Allt går igen, åtminstone för Neal Morse som återvänder till gamla jaktmarker, personliga smultronställen (och dess raka motsatser) på ”Testimony Two” (InsideOut, 2011). 

Visst känner man igen sig. I alla fall om man har varit här förut, i Neal Morses värld där dock statistiskt sett de flesta människor inte har tillbringat någon nämnvärd tid. Till dem kan jag som kort introduktion betona att den här mannen hör hemma i progressive rock-genren och därmed rör sig med en del pretentioner, rentav klassas som pompös i vissa stycken men ändå inte är av den mest introverta, svårtillgängliga sorten utan är mer av en budskapsorienterad utåtriktad missionär på området. Ja, till att börja med är han kristen numera efter en längre och ofta ganska påfrestande personlig resa som han började beskriva på ”Testimony” 2003 (som jag recenserat här) efter avhoppet från sitt tidigare ‘band of brothers’ Spock’s Beard (där en av medlemmarna faktiskt är hans bror Alan Morse).

Åtta år och en serie ofta tematiskt inriktade album senare kommer alltså ett slags uppföljare, där han fyller i fler luckor och berättar mer om just sin personliga resa mot ett ljus i tunneln han en gång i tiden hade slutat tro på. Och de som tycker att han upprepar sig, åtminstone musikaliskt, kommer att få mer vatten på sin kvarn här. För han har sina käpphästar, harmoniskt och instrumentellt. Även jag som känner mig hemma i sällskapet och inredningen tycker inledningsvis att han kunde ha vidgat sina vyer mer och tagit djärvare kliv ut i buskvegetationen, med tanke på att det finns en del avstickare att välja på i prog-världen. Har han stagnerat, en smula i alla fall? Ganska stadigt, med den vanliga tvingande tyngden och skärpan vinner han dock över mig den här gången också.

Jag vet att här väntar massiva musikaliska manifestationer där inte minst den stadige studiopartnern Mike Portnoy får generöst utrymme att veva på med, jag höll på att säga äggstockarna men menar givetvis trumstockar. Portnoy – ja, om namnet låter han bekant var han till nyligen medlem  av Dream Theater men har även samarbetat med Morse i flera år, vilket inkluderar ‘supergruppen’ Transatlantic (vars senaste album ”The Whirlwind” släpptes för två år sedan). Jag kan kallt räkna med snabba växlingar mellan intrumental ekvilibrism, virvlande soloutflykter på keyboards och från inlånade gitarrvirtuoser, till rena hymner. Regelbundna orkestrala inslag har ingen dött av heller, resonerar nog mannen bakom allt och har förmodligen rätt. Musikalisk minimalism har ofta ett bättre rykte än den förtjänar. Intentionen att allt ska hänga ihop rent lyriskt och forma en berättelse brukar också vara legio. På ”One” (2004) handlade det om människans avfälle från Gud i Edens lustgård fram till Kristus återkoppling med samma Gud. Till ”?” (ja, den heter bara så, 2005) hämtades inspirationen från berättelsen om israeliternas heliga ark som bars genom öknen och på ”Sola Scriptura” skildrades Martin Luthers kamp mot det korrumperade kyrkliga etablissemanget under medeltiden. Eller strax efter medeltiden – historikerna får säga sitt om det. Alla de här förväntade dragen finns här. Ingenting är egentligen överraskande i den meningen.

Det som är nytt, fast per definition inte alls är nytt, är att han själv återkopplar till ”Testimony” även musikaliskt och återanvänder fraseringar, riff och figurer från förr helt medvetet men det går inte till överdrift. De som fått nog av hans favoritslingor är dock härmed varnade. Själv har jag tydligen inte det. Strukturellt är skivan uppdelad i två avdelningar, där den första CD:n står för den sammanhängande storyn som löper nästan 80 minuter från inledande Beatles-(och en hel del annat)-doftande ”Mercy Street” till avslutande storslagna crescendot i ”Crossing Over”. CD nummer två innehåller tre fristående spår, av vilka den standardiserade rockrökaren ”Absolute Beginner” utgör skivans mest umbärliga, alltså minst nödvändiga, fem minuter. De andra två extralåtarna är riktigt bra, stämsångsdrivna och långsamt pulserande ”Supernatural” och så den 25 minuter långa sviten ”Seeds of Gold” där Morse et al visar nästa hela sitt rika register, efter en pianoinledning som doftar en hel del ”Firth of Fifth” (starkt stilbildande Genesis-alster från 1973).

På tal om stämsång sticker ”Time Changer” ut genom sina á capella-sjok och aviga rytmik. Låten påminner om en del övningar från Spock’s Beard-tiden (framförallt ”Thoughts” del ett och två, för dem som får ut något värdefullt av den informationen). Mycket riktigt gör tre av de kvarvarande medlemmarna i gruppen ett gästspel här och texten refererar direkt till en period i bandets historia (”Spock’s was taking off and we took what we could grab/The retrograde applause gave us more than we had planned”). Minst angelägna passagen musikaliskt på CD1 är väl balladen ”Jayda”, även om jag förstår att ämnet, en dotter som föddes med hjärtfel men till synes oförklarligt helades, är viktigt för Neal själv. ”Nighttime Collectors” återvänder till tuffa tider som han inte precis hymlat om förut heller; livet som rockstjärna på turné, bedövad av en inre tomhet kompenserad av alkohol och rövarliv på hotell, samtidigt som skymten av något nytt hade börjat infinna sig. Mina egna starkaste upplevelser från skivan ligger mot slutet, vilket inte är helt ovanligt med Neals skivor. Det är ofta då dramatiken byggs upp och den verkliga hettan alstrats. Jag vill också hävda att låtar som ”Road Dog Blues” och ”It’s For You” har omedelbara intuitiva kvaliteter som kan gå rakt in i hjärtat även på dem som inte tror sig ha tålamod tillräckligt för ett helt epos av det här slaget.

Idén att göra en typ av sequel till ”Testimony” ska för övrigt ha kommit efter ett mail från ett fan någonstans i Europa, avslöjar Morse i senaste numret av tidskriften Classic Rock Presents Prog. Där framkommer även att det var Portnoy som insisterade på att infoga melodislingor från ‘ettan’. Och även om jag nog hellre skulle ange några av de ovan nämnda föregångarna som bättre introduktioner till Neal Morse för nybörjare, är den här så representativ och trogen hans egen tradition att den i alla fall inte skulle fungera som falsk marknadsföring i sammanhanget. Välkommen in! Och behåll det som är gott, eller lämna huset med högburet huvud och håll dig till det just du hellre går igång på. Bara det inte är Christer Sjögren, för det kan troligen skapa problem på den yttersta dagen. Några gränser måste det finnas…

För fler synpunkter på skivan, besök gärna Prog Archives där flera lyssnare världen över tycker till.