mike portnoy

Ambitiös artrock, soulstänk och roande retro – musikalisk manna 2021

yemenity2010 krönika, lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dags igen. Mycken musik och liten tid. Men det var ett produktivt år för flera av mina gamla husgudar. Dubbelarbetande i vissa fall. Gitarrlegendaren Hackett släppte ifrån sig två album som båda letade sig in på min lista. Som den ser ut just nu i alla fall och därmed får bli min officiella sanning om musikåret 2021. Radarparet Neal Morse och Mike Portnoy samarbetade inte bara i The Neal Morse Band utan även det oregelbundet producerande Transatlantic. Men främst av alla var kanske Frost*. Tufft och jämnt att avgöra. Överlag, en synlig slagsida åt ambitiös artrock med omnejd även i år. Men här letar sig även souldoftande saker in, 80-talsinspirerad elektronpop, latinamerikanska rytmer i högre eller lägre doser, liksom musik på gränsen mellan olika genrer som inte riktigt behöver definieras, men kanske kan sammanfattas med singer-songwriters som inte drar sig för att experimentera och söka nya utmaningar. Och visst måste ABBA allra minst ha ett hedersomnämnande, oavsett ojämnheten i den bitvis briljanta men ibland kantigt komponerade comebackplattan? Många av alstren har den senaste tiden fått flytta runt i rangordningen – för en sådan bör man trots allt göra om sammanställningen på allvar ska ha någon inneboende spänning och kunna generera genuina reaktioner, eller?

Om några månader kanske jag skulle vilja stuva om alltihop och framhäva sådant som inte fick tillräcklig uppmärksamhet här. Sådant är livet och listmakandet… Den här gången blir det här just en koncentrerad lista, med enbart kortfattade motiveringar för de högst placerade men i avsaknad av närmare beskrivningar för varje album som hamnat här. Sorry. Album, förresten… Hur definiera? Här ryms såväl LP- som EP-format, med speltider som varierar från cirka halvtimmen till det tredubbla. Ibland är koncentration och kapningskonst en välsignelse, medan annat tjänar på att få svälla ut som motsvarigheten till en episk film.

Oh, another Millennial Times Thing: i princip allt ska vara strömningsbart från en eller annan av de ledande plattformarna.

  1. Frost* ”Day and Age”
    Elektriskt. Energiskt. Enastående. Som vanligt alltså.
  2. Steve Hackett ”Under a Mediterranean Sky”
    Akustisk och orkestral utflykt med uppslukande effekt.
  3. The Neal Morse Band (NMB) ”Innocence & Danger”
    De lyckas igen – framförallt med de längre sviterna i slutet.
  4. Steve Hackett ”Surrender of Silence”
    Nu mer taggat och en aning aggressivt. Han hade ett produktivt år, gamle Genesis-gitarristen.
  5. A.C.T. ”Heatwave”
    EP-format och begränsat omfång, men här finns heller inga döda sekunder någonstans. Tror jag.
  6. The Anchoress ”The Art of Losing”
    Kan verka introvert och lagom depressivt, men Catherine Anne Davies är och har en dynamisk närvaro i nästan allt hon släpper ifrån sig.
  7. Transatlantic ”The Absolute Universe”
    Superkvartetten Stolt, Morse, Portnoy och Trewavas skapar oftast epos som kräver viss inlyssningsperiod. Men sedan…
  8. Cobalt Chapel ”Orange Synthetic”
    Medeltiden och nutiden och allmänt svårbeskrivligt stämningsbygge.
  9. Loney Dear ”A Lantern and a Bell”
    Eeeemil! Förgrömmade onge! Vad är det han gör, exakt? Ingen vet. Men det liknar inte riktigt någonting annat i sitt sparsmakade sentimentskapande.
  10. Big Big Train ”Common Ground”
    Startar med årets låt, jo – så är det väl. ”Strangest Times” fångar in senaste årens pandemieffekter på det personliga planet som få andra. Osedvanligt catchy för att vara BBT. Som i slutet av året förlorade sin sångare David Longdon hastigt och tragiskt.
  1. Dream Theater ”A View from the Top of the World”
  2. Tim Finn & Phil Manzanera ”Caught by the Heart”
  3. Sparks ”Annette” (soundtrack)’
  4. Silk Sonic ”An Evening with Silk Sonic”
  5. Bent Knee ”Frosting”
  6. Natalia Lafourcade ”Un Canto por México, Vol II”
  7. Steven Wilson ”The Future Bites”
  8. Pond ”9”
  9. Lazuli ”Dénudé”
  10. Premiata Forneria Marconi ”I Dreamed of Electric Sheep”

Vidare hedersomnämnanden och album som pockat på uppmärksamhet under året:
Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Disequilibrium”; Laura Mvula ”Pink Noise”; Adele ”30”; Dikajee ”Forget-Me-Nots”; Tori Amos ”Ocean to Ocean”; Jungle ”Loving in Stereo”; Lisa Gerrard ”Burn”; Anna Phoebe ”Sea Souls”; Gleb Kolyadin ”Water Movements”; Nad Sylvan ”Spiritus Mundi”; Thank You Scientist ”Plague Accommodations”; A. A. Williams ”Songs from Isolation”; Fatima Al Qadiri ”Medieval Femme”; The Choir ”Deep Cuts”; ABBA ”Voyage”; Public Service Broadcasting ”Bright Magic”; Angelique Kidjo ”Mother Nature”; Dennis DeYoung ”26 East, vol. 2”; Jon Batiste ”We Are”; Ray Wilson ”The Weight of Man”; Sufjan Stevens & Angelo De Augustine ”A Beginner’s Mind”; Marjana Semkina ”Disillusioned”; Rodrigo y Gabriela ”The Jazz EP”; Isata Kanneh-Mason ”Summertime”; Anneke van Giersbergen ”The Darkest Skies Are the Brightest”; Lana Del Rey ”Blue Banisters”; St Vincent ”Daddy’s Home”; Georgia Anne Muldrow ”VWETO III”; Matt Bellamy ”Cryosleep”; Tony Kaye ”End of Innocence”; Manic Street Preachers ”The Ultra Vivid Lament”; Alicia Keys ”Keys”; The Alarm ”War”; Charlie Peacock ”Skin and Wind”, Gaspard Augé & Justice ”Escapades”…

Vem sade att det skulle vara enkelt att knyta ihop ännu ett år i det här avseendet?

…och här finns fjolårets motsvarande musikkrönika för anno 2020.

Musiker pratar musik i mer eller mindre nya podcaster

yemenity2010 musiknotis , , , , , , , , , , , , , ,

Kan musiker prata? Vissa av dem i alla fall. Dessutom har några av de mer kompetenta instrumentalisterna/artisterna på kartan fått för sig att börja producera egna podcaster på senare år. Exempelvis för att – surprise – diskutera musik med andra musiker. Dit hör Steven Wilson och Tim Bowness (båda hemmahörande i artocksfären) som med start för kanske något år sedan hunnit släppa ifrån sig en serie till synes spontana, men engagerande konversationer om olika årtal i den moderna musikhistorien och vilka intressanta album (just det, album) som släpptes. Om deras urval av vad som verkligen var bra och eventuellt banbrytande stämmer överens med ditt eget, finns givetvis bara ett vettigt sätt att ta reda på. Gör det! ”The Album Years” finns där man brukar finna podcaster. Själv använder jag ofta Overcast numera, men det är bara en användbar applikation i sammanhanget.

Neal Morse! Visst, han kunde inte hålla sig borta. Under den lediga rubriken ”Musicians Having Coffee & Talking About Stuff” stämmer han träff per distans (standarden just nu, ni vet) med kolleger som Jon Anderson, Steve Hackett eller ständiga samarbetspartnern Mike Portnoy. Kan även ses på YouTube via Morses kanal därstädes.

Level 42 på scen vid Kongsberg Jazzfestival 2017. Tore Sætre, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Det senaste i den här vägen jag själv råkat upptäcka är duon Gary Kemp och Guy Pratt, alltså en före detta Spandau Ballet-medlem och en basist som pumpat fram grundrytmer för bland andra Madonna, Tears For Fears, Pink Floyd och inte att förglömma, Bananarama. Hittills har jag bara lyssnat av konversationen med en annan frekvent anlitad basvirtuos; Mr Mark King, för vissa av oss framförallt bekant som centralfigur i popfunkfusionfenomenet Level 42. Men det finns mer där… Just det: ”The Rockonteurs” kallar de sig i rollen som programledare med populärkulturell profil. Förhoppningsvis har de envisheten och uthålligheten som krävs även för att hålla igång ett sådant här projekt en längre period.

Från frysboxen: Transatlantic ”The Whirlwind” (2009)

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , , , , , , , ,

Nyligen påmindes jag via diverse sociala medieuppdateringar med fokus på artrock med omnejd om att det är tio år sedan det släpptes. ”The Whirlwind” av och med supergruppen Transatlantic. Händelsevis hade jag lyssnat på just det albumet en del under den senaste månaden. I arkiven fanns min gamla recension från en numera nedlagd hemsida vid namn Folket Jublar. Så, vad skrev jag för snart tio år sedan?

 

Tillbaka. Tunga. Tilltalande.

De slog sig ihop kring millennieskiftet och lämnade efter sig två studioalbum, lika många liveinspelningar förevigade och en del annat samlarstoff – typ. Sedan splittrades gruppen, och det är svårt att klandra dem – tidsbrist skulle kunna vara en anledning. Till vardags var samtliga medlemmar aktiva i minst varsitt band som huvudsaklig födkrok, ibland fler än så. Sångaren, keyboardisten med mera Neal Morse, då i Spock’s Beard, gick vidare med egna soloprojekt men släppte inte det fruktbara samarbetet med trumekvilibristen Mike Portnoy från Transatlantic och Dream Theater. Basisten Pete Trewavas hade väl nog med sitt Marillion medan svenske gitarristen Roine Stolt fortsatte med Flower Kings… och en del annat.

Uppehållet för just den här kombinationen av multiaktiva musiker från båda sidor Atlanten varade i, om jag räknar rätt, åtta år. Sedan fick de för sig att gå in i studion tillsammans igen och resultatet blev ”The whirlwind”, ett sammanhängande stycke i flera akter med influenser från Genesis, Beatles, Yes och andra giganter – samt givetvis från de sammanhang där grabbarna (eller gubbarna) vanligtvis verkar. Om någon satt sin prägel på helheten mer än övriga så är det nog ändå Morse. Steget mellan hans egna soloalbum (som recenserats flitigt i de här spalterna) och den här kollektivt skapade virvelvinden är verkligen inte påfallande långt, för att uttrycka det milt. Men visst osar det av de övrigas hörbara inblandning också. Till att börja med gjorde sviten inte så fruktansvärt starka intryck på mig, eftersom jag helt enkelt kände igen många av idéerna, knepen och den dramatiska strukturen. Allt kändes tilltalande, bekant och dynamiskt men inte skrämmande nyskapande.

Tyngden och substansen börjar tränga in mer efterhand och nu kan jag väl säga att det här är den CD som snurrat flitigast i mina hushåll (jag har ju rört lite på mig) de senaste månaderna. Framförallt är starten och slutsträckan väldigt starka; inte minst då den sista skjutsen med ”Dancing with eternal grace/Whirlwind (reprise)” där lyriken är påtagligt spirituell och bär tydliga spår av Morses personliga utveckling under 2000-talets första decennium. På genre-forumet Progarchives (www.progarchives.com) har flera lyssnare ropat hurra och utsett albumet till alternativt årets bästa i sitt slag eller till och med ett tidlöst mästerverk. Nåja, det finns avvikande röster också. För egen del ser jag det här i dagsläget som ett av de bästa skivsläppen under 2009 i konkurrens med i första hand Dream Theater (jo, de fortsätter också parallellt), Jars Of Clay och Alicia Keys – se där en lite lagom eklektisk namndropparinbrytning, inte sant?

”The whirlwind” finns tillgänglig i tre versioner, av vilka jag valde mellanklassen med en bonus-CD (men utan DVD). Här levereras ytterligare fyra bandkompositioner, där balladen ”For such a time as this” är mest akut angelägen, trots eller tack vare sina uppenbara ekon från huvud-CDn:s avslutning men i en mer akustisk och avskalad tappning. De andra bonusbidragen börjar ta sig in i mitt medvetande så sakteliga och antar kanske monumentala dimensioner där om något halvår eller så. Den som lever och lyssnar får se. Vidare tolkar Transatlantic fyra gamla – mer eller mindre – godingar. Vill man hylla Genesis finns väl bättre coverval än ”The return of the giant hogweed” från det halvt misslyckade ”Nursery cryme”-albumet, anser jag spontant. Och Santanas ”Soul sacrifice” är mest en jazzfusionistisk jamsession på vinst och förlust. Men Procol Harums ”A salty dog” har jag ett nostalgiskt förhållande till på grund av en grannes LP-samling under min uppväxt i Askeby, där jag kunde indoktrinera mig i Harums åtminstone aningen legendariska epos från sent 1960- och tidigt 70-tal. Och ”I need you” är faktiskt två låtar i en, av America respektive Beatles. Extraskivan har således sitt existensberättigande, men kvartettens återuppståndelses framgång står och faller med huvudtemats hållbarhet. Och det håller ju – mer än väl.

(Tips: Transatlantic turnerar på europeisk mark under våren 2010, men Sverige står inte på schemat. Däremot olika platser i England och på kontinenten, för den som är entusiastisk nog och har resurser att röra sig med. Själv lär jag få svårt att se dem. Kul detalj: där medverkar ännu en svensk, Daniel Gildenlöw från den inte helt lättbeskrivliga artrockensemblen Pain of Salvation, ett band som i år även kvalificerat sig för – svenska melodifestivalen! Trodde ni att The Ark var en främmande fågel i det sammanhanget, så…)

 

Titel: ”The whirlwind”

Artist: Transatlantic

Skivbolag: Century Media/EMI

Utgivningsår: 2009

Recensent: Johan Lindahl

Datum: 2010-01-17

Experimentellt och energiladdat med Neal Morse på scen i Göteborg

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

NealMorse-Pustervik150721-trioInte första gången i Sverige, men i alla fall i Göteborg. Med ”The Grand Experiment” i bagaget och brittiska Haken som turnésällskap svarade The Neal Morse Band för en sommarkvällskonsert att minnas. Länge.

De dåliga nyheterna först, kanske? Ingenting från ”Sola Scriptura”, kanske en av mannens artistiska höjdpunkter (i hård konkurrens). Ej heller från ”Momentum” eller ”Testimony 2”. Till exempel. Och de som förväntade sig något självklart nedslag i Transatlantics katalog blev blåsta på det. Sångskatten som samlats ihop efter så många års nästan obegriplig produktivitet är helt enkelt för omfattande. Det är dock svårt att hinna sakna det som inte är där, med tanke på allt som faktiskt fyller programmet från scenen på Pusterviksteatern vid Järntorget i Göteborg denna juliafton då Neal Morse för första gången hittat till Sveriges andra stad. Och då jag själv för första gången faktiskt sett honom live. Live. IRL. Efter så många års bekantskap med hans oeuvre – Morse har strängt taget varit den enskilda artist som ockuperat mest konkret speltid i mina i sammanhanget ändamålsenliga elektroniska enheter det senaste decenniet – har det funnits ett ohjälpligt svart hål. The Real Real Thing. Nu är det fyllt. Check.

Haken-Pustervik150721-overview copyMen kanske något om förbandet? Haken. Det var inte förrän på ett sent stadium jag noterade att de var en del av paketet, men inte mig emot. Det var i och för sig ganska nyligen jag upptäckte dem, främst via Spotify, men de har något. En bra balans mellan epik och rytmik, inte minst. En progressiv ådra i dess bästa betydelse; det vill säga inga missinriktade ambitioner att bara kopiera några gamla hjältar, eller ett hysteriskt behov av att bara briljera tekniskt heller. Det brittiska bandets kompositioner kan väcka associationer till allt från
gamla giganter som Gentle Giant (ibland väldigt uppenbart) eller Jethro Tull (mer diskret kanske) till mer samtida kolleger som, vad ska vi dra till med – Tesseract? Det svänger, haken-pustervik150721-closeuppulsen (knappast en enkel dansvänlig rak basgång, men ändå en definitiv puls) slår som släggor i golvet och får troligen hela Järntorget att vibrera – svårt att veta exakt inifrån själva konsertlokalen. Sångaren Ross Jennings är, som ofta är välbehövligt i genren, något av en teaterapa som arbetar hårt på att få publiken med på noterna.

Vilket också kan sägas om kvällens huvudattraktion, Mr Morse själv. som inte tar något för givet men att döma av de scenupptagningar jag tidigare hört (och sett) har en klar karisma och förmåga att fånga sin publik från det att han stiger ut på scen. Bilden bekräftas här. Innan kvällen är slut har han prövat i stort sett allt utom stagediving för att försäkra sig om vår uppmärksamhet. Varför dyka rätt ut i publiken när man kan springa ut i den och hälsa på folket? Här studsas, gestikuleras och kommuniceras med lyssnarskaran genomgående. Mannen har ritat in ett eget litet revir i ett hörn av rockvärlden som många inte ens vet existerar, där många utövare verkar smått besvärade av att ställa sig på en scen och där kombinationen av övergenomsnittlig musikalitet och social kompetens är mer än guld värd. Nu har han också assistans i publikdompteringsgebitet av Mike Portnoy som tar de tillfällen som finns att inte bara lägga raffinerade rytmfigurer från sin position längst bak utan även introducera utvalda inslag i repertoaren, och förena sig med resten i frontlinjen i några mer akustiska, stillsammare stunder.

Inte helt förvånande får den senaste CD:n stort utrymme, den som för första gången uttryckligen rubriceras som ett verk av The Neal Morse Band och utstrålar en starkare känsla än tidigare av ett mer kollaborativt producerat projekt. Det är också den kvintetten som vi möter från Pustervikscenen. Förutom Neal själv och före detta Dream Theater-trumslagaren Portnoy även basisten och stadige medarbetaren Randy George, liksom keyboardisten och vid behov blåsistrumentisten Bill Hubauer samt gitarristen Eric Gillette, vilken ser ut att dra ner medelåldern i kombon med drygt ett decennium på egen hand. Har inte kollat relevanta födelsedata, dock. Som ett led i publikfrieriet övergår en av de längre sviterna i showens senare skede till en orgie i instrumentbyten, där medlemmarna snart sagt går varvet runt som den snurrande skivan med bufféinnehållet man då och då hittar på restauranger, och visar sig påfallande händiga även med kollegernas favoritverktyg.

NealMorseBand-Waterfall-Pustervik150721Påfallande många är även de låtar som manifesterar Morses mest öppet kristna bekännelser, något som inte precis varit en hemlighet sedan hans personliga omvändelse för dussintalet år sedan, men kan variera i emfas på olika album eller konsertsammanhang. Däremot avbryter han flödet inte för några längre personliga vittnesbörd mellan låtarna, vilket varit fallet på ett synbart spontant sätt på flera dokumenterade liveupptagningar förut. Låtarna får göra jobbet själva den här gången. Och här finns, som sagt, närmast en ocean av kompositioner att ösa ur. Från senaste albumet ”The Grand Experiment” får vi höra lejonparten av låtarna, inklusive akut attraktiva ”The Call” som inte helt oväntat inleder alltihop och den monumentala cirka 25 minuters-sviten ”Alive Again”, det überfläskiga titelspåret och den finstämda balladen ”Waterfall” där hela ensemblen tycks bidra med änglalika vokala harmonier, placerat närmast efter aftonens tydligen obligatoriska soloutflykt där Morse ensam med akustisk gitarr framför den gammaltestamentligt inspirerade men inte alltför ofta hörda ”Isaiah 60”. Enligt Portnoys introduktion varierar valet av låt i den avdelningen för varje konsertkväll och beslutet rubbas uppenbarligen inte av publiksegment spontant skanderande ”We All Need Some Light” som önskemål. En av de få sånger här som jag knappt själv känner igen levereras i alla fall med stark nerv, suggestiv stämning och rytmiskt gitarrackompanjemang som ger en respit i det grundläggande larmet som dominerar programmet. För det är bra tryck. Betoningen ligger på det kraftfulla och medryckande; det ska svänga, det ska briljeras, bombarderas och tremoliseras. Och det syftet uppnås ganska framgångsrikt, försiktigt uttryckt.

Möjligen är ljudet vassare än nödvändigt, åtminstone känns det så efter ett par timmar när det börjar närma sig slutet. Blir det successivt skränigare eller är det den ackumulerade effekten av anstormningen som gör sig påmind i hörselgångarna genom Apotekets föregivet musikanpassade blåa plastproppar?

Förutom det senaste albumet får ”One” (från 2004) en relativt hög representation via den alltid lika tilltalande odyssén genom skapelseberättelsen i ”The Creation” och senare rökaren ”Reunion” bland extranumren.  Den tempostarka avrundningen på aftonen får överhuvudtaget en nästan väckelsemötesaktig prägel genom ”Rejoice” och ”Oh Lord My God” från ”Testimony” samt ”King Jesus” innan ridån faller till slut. Innan dess har vi också påmints om Morses förflutna i Spock’s Beard genom ”Harm’s Way” från sent 90-tal och ett album jag medger mig ha lyssnat väldigt sparsamt på. Men kanske borde. Oftare. Dessutom serveras vi den lätt vimsiga apokalypskomiken i ”Leviathan” samt ett nedslag i den sammanhängande storyn från CD:n ”?” (kan helt enkelt uttalas ”Question Mark” av praktiska skäl) i form av ”In the Fire” som av någon anledning är det parti jag är minst förälskad i på den plattan. Men allt är relativt. Och The Neal Morse Band på Pustervik den 15 juli 2015 var en mer än relativt upplyftande konsertupplevelse.

Viktigaste värderingen kommer givetvis från min fru som ibland har aningen annorlunda musikaliska preferenser än jag själv, hängde med mest av nyfikenhet och hade förberett sig på två timmars komplex kakofoni, men…

– Det var bättre än jag hade trott. Han hade mycket energi och kreativitet.

Och det där med konstanta energin på scen kan inte nog understrykas. Inga synliga ålderstecken i sikte här…

NealMorse-Upwithpeople-150721

Hakens hemsida

Neal Morses hemsida

Uppsluppet och uppfriskande med The Neal Morse Band

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Överproduktiv? Är det inte det ena, så är det något annat. Soloutflykterna (ganska många nu), supergruppen Transatlantic, den andra supergruppen Flying Colors. Eller andra tillfälliga infall… Studiosysslor eller turnerande. Och förmodligen familjeliv någon gång däremellan. När sover han?

Det speciella med ”The Grand Experiment” är att Neal Morse samlat ihop några av de trognaste vapenbröderna, men låtit bli att komponera något i förväg. Musiken ska ha skapats på plats med bandet. Omöjligt att frigöra sig från den vetskapen när man väl har den, varefter analysen av om det märks, lätt resulterar i ett självklart ”jo, det är klart att det gör”.

Och det finns helt klart en mer direkt och kollektivt utformad live-känsla här är på de tidigare studioalbum Morse släppt i eget namn. Han har ju alltid varit kapabel att återskapa sina verk på scen med bravur, att döma av de upptagningar jag tagit del av. Men här låter det ibland som om gubbarna Morse, Randy George, Mike Portnoy med flera ställt sig rakt upp och ner framför mikrofonerna och bara kört. Efter några övningar och kreativa möten förvisso, men det låter väldigt mycket grupp om det här. Förkärleken för längre solon, virvlande trumkaskader och raffinerade keyboardfigurer med virtuosa tangentkombinationer är inte övergivna – vad trodde ni? Men stämsången med sina influenser från, säg Beatles, Yes och CSNY med flera är en bärande ingrediens och slår an tonen omgående i öppningsnumret ”The Call”. Och det är en röd tråd att Morses röst inte ståtar lika självklart i centrum som ofta förr, utan regelbundet är en del av en organisk enhet.

Det konkreta arenarockflirtandet är mest uppenbart i den taktfasta titellåten som bestämt naglar fast pulsen i golv och ryggmärg innan den öppnar slussarna utan säkerhetsspärrar i korus. Skivan kröns med  en massiv dos klassisk progressive-anda i ”Alive Again” som klockar in på över 20 minuter och ogenerat visar upp alla tricks, favoritmanövrer och faser som de Morse et al brukar excellera i när de komma samman. Och excellera är rätt ord om man inte är allergisk mot hela genren. Eller tycker att Neal trots allt upprepar sig till överdrift. Den kritiken kan man alltid rikta. Men jag är inte på humör för det. ”The Grand Experiment” är alldeles för uppviglande, uppfriskande, utagerande och uppsluppen för det. Enkelt uttryckt låter det som om bandet hade ”a blast” i grottan innan de kom ut i ljuset igen med de här graveringarna i handen.

I sommar når deras Europaturné Göteborg mellan diverse festivaler och andra framträdanden. Ser fram emot det.

Recenserat: ”The Grand Experiment” med The Neal Morse Band (Radiant Records 2015)

Relaterat: Hobbybandet Flying Colors där bland andra Neal Morse och Mike Portnoy ingår, släppte i höstas ifrån sig sitt andra gemensamma album ”Second Nature” som är alldeles utmärkt även det. Jag har tidigare recenserat deras debut från 2012 som just bara heter ”Flying Colors”.

Tidigare här recenserade soloalbum med Morse: ”Testimony” (2003), ”Testimony Two” (2011), ”Momentum” (2012), ”Songs from November” (2014)

Neal Morses hemsida

Stolt och solid samling stycken från supergrupp – som kan ännu bättre

yemenity2010 skivrecension , , , , , ,

Snyggt arrangerade sviter, som dock kan kräva viss tillvänjning. Och ”Kaleidoscope” (InsideOut 2014) är överhuvudtaget ett album med tidlösa kvaliteter, om än inte Transatlantics definitiva höjdpunkt hittills. 

transatlantic-kaleidoscope2014De är ju redan legendarer. Var för sig, kanske främst genom sina respektive ‘vardagsband’ men även för vad de skapat tillsammans med ojämna mellanrum under drygt 15 år. Hur bra är de nu? En redan hyllad kreation (av instanser med inbyggd förförståelse för vad de försöker göra) som fortsätter på den inslagna vägen sedan tidigare. Det vill säga, vad som enligt genrebestämningen betyder framåt, utforskande, to boldly go where no one has… etc. Men även lika ofta leder bakåt till utgrävande, arkeologiskt inträngande i förflutna dagar. Även som öppet erkännande ‘fan’ av ProgRock-genren med dess många underavdelningar kan jag se ironin i att det för många utövare handlar överdrivet mycket om nostalgi.

Och grunden finns ju där lagd för några årtionden sedan. Frågan är vad man själv lägger till. Och Transatlantic brukar vara kapabla att addera en hel del. Inte minst på ”Bridge Across Forever” från 2001. Ett av 00-talets bästa album, kort sagt. Inramat av två utsvällande, sagolikt utsmyckade 20-plus-minutersepos och däremellan bland annat den minnesvärda, avskalade balladen (tillika titellåten) med sina hemsökande, mytiska, efter-livs-genomsyrade textrader som inte passerat sitt bäst före-datum än.

Som konstellation verkade de sedan ha splittrats för andra uppdrag. I första hand drummer boy Mike Portnoys stadiga gig i Dream Theater, basisten Pete Trewavas dito i Marillion, Roine Stolts nyckelposition som gitarrist och playmaker i Flower Kings och Agents Of Mercy. Samt sångaren, keyboardisten (med mera vid behov) Neal Morse som lämnat ledartröjan i Spock’s Beard för en solokarriär (vilket inneburit regelbundet samröre med Portnoy). Men för fem år sedan sammanstrålade de, slumpartat eller ej och spelade in ”The Whirlwind”, ett konceptuellt stycke med sammanvävd struktur och ännu en existentiell odyssé som klockade in kring 80-minutersstrecket. Musikaliskt kunde den möjligen ha platsat bekvämt i Morses egen katalog och om jag tolkat diverse intervjuer rätt så hade han lagt fundamentet själv först och sedan insett att gammal kärlek aldrig rostar. Ungefär.

Bra blev det i alla fall. Nya ”Kaleidoscope” ska mer vara frukten av en kollektiv session från scratch. Hörs det? Man kan inbilla sig det med facit i hand… Liksom på ”Bridge” börjar och slutar det på ett längre, omtumlande, organiskt stycke. En sådan där svit, ni vet. Och med de förutsättningarna är det efter deras respektive styrkor hela skivan blir bedömd. Och jag blir inte omedelbart hänförd. Övertygad. Imponerad. Ja. Men inte direkt akut helsåld och inlemmad i ett annat universum. Om man nu har rätt att förvänta sig det. ”Kaleidoscope” opererar mer med krav på tålmodighet. Den är bättre efter fjärde, femte genomlyssningen än den första.

Gruppen eftersträvar tidlös kvalitet, inte ‘instant gratification’. De två episka kompositionerna böljar fram och åter, har vissa grymt intagande, upplyftande partier flankerade av andra som kan tyckas tära på den där tålmodigheten jag talade om tidigare. Det kan ha ett samband med att jag kommit att uppfatta de flesta prog-combos ansatser till jazzflirt och jam session-liknande passager som transportsträckor. Nu inser jag efterhand att även dessa i det här fallet oftast leder fram till mer påflugna, klimaktiska musikaliska plot points och krävs för att bygga suggestionskraften. Oftast. Nu ser jag inte samma procentandel dribblande dödköttsmoment som jag inledningsvis gjorde.

De är givetvis hjältar fortfarande. Hur svulstigt det än kan låta. Morse är för övrigt fortfarande den dominerande rösten i helheten. Men han har fått mer sällskap. Stolt bryter in regelbundet som förr, men här finns ytterligare ett par gästspel av vokalister jag först inte kan identifiera, men på omslaget anges både Portnoy och Trewavas som sångare de också. På gott och ont, kanske bör tilläggas. Det finns anledningar till ingen av dem har just den detaljen som huvudsyssla.

Sedan finns här också en ny spartansk och existentiell serenad/ballad efter ”Bridge”-modell i ”Beyond the Sun” som är det närmaste en potentiell radioanpassad crossover-hit vi kan skönja i sällskapet. Men framförallt är det en mogen, vacker sång i sig själv. De versioner av ”Kaleidoscope” som innehåller extramaterial ger oss covers på bland annat Elton Johns ”Goodbye Yellow Brick Road” och Procol Harums ”Conquistador”, det mesta melodiskt och återblickande på ett ganska… ja, trevligt sätt. Varken mer eller mindre. Eller kanske lite mer. Men den lätt bisarra, monotona och mörkt sardoniska ”Indiscipline” (urspsrungligen av King Crimson) inser jag inte poängen med i samma utsträckning. Och jag brukar kunna attraheras av besk, eventuellt morbid humor.

Domslut: Ännu en solid samling stycken från mer än kompetenta kreatörer, men har du aldrig hört Transatlantic förut – starta med ”Bridge Across Forever”.

Relaterat: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter på ”Kaleidoscope” från forumet ProgArchives. Recension från AllMusic.

Fem fullfjädrade musiker förenas med flygande färger

yemenity2010 skivrecension , , , , , , , , ,

Knappast helt originellt, men nästan konstant tilltalande vuxenrock levereras av supergruppen Flying Colors på det självbetitlade album de släppte tidigare i år.

Now that’s what I call gubbrock. Skulle man kunna säga spontant. Det hjälper om gubbarna heter saker som Neal Morse och Mike Portnoy. Där den ene är, där är påfallande ofta den andre, skulle man också kunna tillägga om just de två. Nu har någon fått snilledraget att tussa ihop inte bara dem återigen, utan ytterligare tre meriterade musiker och se vad det leder till.

Innehållet skvallrar om en rad olika influenser och ger ett slags provkarta på vad de sammansvurna är kapabla till. Inte minst imponeras jag av stämsången som sticks in här och var, inte för att den skulle vara så överjordiskt skicklig att man häpnar. Det handlar mer om att de lyckas spränga in så mycket nerv och känsla där som lyfter hela konceptet högre än det skulle ha gjort med hjälp av bara deras instrumentella virtuositet (vilken är betydande). ”Blue Ocean” och ”Kayla” ger utmärkta exempel på just det där lilla extra. Progressive Rock har medlemmarna sammantaget några kiloton erfarenhet av, men det är egentligen inte det som dominerar här. Frågan är vad det enklast definieras som. AOR? Bredbent storstilad och stolt amerikansk radiorock av den lite äldre skolan, med tydliga rottrådar nedsänkta i 1970-talet. Men de begraver sig ändå inte i alltför uppenbar nostalgi.

Resultatet har något jag nästan vågar kalla tidlös dragningskraft, utan att landa bland blivande klassiker eller tillhöra det allra bästa de här personerna varit inblandade i totalt sett. Då uttalar jag mig främst om multitalangen Neal Morse som jag slaviskt följt i flera år som soloartist respektive komponent i Transatlantic och tidigare Spock’s Beard. Här har han lämnat över ledsången till Casey McPherson som för mig tidigare varit ett blankt blad. Gruppen Alpha Rev är tydligen hans vanliga hemvist. Men han har en personlig röst som vinner på att slåss om utrymmet i stämmorna med övriga medbrottslingar, för att tänja sig fram till sitt starkaste möjliga uttryck. Steve Morse (såvitt jag vet inte släkt med Neal) är en etablerad ekvilibristisk och egensinnig gitarrhjälte i egen rätt, även om jag själv lyssnat ganska sparsamt på honom. Här får han stort utrymme att forma soundet och ge det en spets, ett eget liv i ett tämligen välbefolkat universum. Bakom trummorna huserar alltså Mike Portnoy, tidigare i Dream Theater och sedan flera år stadig samarbetspartner med Neal Morse. Kvar att nämna: basisten Dave Larue från Dixie Dregs.

Överhuvudtaget är grundidéerna sällan totalt originella eller det allmänna intrycket chockerande konventionsbrytande. Men det låter bra, fylligt, med komplett kontroll över uttrycken utan att förlora spänning och spänst. Att i varje fall Neal Morse och Portnoy är gamla Beatles-beundrare är känt och här är det framförallt den rent trallvänliga ”Love Is What I’m Waiting For” som fyller den pastisch-kvoten. Bitterljuva balladen ”Everything Changes” har också den en fästande hook, liksom oväntade (eller kanske i det är sällskapet mer väntade) tvära kast och tempoväxlingar. I samma fåra rör sig ”Better than Walking Away”, dock med mer komprimerat omfång och genomgående finstämd karaktär. Funkinslagen i ”Forever in a Daze” bryter av mot huvudfåran, i den mån man kan identifiera en sådan. En del explicit dramatik genereras i den metallinfluerade ”All Falls Down”, kryddad med ett blodfyllt bildspråk som hämtat från en mastodontisk medeltidsroman; ”Red knights coming to Rome / Blood in the streets / Kingdoms die overthrown…”. Tja, ren ploj eller med några mer ambitiösa undertexter? Jag vet faktiskt inte. Det känns mest som en lekfull parentes för att testa så många genrer som möjligt.

Annars kommer det mest pretentiösa och påtagligt progrockiga till sist i tolvminutersverket ”Infinite Fire” där de samlade krafterna och kapaciteten utnyttjas som mest. Inte minst Steve Morse får sväva ut och briljera med strängaspelet. Annars låter det strukturellt och och musikaliskt inte alltför väsensfrämmande från supergruppen Transatlantic. För övrigt anges hela bandet som gemensamma kompositörer till samtliga spår. Teamwork. Det understryks – och helheten låter som ett sådant också.

Just recenserat: Flying Colors ”Flying Colors” (Mascot Label Group, 2012)

Mer om konstellationen finns att hämta på Progarchives, AllMusic och deras egen officiella FaceBook-sida. 

Storslaget och stilfullt efter tid av turbulens för Dream Theater

yemenity2010 skivrecension , , , ,

En tongivande trummis tågade ut, men den teatraliska drömmen fortsätter utan märkbara tempoförluster. Dream Theater visar sig vara allt annat än på fallrepet med ”A Dramatic Turn of Events” (Roadrunner Records, 2011). 

Mike ut. Mike in. De senaste åren tycks ha varit en turbulent period för världens kanske mest etablerade progmetallare (eller metallproggare, var nu betoningen ska ligga egentligen). Efter en intern konflikt eller ackumulerat antiklimaktiskt arbetsklimat i ensemblen lämnade till synes evige trumslagaren Mike Portnoy bandet där han inte bara gjort just det – vevat stockarna i bakgrunden – utan haft en ledande och pådrivande position i drygt två decennier. Det var inte precis en högst ersättlig, halvanonym takthållare i stil med de ständigt mystiskt avlidna batteristerna i Spinal Tap som tog farväl. Exakt vad som hände och varför har jag bara ytliga uppfattningar om, byggt på diverse inlägg på sociala medier och enstaka intervjuer, så jag tänker inte fördjupa mig mer i det just nu. Dynamiken i långlivade grupper med starka personligheter har som bekant en tendens att förändras med tiden, precis som i andra sammanhang – inte minst kreativa. Jag menar, Yes har väl varit ett ständigt pågående ställningskrig eller dysfunktionellt men fruktbärande partnerskap mellan framförallt Chris Squire och Jon Anderson under närmare 40 år – med den senare numera avpolletterad under oklara former.

Portnoy har i flera år haft andra engagemang vid sidan av, inte minst samarbetet med Neal Morse, såväl på dennes soloskivor som i supergruppen Transatlantic. Resten av Dream Theater-medlemmarna har liknande egna projekt, men det är ju framförallt i den här kombinationen som de satt sig själva på kartan och stannat där. En gång i tiden såg jag mig själv nästan som rent fientligt inställd till hårdrock/heavy metal/med-flera-subgenrer i gemen av olika orsaker. DT blev under 1990-talet en starkt bidragande orsak till mina vidgade vyer och förklaringen ligger främst i just de vida vyer bandet själva demonstrerat. De är skickliga, rent otäckt ekvilibristiska i många avseenden, men knappast iskalla eller perfektionistiska på ett sätt som enbart skapar distanserad beundran. De har behållit en jämn formkurva under en lång tid, även om man visst kunnat spåra upprepningar och mindre inspirerade stunder även hos dem. Det tycker de tydligen själva också. Åtminstone att en märkbar stagnation smugit sig in under åren, om inte annat under turnéerna – det medger sångaren James LaBrie i tidskriften Classic Rock Presents Prog (september 2011). Nu ska energin ha återvänt mer påtagligt, enligt honom. Och gruppen lade sig, medvetna om att med det nya formationen skulle resultatet verkligen hamnade under luppen hos lyssnarna, vinn om att skapa ‘ett klassiskt Dream Theater-album’, vilket bland annat innebar en emfas på att verkligen få med både den respektingivande tyngden – och det ”progressiva elementet” som under en period kanske inte fått samma utrymme.

När ”A Dramatic Turn of Events” släpptes för ett knappt halvår sedan blev det i alla fall uppenbart att det finns ett liv efter Mike; med hjälp av hans ersättare Mike Mangini, som dock bidragit främst som instrumentell hantverkare och inte alls lika mycket i den skapande processen. Av nio spår kan i princip fem räknas in i skaran komplexa, klassiskt progressiva kreationer med episka ambitioner och flera faser under loppet av i snitt tio minuter var. Det brukar vara de som definierar DT och visar var de står styrkemässigt vid varje given tidpunkt. Och att döma av dessa går det ingen ko på isen än. De kan korsa något jag antar vara tibetanskt inspirerad strupsång med korala Agnus Dei-klanger med påföljande massiva manövrer från gitarristen John Petrucci, flankerad av inte minst Jordan Rudess klaviaturer som strävar upp mot himlavalven á la soundtracket till ”Titanic” lika ofta som de virvlar iväg i knäckande kastvindar. Orientaliska harmonier inkorporeras i ljudlandskapet till synes helt otvunget och försvinner lika fort som de uppenbarade sig. Var det nu ”Bridges in the Sky” jag beskrev eller blandade jag ihop intrycken? Den är i alla fall en av de där nämnda definierande sviterna, hörnpelarna. Och en av höjdpunkterna.

Så ock ”Outcry”. Jag vet inte exakt varifrån den lyriska grundplåten hämtats, men orden är slående tidstypiska för ett revolutionsår som 2011, när så mycket verkar ställas på ända runtom i världen: ”Far too many years of chaos and unrest, far too many voices brutally suppressed” kunde handla om Tunisien, såväl som Libyen eller Burma, eller något helt annat. ”Rise up, be counted – stand strong and unite / Wait for the outcry, resistance is calling tonight” är stridsropet i refrängen, kompletterat med väl tilltagna sjok av sagda instrumentella briljans som i värsta fall kan misstänkas för självupptagen show-off, men i slutändan väldigt sällan upplevs som störande sterilt utan stilfullt och stärkande.

Den mer tillbakadragne basisten John Myung bidrar lite i skymundan med fascinerande figurer i samspel med Petrucci, som i den intrikata inledningen på första korus i ”Breaking All Illusions”, som helhet ännu en av de där bärande balkarna bandet är beroende av rent musikaliskt. Riffet ifråga förekommer egentligen bara en gång och aldrig mer medan LaBrie skanderar ”Live every one night, breathing a new beginning” men lämnar av någon anledning ändå ett svårutplånligt intryck – i den mån jag klarar av att komma ihåg de små utvikningarna i bakgrunden av The Big Picture. Det är ju som vanligt ett storslaget bygge som visas upp, inte för alla, med ständig balansgång på gränsen till storhetsvansinne och allt sådant som belackare av genren per automatik stöts bort av. De kanske är mer förlåtande inför balladerna ”Far From Heaven” och ”Beneath the Surface” som i sammanhanget är nedtonade och sparsamt arrangerade, vilket man däremot inte kan säga om ”This Is the Life” med sina stigande crescendon i vad jag i reell bemärkelse skulle kalla en powerballad med uppmaningar att tänka över vilket arv man lämnar efter sig på jorden.

Finns det någon krasst kommersiellt barriärbräckande, möjlig hitkandidat här, i stil med ”I Walk Beside You” för några år sedan? Det skulle väl vara ”Build Me Up, Break Me Down” i så fall. Men det är som sagt inte där tonvikten ligger. Personligen skulle jag kalla det här deras mest angelägna album sedan ”Octavarium” 2005, en ståndpunkt som säkerligen inte delas av alla beundrare. Från vissa inledande tveksamheter och spontana reaktioner som att de förlitar sig mycket på beprövade knep och sin otvetydiga rutin har skivan blivit en stadig följeslagare under de senaste månaderna och troligen en av det gångna årets tre-fyra mest avlyssnade i mitt humbla hushåll. Drömteatern lever vidare – med eller utan drama på flera plan.

Fler recensioner av skivan har levererats av Allmusic, Progarchives, BBC, Kulturbloggen, Ultimate Guitar och Hallowed. En intervju med John Petrucci för skivbolaget Roadrunner finns här, och bandets egen officiella hemsida här.