Neal, Steve, Rosalie, Robbie och resten: Årets bästa album 2019

Årtiondet är avklarat. Men sista året under den perioden förtjänar också en essä i egen rätt. För visst var det ett bra år, åtminstone i vissa kulturella avseenden. Och en rent otäckt jämn kamp om vad som skulle hamna överst, nästan överst, i mitten och överhuvudtaget hamna på listan. För en sådan måste ju sammanställas varje år, helt enkelt för att högre makter har bestämt det så. Jo. Så är det. Hur såg det ut förra året? Se själv om andan faller på.  

1. The Neal Morse Band ”The Great Adventure”. Nyligen korade jag honom självsvåldigt till decenniets artist. Och det här året var ett av hans starkaste någonsin. Högst upp hamnar fortsättningen på det temaalbum han släppte för några år sedan med utgångspunkt från den gamla litterära klassikern ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress”). Av dessa två hyperambitiösa epos tycker jag faktiskt att uppföljaren är bäst. Kraftfullt, kreativt och dynamiskt; bandet demonstrerar sina starkaste sidor i ett album som jag vevat om och om igen under året som gick.

2. Steve Hackett ”At the Edge of Light”. Genesis gamla gitarrhjälte jobbar obevekligt på och bryr sig inte om några regler för pensionsålder. Fortfarande lika spänstig, vital och äventyrlig även om det alltid finns ett distinkt igenkännligt drag som skvallrar om vem som har varit framme.

3. Barock Project ”Seven Seas”. För några år sedan vill jag minnas att jag krönte deras album ”Detachment” till årets bästa. Det här ligger inte långt efter. Italienarna bollar oförtrutet vidare med klassiska influenser och sofistikerade rytmer. Ja, alla sådana där pretentioner som en del hatar men vissa av oss får närmast utomjordiska upplevelser av.

4. Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Amazonia”. Två stolta men svårfångade storheter möts och skapar något magnifikt. Rakt in i djungeln, starkt atmosfäriskt och sinnesvidgande.

5. Rosalie Cunningham ”Rosalie Cunningham”. När någon tror sig vara helt säker på att årets kvinnliga singer-songwriter har utnämnts och förkunnar det med hög stämma, påminn dem om Rosalie. Hennes teatraliska, påträngande och rakt av underhållande sångskapande var en (antagligen senkommen) eureka-upplevelse åtminstone för mig.

6. Dream Theater ”Distance Over Time”. Tillbaka till grunden? Hur nu grunden ska definieras i det här fallet, med den komplexa karaktär bandet gjort till sitt signum under drygt tre decennier. Det här är i alla fall ett konstant övertygande, drivet och mycket tilltalande album i stort sett rakt igenom.

7. Devin Townsend ”Empath”. På sina håll, som i podcasten Prog Report utsett till årets album. Bitvis också alldeles fantastiskt från min horisont, möjligen med reservationer för några av de mer utpräglat metalliska ingredienserna. Men det här är ett album med stark egen identitet och pretentioner som jag i grunden bara måste falla pladask för.

8. Weyes Blood ”Titanic Rising”. Dovt och dunkelt, bräckligt men utstrålande ofrånkomlig styrka. Drömskt och dissonant med tydliga trådar bakåt genom decennierna. Jag hade aldrig hört talas om henne förut. Men det här är för speciellt för att avfärdas, svårt att sammanfatta men mer och mer framstår ”Titanic Rising” som en av 2019 års milstolpar.

9. Robbie Robertson ”Sinematic”. Vad? Lever han? Det känns som om det borde ha gått ett par decennier sedan gamle The Band-ledaren släppte något i eget namn. Och när det väl händer så är det med den raspiga stämman intakt, dunkelt driv, melankoliskt men inspirerande.

10. Santana & Buika ”Africa Speaks”. Årets groovigaste? Mexikanske gitarrlegendaren Santana och spanska flamencofantomen Buika. Varför har ingen tussat ihop dem tidigare? Buika gjorde en härlig konsert i Göteborg i ohemult väder under en festival för ett antal år sedan. Och kombinationen av de två är gnistrande när de utforskar det afrikanska arvet bakom allt.

11. Fredrik Klingwall & Julia Black ”Sentience”. Ärligt talat; hade jag hört talas om någon av de här figurerna förut? Svar nej. Svensk experimentell kompositör i kombination med rumänsk röstekvilibrist skapar tillsammans något svävande mystiskt och meditativt suggestivt. Med tyngd. Och rymd.

12. Neal Morse ”Jesus Christ The Exorcist”. Rockopera i ”Jesus Christ Superstar”-efterföljd. Kan det fungera i dag? Ja, faktiskt. Om man heter Neal Morse och har kompisar som kan göra en lagom Ian Gillansoundalike, till exempel. 

13. Lila Downs ”Al Chile”. Hot stuff! Har ni hittills inte stiftat bekantskap med Lila, så gör det nu. Vad du kommer fram till är din ensak, men ge henne en chans i alla fall.

14. iamthemorning ”The Bell”. Det bästa de gjort? Inte riktigt. Men deras vattenstämpel står fast och de har mutat, eller snarast murat in sitt eget lilla territorium där det alltid är värt ett besök varje gång de fyller det med nytt innehåll. 

15. Jordan Rudess ”Wired for Madness”. Keyboardister på soloutflykter älskas inte av alla. Och Dream Theaters klaviaturvirtuos kan naturligtvis klandras för att avguda sina egna fingerfärdigheter till överdrift. Men det svänger ju! Och har förmodligen någon rent fysisk påverkan på cirkulationen i blodomloppet.

16. A.C.T. ”Rebirth”. Skulle jag vilja ha mer än en EP när de nu äntligen lämnar livstecken ifrån sig? Ja. Men bara den här handfulla sångsviten är välkommen.

17. AVA  (Aisling Brouwer & Anna Phoebe) ”Waves”. Två genuint musikaliska damer förenar sina förmågor och skapar behaglig meditation utan att vara olidligt insmickrande. Återkommer när jag vet mer hur jag egentligen borde beskriva det rättvist. Om det går.

18. Andy Mackay ”Three Psalms”. Hm. Kom kanske redan i slutet av 2018, men framförallt förra våren lyssnade jag väldigt flitigt på den här EP:n med moderna hymner. Den ska med här, bara. 

19. Bat for Lashes ”Lost Girls”. Nu är det tydliga 80-talsinfluenser som gäller, men samma egensinnighet och paradoxalt lättillgängliga mysticism som genomsyrar verket. Natasha Khan är en av senaste decenniets mest stadigt spännande artister, helt enkelt.

 

20. Avandra ”Descender”. Erkänn. Du har liksom de flesta andra (mig själv inräknad), för lite puertoricansk Progressive Metal i ditt liv. Här är chansen att göra något åt det.

21. Angelique Kidjo ”Celia”. Kidjo är en sann kosmopolit, och riktar nu blickarna västerut från sitt eget afroeuropeiska perspektiv mot Latinamerika. Fler borde vara lika gränslösa och oförvägna.

22. Bent Knee ”You Know What They Mean”. De gör mig aldrig likgiltig. Jag har fascinerats djupt av deras tidigare album och den här ger definitivt avtryck också. Även om en del djärva stilbrott gör det lite svårare att smälta och processa. Men bara lite.

23. The Flower Kings ”Waiting for Miracles”. Exakt hur många år sedan de släppte något senast, före ett längre uppehåll? Sex-sju år ungefär. Nu är de tillbaka och ingenting har hänt. I alla fall ingenting som liknar ålderstecken.

24. Rodrigo y Gabriela ”Mettavolution”. Finnes: Två mexikanska gitarrister som ser som sitt uppdrag att få världen att svänga lättare och fortare. De har gjort så i ett antal år, även om de ändå på något vis lyckats flyga under min radar. Bättre sent upptäckt än aldrig.

25. Derek Webb ”Democracy Volume Two”. Vad ska man göra efter alla svårmodiga excesser och extensivt existentiella kriser? Kanske bara släppa en platta med coverversioner av klassiker från olika epoker? Tja, varför inte?

26. Natacha Atlas ”Strange Days”. En av de mest magiska rösterna i modern tid. Och nu har hon väl testat de flesta existerande genrer minst en gång var. Numera lutar hon åt lätt tillbakalutad jazz med orientaliska influenser, men exakt hur det här egentligen ska definieras är mindre intressant. Hon är naturligt cool i alla väder.

 

27. Rubén Blades ”Paraíso Road Gang”. Han har hållit på ungefär hur länge som helst. Ett halvt sekel, kanske. Lyckligtvis gjorde någon mig uppmärksam på att han släppte det här i slutet av året. En del mer äventyrligt, ofta med en politisk udd och med flera akut angelägna alster, både lyriskt och musikaliskt.

28. Peter Gabriel ”Rated PG”. Ett riktigt album eller inte? Sammanställning av sånger han skapat i filmsammanhang och en allmänt supertrevlig stund på jorden. Alltså inte helt bokstavligt nytt, men ändå välkommet, med en del tidigare inte alltid tillgängligt stoff.

29. Evan Carson ”Ocipinski”. Rutinerad slagverkare slår till med eget album och utforskar familjens polska historia under andra världskriget. Riktigt bra.

30.  Flying Colors ”Third Degree”. Nej, inte tredje graden i betydelsen tortyr, såvitt jag kan uppfatta. Däremot är den amerikanska supergruppens tredje session tillsammans kanske det bästa de gjort. Och jag gillade verkligen de två tidigare.

More Good stuff, liksom: 

Foals ”Part One Everything Not Saved Will Be Lost”, Hejira ”Thread of Gold” Howard Jones ”Transform”, Hozier ”Wasteland Baby”, India Arie ”Worthy”, IZZ ”Don’t Panic”, Mavis Staples ”We Get By”, Mediaeval Baebes ”Pocket Full of Posies”, Nad Sylvan ”The Regal Bastard”, Opeth ”In Cauda Venenum”, Pond ”Tasmania”, Kate Bush ”Selection from ‘The Other Sides’”, Phil Keaggy & Rex Paul ”llumination”, Temples ”Hot Motion”, Thank You Scientist ”Terraformer”, Big Big Train ”Grand Tour”, Pattern-Seeking Animals ”Pattern-Seeking Animals”…

…samt en del annat jag glömde nämna just nu och kommer att be om ursäkt för senare. 

 

Förra årets lista finns alltså tillgänglig även den via ett enkelt knapptryck, liksom året dessförinnan och några till före det…

Spotifierat sommarsvep – del 1

I brist på riktiga recensioner av spännande utgivna album på senare tid, så tänkte jag fylla tomrummet med några korta rekommendationer av sådant jag snappat upp på – just det – Spotify, och fyllt mitt eget ljudrum i mer eller mindre utsträckning nu i sommar. Vare sig det är nytt eller inte. Färskast först?

Frost* ”Falling Satellites” (2016: Det har gått alldeles för länge sedan Jem Godfrey skramlade ihop sitt lilla hobbyband och skapade elektriskt osande neoprog. Men nu! Exakt hur bra det är i förhållande till vad de gjort förut, får jag återkomma till senare. Men soundet är i stort sett intakt. Och energin.

Anderson/Stolt ”Invention of Knowledge” (2016): Hur skulle svenska The Flower Kings låta med Yes-legendaren Jon Anderson stationerad vid sångmikrofonen? Det här är en indikation och en av årets bästa plattor hittills, när sagde Anderson samarbetar med Roine Stolt och söker efter sanning och vishet och snygga harmonier.

Esperanza Spalding ”Emily’s D+ Evolution” (2016): En fusionkomplott som drar åt alla håll och är nästan för spänstig för sitt eget bästa. Varför har jag inte upptäckt henne tidigare? Under semesterdagar i Stockholm nyligen såg jag affischer uppe för hennes spelning där den 19 juli. Tyvärr var vi inte kvar där då.

Gungor ”One Wild Life: Spirit” (2016): Uppföljare och möjligen del av en spirituell trilogi med detta egenartade amerikanska musikkollektiv som skickligt varvar melankoli med inspirerande tongångar och reflekterande existentialism.

The Anchoress ”Confessions of a Romance Novelist” (2015): Walesiska singer/songwritern Catherine Anne Davies kan jämföras med Kate Bush, Florence & The Machine och en hel del andra tänkbara influenser. Inte överdrivet inställsam i sin framtoning men klämmer fram flera omedelbart attraktiva kompositioner som bara biter sig fast i hjärnbarken.

Tangerine Circus ”The Conspiracy Chronicles” (2015): Mexikansk progressive rock med vissa problem att etablera sin egenart men likväl levererar många intressanta utkast. Svårbedömt som helhet, men av intresse för dem som gillar genren.

Foals ”What Went Down” (2015): Den här har jag haft som återkommande sällskap på tåg, bussar och andra färdmedel under ett antal månader. Bastant, envetet och tankeväckande. Bland deras influenser ryms tydligen allt från Foo Fighters till Talking Heads, techno och tysk så kallad krautrock. Låter det lovande? Bedöm själv. Jag gillar dem.

The 1975 ”I Like It When You Sleep, For You Are so Beautiful Yet so Unaware of It” (2016): Funky! Ibland väldigt attraktivt och spontant svängominbjudande men även inkluderande en del transportsträckor och alltför tillbakalutade soulballader. Ojämnt, med höga toppar.

Antimatter ”The Judas Table” (2015): Lätt dystopisk atmosfär och inga enkla poäng. Men tilltalande om det ges tid att sjunka in. Det är klart, de kommer från Liverpool och deras stoltheter har ju inte levererat riktigt på fotbollsarenorna senaste åren, så dysterheten kanske är begriplig.

Steven Wilson ”Hand Cannot Erase” (2015): Förre Porcupine Tree-ledaren och på egen hand oerhört välkritiserade artrockvisionären Wilson finns äntligen ute i den strömmande etern. Inte en dag för tidigt.

Bat For Lashes ”The Haunted Man” (2012): Natasha Khans öden och äventyr var något jag fastnade för under vårvintern och återkommer till med jämna mellanrum. Inte precis dagsfärskt, men hon har, som redan konstaterats av andra, rent hemsökande kvaliteter. Och precis nu inser jag att det faktiskt kommit ett nytt album. Spännande!

För övrigt: fortsättning följer med andra delen av det här sommarsvepet. Snart…

Rafflande repertoar trollband i regnet – Buika på Göteborgs Kulturkalas

Regnet låg i luften hela dagen och förvärrades under fredagkvällens konsert på Kungstorget, men flamencofenomenet Buika höll ändå publiken kvar och – vågar jag nästan påstå – trollbunden till stora delar.

buika3-GBGKultur2013 

Själv hade jag bara hört brottstycken av hennes repertoar förut, men förstår nu om inte förr var de många entusiastiska hyllningarna kommer ifrån. Spanska Buika (ibland även lanserad som Concha Buika) med rötter i Ekvatorialguinea, skulle kunna fungera som definitionen på uttrycksfull. Rösten är raspig men med ett ibland rent häpnadsväckande register och framträdandet antar, medvetet eller ej, formen av ett drama där ett helt liv rullas upp med repertoaren som ramp. Stämningen rör sig från rogivande till nästintill raketuppskjutningsintensitet. Med hjälp av två drivna ackompanjatörer, en percussionist och en pianist, växlar hon konstant spår mellan det mycket finlemmade och närmast brandfarlig frenesi. Märkligt hur mycket ljud det kan komma ur en så numerärt begränsad ensemble.

Flamenco? Ja, det ingår väl där i konceptet liksom soul, jazz och ett helt globalt konglomerat av influenser. Ändå löper en röd tråd genom allt. Formlöst? Flyter det ut? Till viss del, men det är väl poängen. Personligheten är hela tiden extremt påtaglig och dess starka karaktär lär inte upplösas utan mycket starka yttre krafters inverkan. Och själv borde jag börja med en instudering av artistens diskografi så snart som möjligt, inser jag.

Relaterat:

 Buikas officiella hemsida

…och det lika officiella twitterkontot

Buika enligt Wikipedia

Intervju för amerikanska NPR

Och en annan intervju för något underhållningsmagasin vid namn Metro