådlig genomgång av det som hänt i modern tid, inklusive nationalistiska idéer, neoliberalism, militärdiktaturer och Världsbankens inflytande – bland mycket annat. Figurer som Juan Perón, Che Guevara, Augusto Pinochet och Franklin D. Roosevelt är bara några av dem som påverkat utvecklingen. Här nämns även en del kvinnor som inte fått lika stora rubriker, men ändå haft betydelse. Inte bara Evita. Läsarna uppmanas att intressera sig för den aktuella utvecklingen och följa nyheter, samtidigt som man bör vara beredd på överraskningar. Det är alltid svårt att förutsäga vad som kommer att inträffa här. Och en bra början för att kunna tolka nyheter från Latinamerika utifrån det som hänt förut – det är att läsa den här boken. Den utger sig inte för att täcka allt, men den väver smidigt och med ett levande språk (åtminstone i den svenska översättning jag läst) ihop de stora vyerna med iakttagelser i marginalen på cirka 350 sidor. Det flyter – och fängslar.

Stadion-Quito-fans2005

 Not: På min systerblog Yemenity2010 finns mer återuppvärmt material med latinamerikansk anknytning, exempelvis gamla nyhetsbrev från Ecuador. Det senast publicerade handlar om händelser under hösten 2003, bland annat helgonförklaringsmöten…

Från frysboxen: Armesto analyserar Amerikorna

queretaro-gata2012

Hur hänger Amerika ihop egentligen? Till att börja med så är det en sammanhängande landmassa vars historia bör ses i ett, just det, sammanhang (Panamakanalen är ju en sentida konstruktion som klyver kontinentens getingmidja på konstgjord väg). Först då blir det riktigt begripligt, hävdar Felipe Fernández -Armesto, professor i historia (med olika specialiteter) bland annat vid universitetet i Oxford. Han har ett par tidigare böcker på sitt samvete och intresserar sig gärna för hur så kallade civilisationer byggs upp, utvecklas och eventuellt bryter samman.

Under större delen av den historia vi känner till har södra delen av Amerika varit dominerande medan Nordamerika varit glesare befolkat, med strödda samhällen utspridda och mer isolerade. De första större städerna och dokumenterade former av skriftspråk uppstod i Centralamerika (eller Mesoamerika) och längre söderut. Fernández- Armesto börjar sin odyssé flera tusen år bakåt i tiden och studerar hur upptäckten och bruket av olika grödor bidrog till att befolkningen växte i vissa områden, medan andra verkade ligga öde. 170 sidor senare är vi framme vid nutiden. Det kan kallas en svepande genomgång av händelseutvecklingen, men det finns något väldigt kompakt i texten som gör att den helst inte bör läsas igenom alltför snabbt. Varje sida är späckad av fakta och iakttagelser värda att reflektera över. Ibland bekräftar och fördjupar han den allmänt spridda bilden – om det finns en sådan. Lika ofta ifrågasätter han ”conventional wisdom” eller ställer accepterade stereotyper på huvudet. Och det är är då han verkar trivas bäst. Det är inte självklart att man håller med om allting rakt av. Författaren är ofta medvetet subjektiv och ställer upp tankeexperiment. Kontinenten är full av paradoxer som inbjuder till frågor och utmaningar. Allting är relativt. Geografin är ett exempel; vad menar vi med Nordamerika? Tekniskt sett Kanada, USA och Mexiko. Men undermedvetet oftast bara de två förstnämnda.

skyltinatten-border2012 (kopia)Är det viktigt att framhålla de kulturella skillnaderna mellan protestantism och katolicism under kolonialtiden? Njae, författaren (som själv räknar sig som katolik) tycker att den diskussionen fått för stort utrymme. Under ett par århundraden var det spanjorerna som hade övertaget innan framförallt britterna knapade in på försprånget och lade beslag på allt större landarealer (framförallt genom att dominera världshaven). 1800-talet var deras (britternas alltså) medan USA växte fram som Stormakten med stort S under det senaste seklet. Frihetskrigen under 1800-talet var en viktig vändpunkt, där just USAs framtida ställning började anas, medan Sydamerika blev mer och mer splittrat efter självständigheten från spanskt styre. ”For the United States emerged from its Revolutionary War with a strength and potential for expansion far greater than those of any other countries in the Americas. On the other hand, the revolutions can be seen as the last great common American experience.” (citat från s.95)

Ingenting är statiskt, ödesbestämt eller varar för evigt. Det är omständigheter som påverkar utvecklingen och dagens vinnare kan bli morgondagens förlorare. Det betonas i boken. Varför är USA dominerande idag? Delvis på grund av sin satsning på militär makt, där inget annat land på denna planet är i närheten av att nafsa i byxorna på dem, men också genom en tidigare industrialisering och stabilare demokratisk utveckling. Där cementerar Fernández-Armesto den etablerade uppfattningen. Eftersom den amerikanske presidenten är överste befälhavare för armén får det civila styret automatiskt en kontroll över de militära institutionerna, något som utgör ett skydd mot statskupper, nämner han som exempel. Immigrationen till USA (främst från Europa) i slutet av 1800-talet och ett par decennier framåt var utan motstycke i historien och hjälpte också till. Argentina hade under samma era proportionerligt fler invandrare och verkade rida på en liknande våg av framsteg och självförtroende, för att sedan tappa farten genom interna konflikter.

brownsville-wall3Men det är inte individualismen som varit USAs starkaste tillgång utan deras ”civicmindedness” noterar Fernández-Armesto. Det mönstret ser man främst i småstads-USA, där banden knyts genom aktivt föreningsliv och väl utbyggd lokal demokrati. Men inte ens amerikanerna själva har riktigt insett detta faktum, tillägger han… Samtidigt noterar han de många fördomar mot latinamerikaner som kommer fram i opinionsundersökningar och attityder inom landet. När USA sköt i höjden hade man en gemensam marknad, ett gemensamt språk och en befolkning som ungefär motsvarade samtliga övriga nationalstater i regionen sammanlagt. Med liknande förutsättningar kan resten av ”The Americas” nå liknande resultat, säger författaren med emfas. Och låt oss inte heller glömma bort Kanada, som kanske lyckats bättre ändå med att uppnå idealsamhället. I varje fall är det ett land som människor i gallups världen över återkommer till som ett tänkbart hemland om de skulle lämna sitt eget på längre sikt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFelipe Fernández-Armesto lyckas kombinera studier av kultur, miljö, politik och religion till ett sammanhängande resonemang som hela tiden utmanar läsaren. För dem som är intresserade av det sistnämndas inflytande har han en del intressant, inte sällan lagom provokativt att säga. Han konstaterar bland annat att alla religioner är toleranta – utom när de är på uppåtgående. Och han ger sig som sagt in på vad protestantismen respektive katolicismen betyder för kulturen och samhället, utan att förfalla till de alltför vanliga förenklingarna. Nordamerika är inte så typiskt ‘protestantiskt’ som en del tror, medan Latinamerika idag har en betydande andel protestanter och därför inte är en självklart ‘katolsk’ sfär. I Latinamerika finns många svårlösta problem, inte minst med brottslighet och ostadig demokrati. De kan härledas snarare till överdriven individualism än stelbent konformism. Han nämner några länder som haft en lugnare utveckling med längre perioder av bibehållen demokrati och här kan man sätta ett frågetecken. Uruguay, Venezuela, Costa Rica – jo. Men Colombia? OK, de har haft demokratiskt styre ganska genomgående, men samtidigt ständigt dragits med våldsamma inre konflikter och i princip råder ju fortfarande ett inbördeskrig sedan 40 år, även om det inte märks överallt i landet. Författaren tar i alla händelser den kvartetten stater som exempel på ”undantag som bekräftar regeln”. Samtidigt tillägger han, i sista kapitlet, att idag har faktiskt nästan alla nationer i regionen någonting som liknar fungerande demokratiskt styre. Läget är allvarligt, men långtifrån hopplöst.

franfrysbox-blogotyp1Recenserat: The Americas – The History of a Hemisphere av Felipe Fernández-Armesto (Phoenix paperback, 2004).

Not: Texten har tidigare publicerats på den numera på-islagda sidan Folket Jublar 3 maj 2006. En mening har redigerats bort från originalet på grund av alltför tidsbundna referenser.