Uppsluppet och uppfriskande med The Neal Morse Band

Överproduktiv? Är det inte det ena, så är det något annat. Soloutflykterna (ganska många nu), supergruppen Transatlantic, den andra supergruppen Flying Colors. Eller andra tillfälliga infall… Studiosysslor eller turnerande. Och förmodligen familjeliv någon gång däremellan. När sover han?

Det speciella med ”The Grand Experiment” är att Neal Morse samlat ihop några av de trognaste vapenbröderna, men låtit bli att komponera något i förväg. Musiken ska ha skapats på plats med bandet. Omöjligt att frigöra sig från den vetskapen när man väl har den, varefter analysen av om det märks, lätt resulterar i ett självklart ”jo, det är klart att det gör”.

Och det finns helt klart en mer direkt och kollektivt utformad live-känsla här är på de tidigare studioalbum Morse släppt i eget namn. Han har ju alltid varit kapabel att återskapa sina verk på scen med bravur, att döma av de upptagningar jag tagit del av. Men här låter det ibland som om gubbarna Morse, Randy George, Mike Portnoy med flera ställt sig rakt upp och ner framför mikrofonerna och bara kört. Efter några övningar och kreativa möten förvisso, men det låter väldigt mycket grupp om det här. Förkärleken för längre solon, virvlande trumkaskader och raffinerade keyboardfigurer med virtuosa tangentkombinationer är inte övergivna – vad trodde ni? Men stämsången med sina influenser från, säg Beatles, Yes och CSNY med flera är en bärande ingrediens och slår an tonen omgående i öppningsnumret ”The Call”. Och det är en röd tråd att Morses röst inte ståtar lika självklart i centrum som ofta förr, utan regelbundet är en del av en organisk enhet.

Det konkreta arenarockflirtandet är mest uppenbart i den taktfasta titellåten som bestämt naglar fast pulsen i golv och ryggmärg innan den öppnar slussarna utan säkerhetsspärrar i korus. Skivan kröns med  en massiv dos klassisk progressive-anda i ”Alive Again” som klockar in på över 20 minuter och ogenerat visar upp alla tricks, favoritmanövrer och faser som de Morse et al brukar excellera i när de komma samman. Och excellera är rätt ord om man inte är allergisk mot hela genren. Eller tycker att Neal trots allt upprepar sig till överdrift. Den kritiken kan man alltid rikta. Men jag är inte på humör för det. ”The Grand Experiment” är alldeles för uppviglande, uppfriskande, utagerande och uppsluppen för det. Enkelt uttryckt låter det som om bandet hade ”a blast” i grottan innan de kom ut i ljuset igen med de här graveringarna i handen.

I sommar når deras Europaturné Göteborg mellan diverse festivaler och andra framträdanden. Ser fram emot det.

Recenserat: ”The Grand Experiment” med The Neal Morse Band (Radiant Records 2015)

Relaterat: Hobbybandet Flying Colors där bland andra Neal Morse och Mike Portnoy ingår, släppte i höstas ifrån sig sitt andra gemensamma album ”Second Nature” som är alldeles utmärkt även det. Jag har tidigare recenserat deras debut från 2012 som just bara heter ”Flying Colors”.

Tidigare här recenserade soloalbum med Morse: ”Testimony” (2003), ”Testimony Two” (2011), ”Momentum” (2012), ”Songs from November” (2014)

Neal Morses hemsida

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s